Last time:

"Vänta!" Jag rusar fram till fönstret och han lyckas på något sätt vända sig mot mig där han står. Vi ser in i varandras ögon. "Kan jag inte ens få veta ditt namn?"

Han flinar så tänderna blottas. "Om du lyckas lista ut det ger jag dig en kyss."

...Wait wut?

Tänk om hon inte vill ha en kyss?

Därefter sätter han händerna på kanten och svingar sig ner mot marken. Jag tittar på medan han skickligt klättrar ner för slottets murar. Jag vill varna honom för vakterna, men något säger mig att han redan är fullt medveten om hur han ska ta sig härifrån osedd.

Det sista jag ser av mannen med rosen på bröstet den kvällen är när han springer iväg mot skuggorna.

Fun. (◕‿◕✿)
___________________________________________________________________________________________

Dagen därpå kan jag inte fokusera ett dugg. Varken på studierna eller på Keatons skvaller. Det gör ont i min handflata efter såret och mina tankar är endast riktade mot den mystiska mannen. Vem är han? Talade han sanningen? Är han verkligen en sjörövare?

Behöver jag ens säga något? Ni vet redan vad jag vill säga, och jag vet redan vad ni antagligen tänker. So let's just facepalm together and sigh. 
*

Jag har hört talas om dem i mina böcker. De plundrar och dödar och gör endast det som gynnar dem. De är själviska, hemska varelser som inte är mänskliga.

För människor kan omöjligt vara själviska och hemska. Vad gulligt.

I verkligheten är de likadana. De är fruktansvärda och om en pirat någon gång blir tagen till fängelset blir han hängd dagen därpå. Själv har jag aldrig sett någon avrätta en pirat. De är inte särskilt lätta att få tag i eftersom de håller sig mest ute på haven,

Nu låter det som om de är någon slags sällsynt vara.

Priser på pirater har i och för sig ökat sedan 2010. Det verkar som att naturresurserna börjar ta slut. Återvinn era pirater!

och dessutom finns det inte så många kvar längre.

Åh nej pirater är utrotningshotade!
 Call this number to help us save the pirates! Please!
666-fuck-off

När min mamma var barn hängde man en efter en, och nu är de nästan utsuddade från världskartan. De enda avrättningar jag sett är de som gäller mördare och tjuvar. Och det innebär halshuggning, inte hängning.

Men är inte pirater mördare och tjuvar? Varför får de avrättas på ett annat sätt?
Don't. Question.
Fine.

Plötsligt får jag ett slag på vänster vad och det får mig att tjuta till. Keaton och jag står i stallet och svärdfäktas som vanligt, men jag lyssnar knappt och på mindre än en timme har jag fått mer blåmärken och sår än jag kan räkna.

Så har du bara stått där i evigheter och glott på ingenting? För det är så det verkar för mig.

"Du försöker inte ens!" utbrister min bästa kompis och ser oerhört besviken ut. "Du har varit som ett lik hela dagen. Vad är det med dig?"

Jag skakar på huvudet och försöker koncentrera mig. "Inget, vi kör igen."

Men jag blir besegrad om och om igen och tillslut ger vi båda upp. Det är ingen idé när jag inte ens förvarar mig eller slår tillbaka.

Dessutom blir dagen inte bättre när kvällsmiddagen blir en total katastrof. Med andra ord blir den till något som jag absolut inte räknat med. Mamma och pappa sitter på andra sidan bordet som är så långt att jag inte ens orkat räkna meterna.

...okej?

De samtalar försiktigt i en hel timma innan någon tilltalar mig.

Hur länge äter ni egentligen?

Då är det mamma som tar till ton. Hon är bäst på att prata. Det är nog för hon tycker om att stå i centrum.

"Caitlin, hjärtat." säger hon när kockarna börjar komma in med efterrätten. Ikväll är det endast vi tre som äter i tronsalen vilket är väldigt ovanligt.

... Varför äter ni i tronsalen?

Vi brukar alltid ha gäster som dränker ner sig själva i vin eller mjöd.

"Ja?" Jag petar i maten som jag inte ens kunnat äta. Jag har ingen aptit.

"Först och främst måste jag påminna dig om att ta av dig handskarna. Inget sånt vid maten."

Jag sneglar på tyget runt mina händer. Handskar är de enda plagg som kan dölja mitt sår just nu, så jag kommer inte ta av mig dem.

Så du tänker leva med en handske på handen för evigt nu? För det kommer bli ett ärr efter det där såret u know?

Därför ignorerar jag mamma och väntar på vad hon tänker säga här näst.

"Vaktmästaren hittade skrinet." säger hon och verkar tydligen inte nöjd. "Det var gömt i en rosenbuske. Det var antagligen någon som ville skämta med oss under festen. Jag känner mig verkligen förödmjukad!"

"Jag har världens bästa idé för ett bus!"
"Berätta!"
"Okej så...vi stjäl kungafamiljens värdefulla skrin som har gått från generation till generation i evigheter!"
"Sven, det är fan det mest geniala jag någonsin har hört!"
"BÄSTA BUSET NÅNSIN!"
 "VI ÄR SÅ BUSIGA!"
"Men vänta, ... Kommer inte drottningen att halshugga oss om någon får reda på att det var vi som gjorde det?"

"HÅLL KÄFTEN SVEN, NU JÄVLAR ÄR DET DAGS FÖR BUS!"

Igår natt hade jag tagit mig ut ur slottet och lagt skrinet i trädgården så pass tydligt att jag visste att vaktmästaren skulle hitta det när han klippte rosorna på morgonen. Men självklart vill mamma ha någon att skylla på, och därför är hon besviken då det endast var ett skämt, enligt det de tror på. Jag försöker låta bli att flina när jag pratar.

Vänta...så ingen ifrågasatte varför den var helt blodig?
THERE IS NO WAR IN BA SING SE.

"Jaså?" säger jag och ser mycket förvånad ut.

"Ja, och jag skulle gärna vilja ta tjuven i alla fall. Bara för att han faktiskt anföll våra vakter. Men vi har ingen aning om vet det är. Det är lika bra att ge upp." Men därefter får hon upp ett leende på läpparna. "Fast vi har en god nyhet."

Varje gång det innebär goda nyheter är det bara tråkiga baler eller affärer mellan de vuxna. Ändå låtsas jag vara intresserad. "Vad är det som har hänt?"

Herregud Catshit, vafan tror du?

"Caitlin, vi fick ett svar idag. Från en prins. Prinsen från Aliban, närmare bestämt." Mamma sätter stolt handen för bröstet. "Och han tackade ja."

"Tackade ja?" Till vadå? En fest?

*

"Kära du, till ditt bröllop!"

Jag sätter en ärta i halsen.

And choked to death. THE END!

Herregud. Det hade jag glömt bort. Hela dagen har jag varit så upptagen med att tänka på någon som kunde se rakt igenom mig

Vilken konstigt specifik grej att nämna.

"Hela dagen har jag varit upptagen med att tänka på någon som kunde rapa alfabetet baklänges ..."

att jag glömt mina andra bekymmer. Än en gång är det som allt rasar under mina fötter och för en stund försvinner tankarna ur huvudet. Jag kan knappt andas och är tvungen att dricka ett stort glas vatten för att lugna mig själv.

Ok, chill.

"Va?" utbrister jag slutligen.

Mamma skickar in en av tjänarna. Det är en man med krokig rygg och lustigt utseende. Han har jobbat hos oss så länge jag kan minnas, men jag glömmer alltid vad han heter. Dessutom är han oerhört tråkig. Hans hudfärg är lika grå som stämningen han för med sig och det ovårdade skägget får honom att se oerhört oroväckande ut.

Creepy old man has entered the building.

Han räcker mig ett brev, bugar och går sedan tillbaka till sin plats igen.

Min hand darrar när jag håller i pappret. "Tackade han ja?" upprepar jag. "Men... Men varför? Jag är inget att ha! Jag vill inte ens vara en fru!"

"Nämen kolla! Den vackra, unga prinsessan av det där stora, rika landet vill gifta sig. Ska vi tacka ja?"
"Fan eller. Varför skulle jag vilja gifta mig med henne? Hon vill ju inte ens vara en fru!"
"Wow, du har rätt. Skit i henne, mannen! Jag känner en bondflicka som TOTES vill vara en fru och hon har INGA pengar!"

"Perfekt!"

Mina föräldrar ser oerhört besvikna ut. "Vi älskar dig." säger pappa. "Men vi behöver någon som blir kung och drottning efter oss. Vem vet hur länge till vi lever. Du måste ta över tronen, och det är din uppgift – nej, plikt – att föda en tronarvinge efter dig. Snälla, du. Kan du inte förstå det?"

#princessproblms #no1understandsme *

"Men jag vill inte gifta mig! Jag är för ung."

"Arton är en alldeles lagom ålder." säger mamma och rynkar näsan. "Öppna brevet nu."

Min andning hag fastnat i halsen igen. Nej. Det här kan inte hända. Jag vill inte. Jag borde ha rätten att bestämma över mitt eget liv.

Som Lady critic sa tidigare så borde hon inte ha de här tankarna. Hon har vuxit upp med att alltid tro att hon måste göra sin "plikt", och har aldrig hört någon säga exakt vad som är fel med det. Vart har hon fått idén att hon borde ha fler rättigheter? Har någon annan den rättigheten? Visst hade säkert söner mer rättighet när det gällde att välja fru, men de var också tvugna att gifta sig. Så vem gämför hon med? Vart får hon sina idéer?
 Såklart kan hon känna att hon hellre vill göra något annat. Men här säger hon att hon faktiskt borde ha den rättigheten. Varför?

För att författaren vill få bonuspoäng för sin svaga pseudo-feminism.

Om jag gifter mig kommer jag bli fången i detta slott för alltid. Jag kommer aldrig uppleva äkta kärlek. Jag kommer aldrig se världen.

Men...det är ju samma sak nu? Du får inte lämna slottet nu heller innan giftemålet? Va? Huh? 

"Ä-är det okej om jag läser det på mitt rum?" frågar jag och nu känner jag hur rädslan kryper i skinnet. Allvarligt talat har jag aldrig varit så rädd. Igår kväll var jag inte ens lite skrämd när mannen hotade med att döda mig. Men nu, nu är jag livrädd.

There's something wrong with her. I think she's broken.
She's broken deep inside, Bokis.

"Självklart." säger mamma och ler, för hon tror att jag accepterat det uppenbara. "Men kom ner sedan och ät färdigt."

Jag ger henne ett snett leende och tackar kockarna för maten

Man kan verkligen se att det här är skrivet av en medelklass-unge som lever i nutiden. Det bara lyser igenom hela texten och tar en ur "världen", inte för att det fanns mycket som tar in en i första taget.

Hon är en prinsessa. Hon tackar inte för maten. Hon har fått den serverad varje dag i hela hennes liv, det här är inte något privilegium eller en ovanlig godhet som hon tackar för, utan det är hennes tjänare som gör sitt jobb. Jag säger inte att man inte borde tacka tjänare, utan att hon inte borde tacka tjänare. För henne så borde det här vara en självklarhet och något som hon förväntar sig utav dom, inte något hon tackar dom för.

"Nämen Caitlin är ju speciell!!" Håll käften, jag bryr mig inte om hur speciell hon är för det här är inte hur en privilegierad person skulle agera, hur snäll hon än är.

innan jag skyndar mig upp för stentrapporna och genom alla korridorer. När jag kommer in till mitt rum smäller jag igen dörren och lutar ryggen mot den.

Varför blev jag född med kungligt blod? Jag vill inte ha en plikt. Missförstå mig inte, jag älskar mitt folk. Men jag vägrar ge dem en som kan ha tronen efter mig. Aldrig. Den uppgiften är inte rätt för mig.

"Jag älskar mitt folk! Men jag tänker inte ge dem en tronarvinge som kan ta hand om dem! FUCK THAT SHIT!"
Jag menar inte att hon måste göra det bara för att hon bryr sig om dem, men hon säger att "den uppgiten är inte rätt för mig"...så vemfan ska få den uppgiften då? Vet du vad som händer om de blir att stå utan en tronarvinge när kungen och drottningen är på väg att dö? ALLA som tror sig ha en viss rätt till tronen, såsom kungens bröder eller kanske kusiner eller liknande, kommer dyka upp och säga "MINE! ALL OF IT!", och sedan blir det krig. Fun times.
 Så det här är varför folk anser att du ska göra det här. Varför tycker du att du borde ha fler rättigheter? Vem gynnar det förutom dig själv? Om du verkligen inte vill, bara ge dig iväg och tvinga kungen och drottningen att hitta en annan lösning. Kanske skaffa ett till barn.
Om du stannar för länge kommer det vara för sent för dem att fixa problemet. 
Det du gör nu gynnar varken dig själv eller ditt folk.
"Författaren får mig att säga att jag älskar mitt folk för att jag inte ska framstå som en självisk gås, men egentligen bryr jag mig inte ett skit och vill bara vara både #spunky och #independent men god och älskvärd samtidigt."

Försiktigt sneglar jag på brevet. Mitt hjärta har aldrig slagit så fort. Ett tag står jag bara och stirrar på det, men så tar jag ett djupt andetag och bokstavligen river upp det så häftigt att det nästan går sönder. Jag är åtminstone skyldig den här prinsen av Aliban att läsa vad han svarat. Och när jag först läser brevet blir jag häpen. När mamma skickade förfrågan skrev hon breven som om det vore jag själv som suttit vid mitt bord och klottrat ner en massa bokstäver. Illamåendet stiger inom mig när jag läser vad som står:

Kära Prinsessan av Delai.

Det är en stor ära att få denna förfrågan av er. Jag har hört att ni skulle passa utmärkt som min fru. Både med tanke på din skönhet och förmåga att ta hand om andra. Du skulle också bli en perfekt moder.

Jag ser vårat giftemål som ett tillfälle att försona våra riken. Ert kungadöme har mycket föda och frukter, och vårat har i sin tur mycket kundskap om utbildning till det goda folket. Det skulle helt klart vara det bästa att vi gifte oss. Därför är jag verkligen hedrad att du bad mig bli din man.

Jag kommer vara dig evigt trogen och vi kommer ta hand om varandra. Som du säkert redan vet har jag redan sju fruar som gärna ser fram emot att träffa dig. Ni kommer säkert alla komma mycket bra överrens. Min senaste fru är i din ålder och det skulle inte förvåna mig om ni två blev väninnor.

Ew. Fuck off.

När jag skickar detta brev ger jag mig iväg till ert rike med en gång. Jag beräknar att vara här inom en till två dagar när du läser detta. Jag ser fram emot att träffa dig och er familj.

Uhm...Om man åkte med häst och vagn eller till sjöss så tog det jävligt mycket längre tid än 1-2 dagar att resa till ett annat rike. Fast såklart...om det är väldigt litet så fungerar det...men då måste de ligga väldigt nära...uuuuugh.
Återigen måste jag undra: Borde inte den som är närmast få brevet fortast och därmed svara fortast? Vem skriver det här och tänker att det är logiskt?

Ett långt brev skulle inte kunna uttrycka de känslor jag känner just nu. Därför får detta bli kortfattat så berättar jag mer när vi väl ses. Det ser jag verkligen fram emot. Dessutom föreslår jag att ha bröllopet så snart som möjligt. Om din mor och far godkänner det, såklart.

Jag önskar dig allt gott.

Prins Evans av Aliban.

Plus: Menar han 1-2 dagar då brevet skickades eller när han tror att det kommer fram? För vanligtvis behöver sådanna resor mer förberedelser, och man brukar inte dyka upp innan en förvarning långt innan.
Och: Att resa med vakter och vafan mer han nu behöver, tar mycket längre tid än att skicka en eller två budbärare. Det betyder att om resan för honom och resten av samlingen som han reser med (för han är ju prins...han behöver vakter), tar 1-2 dagar till det här riket så borde det ta ännu mindre tid för budbäraren. Kanske bara några timmar!
Så...hur jävla små är de här rikena?
THERE IS NO WAR IN BA SING SE!!!!

Jag kan inte sluta stirra storögt på texten framför mig.

Sju fruar?!

The Real Housewives of Aliban.

Btw, the name "Aliban" is REEEEEALLY unfortunate.

Och det är inte det värsta. Det värsta är att han aldrig skrev att han skulle älska mig. Eller ta hand om mig. Eller vara öm och omtänksam. Han nämnde aldrig vår bröllopsnatt vilket är rent av den jag fruktar mer än mest.

Caitlin är ju så dum att man undrar hur hon ens kom på idén med rättigheter. Jag hade accepterat hennes naiva tänkande om det faktiskt var meningen att hon skulle vara barnsligh och ovetande, men hon ska ju föreställa intelligent och listig, så det här är helt out there. Klart han inte kommer att älska dig. Han har 7 fruar redan, det här är affärer, inte kärlek.

På tal om sju fruar, varför i helvete ger föräldrarna bort Caitlin till en snubbe som har 7 fruar? Borde inte det ses som en skam ändå? Prinsessan av det största riket i världen blir en bara en annan accessoar till någon snubbe? Jag förstår att det var pretty much vad princessor var på den tiden, men det här borde ju ändå ses ner på.

"Jag vägrar acceptera det här!" säger jag någon timma senare och slänger brevet på skrivbordet. Mamma ser på mig som jag gått och blivit galen. Hon har också läst igenom det och verkar inte se några problem med det hela.

"Men Caitlin, han har rätt. Vi behöver deras kunskap. Få av vårt folk har gått i skolan. De har inte råd."

Tur att det var just han som svarade först då! 

Tur att kungafamiljen faktiskt behöver all lyx och överflöd, annars hade dom ju kunnat sänka skatten lite eller byggt gratis skolor själva! (Jag vet att det här var pretty much hur saker var förr, men drottningen borde inte använda det här som ursäkt.)

"Då gör vi så de har råd med skolan! Mamma, han har sju andra fruar."

Catshit, you can't just shit out money all of a sudden and give it to the schools. It doesn't work like that.
Well, they could, actually. Because they're rich and don't need all the money they have.
Yeah but they would never stop using it on one thing to use it on something else. They would only do it if they got more of it.

"Som inte alls kommer vara ivägen. Du är en prinsessa! Och ni alla kommer säkert bli goda vänner med varandra."

"Jag vill ha en man som älskar mig!" Jag har nästan tårar i ögonen. "Nej, förresten så vill jag inte ha en man över huvud taget! Jag vill vara ensam och fri. Och inte fast bakom stenväggar!"

MEN GE DIG IVÄG DÅ!

"Jag föreslår att du går upp på ditt rum och tänker över dina ord. Du kan komma ner när du förstått att det här är större än vad du vill. Det här handlar om folket. Ett folk som snart ska bli ditt."

See? Det är vad jag sa!

"Men jag vill inte styra över människor! Varför kan inte folk ha en egen vilja?"

O_O...You mean like...don't have anyone that rules? Just...people doing watever the fuck they want? För du kan inte prata om demokrati. Det existerar inte ännu.
Visst, anarki låter kul i teorin, men i praktiken? No, let's not do that. Och du ställer fel fråga, Caitlin. Folk har egen vilja, ni låter dom bara inte göra något med den viljan.

Och jag fattar inte hur det här kungadömet fungerar: det är skamligt och fel att umgås med fattiga, men dom gör allt det här för folket? Va? Hur? Varför?

Min mamma reser sig hastigt från stolen och börjar vanka av och an i rummet. "Du är prinsessan!"

"Har det någonsin slagit dig att jag inte vill vara prinsessan? Jag kanske är prinsessan, men i min själ är jag någon annan!

Sa hon ... Sa hon verkligen det där precis.

Hold my hand, Bokis.
*holds hand*. Don't worry. I'm here. We're doing this together.

Jag är inte skapt för det här. Jag är inte gjord för att styra folket. Och jag vill inte gifta mig med prinsen. Jag älskar honom inte."

#princessproblms #no1understandsme #deep #trappedsoul *

"Du lär dig att älska honom. Så som jag lärde dig att älska din far."

"Nej!"

"Caitlin! Gå genast upp på ditt rum. Under de närmsta dagarna får du mat därinne. Du kommer inte ut igen för en Prins Evans har kommit hit. Och kort därpå gifter ni er. Är det förstått?!"

"Du kan inte tvinga mig."

Men jo, min mamma är drottningen och kan göra vad hon än vill. Hon kallar på två vakter som eskorterar mig upp till mitt eget rum och låser in mig. Jag skriker för full hals men det är ingen som vill lyssna.

Ja, man brukar inte vilja lyssna på folk som skriker för full hals.

Det känns som jag kommer explodera av alla känslor inom mig. Om jag gifter mig kan jag lika gärna gå och ruttna i skogen någonstans. Det här inte vad jag vill.

MEN GE DIG IVÄG DÅ! VAFAN STOPPAR DIG? DU BRYR DIG INTE OM ATT LÄMNA FOLKET! DU HATAR ATT VARA DÄR! DU HAR I STORT SETT INGA VÄNNER! DU KAN RYMMA! DU HAR SMYGIT UT MÅNGA GÅNGER UTAN ATT NÅGON MÄRKT DET ELLER STOPPAT DIG (SOM INTE ÄR LOGISKT FÖR HUVUDTAGET)!
VAFAN HÅLLER DIG KVAR?

Utanför fönstret kommer det inte dröja förrän solnedgången är här. Därefter kommer mörkret. Det stickande, obehagliga svarta som dränker mig med sina klagande tjut. Jag klarar inte av det.

Jag klarar inte av ännu en natt innanför detta slott.

Vänta lite... solnedgången.

Jag har fortfarande lite till. Jag menar, det är en chans. Ett försök till frihet. Många skulle kalla det heltokigt, för det är exakt vad det är. Men jag måste försöka. Hur ska jag kunna säga att jag vill bort härifrån om jag inte försökt på riktigt?

FUCKING FINALLY!

Jag tar fram det långa rep av lakan som jag gömt undan och slänger det över fönstret. Vem vet? Det kanske är sista gången jag gör detta från mitt fönster? Kanske.

Den mystiska mannen sa att han skulle till friheten, och om det är var han ska vill jag också dit. Med hans hjälp, såklart.

...ok...

Men först måste jag prata med den person som alltid varit min vän.

Stallet är alldeles tyst vid den här tiden. Det är till och med så att hästarna sover i sina boxar. Tyst som en mus smyger jag förbi dem med huvan uppdragen över huvudet. Det enda jag har med mig är mig själv och kläderna jag har på mig. Jag har ingen aning om hur jag ska få tag på mer plagg och vapen och liknande, men på något sett måste jag göra det senare. Just nu är det viktigaste att komma härifrån.

"Keaton?" Jag smyger upp till högen med hö där han ibland brukar sova. "Keaton, är du här?"

Direkt när jag får ett slag mot bakhuvudet vet jag att det är han. Jag snor runt och blir riktigt förvånad när han fortsätter ha träsvärdet höjt mot mig.

"Ett steg till och jag dödar dig!" väser han, men verkar en aning rädd.

Så någon du känt i evigheter känner inte igen din röst? Makes sense.

Jag suckar och drar undan huvan så den lägger sig ner mot övre ryggen. Så fort han får se mitt ansikte slappnar han av och släpper träsvärdet.

"Vad i helvete gör du här, Caitlin? Solen går snart ner och jag försöker sova! Jag trodde du var en hästtjuv!"

"Jag var tvungen att se dig. Se dig en sista gång."

"Va? Vad pratar du om?"

Jag betraktar honom och blir nästan häpen. Han har ingen tröja på sig och i solens rosa och orangea sken ser han oerhört attraktiv ut. Ärligt talat har jag aldrig sätt honom så blottad. Det påminner mig om att jag hellre skulle gifta mig med honom än prinsen. För Keaton känner jag i alla fall. Han är min bästa vän.

"Jag gillar inte honom på det sätte-OMG UR SO HOT WITHOUT A SHIRT MARRY ME!"

"Sover du alltid utan tröja?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Han skrattar till.

"Man vet ju aldrig vem som kan komma på besök. Men vadå en sista gång? Vad tänker du göra?"

När jag sväljer skaver det i halsen. "Keaton, jag ska gifta mig."

Han ser ut att tappa hakan och förlora all kontroll. "Du ska vadå?"

"Jag vet att det låter galet, och det är därför jag ska rymma min väg. Jag kan helt enkelt inte stanna."

"Vänta... Ska du rymma? Caitlin, jag vet att du inte gillar hela den här giftemåls-grejen, men du kan inte sticka! Hur länge blir du borta? En vecka? Två veckor?"

"Jag kommer inte tillbaka."

Han backar undan och jag kunde lika gärna ha slagit till honom i båda magen och huvudet. "Det är tydligt att du inte tänkt igenom det här." säger han lågt. "Du kan inte bara... dra. Tänk på ditt folk!"

Jag håller med hälften av den meningen. Du kan inte bara sticka utan en plan, men att sticka just nu är nog det bästa för ditt folk. Att ha dig på tronen skulle sluta i förintelse.

"Caitlin, Ers Majestät, baron Scuttlebutt har kommit med en gåva ..."

"JAG ÄR EN ANNAN PERSON I SJÄLEN! JAG VILL INTE HA TRONEN! JAG VILL VETA RIKTIG KÄRLEK!"

"Öh ... Jag förstår, men Scuttlebutt ..."

"FÅNGE! JAG ÄR EN FÅNGE I DETTA STENFÄNGELSE! FÖREVIGT KOMMER JAG ATT FÄLLA TÅRAR I SOLNEDGÅNGEN!"

"Mamma och pappa får hitta någon annan att göra prinsessa. Jag kan inte stanna."

"Vet du inte hur själviskt det är?" Han ser arg ut.

"Jo, det vet jag. Och jag har inte dåligt samvete heller. Keaton, jag har varit fast här i hela mitt liv. Jag vägrar slösa bort resten av det genom att fortsätta stanna. Jag vill se världen."

Det förvånar mig att det här förvånar honom.
Caitlin verkar tro att fattiga har typ jättemycket pengar som dom kan använda för att resa runt i världen.

"Men jag då? Jag har varken en mamma eller pappa. Det vet du. Du är den lilla familj jag har kvar. Om du drar har jag ingen."

Följ med?

Jag lägger en hand på hans axel och försöker le. "Annabelle skulle passa dig. Hon är min tjänare och är väldigt söt. Bjud ut henne."

1: "Bjud ut"?????

2: HON ÄR FJORTON.

3: HAN ÄR ARTON.
Sssssch. Ålder är bara en siffra.

"Caitlin..."

"Vi båda har vetat om att denna dag skulle komma. Sedan jag var liten har jag velat vara med om ett vagt, tråkigt, mediokert äventyr. Och det äventyret är inte här."

"Men du kan inte bara sticka! Jag... Jag behöver dig."

Följ med? Du sa ju att hon är det enda du har...så varför stanna? Hon skulle nog behöva någon med sig med tanke på hur naiv och korkad hon är.

Det gör ont i hjärtat att behöva lämna honom. Det är nästan värre än att lämna mina föräldrar. De förstår mig inte, men Keaton gör det. Det värsta är att han inte heller kan följa med. Detta är något jag måste göra själv, och det vet han.

Varför måste du göra det här själv? Du lyssnade aldrig på lektionerna. Du kan ingenting om ditt rikets geografi. Du vet ingenting om världen där ute. Visst är han bara en stallpojke, men han vet sjukt mycket mer än dig. 
Du är fan dum i huvudet. 

Försiktigt kysser jag honom på kinden. Det är första gången i mitt liv jag låter mina läppar snudda vid någon annans hud.

"Var försiktig." säger jag. "De kommer märka att jag rymt imorgon bitti, men säg inte att jag pratat med dig. Okej? I så fall blir du avskedad. Det räcker med att jag sviker folket, dig vill jag inte svika."

Ja för alla kommer ju tro honom, och jag tror att straffet blir lite värre än att få sparken. Here's a hint: Det rimmar med "giraff".
... Axelklaff?
No. Try again.

Han lägger fingrarna i mitt hår. "Jag kommer sakna dig. Tänk om det händer dig något?"

"Oroa dig inte. Du har lärt mig att slåss, eller hur? Jag kommer klara mig."

Vi har slagits med pinnar! Jag kan slåss jag looovar! :D

Han försöker också le, men det sviker honom och för att dölja sin ledsna min kysser han mig på pannan. Jag håller andan och försöker att inte brista ut i gråt. Vanligtvis är jag rätt tuff, men just nu håller jag på att bryta ihop.

"Det kanske inte är så farligt att gifta sig?" föreslår han. "Du kanske ska ge det en chans."

"Min blivande man har sju fruar."

"Åh," Keaton skrattar. "då förstår jag varför du drar härifrån fortare än ögat... Lova att kontakta mig någon gång. Lova att försäkra mig om att du är säker."

"Någon gång i framtiden kommer du få höra av mig. Men inte i början. Inte när alla letar efter mig."

"Vart ska du?"

"Jag vet inte riktigt... Till friheten, antar jag."

This makes no sense.
'MURICA
FUK YEH!

***

Vad jag håller på med är rent vansinne,

Yup.

det vet jag redan. Och vad kommer hända?

Du träffar piraten, ni blir kära and romance shit like that.

Jag har ingen speciell plan förutom att bege mig till hamnen innan solens sista strålar hinner gå ner för att komma ombord på ett skepp.

Ett skepp som antagligen är stulet.

Ett skepp som antagligen är fullt med pirater.

Ett skepp som kan innebära min död.

Bceause...reasons? Varför ska du på just det skeppet? Det är inte din enda utväg!
Oh i forgot, the capten is "hot". Ay, det rimmar! B)

Men att stanna på slottet är nästan värre än att riskera mitt liv. Och jag kan inte stanna i kungariket, då hinner jag inte ens två mil innan jag får eskorteras hem igen. Inte heller kan jag hoppa ombord på ett annat skepp. Sjömän tar inte emot kvinnor. Jag tror inte pirater gör det heller, men det är värt ett försök.

Why? Varför tror du att du har en bättre chans hoss dem? Varför är du inte rädd för att de kommer göra hemska saker mot dig? 
 Och varför tar sjömän inte ombord kvinnor? Hur reser kvinnor annars? Finns det land där ute utan kvinnor?
Det här är faktiskt en grej som författaren fick rätt. Kvinnliga rättigheter var inte jättebra förr i tiden, och man trodde att det var otur att ha en kvinna ombord (fast man gav skepp kvinnliga namn because sexism). Generellt sett reste kvinnor inte sådär långt. De höll till hemma och ... gjorde saker. So yeah.
Oh right! But then...why would the pirates take her? Wouldn't it be safer to sneak onto a "normal" ship then?

På gatorna möter jag lättklädda personer som skrattar och festar och är så högljudda att det värker i huvudet. Få personer är ordentligt anständiga. De flesta kvinnor har korsetten utanpå klänningen och många män följer efter dem med sina hungriga blickar.

I laughed. Just...try and imagine this scene... You'll see.

Caitlin är ju förstås bättre än dessa kvinnor. Hon är ren och orörd, som en anständig kvinna borde vara!

Jag känner hur jag verkligen inte tycker om att gå genom torgets alla hörn. Inte för att jag är rädd. Jag vet hur man försvarar sig.

Pfffft.

Men det är för jag ser verkligheten som den är utanför slutet. Och jag är helt säker på att det inte är endast är elände, men en stor del av mitt folk mår inte bra. Om jag skulle bli deras ledare skulle de må ännu sämre. Jag är inte född till att bli drottning.

Man är inte "född" till nånting, din oansvariga kossa. Du säger bara det här för att slippa försöka.

När jag kommer fram till hamnen känner jag havets brus svepa mot mig och ljudet av vågorna som skvalpar mot stenarna når mina öron. De få gånger jag kommit ner hit i smyg har jag stannat och lyssnat på vattnet och tittat upp mot fiskmåsarna som för mer oväsen än människorna nedanför. Av någon anledning tycker jag om havet. Och jag vet knappt varför. Kanske för att det är horisonten som än en gång lockar?

#deep *

Det finns många skepp som ligger vid hamnen. Men det finns endast ett skepp som är redo att segla iväg i mörkret. De flesta lämnar nämligen fastlandet under dagen då de ser bättre. Men jag antar att sjörövare vill försvinna som det vore magi.

"Öj Sture! Det där skäppet som var här igår är borta! Jag tror fan det är magi!"
"Gösta...de kan ha gett sig iväg under natten vettu..."
"Nejnej, Sture. Det är magi! MAGI SÄGER JA!"

Ett tag står jag bara och stirrar på fartyget. Det är så vackert. Detaljerna som pryder det ser ut att vara av äkta guld, även fast jag tvekar på det, och längst fram sitter det en vacker galjonsfigur av en kvinna klädd i mycket lätta kläder. Hennes hår är målat i silver och brons medan huden är i en underbar mjölkvit färg.

c:

That's racist you fucker. Alla är så conveniently vita i den här storyn. Till och med Aaron (kapten-ponken) som var en slav. Men det är lugnt. Det är fantasy! Svarta och bruna existerar inte i denna värld! ^^
Phew!

Solen börjar gå ner och plötsligt ropar någon att de ska dra in landgången. Mitt hjärta stannar. Det här är min enda chans härifrån.

"Gösta...jag såg dem ge sig iväg innan solen gick ner..."
"Nej Sture varför ska du vara så jävla tråkig? Våga TRO lite va!?!"

"Vänta!" ropar jag nedifrån hamnen och lyfter upp fållen på min klänning så jag enkelt kan rusa till dem snabbare. "Jag måste tala med kapten!"

Nu vet jag ju inte om den mystiska mannen verkligen är kaptenen, men det verkade så på sättet han pratade och att han sa "min besättning."

*deep sigh*
   *

Två män står uppe vid fartyget och har redan fattat tag om plankan som leder från skeppets kant till fastlandet. De skrattar i dunklet. Jag är för långt ner för att kunna se dem tydligt, men ljudet av deras röster ger mig rysningar. De låter inte särskilt trevliga.

"Kapten tar inte emot nöjen ikväll." säger ena mannen med en skrovlig röst.

"Jag måste komma ombord!" envisas jag och försäkrar mig om att huvan sitter långt upp så de inte kan se mitt ansikte.

Ja för de skulle säkert känna igen dig. Alla pirater vet hur prinsessan ser ut.

Även fast ingen förutom de som jobbar på slottet och min egen familj vet hur jag ser ut, så är det för riskabelt och visa mitt ansikte vid den här tidpunkten. Jag är en kvinna och vet tillräckligt mycket för att veta hur många män behandlar 'sånna som oss'.

Fast...va? De ser att du är en kvinna? Du bär en klänning så...wut?
"Såna som oss"?? Vadå, kvinnor menar du? Dom kommer att våldta dig, det är vad dom kommer att göra. Fast nej, det hade varit mer realistiskt. Jag säger inte att våltdäkt gör en story mer realistisk, men jag säger att pirater inte var missförstådda hjältar ute på haven, de var brottslingar som stal, mördade och våldtog. Att hon gör det här är ... farligt. Vädligt farligt. Självklart händer inget för författaren skulle inte stå ut med att hennes avatar inte fick som hon ville eller att något dåligt hände. Jag säger inte att storyn skulle vara bättre om något hände henne, faktum är att den antagligen skulle bli ännu värre eftersom författaren inte har tillräckligt med talang för att hantera det ämnet, men när hon skapar en värld där våld mot kvinnor är vanligt och händer ofta, så är det väldigt lägligt att denna vackra, unga, försvarslösa princessa kommer ombord på ett skepp fullt av män där inte en enda försöker lägga hand på henne. Jag förstår om författaren vill undvika ämnet och möjligheten helt, men varför alls nämna våld mot kvinnor då? Nu ser det bara ut som om Caitlin är speciell och alla andra kvinnor kan misshandlas, men inte hon.

De båda personerna fortsätter hålla ett stadigt tag om landbryggan. De har dragit undan den någon meter från land och jag ber tyst att de sätter tillbaka den igen.

"Jag tror inte kaptenen har beställt sällskap inatt." säger den ena till den andra. De tittar på varandra med förvirring. Sällskap? Tja, jag antar att jag får ta detta till min fördel.

Ugh.

"Om ni inte släpper upp mig kommer er kapten bli väldigt besviken och då är det ni som straffas. Jag föreslår att ni tar mig till honom... Genast."

Och självklart tror de att jag är en helt ofarlig kvinna och sätter ner landbryggan.

Vilket du är.

Ugh, jag tänkte precis säga det. Men jag gillar verkligen hur både Caitlin och författaren verkar tro att Caitlin är världens badass. It's adorbs.

"Skynda dig på." mumlar en av männen till mig. "Vi ska bege oss av med en gång. Ryan, eskortera henne till kapitens hytt."

Jag kan inte se deras ansikten så bra i mörkret, men med tanke på deras starka doft av manslukt kan de inte vara särskilt noga med hygienen.

Så du kunde se alla detaljer på skeppet, men inte deras ansikten?

Jag är tacksam att kappan även döljer delningen av mina bröst. Jag hade inte velat att någon av dem skulle se på mig med oanständiga tankar i blicken.

Och ingen gör det! INGET DÅLIGT FÅR HÄNDA CAITLIN!!! Igen, om det händer andra kvinnor, varför inte Caitlin?

Om du vill undvika ämnet och inte utsätta Caitlin för det här, VARFÖR ENS NÄMNA DET?!

Varje gång författaren bryter in i storyn för att skydda Caitlin från negativa saker så tänker jag bara skriva #savecaitlin2015

Han som heter Ryan muttrar något ohörbart innan han för mig fram till andra sidan av skeppet. Runt om mig befinner sig massor av män som ger mig nyfikna blickar.

Inte oanständiga blickar. Caitlin är så speciell att hon finner ett skepp med inte en enda kåt gubbjävel ombord!

#savecaitlin2015

De undrar säkert vem jag är. Eller så antar det att jag är här för att underhålla kaptenen. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill bara göra det jag kom hit för.

Ryan visar mig vägen till en liten trappa som leder ner under däck. Jag ser mig fascinerad omkring. Detta skepp är magnifikt. Kanske skojade den där mystiska mannen med mig? Kanske är han egentligen än vanlig sjöman som säljer och köper varor? Träpanelen ser ut att vara nypolerad och mässingsdetaljerna på alla dörrar skiner i det sista ljus som solen ger.

Du kan se allt det här men inte deras ansikten? 

När vi kommer ner under däck blir jag en aning oroad med följer lydsamt efter Ryan som inte utbyter ett ord. Jag betraktar honom försiktigt och drar slutsatsen att han inte kan vara mer än trettio. Hans korta hår ser ut att vara alldeles svart och kroppens byggnad är oerhört stor.

Vi går i en smal gång, förbi tre stycken små dörrar innan vi kommer fram till en som är nästan dubbelt så stor med massor av gulddetaljer. Jag sväljer hårt när Ryan knackar på dörren och öppnar den.

"Tack så mycket." säger jag när han nickar åt mig att kliva in.

Direkt när jag sätter den andra foten över tröskeln smäller han igen dörren.

Hytten måste minst vara lika stor som en fjärdedel av skeppets storlek däruppe.

Ja för det är ju praktiskt.

Det är mörkt och det lilla ljus som finns härinne är fotogenlampan på skrivbordet. Det finns ett jättelikt fönster mitt emot mig, men det är fördraget av svarta gardiner i siden. Av det lilla jag kan se i det mörka rummet är hyttan välmöblerad. Konturerna av en stor säng längst bort i hörnet avslöjar sig och så gör även garderoben som står bredvid mig. Det luktar tjära och nymålat trä vilket får det att sticka i näsan. Det hänger tavlor uppe på väggarna, men mörkret bedrar och jag har ingen aning om vad de föreställer mig.

Slutligen ser jag mot mannen som sitter vid skrivbordet och betraktar kartan framför honom.

Vilket han enkelt kan se i mörkret.
Seriously, vet du inte hur mörker fungerar? Man kan inte välja ut vilka saker man ser och vilka man inte ser!

När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker...

När jag märker att mannen inte känner igen mig skyndar jag med att ta av huvan. Mina lockar faller ner och ramar in mitt ansikte.

"Ers höghet." Han reser sig från stolen. "Vad i helvete gör du här?"

Det undrar jag med.
Uh-oh!! This is sooo interesting!!!