Last time:

”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

VAFAN BETYDER DET ATT VARA EN FIGHTER? VAD KAN DU GÖRA? VAD HAR DU FÖR KRAFTER? VARFÖR MORRAR DU? 
*   

Och hur fan sätter man kurs mot en attack?????

_____________________________________________________________________________

(Spöket är för tillfället borta och kommer att lägga till sina kommentarer när hon återvänder.)

Scarletts perspektiv:

Ännu en morgon vaknade jag av väckarklockans irriterande pipande. Det hade blivit sent igår kväll,

Ja, det brukar ju bli sent varje kväll, men men.

och jag hade inte haft en endaste tanke på vilka konsekvenser det skulle ge nästa morgon. Vilket jag fick känna på nu.  Trötthet, fruktansvärt humör och alla andra negativa saker man kan komma på.

Hemsk huvudvärk, intensiv smärta i magen, extrems bajsnödig, väldigt illamående, hosta med blod ... Vad mer kan jag komma på som hon tydligen har?

Och vadå, hade hon verkligen tränat så hårt utan att inse att det skulle ha konsekvenser? Eller överreagerar hon för att hon gick och la sig sent kvällen innan? Vad är det för idioter denna fanfic handlar om?

Mitt huvud dunkade av en fruktansvärd huvudvärk och ett stön lämnade min mun. En ny dag vilket betydde nya möten med Justin och resten av gänget. Jag gnuggade mig i ögonen innan jag reste mig upp och började min lilla färd mot badrummet.
En dusch varje morgon var ett måste för mig annars skulle jag lika gärna se lika ut som död.

Du skulle inte se död ut, men kunde lika gärna se död ut? Hur skulle du se ut då? Jesus Christ.
All we do is ask questions. But we almost never get any answers.

Jag betraktade min spegelbild, jag hade påsar under ögonen av den lilla sömn jag fått under natten,

Får man inte påsar av den sömn man INTE får?

mitt hår liknade mer eller mindre ett fågelbo. Bara för att göra allt värre så hade jag även fått en finne vid hakan.

Oh no the horror. Aaaaaaa.

Jag kollade ner på min överarm och såg den stora blåmärket pryda. Det hade kanske blivit lite för hårt på träningen igår.

Vilker vi aldrig fick se för att...WHY SHOW INTERESTING PARTS? THAT'S JUST A WASTE OF TIME HAHAHAHAHA-
*  

Både jag och Victoria hade gett allt vi kunde. Och anledningen till det stora blåmärket jag hade på armen berodde på att jag hade blivit ”puttad” in i ett träd. Även Victoria fick en… eller två blåmärken.

Shit, fick hon ett ELLER TVÅ blåmärken wow so fucking hardcore!!!!
*
That should be the name of this fic.  

Fast jag har genomgått värre smärtor är detta - både psykiska och fysiska smärtor -

:'(
:'(

så ett blåmärke kunde jag stå ut med.

"Som bevis på hur jag kan stå ut med det så har jag nyss använt flera meningar för att gnälla om mitt blåmärke."
*  

Med ett suck strippade jag av mig den stora T-shirten och underkläderna innan jag hoppade in i duschen för att inte mer gå in på ämnet smärtor.

:'(
Such pain. So sad.

Mina morgonrutiner fortsatte och jag satte i sladdkabeln i eluttagen för att börja torka mitt blöta hår som hängde slappt nerför mina axlar. 

För att ha drygat mig i badrummet i snart fyrtiofem minuter, fick jag skynda mig välja ett par kläder och äta frukost, för att komma i tid till skolan. Och då menar jag verkligen skynda mig. Det var 20 minuter kvar tills första inringningen. 
Jag drog på mig ett par ljusa jeansshorts med nitar på ena benet,  till det tog jag en stickad tröja i en rosa nyans. Ett par ankelsockor fick pryda mina fötter och en guldklocka min handled och jag var klar. Jag skulle förmodligen få betala en rejäl summa för denna outfit – i alla fall överdelen – när det var så varmt, men som ordspråket är – vill man vara fin får man lida pin.

* 

NO ONE FUCKING CARES.

”Då åker vi.” sa Kevin när mina Air max var på och detsamma med hans och Lucas älskade Nikeskor.

Det här är andra gången du nämner deras älskade Nike-skor (först nämnda i Kap 2). Jag gissar att dom är viktiga för handlingen på något sätt. Är dom magiska?
Probably. 

Dock är det inget jag kan klaga på idag,eftersom jag bär samma märke, och det skulle båda två använda som sin fördel.

Vänta va? Ska dom använda det faktum att deras skor har samma märke till sin fördel? I'm so confused.
Jag tror hon menar att det är pinsamt att ha samma märke på skorna hela tiden? Och hon kan inte säga något om det eftersom hon gör samma sak?

WHY ARE WE TALKING ABOUT THE SHOES ANYWAY?!

Rick och Victoria hade inte gått upp denna morgon för att informera oss om någonting, så jag antar bara att det är att göra som man vill för att Vegas ska få känslor.

Vem fan är Vegas? Side note, jag kollade fanfic-bloggen och såg att fanfattaren inte är ett fan av Harry Potter. *judging harder*
How? How can someone not like Harry Potter? o.o
 And seriously WHO THE FUCK IS VEGAS? 

Eller så var de bara enormt trötta, jag skulle lätt kunna byta plats med dom just nu.
Vi styr våra steg till Kevins silvriga Fisker Karma och sätter oss bekvämt innan han kör ut från avfarten och ut på motorvägen för att komma till skolan. 
”Hur ska vi göra idag då?” frågar Lucas från baksätet. En väldigt bra fråga. ”Jag vet inte.” säger jag uppgivet och kollar ut på träden som försvinner en efter en. Det blir tyst ett långt tag vilket ger oss alla tre möjligheten att fundera över hur jag ska fånga Biebers intresse. ”Låtsats som det aldrig hänt.” säger Kevin tillslut. ”Varför kom inte jag på det för?” frågar jag sarkastisk och himlar med ögonen. ”Hey, jag försöker bara hjälpa till.”
Bilen kör snart upp på skolans parkering och ännu en gång hamnar vi bredvid Fives bil. Snabbt stiger vi ut och börjar gå mot ingången. 
”Hur många bilar äger ni egentligen?” hör jag en pipig röst bakom mig och suckar. Kanske borde kalla henne för tinnitusstämma högt.
”Så många som du inte kan räkna till.”

Jag gillar hur Cassandra ställer en fullt normal och logisk fråga, men fanfattaren försöker få henne att framstå som en irriterande bimbo som inte vet något. Det är inte coolt att ha en massa dyra bilar, fanfattare, även om du så gärna vill ha det, ta handen ur byxorna nu.

svarar jag Cassandra tillbaka utan att vända mig om, och fortsätter gå framåt och killarna följer mitt exempel. Hennes kända tjut,

Varför tjuter hon?

i mina öron hörs över hela skolgården och jag är hundra procent säker på att hela skolans elever – som befann sig på skolgården och parkeringen – hade sina blickar på oss.

EVERYONE LOOK AT ME LOOK AT MEEEEEE!

”Vi syns vid rasten.” suckar jag, när vi stiger in, och styr stegen mot mitt skåp. Jag ser deras nick ur ögonvrån. Ännu en dag i skolan och jag har fortfarande inte kommit på en ide till att fånga Biebers uppmärksamhet.

Har inte du redan fångat hans uppmärksamhet? Och om ditt uppdrag är att förföra honom, är det inte bättre att jobba med honom på grupparbetet och inte hota att göra honom illa utan tvärtom att låtsas vara intresserad? Hela handlingen är så jävla korkad, jag står inte ut. Varför behöver dom ens komma nära denna "fighter"? Och om Scarlett är en av dom "goda", varför behandlar hon och dom andra fighters alla människor omrking sig som skit? Är det fanfattarens uppfattning om "badass"? God bless her little heart.

Ssssch don't question it.

Flera suckar lämnar min mun och det känns som om jag kommer snart kvävas av alla tankar. ”Jag visste inte att vi hade skåp bredvid varandra.” snabbt vänder jag blicken och möter Carolines blåa ögon. Jag ger henne ett litet leende och börjar gräva i mitt skåp efter svenska boken. ”Någon som vaknat på fel sida av sängen?” frågar hon och jag skakar på huvudet. ”Trött bara…” mumlar jag och fejkar en gäspning som hon dock verkar gå på för hon nickar glatt. Det var bara halva sanningen.
Vi börjar tillsammans gå till sal 217 där svenskalektionen skulle äga rum denna morgon.
Vi hann precis sätta oss på våra platser när ringklockan började tjuta till och elev efter elev trängde sig fram till sin plats i klassrummet. Läraren, jag inte hade en aning om vad han hette, satt redan vid katedern med en kopp kaffe framför sig. Lärare och deras kaffe.

Ok?

Precis som igår på lektionen så sken mina tankar iväg av rastlösheten. Det må ha gått någon minut men det räckte för mig. Justin hade inte synts till än – inte för att jag varit så vaksam – men ändå. Alla mina tankar kring hur jag skulle fånga hans uppmärksamhet, raderade nästan allt i mitt huvud om att detta var faktiskt en uppdrag, och det uppdraget gick ut på att fånga fightern, inte att bli ihop med Bieber  – det var bara en minimal del.
”Förlåt.” pustade en andfådd tjej ut och drog mig ur mina tankar. Jag lyfte blicken och studerade tjejen med det korta, mörkblonda hårsvallet, smala och långa kroppen. Det var mina första intryck på henne fast sen förändrades allt. Hon verkade bekant på något sätt… hur hon rörde sig, hennes perfekta, naturliga ansikte.

Ush dom där äckliga slamporna som bara vågar använda smink!!! fattar dom inte att alla kvinnor är bättre och snyggare utan smink ???? *wank wank wank*

Något med henne var speciellt men jag kunde inte sätta fingret på det.
”Det är lugnt Bree, men bara för denna gång. Gå och sätt dig på din plats.” hon nickade som svars och började gå mot det tomma bordet framför mig och Caroline. Hon gav oss båda ett leende och viskade ett tyst hej innan hon vände på sig och satte sig. Jag antar att det var någon kompis till Caroline – man säger väl inte bara ett hej sådär hursomhelst. Eller?

Bless this inner monologue.
Ok so I have a theory. That is the "Fighter" that they are looking for? Maybe?

Men bara för att vara artig, hade jag besvarat både leendet och hennes hej. Ännu en gång slogs dörren upp och denna gång var det Matt, och han var själv? Mitt påstående blev en fråga.

Vi. Förstod. Det. Din. Dumma. Gås.

Vart är Justin? Inte för att det angår mig – men han ingår i uppdraget. ”Matt, vad har du för ursäkt idag då?” frågar läraren jag ännu inte fått reda på namnet på. Fniss hörs här och där. ”Försovning.” mumlar Matt fram och styr stegen mot – oh nej – bordet framför mig, bredvid Bree. Jag suckar till och får bara ett leende av honom. Inget vänskapligt utan ett mer jag-kan-ta-dig-här-och-nu. ”Håll händerna på dig själv.” mumlar jag tyst till honom när han satt sig på stolen men får bara en blinkning tillbaka. Jag suckar uppgivet och fokuserar blicken på den – fortfarande – okända läraren.

”Jag har inte sett ett skit av Justin.” väser jag till Lucas och slår ut med armarna. Kevin hade försvunnit lika snabbt som han kommit ut ur klassrummet och jag hade inte en endaste aning om vart han befann sig vid detta tillfälle. ”Jag vet inte faktiskt. Detta känns som slöseri med min tid. Kan vi inte bara anfalla och sedan lever alla lyckliga?” frågar Lucas uppgivet och trycker ner händerna i sina jeansfickor. Även om det lät som en dum ide så ville jag mer än gärna göra som han säger. Vi skulle spara tid och jag skulle slippa Justin. 
Vi befann oss vid tillfället vid Kevins skåp, i hopp om att han skulle dyka upp.
”Vi möts sen.” hör jag en killröst säga bakom mig och jag höjer på ögonbrynen åt Lucas, som bara rycker på axlarna. Sakta vänder jag huvudet och möter en leendes Kevin – som dykt upp – och har mobilen tryckt mot örat.
”Och det där var..?” frågar jag när han har lagt på.
”En gammal vän…” säger han och kliar sig nervöst i huvudet. Jag suckar men nickar. Det är ingen ide att försöka få ut någonting ut ur honom, om han inte berättar det själv. Så det är bara att vänta.
Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
”Jag går till kafeterian och köper något.” mumlar jag fram, utan att ge killarna minsta uppmärksamhet, och styr stegen mot hållet där Bree försvann. Jag är noga med att stå emot Kevins krafter när han försöker nå mina tankar. Han behöver inte veta vad jag ska göra hela tiden.
Direkt jag rundat hörnet, ser jag Brees ryggtavla några meter längre fram. Mina steg snabbas på tills jag sluter upp vid hennes sida. ”Hej tro mig jag följde inte alls efter dig.” hon rycker till, och kollar förskräckt på mig innan hon lugnar sig och besvarar mig med ett leende. ”Var det där dina bröder..?” hennes röst låter tveksam och jag rynkar osynligt på pannan.

HUR FAN KAN DU RYNKA OSYNLIGT PÅ PANNAN?

”Ehm… ja.” ljuger jag fram och ger henne ett halvt leende. En av dom är min bror fast den andra vet jag inte hur jag ska placera. Allmänheten tror ju att vi är syskon så det gäller bara att få dom fortsätta tro det.

Hon nickar och fortsätter gå framåt tills vi når skåpen och ironiskt nog hade hon skåp bredvid mig, vilket jag påpekade.

Det där är inte ironi, det är ett sammanträffande, och vad du än tror så är det inte samma sak.

”Jaha, Caroline har på andra sidan av dig. Men det är ju bara bra.” säger hon och skrattar. 
Jag undrar om hon kommer ta upp det eller om jag ska göra det. Dom få minuter vi hade gått tillsammans, hade hon inte givit någon hint, om att hon ska berätta varför hon bara försvann sådär plötsligt när hon såg mig, Kevin och Lucas. Tillslut bestämmer jag mig för att bara ta den enkla vägen – jag hade tillräckligt med att tänka på och jag ville inte ha påfyllning för tillfället. ”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.

”Du har fått många beundrare på sista tiden.” säger jag på lunchen till Kevin som är uppe i någon het diskussion om bilar med Lucas.”Vad menar du?” frågar han och höjer på ögonbrynen. ”Du vet mycket väl vad jag pratar om.” säger jag och skrattar lätt. ”Kan inte rå för att jag är het.” säger han överlägset. ”Keep dreaming.” mumlar Lucas som lagt sig i vårat samtal, jag brister ut i skratt. Snart harklar sig Kevin vilket får mig att sluta skratta och nickar löst bakom mig. Jag vänder på huvudet och möter Carolines blick. ”Förlåt att jag stör er, men jag vill låna Scarlett och presentera henne för mina vänner.” säger hon och ger oss alla tre ett leende. ”Och jag kan inte lova att hon kommer tillbaka.” lägger hon till på skämt. ”Det är lugnt, vi har fått nog av henne.” säger Kevin på skoj, och jag flämtar till. ”Tack för den då.” säger jag och försöker tränga undan leendet på mina läppar

Why? Is smiling hurtful to your badass image or something?

innan jag reser mig med min bricka och slänger det som låg på den, innan jag följer med Caroline ut. ”Bree har du redan mött, men det är en kille jag vill du ska träffa.” säger hon och går mot en blond kille som har ryggen emot oss och pratar med Bree, som ger oss ett leende när hon märker att vi går emot dom. Han vänder sig sakta om när han hör steg bakom sig och jag stannar chockat upp. Det kan inte vara möjligt!

CLIFFHANGER that no one cares about.
So intense I can't wait for the next chapter aaaaaa. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Last time: "Nämen är det inte bh-tjejen!" ...Är han seriös. "Nämen! Är det inte sunshine!" Den lilla pojken trycker sig om möjligt ännu närmare Ashtons ben, och Dorothy härmar rörelsen, fast mot mitt ben. Det här kommer att bli en lång kväll. ...

Last time:   Ashlong. Pffft.   Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag...

Last time: Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.   För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.   "Okej. Men ett till upptå...

We have returned, at last! Sorry for the wait.----------------------------------------------------------------------------   "Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor P...

Last time: När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker... När jag märker att mannen inte kän...