Alla inlägg under oktober 2015
Last time:
Och där. Ett skepp. Med mörka segel. En aning annorlunda är det att skeppet kommer såhär sent. Gästerna från främmande länder har redan kommit.
Men jag skakar av mig misstankarna. De har säkert bara kommit sent. Det har faktiskt hänt förut.
*sigh*
Vad är poängen med det här ens? Alla vet vad det här är för något och vad det betyder.
Ssssch don't spoil! D:
Jag kastar en blick mot dörren igen och suckar. Jag är fortfarande inte redo att gå ner. Jag måste först smälta allt mamma sa. Så jag sätter mig ner på sängen, och försöker somna. För i sömnen glömmer man verkligheten och alla dess bekymmer.
Åtminstone för en stund.
Ska du sova i en klänning och korsett?
Kk.
Have fun.
______________________________________________________________________________
När jag väl lyckas ta mig ner till den stora balsalen häpnar jag av förvåning. Alla har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Diamanterna skimrar i ljuskronorna som tusentals stjärnor och marmorgolvet är så pass rent att jag kan se min egen spegelbild i det. Tjänstefolket har hängt upp olika färger av serpentiner på väggarna och mitt emot de tre tronerna står ett långt bord med en mjölkvit bordsduk. Det är framdukat med all möjlig sorts mat. Fläsk, sallad, frukter, efterrätter, stuvning, vin, mjöd och annat som får det att vattnas i munnen.
Men ingen äter. Det är inte dags för det än. Musikerna spelar fiol och banjo i lugn takt.
Vänta ... banjo? Okej.
Aw yeah!
xD
De är klädda i de finaste plagg av sammet i silver och guld. Precis som alla andra i salen har de masker för övre halvan av ansiktet vilket skapar en mystisk atmosfär.
Reflexmässigt ser jag till att min egen mask sitter tillrätta.
Du verkar inte riktigt veta vad en reflex är för något. Oroa er inte, läsare, hon gör samma misstag flera gånger.
Jag vill inte att någon ska känna igen mig.
No shit. Fast om det är ditt mål så är det en jävligt korkad plan, måste jag säga.
This is like the situation with Clark Kent and Superman.Ikväll vill jag inte vara den högt omtalade prinsessan. Jag vill endast vara en vanlig flicka utan rättigheter och ansvar.
Rättigheter suger!
YEH FUCK HUMAN RIGHTS!
*
Utan att behöva oroa mig för vad de där männen ska svara... Tänk om de faktiskt säger ja?
Vadå "tänk om"? Klart dom säger ja? Vilken idiot skulle tacka nej till kungens dotter? Inte nog med att hon är snygg och ung, hon är svinrik, och att tacka nej kan skada ens relation till kungafamiljen och säkert reslutera i ens död. Och varför måste drottningen själv skicka ut brev till potentiella friare? Varför har Caitlin inte redan en massa män som uppvaktar henne? Varför har inte föräldrarna redan valt den rikaste och/eller den med mest makt?
Vad är det här för korkade regler? Jag fattar att det är fantasy men det är ju helt ologiskt! Jag skulle tvärtom säga att om det är fantasy så måste det vara bättre förklarat och mer "logiskt" än vanliga berättelser, för man kan inte anta saker lika säkert som man kan när det inte är fantasy.
Even a fantasy needs its own rules. Eftersom man skapar en helt ny värld måste man även skapa regler som faktiskt hänger ihop och är logiska i den världen.
Nej! Tänk inte så!
Trots att ingen kan se mitt ansikte, kommer några få känna igen mig.
SÄGER DU DET?!
Wow.
Jag vet att Keaton kommer göra det. Han är min bästa vän och skulle aldrig tappa bort mig. Även om jag skulle vara ombytt till en smutsig bondflicka skulle han direkt se att det var jag.
Klänningen jag har på mig är bar om axlarna och går ut extra mycket efter midjan. Korsetten framhäver mina bröst precis lagom, men jag tycker ändå det känns obekvämt naket. Att ha klänning är inget jag tycker om. De är långa, tajta och alldeles för feminina för min smak.
*
Ffffffffffffffffffffffff.
På min ena hand sitter en smaragdblå handske som räcker upp till armbågen.
Den andra har jag uppstoppad i arslet.
:D
Släpet är lyckligtvist inte så pass långt att folk snubblar över det när jag går genom salen och de dansande människorna. Några hälsar på mig, eller ger mig uppmuntrande leenden. En betjänt bjuder mig på vitt vin, men jag tackar nej. Han ser genast att det är jag, prinsessan, men säger inget om det.
Alla har blivit befallda att låta mig ha en kväll utan extra uppmärksamhet.
Vänta va? Du hade ju befallit att alla skulle ha masker så att ingen skulle känna igen dig och du kunde bli behandlad som en "vanlig" person (en vanlig högadlig person, men men), men nu säger du att alla har beordrats att låta dig vara? Menar hon betjänterna?
Ärligt talat fattar jag ingenting. Om adeln vet hur hon ser ut, kommer de verkligen att luras av en mask som bara döljer halva ansiktet? Om ingen vet hur hon ser ut, varför inte skippa masken och ta på sig en mindre extravagant klänning och låtsas vara någon annan?
Don't question. Det är lättare om man bara go with it.
Vissa har svårt för det och verkar tro att jag kommer straffa dem om de faktiskt låter mig behandlas som en vanlig person, trots befallningen. Mamma och pappa står och pratar med några vakter. De två är de enda personer som inte har sina masker på sig.
För säkerhetens skull har de satt dubbel styrka av vakter i hela slottet. Med tanke på att det är en stor bal, och folk från alla fem kungadömen kommer och hälsar på, måste säkerheten stärkas så mycket det bara går.
"Milady M'lady." Hörs en röst bakom mig och jag snor graciöst runt med den åtsittande klänningen. Mitt emot mig står Keaton. Han har ett glas rött vin i handen och ler åt mig medan han tippar sin fedora. "Lika strålande som vanligt."
Om det inte vore så mycket folk runt om kring oss hade jag slagit honom på axeln. Att kalla mig för Milady är det värsta han kan göra, när han vet att jag avskyr det. Dessutom är det värre när han pratar med mig som om jag vore tusen gånger viktigare än honom. Jag lägger band på mig själv och försöker bete mig så uppfostrat som möjligt.
Ändå kan jag inte hjälpa att sträcka ut tungan åt honom.
ಠ╭╮ಠ stop it you're not kawaii
βακα…_〆(ﾟ▽ﾟ*)
"Stallpojke." säger jag med en högt allvarlig röst. Att härma min egen mor har jag blivit expert på de senaste åren. "Ska inte du ta hand dina sysslor, hellre än att vara på denna bal? Vet du inte att bara högt uppsatta familjer får komma in hit?"
Han har också på sig sin mask, och de brungröna ögonen lyser igenom de små hålen. Hans leende är mycket retsamt.
"Ska du säga. Vem är det som beordrade hela sällskapet att bära mask bara för att ingen ska känna igen dig?"
"Shh!" Jag sätter pekfingret framför mina rödamålade läppar. "Någon kan höra dig."
Jag är väl medveten om mina föräldrars blickar i nacken. Och vart än de tittar, tittar även gästerna. Det skulle inte göra mig förvånad om plötsligen alla härinne stirrade på mig.
Uh huh.
Keaton och jag fortsätter småprata. Han dricker allt mer och mer, medan jag håller mig borta från allt som inte är vatten. Tillslut är han så fnittrig och löjlig att han får för sig att börja dansa. Den Keaton jag känner dansar aldrig. Hellre skulle han skära av sin egna tunga och avliva sina älskade hästar.
Du säger det, men något får mig att tvivla.
"Min kära." säger han med ett överdrivet försök till att låta charmig. Hans hand är utsträckt mot mig. "Får jag lov?"
Och när jag tackar nej bjuder han upp en stackars flicka från östern. Hennes fötter måste blivit alldeles söndertrampande till kvällens slut.
Medan jag roat ser på Keaton som bjuder upp dam efter dam står jag vid det långa bordet och smakar på en vindruva. Den är utsökt. Till en början undviker jag att prata med folk i min rädsla att de ska få reda på vem jag är. Men så slappnar jag av, och efter end stund har jag fått ett socialt umgänge.
Framåt midnatt är det som om vinden vänder för mig. En man fångar plötsligt min uppmärksamhet.
I sagorna mamma läst för mig när jag var liten var det alltid prinsen som fångade prinsessans öga. Han fick henne på fall direkt. Hon blev tokförälskad och gifte sig med honom redan dagen därpå.
Men du och din story är speciell, för du är en Spunky Princess och du blir kär på två veckor! Damn, du bryter verkligen mot alla stereotyper här!
Let me guess. Det är någon som egentligen inte ska vara där.
Men mannen som står långt borta i hörnet är ingen prins. Inte med tanke på kläderna han bär. Han har på sig ett par mörka läderbyxor och en vit skjorta som är så pass öppen att det kan få vem som helst att rodna.
Jag sväljer och trots att jag försöker kan jag inte ta ögonen från honom. Det är något med den mannen som gör mig fundersam. Han hör inte hemma här. Inte bland alla klänningar, smycken och kostymer. Hans hållning är inte graciös och försiktig. Men inte heller klumpig och full med idioti. Den är bara... vanlig.
*sigh*. Just get it over with.
Ett tag funderar jag på att gå fram till pappa och fråga vem det är. Men då kommer jag på att ikväll är jag inte prinsessan, och får därför inte tilltala kungen. Det är högst förbjudet.
Får inte ens adeln prata med honom? Det verkar ju väldigt konstigt det här.
Låter tråkigt att vara kung.
Mannen står i hörnet och verkar bevaka oss andra. Masken han har på sig är färgad i en nyans av guld med glittrande, oäkta diamanter på sidorna. För jag tvivlar på att de är äkta, med tanke på hur simpelt han bär sig åt.
Och det är just den simpelheten som låter positivt i mina tankar. Han är utomstående och passar inte in. Kungaslottet är inte hans hem. På lång väg syns det att han inte trivs bakom dessa murar.
På något sätt. Hon beskriver inte hans hållning som speciellt obekväm och inte heller har han ett missnöjt ansiktsuttryck. Så det här är bara författaren som klumpigt berättar skit som man kunde ha avslöjat på ett bättre sätt.
Och varför nämns det att kungaslottet inte är hans hem? Bor alla andra gäster i slottet? Borde det inte vara ganska uppenbart att slottet inte är hans hem, eftersom han inte är kunglig?
Och varför är det bara hon som lägger märke till honom? Han försöker inte ens passa in, så vart är vakterna? Why is he still there?
Han är en person som jag skulle vilja vara.
Innan jag vet ordet av det har jag begett mig fram till honom. Men han står på andra sidan den stora salen, och det tar lång tid att gå dit. Under den tiden får han syn på mig och våra blickar bakom maskerna möts.
På närmre håll ser jag det gyllene, blonda håret och den starka kroppsformen. Och skjortan! Herregud. Den är uppknäppt till nedanför bröstet. Nej, han kan aldrig vara en prins, eller adelsman, eller ens god vän till en viktig person. Det är omöjligt. Om min mor skulle få syn på hans nakenhet skulle han bli utkastad direkt. Jag skäms nästan för honom
Hur har han inte blivit utkastad än är min fråga. Hur han kom in är en mycket bättre fråga. Vi kommer snart att få reda på att han är en pirat, så han kunde inte direkt ha planerat det här särskilt länge. Och är det inte mycket bättre att ha på sig kläder som gör det att han lättare försvinner bland mängden och inte syns lika tydligt som en "outsider"? Han tänker stjäla något från kungaslottet, varför i helvete klär han sig på ett sätt som gör det enklare att identifiera honom?
Justja, för att han är UNIK!!!! och för att författarne inte har en jävla aning om hur människor fungerar och inte heller hur hon ska få Caitlin att märka honom utan att han ser ut som en tönt på en bal.
Men djupt under skammen finns något annat som ligger begravet. Jag har aldrig sett en mans nakna hud förut. I alla fall inte på överkroppen.
Men underkroppen däremot ...
( ͡~ ͜ʖ ͡°)
Inte ens Keation har visat sitt bara bröst för mig. Det vore olämpligt för en kvinna att ens så mycket som önska sig den tanken.
Kk cool cool
Men nu när han väl har skjortan så pass öppen gör det inget att jag tittar, eller hur?
Jag kommer fram till honom och känner mig mycket nervös. Kanske skulle jag aldrig gått fram?
"Ursäkta." Min röst är mjuk och len, precis som vatten.
Författarens liknelse var livlös och intetsägande, precis som vatten.
Seriöst. Vad är det här? Vatten är varken mjukt eller lent, det är vatten. Jfc.
"Kan jag hjälpa dig med något?"
Ja, vad skulle jag annars ha sagt? Han ser ut att vara vilse. Åtminstone ska han inte vara här. Och om han ska det kan han ha lite vett i skallen
Det här låter verkligen som något en person från 1800-talet skulle säga.
Det är en vanlig grej i denna story, att författaren inte ens orkar bry sig eller ens vet om att moderna ord och uttryck gör att det blir svårare för läsaren att leva sig in i berättelsen som ska utspelas i en historisk miljö.
Sssch it's a fantasy. (Nej jag tänker inte släppa det skämtet).
och knäppa resten av skjortans knappar.
Mannen granskar mig djupgående innan han börjar bevaka gästerna igen. "Inte visste jag att kvinnor fått ersätta betjänterna." säger han lågt och hans röst är något som fångar mig direkt. "Men tider ändras, antar jag."
Jag sväljer. "Du såg så ensam ut." Orden låter mer fräcka än tänkt. "Letar du efter någon?"
Nu möter han min blick och jag önskar så starkt att jag kunde se hans ansikte.
Ja för masker som bara döljer överdelen av ansiktet (och inte ens ögonen) är verkligen bra på att dölja någons ansikte.
De där gyllenlockarna tillsammans med den genomborrande blicken är otroligt vackert. Det skulle inte förvåna mig om ansiktet var lika så.
"Du har möjligtvist inte sett prinsessan?" frågar han och går fram till mig. "Jag har kommit en lång väg för att få se henne. Det sägs att hon är den vackraste kvinna som vandrar på denna jord. Jag kom hit för att se om ryktarna var sanna. Nu hoppas jag för all del att jag inte kommit hit förgäves."
Och det skrämmer mig. På något sätt verkar det vara som han vet att det är jag, även fast han inte säger det högt. Men det kanske är på grund av sättet han tittar på mig? Nyfiket, men ändå med varsamhet.
"Tyvärr är prinsessan så fruktansvärt trött ikväll." svarar jag innan jag inser mitt misstag.
Hur är det här ett misstag? Hade hon sagt "tyvärr är JAG trött" så hade jag förstått det. Annars är det väl lugnt? Hon kunde ha varit någon adlig kvinna som kände prinsessan eller hört det från någon annan på balen.
"Eller, det är i alla fall vad jag hört."
Okej, NU är det ett misstag. Det skulle vara ett misstag från första början men författaren hade ingen aning om hur hon skulle få till det. Got it.
Ja, för hur skulle annars en helt vanlig kvinna veta vad prinsessan egentligen befinner sig?
INTE EN "HELT VANLIG KVINNA" DIN SJÄLVUPPTAGNA KOSSA, UTAN EN RIK OCH ADLIG KVINNA!
Författaren verkar tro att baler var till för alla på den tiden, som en nattklubb eller nåt. Man bjöd inte in fattiga till dyra slott med god mat direkt, utan alla som var där var rika och hade råd med att gå på bal. Det här är fan det dummaste jag någonsin har läst tbh.
Hon kunde ha låtsats vara prinsessans vän eller något, eller är Caitlin en sån stor bitch att hon är för "cool" och "pojkig" för att umgås med dom där dumma adliga kvinnorna som gillar "flickiga" saker som klänningar?
Låter troligt tbh.
Ssssch *Insert overdone joke here*
Gud, jag är så dum.
Can't argue there.
*God approves*
Till det ler han och fortsätter på det han sa förut. "Men jag tror inte jag behöver möta prinsessan längre. Jag har redan hittat någon som är vackrare än alla skatter i världen. Vem är du?"
Jag blir alldeles tagen av hans ord. De verkar ärofyllda och trovärdiga. Men ändå så pass förhastade att det måste ligga något lurt i det han säger.
SÄGERUDE
...Han påminner om Keaton or wth his name is.
Jag bestämmer mig att spela med i vilken teater han än håller på med.
"Jag är Caitlin." Folk känner mig som Prinsessan av Delai, bara tjänarna och min familj vet vad jag egentligen heter.
DET DÄR VAR FAN DET DUMMASTE JAG NÅGONSIN HAR HÖRT HEJDÅ.
NO WAIT LET ME GO WITH YOU!
Författaren verkag verkligen tro att det här skulle fungera på riktigt och att tjänare inte är riktiga människor som sprider information som en fucking skogsbrand.
Därför skadar det inte att säga det till honom. "Och vem är du?"
Han skrattar till. Istället för att svara fattar han tag om min lilla hand i sina starka fingrar.
*
Försiktigt trär han av min långa handske och tiden verkar gå mycket långsammare än innan. Så böjer han på huvudet och pressar de mjuka läpparna mot mina fingrar.
Varenda dag får jag minst tjugo sådana kyssar och det är inget som direkt gläder mig. Alla gör det för att visa sin uppskattning mot prinsessan, och inte personen jag egentligen är. Men ikväll, här och nu, kysser han min hand som om han faktiskt menade det han sa. Att jag är vackrare än alla skatter i hela världen.
*
Sure...sure...(눈_눈)
Han låter andedräkten smeka mina fingrar en sekund för länge. Den luktar fisk och ruttna tänder.
Under den lilla stunden hinner något på hans övre bröst fånga min blick. Det är en slags målning. Jag har hört tals om dem, men aldrig sätt dem i verkligheten. Kungligt folk får inte bära bläck på huden, då det anses som att förstöra sig själv och den kropp födelsen gav oss.
Målningen föreställer en svart ros med mörkgröna taggar och stjälk. Bilden får mig alldeles darrig i knäna. Varför har han målningen av en svart växt? Något som symboliserar girighet, fräckhet och ondska?
Tydligen. På något sätt. Av någon anledning. Nej, författaren utvecklar inte världens mytologi och "lore". Här får du en random bit av fakta som passar handlingen. Move along.
Mannen sträcker på ryggen och rättar till skjortan så den täcker rosen igen. Handsken räcker han fram igen. Långsamt tar jag på den, iakttar hans minsta rörelse. Han börjar knäppa knapparna och helt plötsligt ångrar jag mig att jag ville ha dem stängda. Vem vet? Det där kanske var sista gången jag fick se en mans nakna hud innan min bröllopsnatt.
"Caitlin." sättet han säger mitt namn på skapar rysningar längs med hela ryggraden. "Behagar min tatuering dig, eller är det så att du aldrig sätt någon förut?"
Med tanke på hans ord kan han tillräckligt om det rikare livet för att förstå varför kungligheter och adeln inte bär bläck på huvuden.
Jag känner mig alldeles varm. "En svart ros?" Nyfikenheten tar över. "Varför det? Varför inte röd?"
"Varför röd?" motsäger han. "Röd är blodets färg."
Jag känner att pannan hamnar i djupa veck. Allt han uttrycker gör han bara mer tilldragande. "Nej. Röd är kärlekens färg. Menar du att du inte tror på kärleken?"
Det här är fan det dummaste jag någonsin har läst. Det enda jag ser i huvudet när jag läser hela den här boken är omslag till dåliga romansböcker man kan köpa på ICA för 50 spänn.
Här. Här är denna bokens omslag. Passar perfekt ju. Jag föreställer mig alltid Aaron (vi får inte reda på hans namn förrän om tre miljoner kapitel men det var så dumt och tråkigt att jag tar mig friheten att spoila det) som en sån snubbe. Speciellt med hans blonda lockar och öppna skjorta. Passar perfekt.
Perfect.
"Jag tror på vad livet ger mig." Han gör sig i ordning för att gå.
Vadå, plockar han ihop sina saker och tar på sig ytterkläderna? Vad ska jag föreställa mig här?
"Ha en fortsatt trevlig kväll," Och precis när han tågar förbi mig viskar han två ord i mitt öra som får varenda nerv i kroppen att spänna sig: "ers höghet."
Det där var jag inte beredd på.
Jag var det. Kände stanken på mils avstånd. (눈_눈)
Ska jag bara låta honom gå? Aldrig! Tänk om han berättar för några bekanta vem jag är? Och så berättar de för de andra gästerna. Då blir allt förstört!
Jag snor runt och fattar tag om hans hand innan han hinner iväg för långt. Jag vet att mitt beteende varken är typisk prinsessa eller kvinna, men det verkar fascinera honom på något sätt. Det glöder till i hans blick.
"Ska vi dansa?" frågar jag snabbt.
Han granskar mig igen. "Är det inte jag som ska fråga det? Trots allt, det är jag som är mannen."
"Här håller vi inte på vett och etikett!" Jag drar honom till mig innan han hinner säga något annat. Och trots att hjärtat klappar snabbare och snabbare släpper jag honom inte. Istället lägger jag armarna om hans hals och närmar mig hans öra med munnen. "Hur vet du vem jag är?"
Anledningen till varför jag vill komma så nära honom är helt enkelt för att inte låta någon annan höra på. Långt borta i salen står Keaton och bara glor på mig. Han har aldrig sett mig dansat förut. Och jag hatar att dansa. När jag får chansen att lära mig tar jag den inte, men jag är tillräckligt duktig för att smälta in bland alla andra.
Däremot kan mannen med tatueringen dansa alldeles för bra.
Vilket är väldigt ologiskt när vi senare får reda på att han är en slav som har varit en slav hela sitt liv och pretty much levt på ett fartyg men okej. Han är den manliga karaktären, så han är perfekt.
Han lägger händerna på min midja, vilket får mig att flämta till. Jag är inte van vid att en man rör vid mig.
Men att gripa tag i en man du nyss mött är okej? THAT MAKES NO FUCKING SENSE.
Vi försvinner ut på dansgolvet och snurrar runt som jag vore i en dröm. Ljus och diamanter glimmar till runt om mig, men ändå är allt jag ser hans ögon.
"Jag är inte dum." säger han med munnen vid min hud. "Du har stått där borta vid bordet i flera timmar och sett dödsuttråkad ut. Den enda som faktiskt roar dig är den där mannen där borta och hans klumpiga dans." Han nickar mot Keaton. "Och jag sa ju att jag letade efter prinsessan som är så vacker. Det måste vara du."
Jag tror honom inte.
"Vem är du?"
Han flinar. "Försök lista ut det."
"Du kan inte vara en främmande prins. Och inte adelsman. De tatuerar sig inte. Du kan inte heller vara från trakten. Kanske inte ens från det här kungadömet. Du klär dig enkelt, vilket betyder att du antingen är fattig eller för att kunna vara så smidig som möjlig. Tunga kläder är bara klumpiga..."
NÄMEN FAN CAITLIN DU ÄR JU FAN SHERLOCK HOLMES SÅ JÄVLA SMART ASSÅ!
AND WHY IS HE STILL THERE? KICK HIS ASS OUT OF THE DAMN CASTLE!
Jag fortsätter se på honom samtidigt som vi dansar vidare. "Det säger mig nästan ingenting. Kan jag åtminstone få se ditt ansikte?"
Bakom masken glittrar ögonen till. "Om jag inte förstått fel var det du som beordrade sällskapet att ha masker. Förresten undrar jag också hur du ser ut. Jag menar, du är en skönhet nu, men vad är du då utan förklädnad?"
Herregud. Hur visste han om maskerna?
För att gäster antagligen har fått höra om det innan de kom till balen? Hur fan just HAN vet om det vet jag inte, jag har ingen aning om hur han ens lyckades ta sig in i slottet än mindre balen, men att du blir förvånad över det här är korkat.
"Vad heter du?"
"Ditt hår är silkeslent." säger han och drar handen genom det, ignorerar min fråga. Hans andedräkt smeker min kind. "Så vackert..."
....
CREEP ALERT CREEP ALERT! GET YOUR TEAR GAS OUT!
Jag sätter genast upp handen mot hans arm och tvingar ner den igen. Vi slutar aldrig att dansa. "Varför försöker du charmera mig? Jag ser att det bara är på låtsas."
"Gör du?" Han låter utmanande. "Tja, då antar jag att det är lika bra att ge sig. Du har rätt, jag försöker charmera dig."
"Men menar du varje ord?"
Det tvivlar jag på. Men i ditt fall, visst, för du är ju speciell och en skönhet.
Han svarar inte.
"Vem är du?" frågar jag igen.
Just då är det någon som skriker till så högt att musiken tystnar. Jag drar mig undan från mannen och snor runt. Annabelle kommer plötsligt springande in i salen och bort till mamma och pappa. Hon är alldeles vit i ansiktet.
"Det är två vakter i västra korridoren!" säger hon andfått. "De är döda!"
Noooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo.
***
Flämtanden och förskräckta röster hörs från gästerna långt om i salen. Pappa ställer sig i mitten av rummet och beordrar alla att stanna inne i slottet. Ingen får lämna oss. Den som gör det är lika skyldig som den som faktiskt gjort brottet. Medan mamma stannar för att lugna gästerna springer jag efter pappa utan att ens se mig om efter den mystiska mannen.
"Pappa!" Jag sliter av mig masken när jag försäkrat mig om att vi är ensamma i korridoren. Annabelle är hysterisk.
"De bara låg där!" gråter hon. Jag ser på den stackars flickan. Hon är inte ens femton och har fått se något så hemskt. "Jag skulle upp till prinsessans rum för att bädda och då nästan snubblade jag över dem! Åh, vem kan göra något så hemskt?"
Men när vi kommer fram till vakterna märker jag direkt att de inte är döda. De är bara medvetslösa. I mörkret ser det i för sig ut som om någon haft ihjäl dem, eller att de dött av naturliga orsaker.
... Okej, nej. Två friska vakter kan inte bara dö samtidigt av naturliga orsaker, det är inte riktigt det "naturliga orsaker" betyder, gullet. Och visst, man kan ha ihjäl någon utan att skada deras kroppar för mycket, men att de ser ut som om de blev mördare OCH dog av naturliga orsaker (i mitten av en korridor, samtidigt, på jobbet) SAMTIDIGT så låter det fan som bullshit i mina öron.
Och en sak till: jag vet att författaren älskar Caitlin och att Caitlin är perfekt och intelligent och#intesomandratjejer, men att Caitlin är den som kan se om någon är medvetslös eller inte och att Annabelle inte ens stannar för att kolla låter bara osannolikt. Det låter mer troligt att en piga vet mer om omvärlden än vad en princessa gör, och Caitlin borde vara den som är förvirrad och rädd och inte Annabelle, eftersom jag tvivlar på att man lär princessor om människokroppen och medicin. Det lär man inte pigor heller, men dom brukar ha lite mer kunskap om omvärlden än princessor som har varit inlåsta i ett slott för det mesta av sitt liv.
Pappa ger Annabelle en trött blick, men så sätter han sig på huk och försöker väcka vakterna.
Det funkar inte.
"Vad har hänt med det?" frågar jag oroligt. "De kan ju inte bara somnat av sig självt."
Svenskan har däremot somnat av sig självt.
"Nej." säger pappa och tar upp något som liknar dammpulver.
Dammpul- ... Va? Tar upp detfrån vart? Ugh.
"Sömnmedel. Allt man behöver göra är att andas in en viss mängd av det och sedan sover man som en stock. Det används i sjukstugor om man ska söva patienterna..." Sedan får han en undrande blick. "Men inte i vårat rike. Det här kommer från en växt från ett främmande land."
Och här har vi en till korkad grej som bara finns för att hjälpa handlingen. Om fadern vet om pulvret existens, varför används det inte i deras rike? Och om det inte används i deras rike, VARFÖR VET FADERN OM DESS EXISTENS?
Men nej nej, det här är bara för att det ska vara "mystiskt" även om vi alla redan fattar att det var Guldlock som gjorde det.
Jag ser på det brandröda pulvret i hans hand och rynkar pannan. Varför slå ut två vakter? Jag menar, de här två vaktar inget speciellt... eller? Men så plötsligt slår det mig vad Annabelle sa. Västra korridoren.
"Pappa!" säger jag panikslaget. "Skattkammaren!"
De två vakterna har stått framför en trappa som leder långt ner i slottet. Där finns minst tjugo vakter till innan någon kan komma åt skattkammaren.
Och kungen tänkte inte på detta för att?
Pappa säger åt mig att gå tillbaka till mamma, eftersom detta kan bli för farligt. Han tar med några vakna vakter och de kommer inte upp igen för en lång stund senare. När han berättar var som hänt blir det alldeles tyst i salen. Alla gäster hör nyfiket på.
"Alla vakter var utslagna. De hade kommit in i skattkammaren." Han gör en grimas. "Men inget viktigt var stulet. Inga juveler eller diamanter."
Mamma stirrar förskräckt på honom. "Vad var det då som blev stulet?"
"Skrinet som du ärvt av din mamma. Du vet, det som enligt legenden ska leda dig till den största skatt på jorden. Men, som sagt, det är bara en dum legend."
Ja du vet. Den där legenden som jag berättar för dig nu, fast som du redan känner till, eftersom författaren vet inte hur hon ska berätta det för läsaren annars!
"Dum legend?!" Jag ser hur mamma försöker lägga band på sig själv. "Det skrinet har varit vårt i generationer! Ingen har lyckats öppna det, eftersom det inte finns en nyckel, men... men det betyder otroligt mycket för mig!"
Uuuugh this is so awkward!
Jag bara stirrar på mina föräldrar. Masken sitter på mitt ansikte igen. Skrinet ser inte mycket ut för världen. Det är inte ens gjort av guld, utan av trä. Varför skulle det vara värdefullt? Och legenden är inte ens sann. Det är en barnsaga. Jag hörde den när jag var liten.
UUUgh varför ens säga det här när vi alla, ALLA, vet att legenden kommer att vara sann? Ugh. Jag orkar inte ens. Eller är det här ett patetiskt försök till att göra en "twist"? Genom att försäkra oss om att det inte finns någon twist?
Anledningen till att skrinet inte kan öppnas är för att det helt enkelt inte finns något nyckelhål. Egentligen tror jag inte ens att det är ett skrin, utan en rektangulär planka med lite utsmyckningar.
I don't ...
Varför i hela friden skulle någon stjäla det? Varför slösa så mycket sömnpulver på ingenting? Och varför inte ta något av de andra värdefulla föremålen?
Det är faktiskt en bra fråga. Vi får senare veta att piraterna inte direkt gillar kungafamiljen, så det är knäppt att de inte snodde något mer än en skattkarta. (Ja, det är en skattkarta i skrinet. Spoilers.) Men det ska väl bli mer "mystiskt", även om "någon har brytit sig inte men inte stal något mer än en till synes värdelös sak"-grejen har blivit gjord många gånger förr och det är alltid lika förutsägbart varje gång.
Och varför har ingen bara typ...sågat itu skriner? Det är ju gjort av trä?
För då hade vi inte haft en story.
"Det här är sinnessjukt!" utbrister mamma. "Jag kan inte acceptera detta i mitt slott. På min egen födelsedag. Jag har blivit förnedrar!" Hon ser nu mot alla gäster i salen. "Den som stulit skrinet döms här och med till döden! Och jag skämtar inte."
Herregud. Jag skrattade legit här. "JAG KOMMER MÖRDA NÅGON, NO JOKE!! SRS BSNS!!" DU ÄR DROTTNINGEN, DITT ORD ÄR LAG, DU BEHÖVER INTE LÄGGA TILL ATT DU INTE SKÄMTAR!! I ett försök att göra det mer seriöst blev hela skiten mer hilarious.
Jag sväljer. Ja, nu kommer alla verkligen ha något att skvallra om imorgon. Jag sneglar på Keaton som ger mig en road blick tillbaka. Jag förstår vad han menar. Hela det här är överdrivet. Mamma överdriver. Det är bara ett skrin.
Ja men om inget görs åt saken kommer folk inte förstå att det inte är okej att bryta sig in i skattkammaren. Maybe she's making an example out of them?
Men efter ett tag har mamma skällt ut gästerna tillräckligt, och då sätter musiken igång igen. Allt återgår som vanligt, förutom att många av tjänarna försvinner härifrån då de måste hjälpa till att väcka vakterna på något sätt.
Jag ser runt i salen.
Den mystiska mannen är borta.
Han har lämnat slottet.
such mystery
Well I wonder whyyyyyyyy.
Det här är en fantasybok. FANTASY. (Och en himla massa dåligt och tråkigt skriven kärlek) Om du inte tycker om det kan du sluta läsa med en gång istället för att skriva hatkommentarer. Eller så ger du boken en chans. Men jag vill inte höra att jag suger eller att jag kan gå och dö för att jag skriver en genre som jag inte gjort förut på wattpad. Förstått? Good.
Tack och hej.
Det är alltid kul att se någon som skriver en passiv aggressiv disclaimer i början på sin story. Visar verkligen hur mycket säkerhet författaren har angående sitt verk och hur känsliga dom är när det gäller kritik.
Att säga att författaren ska gå och dö bara för att hon skriver fantasy är inte acceptabelt, men det här känns riktat till alla läsare och det är inte speciellt inbjudande att låta såhär sur i början av boken. Senare efter kapitlet? Sure thing.
Så du publicerar din story på internet men du vill inte ha kritik? Good luck with that.
Och bara för att man skriver en fantasy så betyder det inte att man kan göra vad man vill. Jag hatar när folk skriver helt ologiska berättelser och sedan spelar "Men det är en fantasy"-kortet. Det fungerar inte så. Även fantasy har regler som måste följas precis som vilken annan story som helst.
Caitlin spelas av Nina Dobrev!<333
...Good to know?
***
Om man ser långt ut över vattnet tillräckligt länge känns det som man kan nå horisonten med ens bara händer.
När jag var liten trodde jag på det. Varje gång solen gick ner långt utanför slottets fönster sträckte jag ut fingrarna så långt jag kunde. Bara för att kunna nå ljuset. Det var magiskt att blicka ut över solens sista strålar. Som om jag försökte fånga så mycket som möjligt av de få sekunder av dagen som fortfarande varade.
Okej.
Det är skillnad mellan "konstigt" och "djupt".
När jag senare blev mognare och växte upp blev det självklart för mig att man inte kunde fånga horisonten,
Tack och lov.
Blev lite orolig där att du hade tappat vettet.
men varje gång jag ser ut mot havet är det som allt är möjligt. Som om något väntar långt där borta. Bortom murarna av sten, kungadömet och fastlandet.
Min längtan att komma bort härifrån förvånar mig inte längre. Det har blivit som en ren vana att drömma sig till en helt annan värld där jag inte är av kungligt blod längre. Där jag är fri och har mina egna regler. För tro mig, att vara dotter till kungen och drottningen är en stor börda.
Ja, det är en stor börda att vara rik och viktig i en tid och värld där andra svälter på gatorna och adeln har det bra. Så stor börda.
Folk verkar tro att de vanliga folket var åh så fria och hade glada och mer varma liv än de kungliga, men det var inte alls fallet. Det var i stort sett tvärt om. Lita inte på alla filmer du ser med dansande bönder som skrattar och har roligt hela dagarna och alla kungligheter som bodde i kalla och mörka borgar.
Hela tiden måste man göra som de äldre säger. Man får inte göra si och inte göra så. Man måste lyssna på lektionerna och få gott omdöme under testen. Om jag inte studerar stenhårt på kungarikets historia får jag utegångsförbud.
Hör ni det, läsare? Om hon inte lyssnar och gör prov, så får hon utegångsförbud!!! STOOOR BÖRDA!!!!
Det finns sätt att göra Caitlin sympatisk och framge att hon vill bort utan att få henne att låta som en bortskämd snorunge. Tyvärr lyckas författaren inte.
FEEL SORRY FOR ME!
Fast det har aldrig stoppat mig.
Caitlin is truly The Spunkmaster!
Jag är inte den arvvinge folk tror att jag är. Mitt rykte har spridit sig till andra länder, om inte ännu längre.
Det har spridit sig ... till andra planeter?
The martians knows the truth. You can't fool them, human!
Där får folk höra att jag är otroligt vacker och uppför mig precis som förväntat. Jag skulle bli en god hustru till kommande kung och föda honom många barn.
Ha! Vilket skämt.
Jag är inte vacker.
Caitlin "spelas" av Nina Dobrev, som inte bara är konvetionellt attraktiv, men som författaren erkänner att hon tycker är jättevacker. Såååå ... Varför dessa lögner? Varför låtsas vara ödmjuk? Det vorde ganska naturligt för Caitlin att se bra ut och vara medveten om det, för hon är inte bara väl omhändertagen och välnärd, hon har antagligen hört andra säga hur vacker hon är, vilket borde ha påverkat hennes åsikt om sig själv.
Just ... why?
För att det är "fult" att tycka om sig själv.
Inte så som de tror i alla fall. Enligt dem ska en prinsessa aldrig se en man i ögonen. Hon ska aldrig prata utan sammanhang och hon för absolut inte vara för högljudd. Händerna ska vara knäppta i knäet när hon sitter vid bordet och det är en ren katastrof om hon tuggar för stora bitar kött. Om hon följer alla de oskrivna reglerna, och många fler, så är hon riktigt vacker.
Och jag uppför mig aldrig som förväntat.
#spunkmasterstrikesagain
#rebel
Jag äter som en gris och aldrig har jag hållningen rätt. Att gå i lagom takt kommer inte på fråga och att vara artig mot friare kan alla glömma.
Shit wow du är så cool!!!
Jag vägrar att gifta mig.
Tough shit, cupcake.
Jag vägrar ha barn. Jag skulle hellre lägga mig ner och dö.
Lol same.
I know the feeling.
"Caitlin." En röst drar mig bort från mitt dagdrömmande. Jag blinkar hastigt upp mot Raymond som endast skakar på huvudet. Han är min lärare i historia, och är verkligen duktig. Han glömmer inte ett enda årtal och när han pratar verkar han hundra år än vad han redan är.
Däremot är jag en usel elev.
"Prinsessan, Caitlin." säger han och kliar sig i det långa, vita skägget.
Hello Bumblebore.
"Du måste lära dig att lyssna!"
Men hon är ju The Spunkmaster!
Jag sliter blicken från fönstret och suckar ljudligt. "Hur många gånger ska jag behöva säga att du inte behöver säga Prinsessan? Caitlin räcker."
"Ers majestät, jag har blivit informerad av er mor att-"
"Nu är det jag som bestämmer! Säg Caitlin eller ingenting alls!"
Jag tror nog att din mor har liteeee mer makt än du...
Självklart fortsätter han kalla mig allt annat än endast mitt namn. Det är som att prata med en mur och jag stryker handflatan mot pannan. Solen är på väg ner. Vi har suttit här i över fyra timmar och ärligt talat kommer jag inte ihåg någonting från föreläsningen. Jag bryr mig inte om kungafamiljen som varit min farfars mors kusiner! Det är inte intressant!
Om du ska kunna förstå hur man styr ett kungarike måste du lära dig av andras misstag eller se vad de gjorde rätt.
Raymond använder sin tjocka bok och fortsätter läsa ut den. Jag betraktar honom, men hör inte ett dugg på vad han säger. Han börjar bli gammal... Eller börjar? Han måste blivit gubbe långt innan jag föddes. Han var mammas lärare, och nu min. Tänk om han stannar länge nog för att lära ut mina barn? Nej, det kommer ju aldrig ske. Min mardröm är att få barn.
Förutom med DEN ENDE.
Stackarn. Jag är antagligen den sista elev i familjen Raymond har.
"Vem var Fenix den tredje?" frågar han mig och drar upp glasögonen till näsroten.
Jadu... Om jag visste det skulle jag inte sitta här!
Vänta va.
?.?
"Jag vet inte..."
"Han var din farfars bror." Nu verkar han en aning irriterad, men jag vet att det kommer gå över i ett ögonkast. Raymond skulle aldrig kunna vara arg på mig. Han är som min egen morfar.
50 spänn på att Bumblebore inte kommer att återvända efter denna scen.
"Skriv ner det, ers majestät innan ni glömmer bort det!"
Jag ler för mig själv och tackar livet för att han just sa det. En häpen min klistras på mitt ansikte när jag ser på det platta träbordet. "Jag har tydligen glömt min penna... igen." Jag skrattar till. "Jag ska genast hämta den!"
Raymond sluter ögonen och hållningen blir allt svagare. Jag menar verkligen inte att vara så taskig mot honom, men jag måste komma härifrån. Precis som varje fredag. Jag har någon att träffa vid solnedgången.
Bumblebore is pretty stupid.
"Jag lovar att det går snabbt!" lägger jag till samtidig som jag reser mig upp. Det är en klumpig rörelse. Faktum är att allt jag gör anses vara klumpigt i andra, kungliga ögon. Jag kan inte sträcka på mig ordentligt. Jag kan inte le ordentligt. Jag kan inte uppföra mig ordentligt. Jag kan ärligt talat säga att jag inte gör något ordentligt. I alla fall inte när det gäller kungliga sysslor.
#spunkmasterstrikesagain
Ja du har sagt det...några gånger...
*
Jag hör Raymond muttra något argt när jag springer ut från den kalla lokalen och ut i en av slottets många korridorer. Fållen måste jag hålla uppe när jag rusar fram, annars snubblar jag. Mitt långa, mörkbruna hår virvlar i lockar omkring huvudet och pärlhalsbandet runt min hals gungar upp och ner.
"Jag är inte vacker! Ignorera dessa vackra beskrivingar jag använde när jag beskriver mig själv!!"
I den här korridoren är jag alldeles ensam. Det finns bara några vakter vid utgångarna. På så sätt kan jag osedd ta mig från lektionssalen till mitt eget sovrum. Det är en fördel som jag använt mig av många, många gånger.
Okej, nej. Om hon har gjort det varje fredag, skippat lektionen för tidigt varje fredag, så borde någon jävel ha märkt det vid det här laget och se till att hon antingen har vakter eller inte kan komma undan. Och förresten, varför är prinsessan tvungen att ha med sig egna pennor? Är inte det här hennes slott? Bor hon inte här? Allt hon behöver borde redan finnas i klassrummet, hon är inte någon modern skolflicka som behöver bära med sig allt till varje lektion. I'm sorry, but this makes no sense.
Don't question. It fantasy.
När jag kommer in till mitt rum slänger jag av mig halsbandet och drar ut hårnyporna som suttit fästa i håret.
Vad bra att du förklarade att hårnypan satt i håret, annars hade jag blivit förvirrad.
Jag önskar jag hade tid att byta om till bekvämare kläder men det hinner jag inte.
Jag vet inte om kvinnor på 1800-talet verkligen hade "bekvämare" kläder som vi har nu, med den där inga-byxor-grejen. Plus att hon är en prinsessa, hennes garderob kan inte bestå av mycket annat än klänningar.
Snart kommer Raymond märka att jag är borta lite för länge,
Vilket han borde märka varje fredag?
och då vill jag inte vara kvar i slottet. Snabbt som ögat kastar jag mig på golvet och ser in under sängen. Där ligger ett rep som jag själv gjort av gamla, utnötta lakan. Försiktigt knyter jag fast det i kroken som sitter i väggen och slänger ut det ur rummet. Jag är så glad att mitt fönster är på slottets baksida. Annars skulle folk se hur jag kämpsamt klättrar ner för slottets vägg. jag få mer konflikt än vad jag klarar av och bli tvungen att hitta på ett originellt sätt att ta sig ur ett slott.
Det är inte så långt till marken. Max åtta meter. Och visst, om jag faller så skadar jag mig rejält. Kanske till och med dör. Men varför vara rädd för något som ingen vet något om? Det är snarare ett äventyr.
Att dö är ett äventyr? Okej. Varför inte bara dö då? Om du vill bort så mycket och tycker att döden är ett äventyr, vad stoppar dig?
Förlåt, men den här logiken är konstig. Vill du inte hellre undvika döden så att du kan utforska världen?
Och jag hatar verkligen när karaktärer som redan har det bra gnäller om hur för bra dom har det och längtar bort till något vagt Äventyr. Det kanske är en personlig åsikt men jag föredrar karaktärer med ett konkret mål istället för någon vag dröm.
De första gångerna jag klättrade ner för väggen fick jag värk i både armar och ben, men nu är jag så van att det går lättare och lättare för varje gång.
När mina fötter snuddar vid det gröna gräset drar jag i repet så knuten lossnar. Keaton visade mig hur man knöt något stadigt, men hur man också enkelt kunde lösa upp den. Och det funkar faktiskt. Repet gjort av lakan gömmer jag i rosenbusken, och därefter smyger jag bort till stallet.
Huuuuuur ska du komma upp igen?
Sssch it fantasy.
Det finns vakter överallt. Om de råkar se mig kommer det inte dröja länge innan de kallar på mamma eller pappa. Och då är det kört. De kommer sätta galler för det där fönstret vilken dag som helst. Det är jag säker på.
Men eftersom jag gjort den här rutinen varje fredag
Sedan hur länge? Ju mer tid har gått desto mer osannolikt är det att ingen har upptäckt det än.
har det blivit en barnlek och jag kommer enkelt förbi alla människor genom att gömma mig bakom träd, buskar och murar. Jag kan faktiskt vara smidig när det gäller att smyga bort från alla andra.
I en klänning. Och korsett. Okej, visst.
Jag skulle ha varit MYCKET mer imponerad om Caitlin memorerade varje vakts patrulleringsmönster och rotation, om hon visste när det var minst folk och var, och om hon valde en tid på dygnet där hon var ensam och kunde smyga ut utan att hitta på ursäkter, i kläder osm inte drar till sig uppmärksamhet och som är bekväma att röra sig i. Nu ser hon bara ut som en tonåring som smyger ut till baksidan av skolan för att röka.
Stallet ligger inte långt härifrån. Pappa lät bygga det mycket nära mitt sovrum så jag kunde höra hästarna gnägga utanför fönstret. Tydligen gjorde det mig lugn när jag skulle sova. ännu enklare för mig att få som jag ville. Men nu när jag är äldre är det bara irriterande. Jag har en egen häst. Men henne får jag inte rida. En prinsessa ska inte vara utanför slottet och roa sig.
Folk hade inte fritid på den här tiden som vi har idag. Det fanns knappt tid för att roa sig för huvudtaget.
Det enda anledningen till jag fått den hästen är för att det ska se bra ut för alla gäster som kommer på besök då och då.
Blodet pumpar i ådrorna och jag hör hur hjärtat rusar i bröstet. Det känns förbjudet och spännande att rymma från slottet. Även fast jag fortfarande är kvar på gårdsplanen.
Och även om du har gjort det så många gånger att det har blivit en barnlek? Du verkar lättimponerad.
När som helst kommer Raymond förstå vad jag gjort, om inte han redan fattat.
Vilket han borde ha gjort första gången du gjorde det här.
Och då dröjer det minst tio minuter att vandra till slottets andra ände och ytterligare tio minuter för mamma att kalla på vakterna. Och att hitta mig kan ta över flera timmar.
Låter osannolikt. Varför tar det så lång tid för modern att kalla på vakterna? Finns dom inte överallt? Och om arvingen har tappats bort så tror jag att sökningen skulle bli rätt intensiv, och stallet vid slottet är ett enkelt ställe att kolla.
Det är inte så att mina föräldrar inte litar på mig. De är bara oroliga. Antagligen är de rädda att jag ska bli kidnappad av någon rövare.
OMG FORESHADOWING
Omgomgomgomg!
"Keaton?" Jag kommer in i stallet och stänger den stora trädörren efter mig. En häst gnäggar i sitt bås. "Keaton, är du här?" När jag gått runt i stallet och inte hittat honom blir jag riktigt förbannad. "Men för i helvete, Keaton! Kom fram nu innan jag kallar på vakterna. Så att dom kan ta mig tillbaka in till slottet och jag kan få utegångsförbud."
Då får jag ett slag i bakhuvudet.
Inte hårt. Min bästa vän skulle aldrig skada mig permanent. Jag tjuter till och snor runt. Keaton flinar med träsvärdet i händerna.
"Ers majestät," säger han överdrivet. "ert
STOR BOKSTAV.
ovårdade språk passar inte er vackra mun."
"Akta så jag inte skär av din tunga! För varken din mun eller ditt språk är särskilt fint!"
Han kastar åt mig träsvärdet innan han tar ett eget som står bredvid honom. Hans vita häst står några meter ifrån oss och ser på medan han tuggar det torra höet. Han glor på mig som om han verkligen hoppas på att jag ska förlora denna duell. Dumma djur!
Varför har han en häst? Hur har han råd med en? Varför står den i det kungliga stallet?
Det slutar med att jag lipar åt den stackars hästen.
Caitlin är fem, allihopa. Och det här kommer att forstätta genom hela boken btw. Jag vet att det ska föreställa charmigt och hennes "grej", men vilken artonåring lipar for realzies? Åt en häst? Christ on a cracker.
Keaton drar efter andan är ren förfäring. "Hur kan du vara så grym och elak. Min häst har inte gjort dig någonting!" Därefter flinar han och försöker bli allvarlig. "Varför är du sen? Jag har väntat i evigheter."
Han gör ett utslag med svärdet mot min midja, men jag lyckas plocka det.
"Raymond drog ut på lektionen. Och innan dess fick jag skäll av mamma för att inte ha satt upp håret vid matbordet, trots att vi hade viktiga gäster. Och gissa vilka de gästerna var? Jo, någon kvinna som tydligen sydde mina klänningar. Vi har fått en ny skräddare. Hon kommer dessutom bli min personliga tjänare."
... Varför äter den kungliga familjen med en skräddare/tjänare?
Ssssch it fant-ok no it makes no sense at all. Even for a bad fantasy.
Jag siktar mot hans bröst, men han hoppar smidigt undan och springer runt bakom mig.
VARFÖR ÄTER DEN KUNGLIGA FAMILJEN MED EN TJÄNARE?!
"Är hon snygg?"
Jag slår till honom på benet och träffar. "Om du springer efter den stackars flickan som du gjorde mot kökspigan får du med mig att göra."
Juste, Keaton är en äcklig mansgris, men ska föreställa charmig. *slow clap*
*Deep breath* Uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
gh...ugh.
Han skrattar glatt, trots att slaget måste gjort ont. "Om inte din mamma hittar mig först... Vänta... lilla flickan? Åh, snälla, säg att hon är ung och vacker som en blomma."
"Hon är endast fjorton!"
Då ler han. "Jag ska gifta mig med henne!"
Han är arton c:
Han vill ha sex med en fjortonåring och liknar henne vid en blomma.
Jag hatar verkligen när folk liknar kvinnor vid blommor.
c': Beautiful!
Jag himlar med ögonen och försöker sparka honom rakt mellan benen. Tyvärr drar han sig undan i sista stund. "Du vill bara ha en ursäkt för att gå till sängs med henne."
"Caitlin, du känner mig så bra!" Han gör ett utfall mot min arm och är nära att slå upp mitt eget svärd ut handen. "Vill du höra dagens skvaller?"
"Kör på."
Och medan vi fäktas med träsvärden tills vi blir alldeles svettiga berättar han om hur pratet rusar i köket. "Alla är nervösa inför balen." säger han. "Jag menar, det är ju ändå drottningens födelsedag. Kokerskan är alldeles till sig. Men vet du vad? Jag tror hon har något ihop med en av tjänarna. Han verkar väldigt förtjust med henne."
"Säger de något om mig?"
"Jodå. De säger att du är tokig. Att du är himla envis som ska tvinga alla gäster att bära masker, bara för att du själv vill ha en kväll som en vanlig person.
Fan vilken klumpig exposition. "Ja serru Caitlin, låt mig berätta vad du har gjort och varför!!!"
Och masker är en så korkad grej tbh, alla vet vem alla är, försök inte ens påstå annat.
Men Caitlin, du är inte en vanlig person. Du är prinsessan."
Hur länge kommer det här fortsätta? Vi fattar. Hon vill inte vara en prinsessa. Now stop it.
Jag stannar upp för en sekund och stirrar på honom. Orden gör fruktansvärt ont i bröstet, för jag hatar verkligen sanningen. Därefter stampar jag honom på foten så ha skriker till. Därefter gör jag utfall efter utfall bara för att trötta ut honom.
"Jag struntar i vad de säger! Jag vill kunna vara vanlig. Har du någon aning om hur jobbigt det är att vara av kungligt blod?"
"Det skulle vara rena drömmen. Om jag vore prins skulle varenda kvinna falla rakt i famnen på mig.
"Om jag var prins skulle jag manipulera folk genom min makt och tvinga kvinnor att ha sex med mig! :D"
Jag menar, om han vill ligga med kvinnor, så kan han ju göra det utan att vara prins? Varför har hans potentiella kunglighet något att göra med hur mycket sex han har? Jag kan inte tolka det på ett annat sätt.
Påtal om det, du vet hon som säljer blommor på marknaden? Hon log åt mig. Jo, jag menar allvar. Imorgon ska jag fria."
"Skulle du inte fria till skräddaren? Och igår skulle du gifta dig med främlingen du mötte på stan. Innan dess så-"
Han slår till mig på axeln. "Man kan ändra sig!"
"Men vill du inte uppleva riktig kärlek? Sån som varar för evigt, och inte bara någon dag?"
"Det är dina drömmar, Caitlin. Jag vill bara ha en kvinna som kan ge mig vad jag behöver."
Sex. Han vill bara ha sex.
c':
Ett tag stannar han upp och bara ser på mig. "Varför är ni så fantastiska varelser?"
Det här är vad vi SJWs kallar välvillig sexism (direkt översättning från benevolent sexism). Keaton älskar kvinnor!!! Dom är så ... vackra!! Och han vill knulla dom!! Kolla hur adorable och goofy han är!! Om en kvinnlig karaktär gjorde samma sak så skulle hon säkert inte få samma positiva beskrivning.
"Om du försöker något med mig kommer du inte vakna upp imorgon bitti!"
"Dig har jag redan varit förälskad i. I två hela år! Men sen gick det upp för mig att du är alldeles för dominant."
Jag vill ha en kvinna som gör precis som jag säger och suger av mig bara när JAG vill! :D Ni är så underbara varelser, ni kvinnor!! Så vackra!!
"Ah, du vill helt enkelt bara ha någon som kan ta hand om din skit? Varför skaffar du dig inte en piga?"
"Jag har inte alla pengar i världen, Caitlin, som vissa andra här. Du kan köpa dig vad du vill, och lite till."
"Tro mig, om jag kunde köpa mig vad jag ville skulle jag köpa ut mig ur slottet. Men det är omöjligt. Keaton, jag önskar att jag var med i ett äventyr. Du vet, de äventyr jag läst om. Igår var jag uppe halva natten och läste om en prinsessa som blev inlåst i ett torn och blev sedan räddad av en riddare! Och innan dess läste jag om en trollkvinna som kunde utföra magi. Hon tvingade en man att älska henne, och det gjorde han. Men när förtrollningen bröts blev hon istället hans värsta fiende. Men tillslut börjar de älska varandra på riktigt!"
Fan vilken läskig story, den där sista. Hon tvingade honom att älska henne, trots att han inte ville, sedan visade det sig att de inte är kompatibla, men i slutet får kvinnan som hon ville och blir belönad med mannen hon manipulerade! Wow! Det här tycker Caitlin är bra litteratur! Varför är jag inte förvånad?
Jag antar att det här utspelar sig i en medeltida värld som de flesta fantasys gör. So fun fact: De flesta skrifter som skrevs om medeltiden, som alla dessa riddarberättelser och äventyr, skrevs långt efter medeltiden. 
*
Men det fungerar inte direkt som kritik här eftersom världen kan ändras "lite hur man vill" i en fantasy.
Det här ska utspela sig i en tid som liknar 1800-talet, så senare än medeltiden, fast ibland känns det som att författaren själv inte riktigt vet vad hon gör.
Åh gör det? För mig lät det som medeltiden.
Jag träffar Keaton med svärdet så hårt på båda benen att han snubblar omkull och faller på rygg. Jag sätter träpinnen mot hans halsgrop. "Det är vad jag vill ha, men det går inte att köpa."
Han ler snett och reser sig upp från det skitiga golvet. "Du är helt klart inte skapt för att vara prinsessa, ers majestät. Förresten, din klänning är alldeles skitig. Så som din förra. Du måste kasta den med." Han flinar. "När tror du din mamma kommer märka att det försvinner klänningar lite då och då?"
Varje fredag. Hur många klänningar har hon? Ju mer jag läser desto mer osannolikt blir allt.
***
Jag har känt Keaton i hela mitt liv. Vi båda är lika gamla och bästa vänner, men ändå helt olika. Medan han drömmer om ett liv med guld, silver, baler och kvinnor vill jag ha något helt annat. Keaton är slottets stallpojke. Han tar hand om hästarna som de vore sina egna barn. Ärligt tror jag han väljer hästar före kvinnor...
Han behandlar kvinnor värre än hästar, menar du?
...If he would live in our world he would be thrown in prison for the act of beastiality...
Tror jag. När vi båda kom in i tonåren var en hemsk tid för oss båda, men speciellt för honom. Han kunde inte slita blicken från mig. Och jag märkte själv hur brösten växte och att jag fick hår på alla möjliga ställen. Jag antar att det var då han blev så kallat förälskad i mig. Men det gick över så fort han gick till marknaden för första gången.
"Caitlin." hade han sagt när han kommit tillbaka till stallet. "Du anar inte hur många tjejer det finns där. Och alla är så fina. Som skinande pärlor. Jag vill ha dem allihop!"
Döda. Honom. NU.
Kvinnor är inte människor för honom. Dom är bara vackra pärlor och blommor som ska vara submissiva och sättas på när an än vill.
c':
Han var tretton.
Jag antar att om han varit kvinna hade han blivit kallad slyna,
Yep, sant. Jag håller med. Bra att du är medveten. Tyvärr snackar du skit om en annan kvinna senare i storyn, så inga poäng.
tyvärr ser inte alla det så.
Vänta va.
Män är som de är,
UUUUGH.
sa mamma till mig en gång. Låt Keaton bete sig som han vill. Han tröttnar snart.
Han är arton och har fortfarande inte tröttnat.
Men jag älskar honom som min egen bror. Tyvärr är det förbjudet att umgås med någon av tjänstefolket under min fritid. Det skulle anses som högt opassande.
... MEN DU OCH DIN FAMILJ ÅT MED EN TJÄNARE INNAN?!!!?!
Så när vi blev äldre tvingade mamma mig att stanna inne så mycket som möjligt, bara för att hålla mig borta från Keaton.
Det var då jag började göra ett rep av alla lakan.
Vi tränar svärdfäktning varje måndag, onsdag, fredag och söndag. Helst oftare om det går, men det är för riskabelt. Jag kan bli upptäckt och då skulle mamma avskeda honom direkt. Kanske till och med bannlysa honom från området... Hon är rätt sträng.
Jag är riktigt bra på svärdfäktning, om jag får säga det själv.
Visst, att veva pinnar runt med sin kompis är samma sak som att få formell, profesionell träning. Uh huh.
Jag börjar till och med bli bättre än Keaton. Det är väldigt jämt mellan oss. Ibland vinner jag, och ibland vinner han. Men egentligen spelar det ingen roll om jag får segern eller inte. Det som spelar någon roll är att jag vid den stunden, bland slagens ljud, känner jag mig äntligen levande.
Slagens ljud? Veva pinnar runt? Mm kk.
Något som jag aldrig får uppleva inom slottsmurarna.
Jag föreställer mig att Caitlin bara ligger i sin säng hela dagarna, stirrar upp i taket och stället frågor som "How Can Mirrors Be Real If Our Eyes Aren't Real?"
Det går två dagar, och helt plötsligt är det mammas födelsedag. Jag har låtit köpa ett stort diamanthalsband från ett främmande land till henne. Självklart kommer hon bara se på det och fnysa till, men det känns bra att ge henne presenter lite då och då.
För kungligheter hade inte nog med dyrt onödigt skit, bäst att ge dom ännu mer!
Jag tänker, att om jag ger henne något varje år så låter hon mig tillslut lämna slottet.
Haha, vad gulligt!
Sssch let her dream!
Om så bara för en dag.
Pappa håller med mamma om att jag ska stanna inne. Han är väldigt bestämd om sin sak och om jag någonsin försöker ifrågasätta blir han arg på mig. Och mamma säger att jag måste göra min plikt. Min lycka får gå åt skogen så länge vi har en tronarvinge i landet.
Yep. Så är det. Deal with it, cupcake.
"Den här korsetten tar livet av mig!" andas jag när Annabelle hjälper mig att snöra den. Hon har jobbat hos oss i några dagar, men kan redan sitt jobb. Mamma avskedade den andra för att hon slutligen blev min vän. Som sagt, att umgås med tjänstefolket kommer inte på fråga.
Men att äta med dom går bra.
"Ers majestät." säger Annabelle med sin blyga stämma. "Om det är till någon tröst ser ni förtjusande ut. Jag är säker på att ni stöter på ännu en friare ikväll. Kommer ni tacka nej då med?"
Jag ger henne en arg blick i spegeln som hon inte besvarar. Det är inte för att vara oartig, utan för att hon helt enkelt inte får se en kunglig i ögonen. Den regeln bryter Keaton på hela tiden.
"Jag kommer tacka nej tills jag vissnar och dör!" säger jag ursinnigt. "Jag vägrar gifta mig med någon. De som friar vill bara åt våra pengar, inte min kärlek."
Yep. Deal with it.
Jag vet att jag verkar osympatisk, men ofta när det är en "spunky princess" så är det alltid en modern tonårsflicka i en pseudo-historisk berättelse, med moderna tankar och uppfattningar som hon inte ens borde INSE EXISTERADE.
Visst, hon kan känna inom sig att något är fel, att hon inte vill, att hon måste bort, men att hon har uppfattningar som inte utvecklas förrän långt fram i tiden? Nope. Bullshit. Att gifta sig av kärlek är en väldigt modern tanke, som definitivt inte borde existera under 1800-talet då äktenskap var mest bara affärer.
"Jag är hemskt ledsen om jag förolämpade er! Och inte ska ni oroa er. Jag är säker på att ni hittar er kärlek någon dag."
"Inte i det här slottet..."
"Caitlin." säger min mamma allvarligt som också är i mitt rum. Jag och Annabelle står bakom en stor, ljusblå skiva för att kunna byta om ifred. "Nu är du otrevlig. Det här är ditt hem, och du får finna dig i det!"
"Men tänk om jag inte vill det?"
"Ikväll är det min dag, tänk lite på det. Jag fyller ju år! Och sen ville du ju så gärna att alla skulle ha masker, och du fick din vilja igenom. Dessutom lät jag dig bjuda den där avskyvärda stallpojken. Men då förväntar jag mig något i gengälld."
Annabelle räcker mig en vacker, guldig klänning som är så förtjusande att vem som helst skulle häpnat. Dock inte jag. Istället rynkar jag på ögonbrynen åt både mammas ord och plagget.
"Vad menar du med det?" frågar jag medan jag får hjälp med att sätta på den. "Vadå gengäld?"
"Du är arton, min kära. Det är dags för dig att hitta en man. Pigan har rätt, många kommer vilja fria till prinsessan ikväll, men självklart kommer du vara utklädd så ingen känner igen dig!" Hon suckar. "Så jag tog initiativet att skicka förfrågan om giftemål till några män runt om i länderna. Både kungligheter och från adeln. Den första som svarar ja kommer få gifta sig med dig. Svaren bör komma hit imorgon eller övermorgon."
Bullshit. Det skulle vara tvärtom. Män skulle alla vilja gifta sig med henne, och föräldrarna skulle veta det och noggrannt välja den som är mest lönsam, inte bara skicka ut en massa random brev. Och om svaren kommer imorgon eller övermorgon, hur kan man då avgöra vilken som var först? I just ... WHAT. Borde inte den som är närmast logiskt sätt få sitt brev levererat snabbast? I just ... HELP.
Ssssch don't question. It a fantasy. It mek sens.
Jag stelnar till och känner hur blodet försvinner från ansiktet. Plötsligt blir jag svag i benen. "Va?"
"Lilla Caitlin, du hörde mig mycket väl. Och oroa dig inte. Männen är stiliga och det finns inte någon över femtio. Tro mig, det här är för allas bästa."
Jag greppar tag om bordet bredvid mig i samma stund om Annabelle har fått på mig klänningen. Jag ber henne att lämna rummet omedelbart och hon går utan protester. Snart hör jag hur dörren stängs efter henne. Huvudet dunkar och korsetten som redan var trång har blivit tusen gånger svårare att ha på sig. Nej. Jag är inte redo. Om jag gifter mig kommer jag vara en fånge i mitt egna slott!
Är du inte det redan?
Och var det verkligen så smart att berätta det här innan festen? Varför inte senare när de kunde ha en lugn stund tillsammans och prata igenom det? Varför inte låta henne välja mellan männen som de skickade brev till för att ge en illusion av självständighet?
Good point. Det skulle också visa modern som intelligent och listig och villig att manipulera sin dotter för att få som hon vill, fast då kommer ju Caitlin att se inte lika smart ut, och det går ju inte!
Ah juste, jag glömde.
"Caitlin? Mår du bra?" Min mamma låter faktiskt orolig.
Jag tar solfjädern som ligger närmast mig och börjar vifta den framför ansiktet. Jag står fortfarande bakom skärmen så mamma inte kan se mitt panikslagna ansikte. Hon fortsätter dock prata:
"Du är mycket självisk, vet du det? Du är den enda tronarvinge vi har och du har redan fyllt arton. Om du blir äldre än tjugo kommer männen tycka du är på tok för gammal. Jag var inte mycket yngre än dig när jag gifte mig med din far. Och visst tyckte jag han var gammal! Han hade fyllt trettiotvå. Men jag lärde mig att älska honom. Och det kommer du också göra med din framtida man."
Hela världen rasar samman för mina fötter.
Allt jag vill är att få uppleva ett äventyr och slippa fängelset som jag kallar hem. Men nu, nu kan jag inte det längre.
Jag förstår inte. Vad förändras om hon gifter sig? Hon har inte mindre chans att rymma då än vad hon har nu.
Jag sväljer och skakar på huvudet. Försök tänka positivt! Det är inte säkert att de svarar. Nej, det gör de inte. Arton är säkert också gammalt för en kvinna. De vill säkert inte ha mig. Och eftersom de redan är rika behöver de inte mina pengar. Allt kommer lösa sig. Jag kommer inte alls behöva gifta mig.
Med ett djupt andetag går jag bort från skärmen och ser mamma rakt i ögonen. "Tack för informationen." säger jag torrt. "S-skulle jag kunna få vara för mig själv en stund?"
Hon granskar mig från topp till tå. "Åh, gumman. Du ser strålande ut!"
"Snälla, mamma. Kan du... Jag måste vara ensam ett tag."
Hon sväljer. Ler. Och nickar, som om hon förstår. Men det gör hon verkligen inte. När hon lämnar mitt rum blir jag alldeles ensam. Jag rusar till fönstret och ser ut mot horisonten. Dimman är alldeles tjock på vattnet. Andas. Jag måste andas.
Visst, det här är orättvist och jag sympatiserar med Caitlin. Men samtidigt finns det många sätt att ta sig ur situationen. (Och hon är en jobbig karaktär som jag inte orkar med.) Och inser hon inte att om hon blir drottning så får hon mycket mer frihet och pengar att resa? Kungligheter förr i tiden gjorde inte mycket än att ta skatter från sitt folk och göra som de ville.
Ute på slottsgården ser jag festklädda människor gå runt och inspektera klippningen på buskarna och till och med längden på gräset. De pratar lågt och stillsamt. Festen har redan börjat och allt jag behöver göra är att sätta på mig masken och gå ner dit.
Men jag förmår mig inte.
Inte än.
Så ett tag stirrar jag bara på människorna nedanför mig. Vissa håller på att bege sig in till slottet igen där musiken är i full gång. Jag skulle aldrig kunna klara av fler baler. Jag skulle inte kunna vara glad i detta slott. För om jag stannar, ja, då dör jag här.
Mina ögon söker sig till horisonten igen. Snälla. Kan inte någon hjälpa mig härifrån?
Du kan ju bara ... sticka. Du vet. Om du kan klättra ut från slottet så kan du lika enkelt bara dra. Men nej, det här måste vara dramatiskt!
Men det är säkert ingen som hör min allra högsta önskning. Den är alldeles för absurd och-
Jag avbryter mina tankar när jag plötsligt ser något färdas ut ur den vita dimman. Med kisande ögon försöker jag se närmre. Och där. Ett skepp. Med mörka segel. En aning annorlunda är det att skeppet kommer såhär sent. Gästerna från främmande länder har redan kommit.
Men jag skakar av mig misstankarna. De har säkert bara kommit sent. Det har faktiskt hänt förut.
*sigh*
Vad är poängen med det här ens? Alla vet vad det här är för något och vad det betyder.
Ssssch don't spoil! D:
Jag kastar en blick mot dörren igen och suckar. Jag är fortfarande inte redo att gå ner. Jag måste först smälta allt mamma sa. Så jag sätter mig ner på sängen, och försöker somna. För i sömnen glömmer man verkligheten och alla dess bekymmer.
Åtminstone för en stund.
Ska du sova i en klänning och korsett?
Kk.
Have fun.
Last time:
"Vad sägs om att vi gör en deal", sa jag och tog tre utmanande steg mot honom. "Du skjutsar mig till skolan och jag vägleder dig." Han log milt mot mig. Ett mjukt,fint och ömt leende. Jag dör.
Good.
BE NEITHER I HAVE SEVEN SALMON AND I DIE.
Omg...
"Det verkar som en rättvis deal. Hoppa på." Jag log brett mot honom och hoppade snabbt upp bakom honom.
"Jag är ledsen att jag inte har någon extra hjälm", sa han uppriktigt. "Men du kan ta min", han räckte mig sin hjälm men jag tryckte genast tillbaka den.
"Aldrig i livet, det är du som kör - du ska ha hjälmen. Sätt fart nu så vi inte blir allt för försenade!" Han tvekade men gav sedan upp och satte på sig hjälmen.
"Bäst att vi skyndar oss då", skrattade han. "Håll i dig ordentligt nu." Jag slängde mina armar runt hans midja och tryckte mig hårt mot honom samtidigt som jag tänkte;Mer än gärna.
Uuuuugh.
______________________________________________________________________________
"Välkommen till Mertyl High", sa jag artigt och tog tag i hans hand varsamt för att sedan leda han in genom grindarna.
You're acting like a mom walking her child to school for the first time.
"Wow!" sa han och betraktade den stora vita byggnaden. "Den här skolan får min förra att framstå som en stenåldersgrotta." Jag såg på skolan och försökte se den på samma sätt som han gjorde. Jag hade alltid hatat skolan och hade inte tänkt så mycket på dess utseende. Det som fanns inne i den där byggnaden gjorde mig illamående då jag väl såg dens utsida också.
"Skenet bedrar",mumlade jag.
"Va?"
"Inget", sa jag snabbt och bestämde mig för att byta samtalsämne. "Du har inte berättat vad du heter än!"
"Blake", sa han med en grimas, som om det vore något fel på det namnet. Blake. Naturligtvis. Han såg ut som en Blake.
Om han hade sagt "Robin" hade du tänkt exakt samma sak.
And: Blake...Lake...get it? Water? Hahaha! I'm funny. Yeah I'm funny WHY AREN'T YOU LAUGHING?
"Ditt namn då?"
*
"Gissa?" sa jag lekfullt. "Vad ser jag ut att ha för namn?" Han lade huvudet på sne och betraktade mitt ansikte. Inte mina bröst. Wow, jag gillade verkligen den här killen. Han vände sig om och riktade all uppmärksamhet mot mig. Först såg han självsäker och lekfull ut men sakta började en stor rynka mellan hans ögonbryn bildas och de lekfulla smilgroparna slätades ut till ett ytterst bekymrat uttryck. Tillslut suckade han uppgivet.
Att gissa någons namn är i stort sett omöjligt.
"Du ger mig en omöjlig uppgift. En tjej som du kan inte ha ett vanligt och enkelt namn. Det måste vara något speciellt, har aldrig träffat någon som dig förut och har förmodligen aldrig hört ditt namn förut när du väl berättar det för mig."
*
There's so many reactions to choose from...I can't decide D:
* 
* 
*
Ok I have to stop. I can do it...just give me a moment to calm down...
Jag slutade andas för tre sekunder.
Jag med. It was so fricking stupid I forgot how to breathe.
Gisses. Han var bra korkad. Han log snett mot mig. "Det låter nog knäppt", medgav han. "Men jag kan inte tänka mig att du heter något vanligt som Jane, Anna,Jessica eller Mary."
Jag skrattade förtjust. "Det låter löjligt va?" frågade han och gjorde en grimas.
"Inte alls",
Jo...VAD MED DEN MENINGEN LÄT INTE LÖJLIG? PLEASE TELL ME!
sa jag och skakade hastigt på huvudet. "Mitt namn är rätt...ovanligt korkat." Han lade huvudet på sne och såg förväntansfullt på mig.
"Nå,ska du säga det?" skrattade han.
"Emilyssa."
"Emilyssa", upprepade han. Han verkade fundera över namnet en sekund men sträckte sedan bestämt fram handen. "Trevligt att träffa dig,Emilyssa." Jag tog varsamt tag i hans hand och skakade den. Hans hud sände elektriska impulser genom hela min kropp och jag ryste till av välbehag.
Ok I'm sure now. This guy is some kind of walking drug created by the government to control the people. We have to fight back before it's too late! GUYS GRAB WHATEVER WEAPON YOU HAVE NEARBY AND HUNT DOWN EVERY HOT PERSON YOU CAN FIND! THE MORE FAMOUS THEY ARE THE BETTER! THE HOT CELEBRITIES ARE EVIL. DO NOT TRUST THEM! THEY ARE HERE TO CONTROL YOU!
Här är killen som "spelar" Blake:
He's ... below average, I'd say, but that's just me. (I don't like babyfaced dudes.) Och det är just det här som är grejen, jag tycker inte att han är snygg, alls, vilket innebär att det är omöjligt att alla tjejer vill ha honom och att han är så snygg som Emolissa tycker. Det måste finnas flera som tycker som jag gör.
Vi såg varandra i ögonen ett par sekunder och jag insåg att jag fortfarande höll i hans hand och tvärtom. Jag lirkade försiktigt ur min hand ur hans och vände mig om för att sedan stå ansikte mot ansikte med Cheryl. Som vanligt var hennes långa blonda hår lockigt,
Hm...Är alla blonda onda för att de är blonda, eller är alla onda blonda för att de är onda? Eller är det bara en dum stereotyp som VÄGRAR DÖ! PLEASE JUST DIE ALREADY!
hennes kläder skinande rosa (liksom hennes läppar) och ännu en gång bar hon ett nytt par prada skor. Allt stämde - förutom något i hennes ansikte. Något var väldigt,väldigt fel. Tillslut insåg jag vad det var och ryggade tillbaka. Cheryl Conrad log mot mig. Jag kämpade mot att inte spy över hennes märkeskläder.
Omg she's so girly omg.
*
HON LOG MOT MIG!!!! HOW DARE SHE THE HORRIBLE BITCH-SLUT-WHORE!!!!! Also can we plz stop with the BBT gifs, it's a horribly unfunny and sexist show.
Sure I'll stop.
"God morgon,Emilyssa", sa hon vänligt och riktade sedan blicken mot Blake. "Och du måste vara min nya klasskamrat?" Jag tappade hakan. Mer än vad jag hade gjort då hon lett mot mig. Hennes klasskamrat? Jag kände en klump i halsen. Att han skulle gå i hennes klass betydde att han inte skulle gå i min. Underbart. Cheryl skulle alltså få hänga med killen varenda dag medans jag hade tur om jag bara såg skymten av honom på lunchen. Det här var första gången i världshistorien som jag önskade att jag gick i samma klass som Cheryl.
Är det inte mer logiskt att önska att Blake gick i samma klass som du? Eller ville du bara utnyttja tillfället att kalla Cheryl ond igen?
"Trevligt att träffas, mitt namn är Cheryl", sa hon och sträckte fram handen. Till min förvåning men även glädje så såg han en aning obekväm ut då han skakade hennes hand.
It's because she's blond. All blond people are evil and he know it. Or maybe Cheryl is the leader of a secret gang that know the truth about the government's plan to control us, and Blake knows that she know who he is but they can't fight when Emilyssa is there watching them so they have to act civil with eachother, and Cheryl is a better actor than Blake so she doesn't show how uncomfortable she is.
I'm sorry I start comming up with my own stories when the original is too boring.
Cheryl is part of a resistance movement and is there to seduce and eliminate Blake, while Emolissa is the unknowing sheep who is all about dat dick, and Blake will do her to brainwash her. Cheryl is tyring to save Emolissa but she's too stupid to be saved.
This is getting intense.
"Jag är..."
"Blake Shieldstone", fyllde Cheryl i. "Jag vet,vår rektor har redan informerat våran klass om dig."
And the principal is the leader of the gang. rebellion. (Yes that's the word! I couldn't remember it).
Hon log brett mot honom och han log ett snett och halvhjärtat leende tillbaka. Plötsligt så började klockorna ringa och det var dags för dagens första lektion.
"Woopsie, det är bäst att vi skyndar oss", sa Cheryl med en tillgjord bebisstämma, sedan tog hon tag i hans hand och erbjöd sig att visa honom klassrummet. Jag kände ett sting i magen då han ryckte på axlarna och följde efter henne mot den stora entrén. Han vände sig om medans han gick och gav mig ett varmt leende vilket fick mig att känna mig lite bättre till mods...tills Cheryl också vände huvudet bakåt och gav mig ett hånflin innan hon lade armen runt hans axel och drog in honom i skolan. Jag suckade tungt och kände hur kroppen sjönk ihop. Jag hade avvisat varenda kille som visat intresse för mig så Cheryl kunnat välja och vraka. Men denna kille skulle hon intefå.
Fight fight fight fight!
De första lektionerna gick ovanligt långsamt. Inte för att jag behövde jobba särskilt mycket. På matten satt jag tillexempel och fipplade med pennan i munnen samtidigt som jag befann mig i min egen värld. Mr Robbins bad mig snällt att engagera mig lite mer vad gällde mitt skolarbete och som vanligt behövde jag bara pluta med läpparna, spärra upp valpögonen och sedan ge honom ett charmigt leende - så vände han sig snabbt om för att dölja sin rodnad.
"I hate that I'm not ugly, but I will still use my attractiveness when I need it". Seriöst vi har fortfarande inte sett varför hon hatar sitt utseende. Vi har bara sett positiva saker så här långt.
Den taktiken funkade alltid på mina manliga lärare.
Öh ... oprofessionellt och creepy as fuck? Hon är sexton.
På biologin fick jag köra med en annan taktik eftersom jag hade en tant som lärare inom det ämnet. Mrs Laboutskis ögon blixtrade till då hon såg att jag vägrade peta i den döda fisken framför mig som skulle dissikeras. Okej, jag var inte feg, det var inte mitt mod som var problemet - det var bara det att det här var ett vattendjur.
Ja, fisk lever per definition i vatten så du behöver inte specificera. Eller är det här ditt försök att skapa "mystik", författare, men du tror att läsaren är en idiot så du ger oss "ledtrådar"? "Åh, kolla på Emolissa, hon bara draaaaas till allt som har med VATTEN att göra, kolla hur hon inte vill döda VATTENdjur wow vad kan det betyda???"
Precis som jag älskade det att få simma fridfullt under vattnet där omvärldens kaos inte hörs. På något sätt kände jag mig sammanlänkad med den döda varelsen framför mig och det minsta jag kunde göra var att visa respekt för de döda.
Respektera levande kvinnor? EEEW KVINNOR DOM ÄR SÅ FULA OCH ÄCKLIGA OCH HATAR MIG FÖR ATT JAG ÄR BÄTTRE ÄN DOM!!!!
Respektera en död fisk? OMG STACKARS FISK SÅ SYND, VI ÄR ETT DU OCH JAG, HERR FISK :'((((
Om jag var i samma rum som Emolissa så skulle jag slå ihjäl henne med en död fisk. Om Blake kom för hämnd så skulle jag slå ihjäl honom med Emolissas döda kropp. Death by love, how tragic!!!!
Men självklart var det inte det jag sa till Mrs Laboutski. Jag synade hennes ihopväxta ögonbryn, alldeles för långa kjol (fast i och för sig, vem ville se hennes ben ändå?) och risiga hår som var uppsatt i en knut. Jag gjorde en äcklad grimas för mig själv
"I want to be uglyyyy"- "UGH LOOK AT THESE UGLY PEOPLE WHY AREN'T THEY BEAUTIFUL LIKE ME?"
och såg sedan upp i hennes mörka ögon. De var riktigt djupa och fina. Kanske det fanns hopp för Mrs Laboutski trots allt. Synd bara att hon dolde de fina ögonen bakom ett par gigantiska och fula glasögon. Jag log vänligt mot henne och började tala med en mjuk stämma. "Åh Mrs Laboutski, jag har aldrig tänkt på vad fina bruna ögon du har förut." Mrs Laboutski såg genast en aning förvånad ut och började vrida på sig lite besvärat.
"Ingen gör det pågrund av de här gräsliga glasögonen", medgav hon sedan. Jag nickade förstående.
"Precis vad jag tänkte. Skulle det inte passa bättre med linser då?" Hon lade huvudet på sned.
"Jag har aldrig tänkt på den möjligheten måste jag medge, har aldrig känt att det skulle göra ett sådant stort lyft för mitt yttre." Nu började jag tycka synd om henne. Vem hade anat att under den där hårda ytan så led Mrs Laboutski av ett riktigt dåligt självförtroende? Jag lutade mig fram mot henne och log brett.
"Jag skulle kunna fixa några bra hemsidor du kan checka in där det finns billiga och bra linser", sa jag uppmuntrande.
Omg she's so kind and nice pointing out things that the teacher is insecure about. Aaaaaw :')
"Jag vet inte...", sa hon tveksamt.
"Kom igen, det kan ju knappast skada." Hon såg fundersam ut ett tag men gav slutligen med sig.
"Okej då, du kan maila adresserna till mig. Min mail finns på skolans kontaktsida."
"Toppen!" sa jag uppriktigt. "Åh just det", skyndade jag mig sedan att säga. "Jag är verkligen känslig mot allt som har med dissikering att göra..." Jag behövde inte säga mer eftersom hon redan nickade förstående.
"Det räcker med att du läser om kroppens anatomi, dissikering är självklart inte nödvändigt." Jag log tacksamt mot henne.
"Perfekt."
Uuuuuuuuuuugh.
SLAY HER.
Last time:
___________________________________________________________________________________________
Måndag. Redan? Tack vare solstrålarna som sken in genom mitt lilla fönster blev jag tvungen till att kisa efter klockan. Klockan Den var redan sju. Snabbt flög jag upp ur sängen och slet upp dörren. Korridorerna var överfulla med barn och tonåringar som sprang fram och tillbaka i deras skoluniformer.
"Försovit dig igen Emilyssa?" Jag behövde inte vända mig om för att se vem som nyss tilltalat mig.
Ja, folk brukar oftast ha unika röster som man kan höra skillnad på men men.
Istället suckade jag och brydde mig inte om att svara. Vad jag än skulle svara skulle hon genast ta illa upp av någon anledning och jag hade inte tid för mer än fyra timmars diskning. Självklart funkade inte den taktiken heller.
"Man svarar på tilltal!" röt syster Marie ilsket och tog tag i min axel.Andas Emilyssa, andas.
Jag drog in ett djupt andetag och andades sedan ut. Plötsligt hördes en duns mot golvet. Jag bet mig i läppen och kände verkligen sympati för personen som nyss tappat sin frukosttallrik i golvet.
1. Golvet golvet
2. Som jag sa för flera år sedan, "duns" är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva ljudet av en tallrik som krossas.
Den personen skulle förmodligen få ta itu med diskningen med mig. Jag gick ut mot köket där lilla Sammy var i full färd med att plocka ihop de krossade skärvorna som nu var utspridda över hela golvet.
Hela golvet? Hur jävla stor var den där tallriken?
"Snyggt jobbat Sammy!" utbrast Joan hånfullt. Jag blängde ilsket på Joan. Hon må se ut som en ängel med sina mörkblå ögon och blonda lockiga hår, men alla på barnhemmet visste hur lömsk hon var.
All blond people are evil.
Barnhemmets lilla tjallare."Akta så att du inte skär dig, Sammy", sa jag milt och böjde mig ner för att hjälpa henne med att plocka upp skärvorna. Golvet var fullt med flingor och utspilld mjölk.
"Emilyssa, sluta hjälp Sammy! Hon ska rensa upp sin egen röra!"
Sa någon.
"Hon är liten, hon kan skära sig", mumlade jag och försökte hålla tillbaka ilskan.
"Det är ingen ursäkt..."
Jo det är en jävla bra ursäkt!
Seriöst den här kvinnan är så himla överdrivet elak att det inte blir trovärdigt för huvudtaget.
Hon existerar bara för att vi ska se hur god Emilyssa är och för att vi ska tycka synd om henne.
, började syster Marie. Fan. Jag som hade lyckats så bra hittills. Ilsket vände jag mig om och spärrade ögonen i henne.
"Jag tänker hjälpa henne vare sig du vill eller inte! Du som är vuxen borde vara den som hjälper henne,men eftersom du är en sådan lat kossa och inte orkar det kan du väl i alla fall låta mig göra det!" röt jag.
*
Jag hade aldrig tappat kontrollen på detta sätt förut och jag ångrade mig så fort jag uttalat orden. Jag.Var.Körd Till min stora förvåning log hon. I alla mina sexton år på detta barnhem hade jag aldrig sett syster Marie le. Möjligen kanske ett hånfullt sådant, men detta leende var definitivt inte hånfullt. Det var... Åh,jag tror jag spyr. Det var äkta. Jag stirrade chockat på henne. Om hennes leende hade förvånat mig finner jag nog ingen tillräckligt bra beskrivelse av hur jag kände mig då hon plötsligt lade sin hand på min axel och sa
"Naturligtvis, låt mig hjälpa till."
This almost seems like mindcontrol. But it can't be...can it? Omg it so intense aaaaa.
And: Nu är det bara Emilyssa som är chockad eftersom vi knappt har sett den här kvinnan. Det står att hon aldrig ler men vi har aldrig sett det. Marie dök upp för bara ett kapitel sedan. Om författaren hade tagit sig lite tid och byggt upp Marie lite mer, och visat oss mer utav henne hade även vi läsare blivit chockade när det här hände. Fast det kräver såklart tid och arbete vilket vi inte orkar med, eller hur? -.-
Jag tog ett steg åt sidan då hon böjde sig ner för att hjälpa Sammy. Drev hon med mig? Jag slängde en blick på Sammy och hon såg lika chockad ut som jag kände mig. Vi gav varandra en oförstående blick och jag bestämde mig genast för att utnyttja läget."Klä på dig nu, Sammy", sa jag snabbt. "Skolan börjar strax." Syster Marie sa inget utan fortsatte att plocka upp skärvorna i tystnad. Jag hade inte tid att lista ut varför hon bar sig åt som hon gjorde, så jag sprang snabbt där ifrån och lämnade henne bakom mig. Det blev till att skippa frukosten idag om jag skulle hinna göra mig i ordning. Jag gick in på den stora toaletten där det endast stod tre flickor som kammade håret på varandra. I vanliga fall brukade det vara ett dussintal av flickor här inne på morgonen men eftersom det var så sent så förmodade jag att de flesta redan stuckit. Jag drog snabbt av mig min stora t-shirt och ersatte den med den extremt fula skoluniformen.
Som vi inte får veta mer om. Att säga att den är ful berättar ingenting, precis som att säga att något är vackert inte heller gör det. Vad jag vet kan uniformen vara bäbis-rosa med skrikgula gremlins på ryggen.
I would wear that.
Samtidigt som jag kammade håret framför den stora spegeln betraktade jag mitt ansikte. Sedan suckade jag. Ingen finne. Inga mörka ringar under ögonen. Inget som störde min perfektion.
Buhhuuuu I'm a sueeee.
Min hy var slät,blek och felfri. Som vanligt. Mina tjocka svarta ögonfransar ramade in mina isblåa ögon, liksom de perfekt formade mörkbruna ögonbrynen. Som vanligt. Jag var väldigt blek i hela ansiktet - ja , förutom på kinderna där jag hade en permanent liten rodnad som matchade mina plommonkyssta och fylliga läppar. Mitt mörka hår var blankt och inte ens i närheten av slitet. Som vanligt. En vanlig tjej skulle vara överlycklig av ett sådant felfritt utseende, det var jag väl medveten om. Själv såg jag det som en förbannelse.
FEEL SORRY FOR ME!
Och alla kan inte tycka att du är vacker och felfri. Folk tycker olika om andras utseenden.
Jag hatade blickarna. De där snuskigt äckliga blickarna. För att inte tala om alla killar och till och med gubbar som alltid försökte vidröra mig på något sätt. Jag ryste till. Nej, jag ville inte se perfekt ut. Jag ville ha en stor näsa. Jag ville ha finnar. Jag ville ha buskiga och vilda ögonbryn och risigt hår. Precis som tjejerna i skolans schackklubb. De såg minst sagt gräsliga ut.
*Angry sigh* I don't...I can't...guys please help me with this one!
*
Författaren vill att Emilyssa ska vara vacker, för hon är författarens avatar, och författaren själv vill vara/tycker att hon är vacker. Men vi vet att kvinnor som är vackra och erkänner det är "självupptagna", och därför måste författaren se till att Emilyssa inte vill vara vacker, utan vill vara som dom andra "fula" tjejerna. På så sätt får Emilyssa behålla sin skönhet utan att potentiellt dömas av läsaren, hon får skita på "dom andra" tjejerna för att dom är fula, och samtidigt ses som en lidande, vacker själ som vill bara vara "normal". Det här fungerar inte förstås, eftersom vi alla vet att Emilyssa är en ond, otroligt kvinnohatande och motbjudande karaktär.
Hade författaren faktiskt haft lite talang eller lagt ner lite tid på den här högen av varmt, färsk kobajs, så hade hon kunnat framkalla empati hos läsaren genom att låta Emilyssa klaga mer över manlig uppmärksamhet och sexuella trakasserier mer (vilket är mycket mer realistiskt) istället för att skita på andra tjejer och få henne att se egoistisk och självupptagen ut. Jag kan fortsätta i evigheter så jag slutar här.
Thank you I were too tired to deal with this shit.
Men de hade vänner som gillade dem för de dem var, och inte för att killarna dreglade över dem.
AAahahhahaha jag undrar om författaren insåg vad hon gjorde här. Emilyssa erkände precis att ingen gillar henne för hennes personlighet, och alla vill ha henne bara för hennes utseende. Det här kommer förstås att upprepas igen när hennes pojkvän pratar på om hur vacker hon är och sedan säger "åh justja hon har en ganska cool personlighet också eller nåt, whatevs".
Och jag gillar hur killar bara dreglar över Emilyssa, hur de alla har exakt samma preferenser, och hur ingen någonsin kan dregla över någon som inte passar Emilyssas bild av skönhet.
De fick vara ifred, de fick vara osynliga och slippa en ständig bevakning och forskande blickar. Jag skulle göra vad som helst för att ha det så. Jag hade testat allt. Jag hade klippt av mitt hår, sminkat mig fruktansvärt, ätit en massa fet mat som tydligen skulle locka fram finnar. Mitt hår växte ut på en vecka, sminket smälte ihop med hyn och försvann
Sååååå ... var i nymfernas mytologi står det att smink smälter ihop med hyn? Vad är poängen med det? Måste de vara snygga hela tiden, inga undantag? Smälter sminket in bara när det är hemskt? Stannar det kvar på huden när det är "korrekt" applicerat? This is just hilarious.
och inga finnar dök upp. Jag hade till och med försökt göra något åt min lukt, för ja, hur otroligt det än låter så luktar jag naturligt gott.
*
Författaren när hon skrev det här:
Som en slags blandning av ljuva rosor och passionsfrukt. Jag hade låtit bli att duscha på en hel vecka (och tro mig, att inte ha kontakt med vatten på så länge fick mig minst sagt att flippa ur)
Sååååå vatten ur dushen räcker tydligen för att få henne att känna sig hemma, men inte vatten ur kranen????
Eller tvättade hon inte händerna heller?
men trots det luktade jag fortfarande godare än någon annan, oavsett vilken exotisk parfym de använt.
*
Det fanns inget jag kunde göra. Förutom att gå med en påse över huvudet vilket jag faktiskt gjort då jag var tolv år, men då fick jag en rejäl utskällning av mina lärare. Jag suckade ännu en gång och gjorde en grimas mot min spegelbild.
Hon berättar för oss att det är ååå så jobbigt och att alla är pervon och försöker röra henne men vi har aldrig sett det hända. Allt hon gör är att berätta det för oss och sedan antar hon att vi ska tycka synd om karaktären. Nej författare det är inte så det funkar. Du kan komma på den sorgligaste bakgrunden som finns och berätta den för oss, men om vi sedan aldrig är med när det hemska händer och aldrig faktiskt får se karaktären lida kommer vi aldrig få en chans att lida med henne. Allt vi har sett henne göra är att klaga över saker som tydligen har hänt, och när vi själva inte har sett det hemska så blir klagomålen bara irriterande.
There's a reason to why we always say: Show, don't tell. If we are there with the character we can see and feel the pain, we get invested. But if we only are told about horrible things all we think is "Ok so sad. Now please go on with the story -.-".
Man behöver inte se det hemska hända för att känna medlidande, men man måste få karaktären att lida "on screen" om man vill ha läsarens sympati.
Ja vi kan känna medlidande. Fast det blir jobbigt om man tar upp det alltför ofta.
"Jag hatar dig",väste jag mellan tänderna och försvann sedan ut ur rummet. I hallen stod mina smutsiga converse i ett av hörnen. Jag körde snabbt ner mina fötter i skorna och slängde sedan väskan över axeln. Därefter slängde jag upp dörren och satte av mot närmaste busshållplats. Jag stönade högt då jag väl kom fram. De enda som satt på bänken var ett gammalt par. Vi pratar sjuttio eller åttio år.
Thank you for telling me that. It was really necessary for the story.
Jag såg mig om. Inga skolbarn alls. Bussjäveln hade gått.
"Underbart!" utbrast jag och det gamla paret såg nyfiket på mig. Just då var jag så irriterad och frustrerad att jag hade kunnat skrika något högst olämpligt åt dem, men jag fann inte rubrikerna "Sextonårig flicka gav gammalt par en hjärtattack" särskilt frestande att skapa.
Vet du hur chill gamlingar är? Du tror att folk bryr sig, Emilyssa, men det gör dom inte.
Jag lät min väska glida ner mot marken och började sedan släpa den efter mig uppgivet. Det skulle ta mig nästan hela fyrtio minuter att ta mig till skolan. Typiskt min otur.
"Ursäkta fröken...tjejen?" hörde jag en ungdomlig och halvt hes röst ropa bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på en kille som satt på sin svarta moppe bara cirka tre meter ifrån mig. Jag kunde dock inte se hans ansikte eftersom han bar hjälm.
"Ja", svarade jag otåligt. Fattades bara att något annat skulle uppehålla mig! Var jag inte redan tillräckligt försenad? Då tog han av sig hjälmen. Jävlar. Jag spärrade upp ögonen i chock. Jävlar. Jävlar. Jävlar. Allt jag förknippat med perfektion bleknade då jag såg honom.
Ugh how dare you interu-OMG YOU'RE HOT OK, IT'S OK!
Jag såg ut som ett missfoster jämfört med den killen.
Även den vackraste kvinnan är en hög skräp jämfört med en man.
Omöjligt. Jävlar. Jävlar.Jävlar Jag stirrade in i hans ljusgröna och intensiva ögon. "Ja", kraxade jag igen, mållös över det som stod framför mig.
Och ingen är så attraktiv. Calm down.
Eller som Lady Critic brukar säga: Ta upp handen ur byxan.*
"Vet du var ...", han vecklade upp ett papper som han hållit i handen och läste osäkert upp namnet på min skola. "Mertull High". Han rynkade på ögonbrynen och jag skrattade.
"Jag antar att du menar Mertyl High", svarade jag. Han log snett och drog sin ena hand genom sitt svarta ruffsiga hår.
"Jo, så kanske den hette",medgav han.
"Jo ,det vet jag, jag går på den skolan. Ska du hälsa på någon där eller?" Säkert hans flickvän tänkte jag bittert.
"Ugh, hate that bitch. Never met her but I hate her".
Han skakade på huvudet så hans ostyriga hår som slutade precis över öronen flög fram och tillbaka.
*
Omg I found a place for it! :'D
"Nej, jag ska börja där idag. Mitt i terminen, jag vet - inte särskilt smart, men jag har inget val." Han log halvhjärtat. Jag stirrade chockat på honom. Han.Skulle.Börja.PåMin.Skola.Åh
"Vad kul att du ska börja på Mertyl High", sa jag artigt. "Som nybörjare lär du i alla fall ha en ursäkt till att du är sen,gör bara ingen vana utav det!" Vi båda skrattade åt min spelda stränga stämma.
*
"Jag ska göra mitt bästa. Men hur kommer det sig att du inte är skolan?" Jag gjorde en grimas och ryckte hopplöst på axlarna.
"Jag missade bussen och var faktiskt påväg till skolan innan du stoppade mig."
"Åh,förlåt mig", ursäktade han snabbt. Jag log självsäkert mot honom,vilket inte var något annat än en falsk fasad. Jag var allt annat än säker. Jag kände mig konstig. Nästan berusad. Jag kunde nästan höra min egen puls öka och känna hur mina kinder blev rödare än vanligt.
You make it sound like he's some weird drug. INGEN ÄR SÅ ATTRAKTIV!
"Vad sägs om att vi gör en deal", sa jag och tog tre utmanande steg mot honom. "Du skjutsar mig till skolan och jag vägleder dig." Han log milt mot mig. Ett mjukt,fint och ömt leende. Jag dör.
Good.
BE NEITHER I HAVE SEVEN SALMON AND I DIE.
Omg...
"Det verkar som en rättvis deal. Hoppa på." Jag log brett mot honom och hoppade snabbt upp bakom honom.
"Jag är ledsen att jag inte har någon extra hjälm", sa han uppriktigt. "Men du kan ta min", han räckte mig sin hjälm men jag tryckte genast tillbaka den.
"Aldrig i livet, det är du som kör - du ska ha hjälmen. Sätt fart nu så vi inte blir allt för försenade!" Han tvekade men gav sedan upp och satte på sig hjälmen.
"Bäst att vi skyndar oss då", skrattade han. "Håll i dig ordentligt nu." Jag slängde mina armar runt hans midja och tryckte mig hårt mot honom samtidigt som jag tänkte;Mer än gärna.
Uuuuugh.
Ok guys here's a new one. Det är ingen fanfic den här gången och den är väldigt kort och oavslutad. Just nu finns det bara 8 kapitel och den kommer inte uppdateras. Trust us, it won't.
Den är inte ny för Lady Critic, inte för mig heller eftersom jag har läst den, och jag tror att Spöket också har det, men vi ville gå igenom den igen här tillsammans.
Enjoy!
Ps: Prologen börjar med en bild av en text (for some unknown reason) vilket betyder att vi inte kan säga något förrän efter den.
____________________________________________________________________________________
And so the stupid shit begins. Ugh where do I start?
Alright, first: Jadu vilken förbannelse du har. Du är attraktiv...I feel so sorry for you. Jag förstår att det kan vara jobbigt att få så mycket uppmärksamhet, men det verkar som att folk slutar när du säger till dem...sooo what's the problem?
Second: Jag vägrar tro på att alla tjejer hatar dig bara för att killar ger dig uppmärksamhet. Folk verkar tro att vi är avundsjuka små varelser som dör om vi inte får tillräckligt med uppmärksamhet av det motsatta könet, och att vi alltid är fientliga mot varandra som om vi ser alla andra kvinnor som hot. TRO MIG DET FINNS HUNDRATALS ANDRA SAKER SOM VI BRYR OSS MERA OM!
(Preach sistah!)
Third: Det är rätt så enkelt att räkna ut varför Cheryl är avundsjuk på dig. Du sa ju själv att många ger dig uppmärksamhet, vilket hon vill ha...SÅ VAD ÄR DET SOM DU INTE FÖRSTÅR? Nej hon är antagligen inte avundsjuk för att du bor på ett barnhem, men hon kan fortfarande vara avundsjuk på all uppmärksamhet du får.
Lastly: Why the fuck is this written in a picture?
Jag slog ihop dagboken,låste den med den genomskinliga nyckeln jag alltid hade på mig och placerade den sedan under madrassen. Det fanns inte så många andra ställen att gömma den på med tanke på att jag knappt hade några saker i rummet. Endast en liten byrå som mina kläder knappt fick plats i, mitt vita lilla skrivbord och självklart - min säng. Jag satte mig på sängen och suckade tungt. Det här rummet var väldigtlitet. Jag saknade mitt förra rum som jag blivit tvungen att flytta ur då barnhemmet fick in ett par tvillingar som då behövde mer utrymme än mig,så jag fick välja mellan tre minimaliska rum som inte ens borde kunna kallas för rum. Skrubb eller förråd skulle passa bättre.
Okej om du får plats med en säng, en byrå och ett skrivbord så tror jag inte på att det kan vara så litet.
Eller...inte förråd. Jag hade varit i Jen's förråd och det vargigantiskt. Så nej, skrubb passar bäst.
Varför är det så viktigt att ha ett stort rum? Vad behöver du ett stort rum till? Jag har alltid haft ett litet rum och det har aldrig varit något problem. Do you need some space for parkour or karate or something?
She needs space to contain all that massive ego.
*
De tre rummen jag fick välja mellan var identiska - förutom att ett av rummen hade blåa tapeter. Färgen blå fick mig att tänka på vatten,sjöar,hav,oceaner... Sedan barnsben hade jag varit intresserad av vatten. Okej,intresserad är nog fel ord. Snarare...dragen till vatten.
I wonder why. Such foreshadowing. I have no idea what this might mean. (Hint: The word Nymph is in the title and the header is of a woman in a pond). I'm so curious.
Bokstavligen. Utanför barnhemmet och skolan hade jag ett hemligt liv. Så fort jag fick ledig tid över tog jag mig till den lilla sjön som kallades för Immortel Mer.
Google translate help me!
Thank you Google translate!
Vem fan döper en SJÖ till det odödliga HAVET?
För länge sedan hade jag forskat lite om sjön och fått ut att det franska namnet betyder Odödliga Sjön.
HAHAHAHAHAHAHA. no.
När du inte ens kan skylla på Google translate...You're doing something really wrong.
Mycket mer fakta än så fick jag inte ut, men det var inte nödvändigt heller.
Such forskning.
Sjön ligger mellan två skogar vilket är perfekt. Avskilt från omgivningen,precis som jag vill ha det. Då jag väl lyckas ta mig till sjön tar jag alltid ett dopp. En vanlig människa skulle nog tycka att det är extremt kallt, men jag kände ingen kyla alls.
En vanlig människa huh...Så du erkänner att du är åh så unik och speciell?
Hela storyn är basically "omg jag är så speshul". In fact, vi borde ge en poäng varje gång storyn nämner hur speciell hon är, en poäng för varje mening. What do you say?
Yes!
Det var perfekt temperatur för min kropp och jag rös alltid till av välbehag då jag blev ett med vattnet. Sjön skänkte mig frid och harmoni. Jag kunde komma dit arg som en varg
Excuse me it is: Hungrig som en varg.
Nu vill jag skriva en dålig rap-låt som heter "Arg Som En Varg".
och gå där i från så fullständigt lugn och lycklig, ja som en helt ny människa Nymf. Jag kikade mot klockan. Elva. Prick. Snabbt slet jag av sockarna och mina byxor. Därefter drog jag på mig min stora t-shirt som jag använt som pyjamas de två senaste åren. Till sist satte jag upp mina långa mörka lockar i en toffs där bak. Just då öppnades dörren.
"Emilyssa
I can't believe that's you actuall name. Seriously?
- i säng! Nu!" Jag kämpade så gott jag kunde för att inte svara med en otrevlig ton. Men det var svårt. Väldigt svårt. Den haggan älskade att klaga på mig.
"Syster Marie, jag är i sängen."
"Nog med dina uppkäftigheter! Du sköter disken i köket efter middagen imorgon! I säng med dig nu!" Sedan smällde hon igen dörren efter sig.
I can't believe that she's that big of an asshole. Seriöst?
Jag gapade stort mot den stängda dörren. Inte igen. Jag kände en klump i halsen och rent illamående i magen. Att diska efter hela min avdelnings gemensamma middag skulle ta minst fyra timmar och där rök min tid vid sjön. Jag föll bak mot kudden med en tung suck och viskade för mig själv:
"En vacker dag ska jag ta mig här ifrån."
This is just as bad as I remember it to be. Nu kanske ni tänker "Nej det är ju inte så illa"...Just wait...
*war flashback*
Last time:
”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.
VAFAN BETYDER DET ATT VARA EN FIGHTER? VAD KAN DU GÖRA? VAD HAR DU FÖR KRAFTER? VARFÖR MORRAR DU? 
*
Och hur fan sätter man kurs mot en attack?????
_____________________________________________________________________________
(Spöket är för tillfället borta och kommer att lägga till sina kommentarer när hon återvänder.)
Scarletts perspektiv:
Ännu en morgon vaknade jag av väckarklockans irriterande pipande. Det hade blivit sent igår kväll,
Ja, det brukar ju bli sent varje kväll, men men.
och jag hade inte haft en endaste tanke på vilka konsekvenser det skulle ge nästa morgon. Vilket jag fick känna på nu. Trötthet, fruktansvärt humör och alla andra negativa saker man kan komma på.
Hemsk huvudvärk, intensiv smärta i magen, extrems bajsnödig, väldigt illamående, hosta med blod ... Vad mer kan jag komma på som hon tydligen har?
Och vadå, hade hon verkligen tränat så hårt utan att inse att det skulle ha konsekvenser? Eller överreagerar hon för att hon gick och la sig sent kvällen innan? Vad är det för idioter denna fanfic handlar om?
Mitt huvud dunkade av en fruktansvärd huvudvärk och ett stön lämnade min mun. En ny dag vilket betydde nya möten med Justin och resten av gänget. Jag gnuggade mig i ögonen innan jag reste mig upp och började min lilla färd mot badrummet.
En dusch varje morgon var ett måste för mig annars skulle jag lika gärna se lika ut som död.
Du skulle inte se död ut, men kunde lika gärna se död ut? Hur skulle du se ut då? Jesus Christ.
All we do is ask questions. But we almost never get any answers.
Jag betraktade min spegelbild, jag hade påsar under ögonen av den lilla sömn jag fått under natten,
Får man inte påsar av den sömn man INTE får?
mitt hår liknade mer eller mindre ett fågelbo. Bara för att göra allt värre så hade jag även fått en finne vid hakan.
Oh no the horror. Aaaaaaa.
Jag kollade ner på min överarm och såg den stora blåmärket pryda. Det hade kanske blivit lite för hårt på träningen igår.
Vilker vi aldrig fick se för att...WHY SHOW INTERESTING PARTS? THAT'S JUST A WASTE OF TIME HAHAHAHAHA-*
Både jag och Victoria hade gett allt vi kunde. Och anledningen till det stora blåmärket jag hade på armen berodde på att jag hade blivit ”puttad” in i ett träd. Även Victoria fick en… eller två blåmärken.
Shit, fick hon ett ELLER TVÅ blåmärken wow so fucking hardcore!!!!*
That should be the name of this fic.
Fast jag har genomgått värre smärtor är detta - både psykiska och fysiska smärtor -
:'(
:'(
så ett blåmärke kunde jag stå ut med.
"Som bevis på hur jag kan stå ut med det så har jag nyss använt flera meningar för att gnälla om mitt blåmärke."*
Med ett suck strippade jag av mig den stora T-shirten och underkläderna innan jag hoppade in i duschen för att inte mer gå in på ämnet smärtor.
:'(
Such pain. So sad.
Mina morgonrutiner fortsatte och jag satte i sladdkabeln i eluttagen för att börja torka mitt blöta hår som hängde slappt nerför mina axlar.
För att ha drygat mig i badrummet i snart fyrtiofem minuter, fick jag skynda mig välja ett par kläder och äta frukost, för att komma i tid till skolan. Och då menar jag verkligen skynda mig. Det var 20 minuter kvar tills första inringningen.
Jag drog på mig ett par ljusa jeansshorts med nitar på ena benet, till det tog jag en stickad tröja i en rosa nyans. Ett par ankelsockor fick pryda mina fötter och en guldklocka min handled och jag var klar. Jag skulle förmodligen få betala en rejäl summa för denna outfit – i alla fall överdelen – när det var så varmt, men som ordspråket är – vill man vara fin får man lida pin.
*
NO ONE FUCKING CARES.
”Då åker vi.” sa Kevin när mina Air max var på och detsamma med hans och Lucas älskade Nikeskor.
Det här är andra gången du nämner deras älskade Nike-skor (först nämnda i Kap 2). Jag gissar att dom är viktiga för handlingen på något sätt. Är dom magiska?
Probably.
Dock är det inget jag kan klaga på idag,eftersom jag bär samma märke, och det skulle båda två använda som sin fördel.
Vänta va? Ska dom använda det faktum att deras skor har samma märke till sin fördel? I'm so confused.
Jag tror hon menar att det är pinsamt att ha samma märke på skorna hela tiden? Och hon kan inte säga något om det eftersom hon gör samma sak?
WHY ARE WE TALKING ABOUT THE SHOES ANYWAY?!
Rick och Victoria hade inte gått upp denna morgon för att informera oss om någonting, så jag antar bara att det är att göra som man vill för att Vegas ska få känslor.
Vem fan är Vegas? Side note, jag kollade fanfic-bloggen och såg att fanfattaren inte är ett fan av Harry Potter. *judging harder*
How? How can someone not like Harry Potter? o.o
And seriously WHO THE FUCK IS VEGAS?
Eller så var de bara enormt trötta, jag skulle lätt kunna byta plats med dom just nu.
Vi styr våra steg till Kevins silvriga Fisker Karma och sätter oss bekvämt innan han kör ut från avfarten och ut på motorvägen för att komma till skolan.
”Hur ska vi göra idag då?” frågar Lucas från baksätet. En väldigt bra fråga. ”Jag vet inte.” säger jag uppgivet och kollar ut på träden som försvinner en efter en. Det blir tyst ett långt tag vilket ger oss alla tre möjligheten att fundera över hur jag ska fånga Biebers intresse. ”Låtsats som det aldrig hänt.” säger Kevin tillslut. ”Varför kom inte jag på det för?” frågar jag sarkastisk och himlar med ögonen. ”Hey, jag försöker bara hjälpa till.”
Bilen kör snart upp på skolans parkering och ännu en gång hamnar vi bredvid Fives bil. Snabbt stiger vi ut och börjar gå mot ingången.
”Hur många bilar äger ni egentligen?” hör jag en pipig röst bakom mig och suckar. Kanske borde kalla henne för tinnitusstämma högt.
”Så många som du inte kan räkna till.”
Jag gillar hur Cassandra ställer en fullt normal och logisk fråga, men fanfattaren försöker få henne att framstå som en irriterande bimbo som inte vet något. Det är inte coolt att ha en massa dyra bilar, fanfattare, även om du så gärna vill ha det, ta handen ur byxorna nu.
svarar jag Cassandra tillbaka utan att vända mig om, och fortsätter gå framåt och killarna följer mitt exempel. Hennes kända tjut,
Varför tjuter hon?
i mina öron hörs över hela skolgården och jag är hundra procent säker på att hela skolans elever – som befann sig på skolgården och parkeringen – hade sina blickar på oss.
EVERYONE LOOK AT ME LOOK AT MEEEEEE!
”Vi syns vid rasten.” suckar jag, när vi stiger in, och styr stegen mot mitt skåp. Jag ser deras nick ur ögonvrån. Ännu en dag i skolan och jag har fortfarande inte kommit på en ide till att fånga Biebers uppmärksamhet.
Har inte du redan fångat hans uppmärksamhet? Och om ditt uppdrag är att förföra honom, är det inte bättre att jobba med honom på grupparbetet och inte hota att göra honom illa utan tvärtom att låtsas vara intresserad? Hela handlingen är så jävla korkad, jag står inte ut. Varför behöver dom ens komma nära denna "fighter"? Och om Scarlett är en av dom "goda", varför behandlar hon och dom andra fighters alla människor omrking sig som skit? Är det fanfattarens uppfattning om "badass"? God bless her little heart.
Ssssch don't question it.
Flera suckar lämnar min mun och det känns som om jag kommer snart kvävas av alla tankar. ”Jag visste inte att vi hade skåp bredvid varandra.” snabbt vänder jag blicken och möter Carolines blåa ögon. Jag ger henne ett litet leende och börjar gräva i mitt skåp efter svenska boken. ”Någon som vaknat på fel sida av sängen?” frågar hon och jag skakar på huvudet. ”Trött bara…” mumlar jag och fejkar en gäspning som hon dock verkar gå på för hon nickar glatt. Det var bara halva sanningen.
Vi börjar tillsammans gå till sal 217 där svenskalektionen skulle äga rum denna morgon.
Vi hann precis sätta oss på våra platser när ringklockan började tjuta till och elev efter elev trängde sig fram till sin plats i klassrummet. Läraren, jag inte hade en aning om vad han hette, satt redan vid katedern med en kopp kaffe framför sig. Lärare och deras kaffe.
Ok?
Precis som igår på lektionen så sken mina tankar iväg av rastlösheten. Det må ha gått någon minut men det räckte för mig. Justin hade inte synts till än – inte för att jag varit så vaksam – men ändå. Alla mina tankar kring hur jag skulle fånga hans uppmärksamhet, raderade nästan allt i mitt huvud om att detta var faktiskt en uppdrag, och det uppdraget gick ut på att fånga fightern, inte att bli ihop med Bieber – det var bara en minimal del.
”Förlåt.” pustade en andfådd tjej ut och drog mig ur mina tankar. Jag lyfte blicken och studerade tjejen med det korta, mörkblonda hårsvallet, smala och långa kroppen. Det var mina första intryck på henne fast sen förändrades allt. Hon verkade bekant på något sätt… hur hon rörde sig, hennes perfekta, naturliga ansikte.
Ush dom där äckliga slamporna som bara vågar använda smink!!! fattar dom inte att alla kvinnor är bättre och snyggare utan smink ???? *wank wank wank*
Något med henne var speciellt men jag kunde inte sätta fingret på det.
”Det är lugnt Bree, men bara för denna gång. Gå och sätt dig på din plats.” hon nickade som svars och började gå mot det tomma bordet framför mig och Caroline. Hon gav oss båda ett leende och viskade ett tyst hej innan hon vände på sig och satte sig. Jag antar att det var någon kompis till Caroline – man säger väl inte bara ett hej sådär hursomhelst. Eller?
Bless this inner monologue.
Ok so I have a theory. That is the "Fighter" that they are looking for? Maybe?
Men bara för att vara artig, hade jag besvarat både leendet och hennes hej. Ännu en gång slogs dörren upp och denna gång var det Matt, och han var själv? Mitt påstående blev en fråga.
Vi. Förstod. Det. Din. Dumma. Gås.
Vart är Justin? Inte för att det angår mig – men han ingår i uppdraget. ”Matt, vad har du för ursäkt idag då?” frågar läraren jag ännu inte fått reda på namnet på. Fniss hörs här och där. ”Försovning.” mumlar Matt fram och styr stegen mot – oh nej – bordet framför mig, bredvid Bree. Jag suckar till och får bara ett leende av honom. Inget vänskapligt utan ett mer jag-kan-ta-dig-här-och-nu. ”Håll händerna på dig själv.” mumlar jag tyst till honom när han satt sig på stolen men får bara en blinkning tillbaka. Jag suckar uppgivet och fokuserar blicken på den – fortfarande – okända läraren.
”Jag har inte sett ett skit av Justin.” väser jag till Lucas och slår ut med armarna. Kevin hade försvunnit lika snabbt som han kommit ut ur klassrummet och jag hade inte en endaste aning om vart han befann sig vid detta tillfälle. ”Jag vet inte faktiskt. Detta känns som slöseri med min tid. Kan vi inte bara anfalla och sedan lever alla lyckliga?” frågar Lucas uppgivet och trycker ner händerna i sina jeansfickor. Även om det lät som en dum ide så ville jag mer än gärna göra som han säger. Vi skulle spara tid och jag skulle slippa Justin.
Vi befann oss vid tillfället vid Kevins skåp, i hopp om att han skulle dyka upp.
”Vi möts sen.” hör jag en killröst säga bakom mig och jag höjer på ögonbrynen åt Lucas, som bara rycker på axlarna. Sakta vänder jag huvudet och möter en leendes Kevin – som dykt upp – och har mobilen tryckt mot örat.
”Och det där var..?” frågar jag när han har lagt på.
”En gammal vän…” säger han och kliar sig nervöst i huvudet. Jag suckar men nickar. Det är ingen ide att försöka få ut någonting ut ur honom, om han inte berättar det själv. Så det är bara att vänta.
Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
”Jag går till kafeterian och köper något.” mumlar jag fram, utan att ge killarna minsta uppmärksamhet, och styr stegen mot hållet där Bree försvann. Jag är noga med att stå emot Kevins krafter när han försöker nå mina tankar. Han behöver inte veta vad jag ska göra hela tiden.
Direkt jag rundat hörnet, ser jag Brees ryggtavla några meter längre fram. Mina steg snabbas på tills jag sluter upp vid hennes sida. ”Hej tro mig jag följde inte alls efter dig.” hon rycker till, och kollar förskräckt på mig innan hon lugnar sig och besvarar mig med ett leende. ”Var det där dina bröder..?” hennes röst låter tveksam och jag rynkar osynligt på pannan.
HUR FAN KAN DU RYNKA OSYNLIGT PÅ PANNAN?
”Ehm… ja.” ljuger jag fram och ger henne ett halvt leende. En av dom är min bror fast den andra vet jag inte hur jag ska placera. Allmänheten tror ju att vi är syskon så det gäller bara att få dom fortsätta tro det.
Hon nickar och fortsätter gå framåt tills vi når skåpen och ironiskt nog hade hon skåp bredvid mig, vilket jag påpekade.
Det där är inte ironi, det är ett sammanträffande, och vad du än tror så är det inte samma sak.
”Jaha, Caroline har på andra sidan av dig. Men det är ju bara bra.” säger hon och skrattar.
Jag undrar om hon kommer ta upp det eller om jag ska göra det. Dom få minuter vi hade gått tillsammans, hade hon inte givit någon hint, om att hon ska berätta varför hon bara försvann sådär plötsligt när hon såg mig, Kevin och Lucas. Tillslut bestämmer jag mig för att bara ta den enkla vägen – jag hade tillräckligt med att tänka på och jag ville inte ha påfyllning för tillfället. ”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.
”Du har fått många beundrare på sista tiden.” säger jag på lunchen till Kevin som är uppe i någon het diskussion om bilar med Lucas.”Vad menar du?” frågar han och höjer på ögonbrynen. ”Du vet mycket väl vad jag pratar om.” säger jag och skrattar lätt. ”Kan inte rå för att jag är het.” säger han överlägset. ”Keep dreaming.” mumlar Lucas som lagt sig i vårat samtal, jag brister ut i skratt. Snart harklar sig Kevin vilket får mig att sluta skratta och nickar löst bakom mig. Jag vänder på huvudet och möter Carolines blick. ”Förlåt att jag stör er, men jag vill låna Scarlett och presentera henne för mina vänner.” säger hon och ger oss alla tre ett leende. ”Och jag kan inte lova att hon kommer tillbaka.” lägger hon till på skämt. ”Det är lugnt, vi har fått nog av henne.” säger Kevin på skoj, och jag flämtar till. ”Tack för den då.” säger jag och försöker tränga undan leendet på mina läppar
Why? Is smiling hurtful to your badass image or something?
innan jag reser mig med min bricka och slänger det som låg på den, innan jag följer med Caroline ut. ”Bree har du redan mött, men det är en kille jag vill du ska träffa.” säger hon och går mot en blond kille som har ryggen emot oss och pratar med Bree, som ger oss ett leende när hon märker att vi går emot dom. Han vänder sig sakta om när han hör steg bakom sig och jag stannar chockat upp. Det kan inte vara möjligt!
CLIFFHANGER that no one cares about.
So intense I can't wait for the next chapter aaaaaa.
Last time:
Och sedan var det den där jävla bruden. Hon som verkade dyka upp överallt. Varför hade hon kollat på mig nu när hon inte gett mig den minsta uppmärksamhet i skolan? Varken på lunchen, i korridorerna eller på parkeringen efter skolan. Aldrig någonsin hade en tjej avvisat mig på det där sättet, inte förrän nu. Begäret av att få vad jag ville ha hade jag ärvt av min mor, vilket resulterat i en framgångsrik karriär för hennes del.
Och med ens visste jag. Jag skulle ha den där tjejen. Vad som än krävdes. Hon skulle bli min. Om så bara för en natt.
Because she's a thing that you can own....NO! STOP IT!
And omg guys I didn't use any gifs today what is wrong with me?
I wouldn't piss on Harold if he was on fire.
_____________________________________________________________________________
(This will apparently be a short one) (The whole thing got ereased for some reason so I have to go through it again...great...fucking fantastic. Also sorry for the wait!!!).
Ellie’s POV
Jag suckade frustrerat då jag med en blick på klockan bredvid sängen insåg att jag hade försovit mig. Igen. Det var andra gången bara den veckan. Det var absolut inte likt mig, jag var alltid i tid. Oftast var jag den där jobbiga eleven som stod och tryckte vid dörren till klassrummet då läraren kom gåendes i korridoren.
You could have shown us that.
Men sedan skolan börjat efter sommarlovet så hade ingenting gått min väg. Jag hade tappat bort orden under mitt tal om Inbördeskriget
Ja ni vet, Inbördeskriget. Det där Inbördeskriget? Med stort I?
på historian och på matten hade jag inte haft någon aning om hur man räknade ut roten av en produkt. Skolan hade bara pågått i en månad och jag höll redan på att sabba mina betyg.
You could have shown us that.
Och har en månad passerat? Wut? Sen närdå? I don't believe you.
Med andan i halsen sprang jag över skolans parkering. Jag kämpade mig uppför trapporna till tredje våningen där kemisalarna låg. Det var tomt i korridorerna under lektionstid, då fick inga elever vistas utanför klassrummen.
Jag knackade försiktigt på dörren till NO-salen, steg hördes inifrån innan dörren for upp. Jag möttes av Mr. Lennard’s förvånade blick.
”Ellie! Jag började nästan tro att du var sjuk, du kommer aldrig försent”
Vilket vi inte har sett men men...I won't ask for too much...-.-
sade han samtidigt som han flyttade på sig för att låta mig komma in i klassrummet.
Jag svepte hastigt med blicken över mina klasskamrater som satt tysta på sina platser. Jag mötte Jasons blick, han hälsade med en nickning. Jag gav honom en liten vinkning samtidigt som jag försökte lugna ned min tunga andhämtning.
”Jag försov mig” mumlade jag generat, med blicken fäst i marken gick jag mot mitt bord.
Jag böjde mig ned för att ta upp mina böcker ur väskan som jag sedan ljudlöst placerade på bänken.
En rörelse i ögonvrån fångade min blick. En arm med tatueringar. Tatueringar som jag löjligt nog kände igen.
Harold.
Jag höjde blicken och möttes av ett par gröna ögon
Okay this is only the second time so I'll let it pass. But if it happens again we'll have a problem.
kantade med mörka ögonfransar.
”Åh” kved jag förvånat. Mina kinder hettade kraftigt då jag insåg att ljudet som sluppit ur min mun måste ha varit tillräckligt högt för att han skulle lyckas uppfatta det. Min misstanke bekräftades då Harry Styles log snett. Hans chokladbajsbruna hår var som vanligt upp-pushat
I forgot to add this again after it all got deleted without reason: "Vi vet att hans hår är brunt och att choklad ofta också är det, men vet du vad mer som är brunt? Bajs. Han har även bajsbrunt hår".
Lady Critic please stop reading my mind.
No.
Dammit.
men några lockar lekte vid sidorna av hans ansikte och fram på kinderna. Jag vände snabbt blicken framåt mot Mr. Lennard.
Vad tusan gjorde han på Mr. Lennards NO-lektion? Det var den fjärde lektionen på terminen och han hade aldrig dykt upp där innan.
Blodet rusade genom mina ådror, jag blev rädd att man kunde höra mitt hjärta banka. Men sedan slog det mig, varför var jag rädd för honom? Han skulle inte kunna göra någonting mot mig i ett klassrum fyllt med elever. Dessutom visste jag inte om han faktiskt var så farlig som det sades. Med ens mindes jag den mörka blick han hade gett mig tre dagar tidigare, på fotbollsmatchen. Jag svalde hårt för att få bort klumpen som hade bildats i halsen.
Asså det här är så jäävla romantiskt och sexigt!!! Kolla hur hon är rädd för sitt liv och sin säkerhet och oroar sig att han kommer att skada henne!!! Så jävla hot asså, jag längtar tills de knullar och säger att de älskar varann!!! TRU LURV 5EVER!!!
”Dåså!” sade Mr. Lennard högt, han slog ihop händerna i en hög smäll vilket fick mig att hoppa rätt upp. ”Para ihop er två och två som ni sitter,
*
Hur ofta har det här "tricket" använts av både författare och fanfattare? Svaret är: ALDELLES FÖR OFTA!* Seriöst så fort man nämner de två karaktärernas namn i en klassrums-scen så känner man lukten av det. MAN SER DET PÅ MILS AVSTÅND PLEASE STOP IT!
*Bokstavligt varje gång en fanfic utspelar sig i en high school. VARJE GÅNG. Och jag har läst alldeles för många fanfics. Boring Moon gjorde exakt samma sak, jfc.
gör uppgifterna och räck upp handen om ni har några frågor!”
Jag frös till is av Mr. Lennards ord.
”Jahapp” sade en hes röst bredvid mig. Jag knep ihop ögonen innan jag vred mig mot rösten. Han bet sig i läppen då han såg mitt ansikte, som om han försökte dölja ett skratt.
Problemet med det här är ju förstås att hon och någon annan helt enkelt kan byta plats, om man ska jobba med den man sitter med.
Skratta på du, du tycker väl säkert att det här är jätte kul, tänkte jag.
Då jag inte gav honom någon respons sträckte han ut hans stora hand,
När du skriver på det sättet är allt jag kan tänka på: Yaoi hands. Om du inte vet vad det är, googla det. Google it and get some new nightmares. You're welcome.
samma hand som han hade dragit upp mig från golvet med några veckor tidigare. ”Mitt namn är Harry Harold.”
Jag greppade löst tag om hans hand, han skakade hand åt oss båda. Jag kunde inte tala.
Ett mörkt skratt letade sig ur hans mun. ”När man skakar hand med någon brukar man säga sitt namn” sade han retsamt.
Jag blinkade några gånger, ”Ellie.”
”Sådär ja” han lade huvudet på sned en aning, ett leende lekte på hans läppar. ”Vad heter du i efternamn, Ellie?”
Hans tonfall sände kårar längs min ryggrad. Jag svalde en gång innan jag svarade,
”Roosevelt.”
Han lutade sig närmre. ”Som den där presidenten, alltså” när han pratade slog hans andedräkt mig i ansiktet. Den luktade minttuggummi och någonting annat.
Jag förvånades lite över att han verkade veta vem Franklin D. Roosevelt var. Fast det kanske bara var en sådan där allmän fakta som i stort sett alla visste.
*
Jag stirrade på honom i några sekunder tills jag insåg att han njöt av min reaktion. Han ville att jag skulle vara rädd. Eller kanske ville han att jag skulle vara lika lättflörtad som alla dom tjejerna som inte skulle säga nej till honom.
I hate him so much. Sorry fanfattare men om det är meningen att vi ska gilla eller tycka synd om honom så har du misslyckats TOTALT! I FRICKING HATE THIS GUY! JUST HEARING THE NAME MAKES ME CRINGE!
I wouldn't jump on his stomach if he was choking.
Jag började med vana händer plocka ihop mikroskåpet och dom olika proverna som vi skulle använda oss av för att lösa uppgifterna. Jag tänkte inte låta Harry Styles påverka mig. Speciellt inte mina betyg.
”Jag ser att du är bra på sådant här” hans röst var nära igen. Jag flyttade mig bort från honom så diskret jag kunde.
”Jag är inte helt värdelös”
Flicka: Jag är inte helt värdelös, senpai-chan (๑◕ฺ‿ฺ◕ฺ๑), bara lite värdelös!!
Pojke: Nej bby, du är så värdefull för mig bby!!
Flicka: Åh, senpai-chan, jag är så glad att du tycker att jag är värdefull desu, om du säger det så måste det vara sant!!! (✿ฺ◡ฺ‿ฺ◡ฺ)
Omg x'D
medgav jag med en nonchalant axelryckning, min röst var betydligt stadigare än innan.
Han svarade inte. Jag såg över axeln, förvånad över att han inte verkade ha några planer på att lägga ännu kommentar.
Hans blick mötte min, ännu en gång slog det mig hur vackra hans ögon var. Dom bar en grön färg
Okay so I want you to grab a cup of tea or coffe and find a place to sit down. Because what I'm going to say now might come as a chock for you but...I have to tell you the truth. Are you sitting down? Okay good so...WE FRICKING KNOW THAT HAROLD'S EYES ARE GREEN SO STOP REMINDING US OF IT! OKAY? GOOD! NOW GO ON!
*
Från och med nu tar jag mig rätten att ersätta orden "grön" och "gröna" till ett annat ord varje gång hans ögonfärg nämns.
*
som jag aldrig hade sett förut.
”Då är det nog bäst att du löser uppgifterna då” sade han med spinnande röst.
Jag skakade bestämt på huvudet utan att släppa hans blick, ”Du ska hjälpa till.”
Något i hans ögon blixtrade till. Den skarpa rynkan gjorde sig återigen till känna emellan hans buskiga ögonbryn.
”Jag förstår mig inte på molekyler och mojejockser” mumlade han, hans ansikte mjuknade och ett snett leende bredde ut sig över hans läppar. ”Jag är starkt troende angående det faktum att naturvetenskap ska läras fysiskt.”
Jag grimaserade äcklat då jag kände en varm hand på mitt lår.
Can we kill him?!
Seriously why would we like him? Why? What about him is likeable? I JUST WANT TO PUNCH HIS STUPID FACE!
Om man bortser från den äckliga kommentaren och tänker lite mer på vad det är han sa, så kan man lätt inse att fanfattaren/Harold inte är speciellt smart: Naturvetenskap är ett ENORMT ämne. Det berör bokstavligen hela världen och hela rymden bortom vår jord. Att jämföra oerfaret tonårssex med HELA UNIVERSUM är seriöst det dummaste jag har läst i en fanfic på ett bra tag.
Och med det i tankarna, hur fan lär man sig algebra fysiskt? Hur kan man knulla fram förståelse för cellens uppbyggnad? Vad är sexpositionen för Newtons rörelselagar? Den här kommentaren blir dummare och dummare ju mer jag tänker på den.
Side note: Varför verkar alla fanfattare tro att ett leende är något som placeras över läppar? Har dom aldrig sett en människa le?
Han skrattade dovt åt mina vändingar på stolen. Vad var han för någon framfusig typ?!
And suddenly Ellie turned 80. Congrats!
*
”Låt oss bara få det här klart!” kraxade jag då en våg av rädsla och obehag sköljde över mig.
*
Det här är vårt par, kära läsare. Det är dom här två som vi vill se bli ihop, enlig fanfattaren. Hon är otroligt rädd för honom och han gör henne extremt obekväm och tar på henne utan att bry sig om vad hon vill. DOM SKA BLI IHOP.
Och jag gillar hur novellens tagline är: "He is dangerous. She is fearless."
She's clearly shitting her pants, asshole.
Welcome
Hello there.
Vi gillar att läsa, men ofta hittar vi en hel del skit vars brister vi tycker borde pekas ut. And that's what you'll find here.
Also, don't take us too seriously.
Hur vi gör...
Bokis kommer kommentera i den här färgen och Lady Critic kommer använda den här. Spöket i denna. Den vanliga texten är själva ficen, och alla gifs och bilder är våra om vi inte säger annorlunda.
Kategorier
Senaste inläggen
- Butthole Galore kapitel 4
- Butthole Galore kapitel 3
- Butthole Galore kapitel 2
- Butthole Galore kapitel 1
- Spunk 5
- Spunk 4
- Spunk 3
- Spunk 2
- Spunk 1
- Immortel Meh Kapitel 2
- Immortel Meh - Kapitel 1
- Immortel Meh Prolog
- Boring Moon - Kapitel 5
- FEAR ME - Kapitel 5
- Boring moon Kapitel 4
Fråga mig
Kalender
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
||||||
5 |
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
|||
12 |
13 |
14 |
15 |
16 |
17 | 18 |
|||
| 19 | 20 | 21 |
22 |
23 | 24 | 25 |
|||
26 |
27 |
28 |
29 |
30 |
31 |
||||
| |||||||||