Om han vill sälja den hade han gjort det för länge sedan. Nej, han måste ha den till personligt bruk. Men till vad?

*

"Så länge du aldrig frågar mig eller någon av de andra männen om vad vi ska göra efter nästa landstigning så får du stanna. Men efter det vill jag aldrig mer se dig igen. Att ha prinsessan ombord är en stor risk. Det hoppas jag du vet."

"Det gör jag..." I en bestämd rörelse sträcker jag fram min hand över hans skrivbord. Det är samma hand som han skar mig i. Med andra ord så gör det ont när han fattar tag om den och skakar om den,

Du verkar inte riktigt veta vad "med andra ord" betyder.

men smärtan är på ett sätt en påminnselse om att detta är helt galet.

När han skakat min hand släpper han den till min förvåning inte. Istället drar han av mig handsken och sneglar på tygremsan runt den.

"Hur är det?" frågar han utan att låta ett dugg orolig. Han kanske är duktig på att dölja sina känslor?

Han kanske inte bryr sig om någon brud som bara betyder trubbel? Eller förväntar du dig att alla ska bry sig om dig, Caitlin?
Hon är ju en prinsessa så det skulle inte vara konstigt om hon förväntar sig det, fast å andra sidan ska hon vara en "otraditionell" prinsessa som inte bryr sig om kungligheter and shit.

"Bara bra." Jag rycker åt mig handen som om han bränt mig. Att röra vid honom är det sista jag vill just nu. Han litar på mig, men jag litar inte på honom.

Fast ... det gör du. Du är ändå på hans skepp, och du litar på att han och hans besättning inte kommer att döda eller våldta dig. Show, don't tell, asshole.

"Besättningen ska jobba till gryningen." säger han och börjar gå bort från bordet för att ge mig handsken. "Du kan få sova till dess. När de går och lägger sig kan jag visa runt dig uppe på däck. Men nu måste du sova, och jag vill ha några timmar ifred."

Han går raskt fram till dörren och öppnar den. Jag förväntar mig att Ryan ska stå där, men han är borta. När jag väl kommer med kaptenen leder han mig till en av de närmre dörrarna och vi kliver in i ett rum fyllt av madrasser och sängkojor. Trots att det inte är någon här inne nu, stinker det sprit och svett efter att ett flertal män levt härinne varje gång de gått och lagt sig. Jag tror jag aldrig upplevt en värre stank.

"Du kan sova på golvet." säger han utan att så mycket som kasta en blick till mig. "Och de regler som gäller är att detta är det enda rum du får vara i. Mitt är absolut förbjudet. Du får aldrig gå in där igen, okej? Och lastrummet, dörren mitt emot denna hytt, är det bäst att hålla sig borta ifrån. Man kan lätt göra sig illa där nere."

"I dörren bredvid din hytt då?" frågar jag. "Får jag inte gå in dit?"

"Nej! Det är absolut förbjudet. Det finns inte någon från min besättning som får öppna den dörren. Är det förstått?"

"Um...okej. Ditt skepp dina regler." Jag ser inte heller på honom. Varför har han helt plötsligt blivit så kall mot mig?

För att du är en oönskad främling på hans skepp, plus en kvinna? Varför är du så jävla dum?
But Lady Critic, she's spechul. :D

"Jag väcker dig i gryningen. Se till att sova ut. Och... eum... välkommen ombord." Därefter smäller han igen dörren rakt i ansiktet på mig.

***

Kaptenen väcker mig inte.

DUN DUN DUUUUUUN
*gasp*

Istället vaknar jag med ett illamående så stort att kräkreflexerna hotar. Skeppet gungar fram och tillbaka. Något säger mig att vi är på öppet vatten. Genast sätter jag en hand mot munnen och försöker andas genom näsan. Min syn är alldeles suddig av trötthet. Huvudet dunkar och det tar lång tid innan jag förstår vad jag gjort.

Åh, herregud.

Är det nu vi får veta att du var full dagen innan och det var därför som de betedde dig som en gigantisk idiot? Fast då måste du ha varit full hela berättelsen...so probably not.

Jag har lämnat allt. Min familj, min vän, det jag känner till på grund av ett giftemål. Benen känns svaga när jag reser mig upp i hytten som också gungar vilt. Plötsligt öppnas dörren och ett tjugotal män rusar in i rummet. De skrattar, tjoar och skämtar med varandra. Men så får de syn på mig, den enda kvinnan ombord på hela skeppet och de blir alldeles tysta.

...Varför slängde han in henne i ett rum där han visste att hela hans manliga besättning skulle sova senare? Det är logiskt att en pirat skulle göra det, men det är meningen att vi ska tycka om honom och vilja att de två blir tillsammans. 

Huvan har jag använt som kudde och därför har jag endast korsetten och klänningen på mig. Herregud. Detta gör inte direkt så illamåendet försvinner. Allt jag känner är slem i munnen och än en gång sätter jag handen för munnen.

"Ursäkta..." utbrister jag innan jag springer förbi folkmängden och ut till korridoren.

Okej...så de lät henne vara? 

Jag krockar in i någon men ser inte ens efter vem innan jag sprungit upp för trappen och öppnat luckan som leder upp på däck.

När jag tagit mig upp på golvet blir jag alldeles kall. Det blåser så kraftigt att det sliter och drar i håret. Klumpigt värre snubblar jag fram till relingen för att därefter stirra ner i vattnet. Än en gång gungar fartyget till och den beska smaken i min mun blir värre.

"Kom igen, Caitlin." säger jag till mig själv. "Fokusera! Du är bara inte van, det allt. Fokus..." Jag låter blicken glida över det blå vattnet över mig och därefter lite längre upp.

Och det är som om någon ger mig en käftsmäll.

Utsikten tar andan ur mig. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Kanske att det skulle finnas lita klabbar här och där. Eller små öar. Kanske bara klippor som sticker upp ur havet. Men här finns ingenting. Åh, gud. Jag lyckas ta mig till andra sidan skeppet och det är samma utsikt där med.

Vi är mitt ute i ingenstans.

Himlen är brandgul och solen är precis på väg upp. Havet glittrar i skenet och om jag inte mådde så himla illa skulle jag nog tyckt att allting här är underbart. Jag är närmre horisonten än någonsin tidigare.

#deep
Man kan inte komma närmre horisonten. Det här är inte djupt, bara ologiskt och korkat.

Points for intent, not outcome ;D

Ärligt talat sjunker illamåendet för var minut som går när jag står upp i den friska luften. Himlen är vacker och högt däruppe flyger några fåglar förbi som gastar åt mig. Vad de försöker säga har jag ingen aning om.

NÄ SÄGER DU DET?! VAD KONSTIGT!!!
Jag tror seriöst att hon har något fel. 

Kanske att jag äntligen är på väg bort från ett fängelse jag levt igenom hela mitt liv.

Eller så är du ett jävla weirdo för att du inte bara blir förvånad när du inte försår dig på fåglar, men även att du tror att de bryr sig om dig och försöker kommunicera med dig.

"Tycker du om utsikten?"

Jag snor runt och är nära att falla över bord när jag får syn på kapten som står bakom rodret däruppe.

Fan, så nära.

Som väntat har han på sig en vit skjorta. Jag tror till och med att det är samma som igår, för den är lika genomskinlig. Runt sina slanka höfter har han ett svärd fastspänt, vilket påminner om att han faktiskt är en kriminell. En bandit. En sjörövare. Någon man ska akta sig för.

Ja för vakter och riddare har inte svärd, antar jag?
Hade inte vissa bönder svärd också? Eller fanns det "svärdlagar" på den tiden.

"Du väckte mig inte!" säger jag och beger mig upp för trappen för att komma till honom.

"Förlåt, men någon är tvungen att styra det här skeppet medan de andra är och sover. Men om vinden byter riktning är det du som får klättra upp i masten."

Jag tittar på det höga seglet och gör en grimas. "Det är väldigt högt..."

"Är du rädd?" frågar han och flinar.

"Aldrig."

SÅ JÄVLA COOL DU ÄR ASSÅ

Till skillnad från igår kväll är miljön vi står u upplyst och jag kan se tatueringarna genom skjortan. Den här gången är det inte bara rosen jag ser, utan någon tatuering på hans axel. Och under bröstkorgen. Och precis vid höftbenet.

Tyvärr ser jag knappt vad de föreställer. Synd. En stor del av mig önskar jag gjorde det.

"Hur har du sovit?" Han växlar blick mellan mig och havet framför honom. Jag rycker på axlarna.

"Inte särskilt bra. Ärligt talat är jag nog sjösjuk."

"Det går över. Men om du ska kräkas så gör det inte på mig."

Jag rynkar ögonbrynen. "Jag kanske gör det på dig om du inte är trevligare!"

"Vad ska jag göra? Kyssa dina fötter? Jag är ledsen, ers nåd, men vi är faktiskt inte i slottet längre. Du är min jämnlike och jag behandlar dig som jag behandlar alla andra jag möter."

För det är ju realistiskt och inte alls tvingat! Ja, jag fattar att det är fantasy, men när man skapar ett land där sexism är vanligt och accepterat, som författaren har, så är det bara oärligt och äckligt att Caitlin är för cool och speciell för att bli utsatt för den och att alla manliga karaktärer som ska föreställa "goda" alltid behandlar Caitlin som en jämlike även om de växte upp i en värld där det är extremt osannolikt att de skulle göra det.

Var konsekvent med de regler du skapar!

"Jämnlike..." Jag smakar på ordet ett tag och kommer på mig själv att tycka om det.

Ugh, kan du bara lägga av?

"Vad heter du?"

"Har jag inte sagt att du ska lista ut det?"

"Jo, men vad ska jag kalla dig för innan jag vet namnet? Kapten?"

"Alla andra kallar mig det."

"Du kan ge mig en ledtråd."

"Nepp."

"Varför inte? Jag tycker faktiskt-"

"Akta!"

Försent.

Jag har redan blivit dränkt av vattnet som stänkt upp på mig från fartygets ena sida. Det är precis som att dyka ner i ett iskallt bad.

Nämen lite knasknas. Va trevligt.

Jag kan inte heller hjälpa tjutet som lämnar min mun och varenda muskel som spänner sig. "Gud!" utbrister jag. "Vafan!"

"Jag älskar när du svär, Cat." Han styr rodret åt vänster.

Jag känner mig alldeles frusen av endast lite stänk från vattnet. Min klänning blev alldeles blöt, samt min bara hud.

... Och jag som antog att din hud klarade sig undan och förblev torr. Bra att du sa det, annars hade jag aldrig kunnat lista ut att vatten gör en blöt.

Kaptenen skrattar och för första gången lägger jag märke till två skrattgropar som sitter precis under ärret han har på kinden.

Ni minns det där ärret va? Det där pyttelilla centimeters-ärret?
Vafan fick han det ens ifrån om det är så litet? Petade någon på honom med en kniv?

Han måste vara skadad och djup, men han får ju inte vara missbildad och ful ;D

"Detta är bara början." säger han roat. "Vänta bara tills de blåsigare dagarna. Du kommer knappt kunna vara uppe på däck."

"Akta så jag inte puttar ner dig i vattnet så får du se hur kallt det är!"

"Äh! Du fick bara lite vattenstänk på dig."

Jag lipar åt honom.

*

Och då slår det mig ännu en gång vem det är jag lämnat där hemma.

"Keaton..."

Det är inte meningen att viska hans namn, men jag saknar honom så mycket.

Du har inte sett honom på en dag.
I still don't understand why he couldn't come with you.

Han har alltid funnits nära mig och när jag en har känt mig ledsen har han gjort mig pigg och glad. Han hjälpte till att ta bort mina bekymmer och nu är det inte ens säkert att jag kommer få se honom igen.

"Vem är det?" frågar kapten som tydligen hört vad jag sa.

"Ingen..."

Jag har ingen lust att prata om minnen med en total främling. Helst av allt bör jag vara under däck, men där finns massor av otäcka män som jag inte har någon lust att lära känna, så jag är hellre här uppe.

"Oftast när någon säger så menar de att personen är väldigt speciell." han ser mot mig. "Var han någon du älskade? Och när du skulle gifta dig med någon annan lämnade du hellre dem båda än att skapa ett liv med prinsen."

Detta får mig att skratta. "Nej! Keaton är min barndomsvän. Och i för sig älskar jag honom, men inte på det sättet. Det är bara det att han påminner mycket om dig. Eller, egentligen inte... Jag saknar honom. Det är allt."

Nej, Keaton är sarkastisk och alltid glad.

Mannen bredvid mig är ett mysterium. Han är kall och undvikande och han vill inte ens berätta sitt namn.

Han heter Aaron. Woops, spoilers. Låter verkligen som ett namn som en sjörövarkapten skulle ha, eller hur? Inte alls som en stereotypisk nörd med glasögon och tandställning, nej nej! Seriöst, själv hade jag hoppats att det var Adrian.

"Hade du någon älskare?" frågar han samtidigt som jag studerar honom. Han kan inte vara mycket äldre än tjugo. Hur kommer det sig att en så ung man är kapten på ett sånt praktfullt men samtidigt så hotfullt skepp?

Såhär: Författaren ville ha en cool och farlig sjörövarkapten, men han måste också vara snygg och inte för gammal för Caitlin att ligga med. Så kommer det sig, logic be damned.

"Nej." säger jag och känner att jag rodnar. "Det vore oanständigt om prinsessan gått till sängs med någon innan hennes giftemål..."

Fan. Jag berättade precis att jag är oskuld.

Och det här är en big deal för att ...? Författare, du vet att kvinnor som hade oskulden "i behåll" (som om man förlorar något när man knullar för första gången, men det är en annan diskussion) var ansedda som "rena" va? Den här skammen över sin "oskuld" är en modern grej. Hade du faktiskt varit mer konsekvent så hade Caitlin tvärtom stolt sagt att hon väntar på den rätte eller något och att ingen man är bra nog åt henne, eller att Gud inte har sänt hennes själsfrände till henne än. Det finns en miljon olika anledningar till varför det här inte skulle vara något som Caitlin skulle skämmas över. Ännu en gång: håll dig till moderna berättelser, för du klarar inte av det här, inte ens när du skapar en egen värld. Och sluta med alla moderna svordomar.

Varför inte berätta mina mörkaste fantasier när jag ändå håller på?

Men han varken flinar eller tar illa vid sig.

"Du är oskuld? HUR VÅGAR DU FÖROLÄMPA MIG!"

Han nickar istället och stirrar ut över havet. "A." säger han plötsligt och jag vänder mig förvirrad mot honom.

"Ursäkta?"

"A. Det är första bokstaven i mitt namn. Du ville ju ha en ledtråd." När han ler får jag syn på skrattgroparna på den högra sidan igen. "Du har tio försök på dig. Om du inte listat ut mitt namn då får du aldrig reda på det. Åh, och tro inte att du kan fråga någon av besättningen. Ingen vet vad jag heter... Jo, en. Men han kommer aldrig berätta det. Nå? Vad säger du? Tror du att du kan lista det?"

Ett vad.

Nej, det är mer en utmaning, faktiskt.

Jag tycker om utmaningar

Varför sa du att det var ett vad, då?

och jag deltar i dem så fort jag får chansen. Keaton och jag brukade alltid slå vad och tävla om vad som helst. Och jag satsade alltid på att vinna, även fast jag inte alltid gjorde det.

"Vänta du bara. Jag kommer lista ut det snabbare än du anar."

Och det är början på mitt äventyr. Men ännu vet jag inte vad om kommer drabba mig och mitt fortfarande gråa liv.

Allt kommer att gå skitbra, för gud förbjude att något dåligt händer dig eller författarens favoritkaraktärer.
Jag hoppas hon ramlar av skeppet.

Last time:

"Vänta!" Jag rusar fram till fönstret och han lyckas på något sätt vända sig mot mig där han står. Vi ser in i varandras ögon. "Kan jag inte ens få veta ditt namn?"

Han flinar så tänderna blottas. "Om du lyckas lista ut det ger jag dig en kyss."

...Wait wut?

Tänk om hon inte vill ha en kyss?

Därefter sätter han händerna på kanten och svingar sig ner mot marken. Jag tittar på medan han skickligt klättrar ner för slottets murar. Jag vill varna honom för vakterna, men något säger mig att han redan är fullt medveten om hur han ska ta sig härifrån osedd.

Det sista jag ser av mannen med rosen på bröstet den kvällen är när han springer iväg mot skuggorna.

Fun. (◕‿◕✿)
___________________________________________________________________________________________

Dagen därpå kan jag inte fokusera ett dugg. Varken på studierna eller på Keatons skvaller. Det gör ont i min handflata efter såret och mina tankar är endast riktade mot den mystiska mannen. Vem är han? Talade han sanningen? Är han verkligen en sjörövare?

Behöver jag ens säga något? Ni vet redan vad jag vill säga, och jag vet redan vad ni antagligen tänker. So let's just facepalm together and sigh. 
*

Jag har hört talas om dem i mina böcker. De plundrar och dödar och gör endast det som gynnar dem. De är själviska, hemska varelser som inte är mänskliga.

För människor kan omöjligt vara själviska och hemska. Vad gulligt.

I verkligheten är de likadana. De är fruktansvärda och om en pirat någon gång blir tagen till fängelset blir han hängd dagen därpå. Själv har jag aldrig sett någon avrätta en pirat. De är inte särskilt lätta att få tag i eftersom de håller sig mest ute på haven,

Nu låter det som om de är någon slags sällsynt vara.

Priser på pirater har i och för sig ökat sedan 2010. Det verkar som att naturresurserna börjar ta slut. Återvinn era pirater!

och dessutom finns det inte så många kvar längre.

Åh nej pirater är utrotningshotade!
 Call this number to help us save the pirates! Please!
666-fuck-off

När min mamma var barn hängde man en efter en, och nu är de nästan utsuddade från världskartan. De enda avrättningar jag sett är de som gäller mördare och tjuvar. Och det innebär halshuggning, inte hängning.

Men är inte pirater mördare och tjuvar? Varför får de avrättas på ett annat sätt?
Don't. Question.
Fine.

Plötsligt får jag ett slag på vänster vad och det får mig att tjuta till. Keaton och jag står i stallet och svärdfäktas som vanligt, men jag lyssnar knappt och på mindre än en timme har jag fått mer blåmärken och sår än jag kan räkna.

Så har du bara stått där i evigheter och glott på ingenting? För det är så det verkar för mig.

"Du försöker inte ens!" utbrister min bästa kompis och ser oerhört besviken ut. "Du har varit som ett lik hela dagen. Vad är det med dig?"

Jag skakar på huvudet och försöker koncentrera mig. "Inget, vi kör igen."

Men jag blir besegrad om och om igen och tillslut ger vi båda upp. Det är ingen idé när jag inte ens förvarar mig eller slår tillbaka.

Dessutom blir dagen inte bättre när kvällsmiddagen blir en total katastrof. Med andra ord blir den till något som jag absolut inte räknat med. Mamma och pappa sitter på andra sidan bordet som är så långt att jag inte ens orkat räkna meterna.

...okej?

De samtalar försiktigt i en hel timma innan någon tilltalar mig.

Hur länge äter ni egentligen?

Då är det mamma som tar till ton. Hon är bäst på att prata. Det är nog för hon tycker om att stå i centrum.

"Caitlin, hjärtat." säger hon när kockarna börjar komma in med efterrätten. Ikväll är det endast vi tre som äter i tronsalen vilket är väldigt ovanligt.

... Varför äter ni i tronsalen?

Vi brukar alltid ha gäster som dränker ner sig själva i vin eller mjöd.

"Ja?" Jag petar i maten som jag inte ens kunnat äta. Jag har ingen aptit.

"Först och främst måste jag påminna dig om att ta av dig handskarna. Inget sånt vid maten."

Jag sneglar på tyget runt mina händer. Handskar är de enda plagg som kan dölja mitt sår just nu, så jag kommer inte ta av mig dem.

Så du tänker leva med en handske på handen för evigt nu? För det kommer bli ett ärr efter det där såret u know?

Därför ignorerar jag mamma och väntar på vad hon tänker säga här näst.

"Vaktmästaren hittade skrinet." säger hon och verkar tydligen inte nöjd. "Det var gömt i en rosenbuske. Det var antagligen någon som ville skämta med oss under festen. Jag känner mig verkligen förödmjukad!"

"Jag har världens bästa idé för ett bus!"
"Berätta!"
"Okej så...vi stjäl kungafamiljens värdefulla skrin som har gått från generation till generation i evigheter!"
"Sven, det är fan det mest geniala jag någonsin har hört!"
"BÄSTA BUSET NÅNSIN!"
 "VI ÄR SÅ BUSIGA!"
"Men vänta, ... Kommer inte drottningen att halshugga oss om någon får reda på att det var vi som gjorde det?"

"HÅLL KÄFTEN SVEN, NU JÄVLAR ÄR DET DAGS FÖR BUS!"

Igår natt hade jag tagit mig ut ur slottet och lagt skrinet i trädgården så pass tydligt att jag visste att vaktmästaren skulle hitta det när han klippte rosorna på morgonen. Men självklart vill mamma ha någon att skylla på, och därför är hon besviken då det endast var ett skämt, enligt det de tror på. Jag försöker låta bli att flina när jag pratar.

Vänta...så ingen ifrågasatte varför den var helt blodig?
THERE IS NO WAR IN BA SING SE.

"Jaså?" säger jag och ser mycket förvånad ut.

"Ja, och jag skulle gärna vilja ta tjuven i alla fall. Bara för att han faktiskt anföll våra vakter. Men vi har ingen aning om vet det är. Det är lika bra att ge upp." Men därefter får hon upp ett leende på läpparna. "Fast vi har en god nyhet."

Varje gång det innebär goda nyheter är det bara tråkiga baler eller affärer mellan de vuxna. Ändå låtsas jag vara intresserad. "Vad är det som har hänt?"

Herregud Catshit, vafan tror du?

"Caitlin, vi fick ett svar idag. Från en prins. Prinsen från Aliban, närmare bestämt." Mamma sätter stolt handen för bröstet. "Och han tackade ja."

"Tackade ja?" Till vadå? En fest?

*

"Kära du, till ditt bröllop!"

Jag sätter en ärta i halsen.

And choked to death. THE END!

Herregud. Det hade jag glömt bort. Hela dagen har jag varit så upptagen med att tänka på någon som kunde se rakt igenom mig

Vilken konstigt specifik grej att nämna.

"Hela dagen har jag varit upptagen med att tänka på någon som kunde rapa alfabetet baklänges ..."

att jag glömt mina andra bekymmer. Än en gång är det som allt rasar under mina fötter och för en stund försvinner tankarna ur huvudet. Jag kan knappt andas och är tvungen att dricka ett stort glas vatten för att lugna mig själv.

Ok, chill.

"Va?" utbrister jag slutligen.

Mamma skickar in en av tjänarna. Det är en man med krokig rygg och lustigt utseende. Han har jobbat hos oss så länge jag kan minnas, men jag glömmer alltid vad han heter. Dessutom är han oerhört tråkig. Hans hudfärg är lika grå som stämningen han för med sig och det ovårdade skägget får honom att se oerhört oroväckande ut.

Creepy old man has entered the building.

Han räcker mig ett brev, bugar och går sedan tillbaka till sin plats igen.

Min hand darrar när jag håller i pappret. "Tackade han ja?" upprepar jag. "Men... Men varför? Jag är inget att ha! Jag vill inte ens vara en fru!"

"Nämen kolla! Den vackra, unga prinsessan av det där stora, rika landet vill gifta sig. Ska vi tacka ja?"
"Fan eller. Varför skulle jag vilja gifta mig med henne? Hon vill ju inte ens vara en fru!"
"Wow, du har rätt. Skit i henne, mannen! Jag känner en bondflicka som TOTES vill vara en fru och hon har INGA pengar!"

"Perfekt!"

Mina föräldrar ser oerhört besvikna ut. "Vi älskar dig." säger pappa. "Men vi behöver någon som blir kung och drottning efter oss. Vem vet hur länge till vi lever. Du måste ta över tronen, och det är din uppgift – nej, plikt – att föda en tronarvinge efter dig. Snälla, du. Kan du inte förstå det?"

#princessproblms #no1understandsme *

"Men jag vill inte gifta mig! Jag är för ung."

"Arton är en alldeles lagom ålder." säger mamma och rynkar näsan. "Öppna brevet nu."

Min andning hag fastnat i halsen igen. Nej. Det här kan inte hända. Jag vill inte. Jag borde ha rätten att bestämma över mitt eget liv.

Som Lady critic sa tidigare så borde hon inte ha de här tankarna. Hon har vuxit upp med att alltid tro att hon måste göra sin "plikt", och har aldrig hört någon säga exakt vad som är fel med det. Vart har hon fått idén att hon borde ha fler rättigheter? Har någon annan den rättigheten? Visst hade säkert söner mer rättighet när det gällde att välja fru, men de var också tvugna att gifta sig. Så vem gämför hon med? Vart får hon sina idéer?
 Såklart kan hon känna att hon hellre vill göra något annat. Men här säger hon att hon faktiskt borde ha den rättigheten. Varför?

För att författaren vill få bonuspoäng för sin svaga pseudo-feminism.

Om jag gifter mig kommer jag bli fången i detta slott för alltid. Jag kommer aldrig uppleva äkta kärlek. Jag kommer aldrig se världen.

Men...det är ju samma sak nu? Du får inte lämna slottet nu heller innan giftemålet? Va? Huh? 

"Ä-är det okej om jag läser det på mitt rum?" frågar jag och nu känner jag hur rädslan kryper i skinnet. Allvarligt talat har jag aldrig varit så rädd. Igår kväll var jag inte ens lite skrämd när mannen hotade med att döda mig. Men nu, nu är jag livrädd.

There's something wrong with her. I think she's broken.
She's broken deep inside, Bokis.

"Självklart." säger mamma och ler, för hon tror att jag accepterat det uppenbara. "Men kom ner sedan och ät färdigt."

Jag ger henne ett snett leende och tackar kockarna för maten

Man kan verkligen se att det här är skrivet av en medelklass-unge som lever i nutiden. Det bara lyser igenom hela texten och tar en ur "världen", inte för att det fanns mycket som tar in en i första taget.

Hon är en prinsessa. Hon tackar inte för maten. Hon har fått den serverad varje dag i hela hennes liv, det här är inte något privilegium eller en ovanlig godhet som hon tackar för, utan det är hennes tjänare som gör sitt jobb. Jag säger inte att man inte borde tacka tjänare, utan att hon inte borde tacka tjänare. För henne så borde det här vara en självklarhet och något som hon förväntar sig utav dom, inte något hon tackar dom för.

"Nämen Caitlin är ju speciell!!" Håll käften, jag bryr mig inte om hur speciell hon är för det här är inte hur en privilegierad person skulle agera, hur snäll hon än är.

innan jag skyndar mig upp för stentrapporna och genom alla korridorer. När jag kommer in till mitt rum smäller jag igen dörren och lutar ryggen mot den.

Varför blev jag född med kungligt blod? Jag vill inte ha en plikt. Missförstå mig inte, jag älskar mitt folk. Men jag vägrar ge dem en som kan ha tronen efter mig. Aldrig. Den uppgiften är inte rätt för mig.

"Jag älskar mitt folk! Men jag tänker inte ge dem en tronarvinge som kan ta hand om dem! FUCK THAT SHIT!"
Jag menar inte att hon måste göra det bara för att hon bryr sig om dem, men hon säger att "den uppgiten är inte rätt för mig"...så vemfan ska få den uppgiften då? Vet du vad som händer om de blir att stå utan en tronarvinge när kungen och drottningen är på väg att dö? ALLA som tror sig ha en viss rätt till tronen, såsom kungens bröder eller kanske kusiner eller liknande, kommer dyka upp och säga "MINE! ALL OF IT!", och sedan blir det krig. Fun times.
 Så det här är varför folk anser att du ska göra det här. Varför tycker du att du borde ha fler rättigheter? Vem gynnar det förutom dig själv? Om du verkligen inte vill, bara ge dig iväg och tvinga kungen och drottningen att hitta en annan lösning. Kanske skaffa ett till barn.
Om du stannar för länge kommer det vara för sent för dem att fixa problemet. 
Det du gör nu gynnar varken dig själv eller ditt folk.
"Författaren får mig att säga att jag älskar mitt folk för att jag inte ska framstå som en självisk gås, men egentligen bryr jag mig inte ett skit och vill bara vara både #spunky och #independent men god och älskvärd samtidigt."

Försiktigt sneglar jag på brevet. Mitt hjärta har aldrig slagit så fort. Ett tag står jag bara och stirrar på det, men så tar jag ett djupt andetag och bokstavligen river upp det så häftigt att det nästan går sönder. Jag är åtminstone skyldig den här prinsen av Aliban att läsa vad han svarat. Och när jag först läser brevet blir jag häpen. När mamma skickade förfrågan skrev hon breven som om det vore jag själv som suttit vid mitt bord och klottrat ner en massa bokstäver. Illamåendet stiger inom mig när jag läser vad som står:

Kära Prinsessan av Delai.

Det är en stor ära att få denna förfrågan av er. Jag har hört att ni skulle passa utmärkt som min fru. Både med tanke på din skönhet och förmåga att ta hand om andra. Du skulle också bli en perfekt moder.

Jag ser vårat giftemål som ett tillfälle att försona våra riken. Ert kungadöme har mycket föda och frukter, och vårat har i sin tur mycket kundskap om utbildning till det goda folket. Det skulle helt klart vara det bästa att vi gifte oss. Därför är jag verkligen hedrad att du bad mig bli din man.

Jag kommer vara dig evigt trogen och vi kommer ta hand om varandra. Som du säkert redan vet har jag redan sju fruar som gärna ser fram emot att träffa dig. Ni kommer säkert alla komma mycket bra överrens. Min senaste fru är i din ålder och det skulle inte förvåna mig om ni två blev väninnor.

Ew. Fuck off.

När jag skickar detta brev ger jag mig iväg till ert rike med en gång. Jag beräknar att vara här inom en till två dagar när du läser detta. Jag ser fram emot att träffa dig och er familj.

Uhm...Om man åkte med häst och vagn eller till sjöss så tog det jävligt mycket längre tid än 1-2 dagar att resa till ett annat rike. Fast såklart...om det är väldigt litet så fungerar det...men då måste de ligga väldigt nära...uuuuugh.
Återigen måste jag undra: Borde inte den som är närmast få brevet fortast och därmed svara fortast? Vem skriver det här och tänker att det är logiskt?

Ett långt brev skulle inte kunna uttrycka de känslor jag känner just nu. Därför får detta bli kortfattat så berättar jag mer när vi väl ses. Det ser jag verkligen fram emot. Dessutom föreslår jag att ha bröllopet så snart som möjligt. Om din mor och far godkänner det, såklart.

Jag önskar dig allt gott.

Prins Evans av Aliban.

Plus: Menar han 1-2 dagar då brevet skickades eller när han tror att det kommer fram? För vanligtvis behöver sådanna resor mer förberedelser, och man brukar inte dyka upp innan en förvarning långt innan.
Och: Att resa med vakter och vafan mer han nu behöver, tar mycket längre tid än att skicka en eller två budbärare. Det betyder att om resan för honom och resten av samlingen som han reser med (för han är ju prins...han behöver vakter), tar 1-2 dagar till det här riket så borde det ta ännu mindre tid för budbäraren. Kanske bara några timmar!
Så...hur jävla små är de här rikena?
THERE IS NO WAR IN BA SING SE!!!!

Jag kan inte sluta stirra storögt på texten framför mig.

Sju fruar?!

The Real Housewives of Aliban.

Btw, the name "Aliban" is REEEEEALLY unfortunate.

Och det är inte det värsta. Det värsta är att han aldrig skrev att han skulle älska mig. Eller ta hand om mig. Eller vara öm och omtänksam. Han nämnde aldrig vår bröllopsnatt vilket är rent av den jag fruktar mer än mest.

Caitlin är ju så dum att man undrar hur hon ens kom på idén med rättigheter. Jag hade accepterat hennes naiva tänkande om det faktiskt var meningen att hon skulle vara barnsligh och ovetande, men hon ska ju föreställa intelligent och listig, så det här är helt out there. Klart han inte kommer att älska dig. Han har 7 fruar redan, det här är affärer, inte kärlek.

På tal om sju fruar, varför i helvete ger föräldrarna bort Caitlin till en snubbe som har 7 fruar? Borde inte det ses som en skam ändå? Prinsessan av det största riket i världen blir en bara en annan accessoar till någon snubbe? Jag förstår att det var pretty much vad princessor var på den tiden, men det här borde ju ändå ses ner på.

"Jag vägrar acceptera det här!" säger jag någon timma senare och slänger brevet på skrivbordet. Mamma ser på mig som jag gått och blivit galen. Hon har också läst igenom det och verkar inte se några problem med det hela.

"Men Caitlin, han har rätt. Vi behöver deras kunskap. Få av vårt folk har gått i skolan. De har inte råd."

Tur att det var just han som svarade först då! 

Tur att kungafamiljen faktiskt behöver all lyx och överflöd, annars hade dom ju kunnat sänka skatten lite eller byggt gratis skolor själva! (Jag vet att det här var pretty much hur saker var förr, men drottningen borde inte använda det här som ursäkt.)

"Då gör vi så de har råd med skolan! Mamma, han har sju andra fruar."

Catshit, you can't just shit out money all of a sudden and give it to the schools. It doesn't work like that.
Well, they could, actually. Because they're rich and don't need all the money they have.
Yeah but they would never stop using it on one thing to use it on something else. They would only do it if they got more of it.

"Som inte alls kommer vara ivägen. Du är en prinsessa! Och ni alla kommer säkert bli goda vänner med varandra."

"Jag vill ha en man som älskar mig!" Jag har nästan tårar i ögonen. "Nej, förresten så vill jag inte ha en man över huvud taget! Jag vill vara ensam och fri. Och inte fast bakom stenväggar!"

MEN GE DIG IVÄG DÅ!

"Jag föreslår att du går upp på ditt rum och tänker över dina ord. Du kan komma ner när du förstått att det här är större än vad du vill. Det här handlar om folket. Ett folk som snart ska bli ditt."

See? Det är vad jag sa!

"Men jag vill inte styra över människor! Varför kan inte folk ha en egen vilja?"

O_O...You mean like...don't have anyone that rules? Just...people doing watever the fuck they want? För du kan inte prata om demokrati. Det existerar inte ännu.
Visst, anarki låter kul i teorin, men i praktiken? No, let's not do that. Och du ställer fel fråga, Caitlin. Folk har egen vilja, ni låter dom bara inte göra något med den viljan.

Och jag fattar inte hur det här kungadömet fungerar: det är skamligt och fel att umgås med fattiga, men dom gör allt det här för folket? Va? Hur? Varför?

Min mamma reser sig hastigt från stolen och börjar vanka av och an i rummet. "Du är prinsessan!"

"Har det någonsin slagit dig att jag inte vill vara prinsessan? Jag kanske är prinsessan, men i min själ är jag någon annan!

Sa hon ... Sa hon verkligen det där precis.

Hold my hand, Bokis.
*holds hand*. Don't worry. I'm here. We're doing this together.

Jag är inte skapt för det här. Jag är inte gjord för att styra folket. Och jag vill inte gifta mig med prinsen. Jag älskar honom inte."

#princessproblms #no1understandsme #deep #trappedsoul *

"Du lär dig att älska honom. Så som jag lärde dig att älska din far."

"Nej!"

"Caitlin! Gå genast upp på ditt rum. Under de närmsta dagarna får du mat därinne. Du kommer inte ut igen för en Prins Evans har kommit hit. Och kort därpå gifter ni er. Är det förstått?!"

"Du kan inte tvinga mig."

Men jo, min mamma är drottningen och kan göra vad hon än vill. Hon kallar på två vakter som eskorterar mig upp till mitt eget rum och låser in mig. Jag skriker för full hals men det är ingen som vill lyssna.

Ja, man brukar inte vilja lyssna på folk som skriker för full hals.

Det känns som jag kommer explodera av alla känslor inom mig. Om jag gifter mig kan jag lika gärna gå och ruttna i skogen någonstans. Det här inte vad jag vill.

MEN GE DIG IVÄG DÅ! VAFAN STOPPAR DIG? DU BRYR DIG INTE OM ATT LÄMNA FOLKET! DU HATAR ATT VARA DÄR! DU HAR I STORT SETT INGA VÄNNER! DU KAN RYMMA! DU HAR SMYGIT UT MÅNGA GÅNGER UTAN ATT NÅGON MÄRKT DET ELLER STOPPAT DIG (SOM INTE ÄR LOGISKT FÖR HUVUDTAGET)!
VAFAN HÅLLER DIG KVAR?

Utanför fönstret kommer det inte dröja förrän solnedgången är här. Därefter kommer mörkret. Det stickande, obehagliga svarta som dränker mig med sina klagande tjut. Jag klarar inte av det.

Jag klarar inte av ännu en natt innanför detta slott.

Vänta lite... solnedgången.

Jag har fortfarande lite till. Jag menar, det är en chans. Ett försök till frihet. Många skulle kalla det heltokigt, för det är exakt vad det är. Men jag måste försöka. Hur ska jag kunna säga att jag vill bort härifrån om jag inte försökt på riktigt?

FUCKING FINALLY!

Jag tar fram det långa rep av lakan som jag gömt undan och slänger det över fönstret. Vem vet? Det kanske är sista gången jag gör detta från mitt fönster? Kanske.

Den mystiska mannen sa att han skulle till friheten, och om det är var han ska vill jag också dit. Med hans hjälp, såklart.

...ok...

Men först måste jag prata med den person som alltid varit min vän.

Stallet är alldeles tyst vid den här tiden. Det är till och med så att hästarna sover i sina boxar. Tyst som en mus smyger jag förbi dem med huvan uppdragen över huvudet. Det enda jag har med mig är mig själv och kläderna jag har på mig. Jag har ingen aning om hur jag ska få tag på mer plagg och vapen och liknande, men på något sett måste jag göra det senare. Just nu är det viktigaste att komma härifrån.

"Keaton?" Jag smyger upp till högen med hö där han ibland brukar sova. "Keaton, är du här?"

Direkt när jag får ett slag mot bakhuvudet vet jag att det är han. Jag snor runt och blir riktigt förvånad när han fortsätter ha träsvärdet höjt mot mig.

"Ett steg till och jag dödar dig!" väser han, men verkar en aning rädd.

Så någon du känt i evigheter känner inte igen din röst? Makes sense.

Jag suckar och drar undan huvan så den lägger sig ner mot övre ryggen. Så fort han får se mitt ansikte slappnar han av och släpper träsvärdet.

"Vad i helvete gör du här, Caitlin? Solen går snart ner och jag försöker sova! Jag trodde du var en hästtjuv!"

"Jag var tvungen att se dig. Se dig en sista gång."

"Va? Vad pratar du om?"

Jag betraktar honom och blir nästan häpen. Han har ingen tröja på sig och i solens rosa och orangea sken ser han oerhört attraktiv ut. Ärligt talat har jag aldrig sätt honom så blottad. Det påminner mig om att jag hellre skulle gifta mig med honom än prinsen. För Keaton känner jag i alla fall. Han är min bästa vän.

"Jag gillar inte honom på det sätte-OMG UR SO HOT WITHOUT A SHIRT MARRY ME!"

"Sover du alltid utan tröja?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Han skrattar till.

"Man vet ju aldrig vem som kan komma på besök. Men vadå en sista gång? Vad tänker du göra?"

När jag sväljer skaver det i halsen. "Keaton, jag ska gifta mig."

Han ser ut att tappa hakan och förlora all kontroll. "Du ska vadå?"

"Jag vet att det låter galet, och det är därför jag ska rymma min väg. Jag kan helt enkelt inte stanna."

"Vänta... Ska du rymma? Caitlin, jag vet att du inte gillar hela den här giftemåls-grejen, men du kan inte sticka! Hur länge blir du borta? En vecka? Två veckor?"

"Jag kommer inte tillbaka."

Han backar undan och jag kunde lika gärna ha slagit till honom i båda magen och huvudet. "Det är tydligt att du inte tänkt igenom det här." säger han lågt. "Du kan inte bara... dra. Tänk på ditt folk!"

Jag håller med hälften av den meningen. Du kan inte bara sticka utan en plan, men att sticka just nu är nog det bästa för ditt folk. Att ha dig på tronen skulle sluta i förintelse.

"Caitlin, Ers Majestät, baron Scuttlebutt har kommit med en gåva ..."

"JAG ÄR EN ANNAN PERSON I SJÄLEN! JAG VILL INTE HA TRONEN! JAG VILL VETA RIKTIG KÄRLEK!"

"Öh ... Jag förstår, men Scuttlebutt ..."

"FÅNGE! JAG ÄR EN FÅNGE I DETTA STENFÄNGELSE! FÖREVIGT KOMMER JAG ATT FÄLLA TÅRAR I SOLNEDGÅNGEN!"

"Mamma och pappa får hitta någon annan att göra prinsessa. Jag kan inte stanna."

"Vet du inte hur själviskt det är?" Han ser arg ut.

"Jo, det vet jag. Och jag har inte dåligt samvete heller. Keaton, jag har varit fast här i hela mitt liv. Jag vägrar slösa bort resten av det genom att fortsätta stanna. Jag vill se världen."

Det förvånar mig att det här förvånar honom.
Caitlin verkar tro att fattiga har typ jättemycket pengar som dom kan använda för att resa runt i världen.

"Men jag då? Jag har varken en mamma eller pappa. Det vet du. Du är den lilla familj jag har kvar. Om du drar har jag ingen."

Följ med?

Jag lägger en hand på hans axel och försöker le. "Annabelle skulle passa dig. Hon är min tjänare och är väldigt söt. Bjud ut henne."

1: "Bjud ut"?????

2: HON ÄR FJORTON.

3: HAN ÄR ARTON.
Sssssch. Ålder är bara en siffra.

"Caitlin..."

"Vi båda har vetat om att denna dag skulle komma. Sedan jag var liten har jag velat vara med om ett vagt, tråkigt, mediokert äventyr. Och det äventyret är inte här."

"Men du kan inte bara sticka! Jag... Jag behöver dig."

Följ med? Du sa ju att hon är det enda du har...så varför stanna? Hon skulle nog behöva någon med sig med tanke på hur naiv och korkad hon är.

Det gör ont i hjärtat att behöva lämna honom. Det är nästan värre än att lämna mina föräldrar. De förstår mig inte, men Keaton gör det. Det värsta är att han inte heller kan följa med. Detta är något jag måste göra själv, och det vet han.

Varför måste du göra det här själv? Du lyssnade aldrig på lektionerna. Du kan ingenting om ditt rikets geografi. Du vet ingenting om världen där ute. Visst är han bara en stallpojke, men han vet sjukt mycket mer än dig. 
Du är fan dum i huvudet. 

Försiktigt kysser jag honom på kinden. Det är första gången i mitt liv jag låter mina läppar snudda vid någon annans hud.

"Var försiktig." säger jag. "De kommer märka att jag rymt imorgon bitti, men säg inte att jag pratat med dig. Okej? I så fall blir du avskedad. Det räcker med att jag sviker folket, dig vill jag inte svika."

Ja för alla kommer ju tro honom, och jag tror att straffet blir lite värre än att få sparken. Here's a hint: Det rimmar med "giraff".
... Axelklaff?
No. Try again.

Han lägger fingrarna i mitt hår. "Jag kommer sakna dig. Tänk om det händer dig något?"

"Oroa dig inte. Du har lärt mig att slåss, eller hur? Jag kommer klara mig."

Vi har slagits med pinnar! Jag kan slåss jag looovar! :D

Han försöker också le, men det sviker honom och för att dölja sin ledsna min kysser han mig på pannan. Jag håller andan och försöker att inte brista ut i gråt. Vanligtvis är jag rätt tuff, men just nu håller jag på att bryta ihop.

"Det kanske inte är så farligt att gifta sig?" föreslår han. "Du kanske ska ge det en chans."

"Min blivande man har sju fruar."

"Åh," Keaton skrattar. "då förstår jag varför du drar härifrån fortare än ögat... Lova att kontakta mig någon gång. Lova att försäkra mig om att du är säker."

"Någon gång i framtiden kommer du få höra av mig. Men inte i början. Inte när alla letar efter mig."

"Vart ska du?"

"Jag vet inte riktigt... Till friheten, antar jag."

This makes no sense.
'MURICA
FUK YEH!

***

Vad jag håller på med är rent vansinne,

Yup.

det vet jag redan. Och vad kommer hända?

Du träffar piraten, ni blir kära and romance shit like that.

Jag har ingen speciell plan förutom att bege mig till hamnen innan solens sista strålar hinner gå ner för att komma ombord på ett skepp.

Ett skepp som antagligen är stulet.

Ett skepp som antagligen är fullt med pirater.

Ett skepp som kan innebära min död.

Bceause...reasons? Varför ska du på just det skeppet? Det är inte din enda utväg!
Oh i forgot, the capten is "hot". Ay, det rimmar! B)

Men att stanna på slottet är nästan värre än att riskera mitt liv. Och jag kan inte stanna i kungariket, då hinner jag inte ens två mil innan jag får eskorteras hem igen. Inte heller kan jag hoppa ombord på ett annat skepp. Sjömän tar inte emot kvinnor. Jag tror inte pirater gör det heller, men det är värt ett försök.

Why? Varför tror du att du har en bättre chans hoss dem? Varför är du inte rädd för att de kommer göra hemska saker mot dig? 
 Och varför tar sjömän inte ombord kvinnor? Hur reser kvinnor annars? Finns det land där ute utan kvinnor?
Det här är faktiskt en grej som författaren fick rätt. Kvinnliga rättigheter var inte jättebra förr i tiden, och man trodde att det var otur att ha en kvinna ombord (fast man gav skepp kvinnliga namn because sexism). Generellt sett reste kvinnor inte sådär långt. De höll till hemma och ... gjorde saker. So yeah.
Oh right! But then...why would the pirates take her? Wouldn't it be safer to sneak onto a "normal" ship then?

På gatorna möter jag lättklädda personer som skrattar och festar och är så högljudda att det värker i huvudet. Få personer är ordentligt anständiga. De flesta kvinnor har korsetten utanpå klänningen och många män följer efter dem med sina hungriga blickar.

I laughed. Just...try and imagine this scene... You'll see.

Caitlin är ju förstås bättre än dessa kvinnor. Hon är ren och orörd, som en anständig kvinna borde vara!

Jag känner hur jag verkligen inte tycker om att gå genom torgets alla hörn. Inte för att jag är rädd. Jag vet hur man försvarar sig.

Pfffft.

Men det är för jag ser verkligheten som den är utanför slutet. Och jag är helt säker på att det inte är endast är elände, men en stor del av mitt folk mår inte bra. Om jag skulle bli deras ledare skulle de må ännu sämre. Jag är inte född till att bli drottning.

Man är inte "född" till nånting, din oansvariga kossa. Du säger bara det här för att slippa försöka.

När jag kommer fram till hamnen känner jag havets brus svepa mot mig och ljudet av vågorna som skvalpar mot stenarna når mina öron. De få gånger jag kommit ner hit i smyg har jag stannat och lyssnat på vattnet och tittat upp mot fiskmåsarna som för mer oväsen än människorna nedanför. Av någon anledning tycker jag om havet. Och jag vet knappt varför. Kanske för att det är horisonten som än en gång lockar?

#deep *

Det finns många skepp som ligger vid hamnen. Men det finns endast ett skepp som är redo att segla iväg i mörkret. De flesta lämnar nämligen fastlandet under dagen då de ser bättre. Men jag antar att sjörövare vill försvinna som det vore magi.

"Öj Sture! Det där skäppet som var här igår är borta! Jag tror fan det är magi!"
"Gösta...de kan ha gett sig iväg under natten vettu..."
"Nejnej, Sture. Det är magi! MAGI SÄGER JA!"

Ett tag står jag bara och stirrar på fartyget. Det är så vackert. Detaljerna som pryder det ser ut att vara av äkta guld, även fast jag tvekar på det, och längst fram sitter det en vacker galjonsfigur av en kvinna klädd i mycket lätta kläder. Hennes hår är målat i silver och brons medan huden är i en underbar mjölkvit färg.

c:

That's racist you fucker. Alla är så conveniently vita i den här storyn. Till och med Aaron (kapten-ponken) som var en slav. Men det är lugnt. Det är fantasy! Svarta och bruna existerar inte i denna värld! ^^
Phew!

Solen börjar gå ner och plötsligt ropar någon att de ska dra in landgången. Mitt hjärta stannar. Det här är min enda chans härifrån.

"Gösta...jag såg dem ge sig iväg innan solen gick ner..."
"Nej Sture varför ska du vara så jävla tråkig? Våga TRO lite va!?!"

"Vänta!" ropar jag nedifrån hamnen och lyfter upp fållen på min klänning så jag enkelt kan rusa till dem snabbare. "Jag måste tala med kapten!"

Nu vet jag ju inte om den mystiska mannen verkligen är kaptenen, men det verkade så på sättet han pratade och att han sa "min besättning."

*deep sigh*
   *

Två män står uppe vid fartyget och har redan fattat tag om plankan som leder från skeppets kant till fastlandet. De skrattar i dunklet. Jag är för långt ner för att kunna se dem tydligt, men ljudet av deras röster ger mig rysningar. De låter inte särskilt trevliga.

"Kapten tar inte emot nöjen ikväll." säger ena mannen med en skrovlig röst.

"Jag måste komma ombord!" envisas jag och försäkrar mig om att huvan sitter långt upp så de inte kan se mitt ansikte.

Ja för de skulle säkert känna igen dig. Alla pirater vet hur prinsessan ser ut.

Även fast ingen förutom de som jobbar på slottet och min egen familj vet hur jag ser ut, så är det för riskabelt och visa mitt ansikte vid den här tidpunkten. Jag är en kvinna och vet tillräckligt mycket för att veta hur många män behandlar 'sånna som oss'.

Fast...va? De ser att du är en kvinna? Du bär en klänning så...wut?
"Såna som oss"?? Vadå, kvinnor menar du? Dom kommer att våldta dig, det är vad dom kommer att göra. Fast nej, det hade varit mer realistiskt. Jag säger inte att våltdäkt gör en story mer realistisk, men jag säger att pirater inte var missförstådda hjältar ute på haven, de var brottslingar som stal, mördade och våldtog. Att hon gör det här är ... farligt. Vädligt farligt. Självklart händer inget för författaren skulle inte stå ut med att hennes avatar inte fick som hon ville eller att något dåligt hände. Jag säger inte att storyn skulle vara bättre om något hände henne, faktum är att den antagligen skulle bli ännu värre eftersom författaren inte har tillräckligt med talang för att hantera det ämnet, men när hon skapar en värld där våld mot kvinnor är vanligt och händer ofta, så är det väldigt lägligt att denna vackra, unga, försvarslösa princessa kommer ombord på ett skepp fullt av män där inte en enda försöker lägga hand på henne. Jag förstår om författaren vill undvika ämnet och möjligheten helt, men varför alls nämna våld mot kvinnor då? Nu ser det bara ut som om Caitlin är speciell och alla andra kvinnor kan misshandlas, men inte hon.

De båda personerna fortsätter hålla ett stadigt tag om landbryggan. De har dragit undan den någon meter från land och jag ber tyst att de sätter tillbaka den igen.

"Jag tror inte kaptenen har beställt sällskap inatt." säger den ena till den andra. De tittar på varandra med förvirring. Sällskap? Tja, jag antar att jag får ta detta till min fördel.

Ugh.

"Om ni inte släpper upp mig kommer er kapten bli väldigt besviken och då är det ni som straffas. Jag föreslår att ni tar mig till honom... Genast."

Och självklart tror de att jag är en helt ofarlig kvinna och sätter ner landbryggan.

Vilket du är.

Ugh, jag tänkte precis säga det. Men jag gillar verkligen hur både Caitlin och författaren verkar tro att Caitlin är världens badass. It's adorbs.

"Skynda dig på." mumlar en av männen till mig. "Vi ska bege oss av med en gång. Ryan, eskortera henne till kapitens hytt."

Jag kan inte se deras ansikten så bra i mörkret, men med tanke på deras starka doft av manslukt kan de inte vara särskilt noga med hygienen.

Så du kunde se alla detaljer på skeppet, men inte deras ansikten?

Jag är tacksam att kappan även döljer delningen av mina bröst. Jag hade inte velat att någon av dem skulle se på mig med oanständiga tankar i blicken.

Och ingen gör det! INGET DÅLIGT FÅR HÄNDA CAITLIN!!! Igen, om det händer andra kvinnor, varför inte Caitlin?

Om du vill undvika ämnet och inte utsätta Caitlin för det här, VARFÖR ENS NÄMNA DET?!

Varje gång författaren bryter in i storyn för att skydda Caitlin från negativa saker så tänker jag bara skriva #savecaitlin2015

Han som heter Ryan muttrar något ohörbart innan han för mig fram till andra sidan av skeppet. Runt om mig befinner sig massor av män som ger mig nyfikna blickar.

Inte oanständiga blickar. Caitlin är så speciell att hon finner ett skepp med inte en enda kåt gubbjävel ombord!

#savecaitlin2015

De undrar säkert vem jag är. Eller så antar det att jag är här för att underhålla kaptenen. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill bara göra det jag kom hit för.

Ryan visar mig vägen till en liten trappa som leder ner under däck. Jag ser mig fascinerad omkring. Detta skepp är magnifikt. Kanske skojade den där mystiska mannen med mig? Kanske är han egentligen än vanlig sjöman som säljer och köper varor? Träpanelen ser ut att vara nypolerad och mässingsdetaljerna på alla dörrar skiner i det sista ljus som solen ger.

Du kan se allt det här men inte deras ansikten? 

När vi kommer ner under däck blir jag en aning oroad med följer lydsamt efter Ryan som inte utbyter ett ord. Jag betraktar honom försiktigt och drar slutsatsen att han inte kan vara mer än trettio. Hans korta hår ser ut att vara alldeles svart och kroppens byggnad är oerhört stor.

Vi går i en smal gång, förbi tre stycken små dörrar innan vi kommer fram till en som är nästan dubbelt så stor med massor av gulddetaljer. Jag sväljer hårt när Ryan knackar på dörren och öppnar den.

"Tack så mycket." säger jag när han nickar åt mig att kliva in.

Direkt när jag sätter den andra foten över tröskeln smäller han igen dörren.

Hytten måste minst vara lika stor som en fjärdedel av skeppets storlek däruppe.

Ja för det är ju praktiskt.

Det är mörkt och det lilla ljus som finns härinne är fotogenlampan på skrivbordet. Det finns ett jättelikt fönster mitt emot mig, men det är fördraget av svarta gardiner i siden. Av det lilla jag kan se i det mörka rummet är hyttan välmöblerad. Konturerna av en stor säng längst bort i hörnet avslöjar sig och så gör även garderoben som står bredvid mig. Det luktar tjära och nymålat trä vilket får det att sticka i näsan. Det hänger tavlor uppe på väggarna, men mörkret bedrar och jag har ingen aning om vad de föreställer mig.

Slutligen ser jag mot mannen som sitter vid skrivbordet och betraktar kartan framför honom.

Vilket han enkelt kan se i mörkret.
Seriously, vet du inte hur mörker fungerar? Man kan inte välja ut vilka saker man ser och vilka man inte ser!

När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker...

När jag märker att mannen inte känner igen mig skyndar jag med att ta av huvan. Mina lockar faller ner och ramar in mitt ansikte.

"Ers höghet." Han reser sig från stolen. "Vad i helvete gör du här?"

Det undrar jag med.
Uh-oh!! This is sooo interesting!!!

Last time:

Morgonen efter balen är händelsen med skrinet som bortglömt. Tja, nästan i alla fall.

Hur? Drottningen hotade att mörda den som stal det, hur kan adeln bara glömma bort det? Det borde vara det enda folk kan prata om. Speciellt adeln som är mästare på skvaller och rykten, hur kan dom bara glömma bort det här? Och hur fan kan drottningen bara låta det dö ut och inte kräva att man går ut och letar efter skiten?

Jag stöter på Keaton ute på slottsgården och han berättar att alla pratar om mammas utbrott och hur mycket hon överreagerade.

MEN VARFÖR SA DU DÅ ATT DET VAR BORTGLÖMT, DIN JÄVEL? Och min poäng är fortfarande densamma om det bara är tjänstefolket som talar om det.

"Sen går det också ett annat rykte." säger han och ser obekvämt på mig. "Är det sant att du ska gifta dig?"

Jag biter ihop käkarna

o rly

och ger honom en så kall blick att den kan få vem som helst att rysa.

#badass

Och hur fan kan hon själv avgöra om den får folk att rysa eller inte? Ser hon sig själv i spegeln just nu och vet hur den ser ut? Har hon tränat på den här minen? Får den henne själv att rysa?

"Keaton, om du någonsin frågar det där igen dödar jag dig!"

Doit!!!
Jag har inget emot att Keaton blir mördad, men är inte det en överreaktion? Han frågade ju bara, och det var första gången han hade hört om skiten för hon hade inte berättat något. Caitlin är en jävla dramaqueen.

Men faktum är att jag är riktigt rädd för vad alla ska svara. Breven kommer idag eller imorgon, och jag andas ut för varje sekund som går utan att vi får något brev. Tjänarna är i full gång med att städa undan efter gårdagen och efter mina urtrista lektioner stänger jag in mig på rummet och öppnar min lilla anteckningsbok som ligger gömd under kudden, trots att jag vet att Annabelle kan hitta den. Men jag litar på henne. Hon skulle aldrig läsa något prinsessan har skrivit i rädsla om att få sitt huvud avhuggit tack vare mamma.

Vänta vänta vänta ... VA?

1) FOREHADOWING det är Annabelle som kommer att avslöja vem det var Caitlin rymde med (spoilers).

2) Varför skulle modern bry sig om att någon tjänare läser dotterns dagbok, när hon själv inte respekterar sin dotter?

3) Senare kommer Annabelle att erkänna vad hon vet om Aarons tatuering i rädsla att bli mördad av föräldrarna. Det här hade kunnat användas för att visa hur skoningslösa och ologiska kungafamiljen är och hur illa tjänare behandlas, men nu ltåer det bara dumt.

4) "[...] få sitt huvud avhugget tack vare mamma" låter inte rätt. Det är inte riktigt något man tackar folk för, you know.

Jag läser igenom det jag skrev igår natt efter balen:

Det är en aning misstänksamt. Att jag stöter på den där mannen med rosen på bröstet, som vägrar säga vem han är, och samtidigt sker det ett inbrott.

Nähä? Tycker du det? En aning?

Om det är ett sammanträffade? Knappast. Han måste ha något med det här att göra. Jag menar, han är ju redan mystisk så det räcker! Den där glimten i ögonen... flinet... uttrycket han fick när jag frågade vem han var... Var kommer han ifrån? Jag menar, han ser ju otroligt bra ut. Blont hår. Vackra ögon. Markerad käklinje. Herregud. Jag tror festen gjort mig alldeles utmattad. Jag kan inte ens tänka klart...

Jag suckar och vill skriva något mer, men allt jag tänker på är den svarta rosen. "Jag tror på vad livet ger mig." hade han sagt. Och vad menade han med det?

Jag tror inte ens att författaren riktigt vet.

Istället för att reflektera med ord ritar jag istället av tatueringen som jag kommer ihåg den utifrån minnet. Om det är något jag är bra på, så är det just att teckna och när jag är färdig känner jag mig ändå rätt nöjd. Rosen ser ut som den gjorde på hans bröst.

Kk cool cool.

Framåt eftermiddagen kommer Annabelle in till mig för att hjälpa mig städa. Jag har redan sagt att hon inte behöver, men det viftar hon bara undan. Idag verkar hon väldigt glad. Trots att hon rent av var skräckslagen igår kväll. Men när jag får reda på varför hon är på så strålande humör blir jag argare än ett åskmoln.

"Det ska bli så roligt att du ska gifta dig!" säger hon. "Jag är så glad för din skull!"

"Jag ska inte gifta mig! Då rymmer jag iväg."

Kan du inte bara rymma iväg nu? Vad är det som stoppar dig? Du har ju hatat ditt liv innan du fick reda på att du skulle bli gift?

"Men vill du inte ha barn? En familj?"

Ew.

"Jo, men om jag ska ha några barn ska de inte behöva bli födda inne i slottet. Det är som om att födda in dem i ett fångenskap!

Åhnej jag födde dem i en situation där de aldrig kommer få gå hungriga, oroa sig över pengar och blir beskyddade från faror dagligen. The horror.

Och jag ska inte ha en man som är mer än dubbelt så gammal som mig! Aldrig i livet."

That one I agree with.

Hon säger inget mer då hon vet att det vore väldigt oartigt av henne. Istället bestämmer hon sig för att byta samtalsämne. Det blonda håret matchar de röda läpparna och hon ser oerhört söt ut när hon vänder blicken mot mig.

Random karaktärs beskrivning of randomness.

"Vem tror du tog skrinet, ers majestät?"

"Ingen aning." Jag puffar till en av mina kuddar och slänger den på sängen. "Men tro mig, det ska jag ta reda på."

Varken mamma eller pappa har något att gå på förutom sömnpulvret. Jag, däremot, vet vem vi letar efter... eller... han är i alla fall en misstänkt. När kvällen närmar sig och alla lämnat mitt rum smyger jag ut genom fönstret.

Hört talas om stycke indelning?

Keaton vågar jag inte säga till, även fast jag skulle vilja.

Jag har smugit ut några gånger till hamnen förut i mörkret. Allt jag har är en kappa och huva som täcker mitt ansikte. Det är mest självklarast

Jesus take the wheel.

att springa dit ikväll. Dels för att jag hittar till hamnen och ingen annanstans, men också för att allt skvaller sker där. Om det är någon som sett den där mannen med rosen så kommer jag få reda på det ikväll.

Ugh, kan vi inte få en paus från honom? 

Trodde jag.

Det visar sig senare att jag inte är särskilt bra när det gäller på att spåra.

Jag vet inte om det är arrogans eller dumhet som fick dig att tro att du var det från början.

Jag frågade till och med några främlingar, men de bara skrattade. En man som druckit för mycket vin hade tittat på mig på ett motbjudande sätt, och då hade jag begett mig hem igen.

Wait...wait...what was the point of doing that? Varför skrev du det där om inget ens skulle hända? Varför fick vi inte följa med henne när hon- juste du är lat. Ursäkta mig, jag glömde. 

Det är lättare att komma ut ur slottet än in.

För när jag ska ta mig in kan jag inte slänga upp lakanet, och jag kan inte låta det hänga från fönstret i fall någon skulle lägga märke till det. Nej, istället får jag ta mig förbi vakterna. Det är omöjligt. Nästan.

Men det finns en vakt jag litar på och när jag får syn på honom tar jag av mig kappan.

"John." säger jag med en kort nick. "Tänker du låta mig gå in?"

Men hur tar du tillbaka lakanet? Har du en hög med lakan under ditt fönster nu? Varför går du inte ut samma väg som du går in? Huh?

Sedan jag började smyga ut till Keaton för flera år sedan har John vetat om det. Han har aldrig skvallrat.

Så det här är hur hon alltid har tagit sig tillbaka in i slottet? Har det alltid varit John som har haft samma position varje gång? Har det alltid varit inga andra vakter på hennes väg inne i slottet som kunde avslöja henne? Varför är allting så korkat lägligt och konfliktlöst? Det här visar bara att Caitlin behöver allt serverat på ett silverfat och att hon inte kan göra ett skit själv, och för att storyn ska fungera så måste allting redan vara klart och fixat för henne så att allt går utan problem. Vi ser henne inte stöta på hinder och komma på lösningar, allt bara fungerar, vilket gör henne till en tråkig, tom karaktär och författarens gullegris.

Jag vet inte riktigt varför, men jag tror jag kan anta det. Han har själv en dotter i min ålder och vet antagligen hur sprallig en ung kvinna kan bli när hon sitter inne för länge. Och som tack för att han inte skvallrar brukar jag köpa äpplen eller liknande på marknaden åt honom.

Det här bortförklarar inget. Varför går prinsessan själv och köper mat? Känner ingen igen henne eller hennes kläder? Har hon "fattiga" kläder som hon använder för att smyga runt obemärkt? Varför kan han inte köpa egna äpplen? Är dom så jävla dyra?

"Caitlin. Gå in med dig! Du vet att du får smyga ut under dagen för mig, men natten... Det är farligt!"

Så vänta ... han står vakt ... både dag och natt? Bara för att Caitlin ska slippa komplikationer när hon smyger fram och tillbaka? 

Ugh, jag orkar inte ens.

"Äh!" Jag ger honom ett strålande leende. "Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort. Här är dina bär!" Jag räcker honom påsen som dök up för att handlingen krävde det jag köpte innan jag smiter in igen. "God natt, John!"

Vänta så han tillåter henne att vara ute på dagen? Men...VAD FAN ÄR MENINGEN MED LAKANET DÅ?

Att smita upp till mitt rum är mycket enklare. Jag får vandra hur jag vill i slottet och det är ingen som ifrågasätter var jag ska någonstans.

Vilket är fan korkat, för drottningen borde ha sagt åt vakterna att hålla koll på ungjäveln. Hon är prinsessan, så vakterna borde åtminstone meddela vart dom har sett henne och vilken tid. Det här är som sagt bara för att Caitlin ska slippa komplikationer och allt ska gå perfekt för henne.

Och när jag väl kommer upp till korridoren innan mitt rum andas jag ut, men känner mig riktigt besviken. Idag har jag inte åstadkommit någonting. Med min ena hand öppnar jag dörren till mitt rum.

Jag som faktiskt velat träffa mannen igen.

Omg no...han kommer stå där inne ellerhur? Uuuuugh.

Och i samma stund som jag tänker detta flämtar jag till när han står inne i mitt rum.

(งಠ_ಠ)ง Ffs.

Eh... va?

Fantasy-bok med magi inspirerad av 1800-talet, allihopa! Såhär talade man förr i tiden!

Först tror jag att det är en inbillning, men så blinkar jag till och märker att den mystiska mannen faktiskt är här. I mitt rum. Sittande i min säng.

I min säng.

Jag ska just till att skrika för allt vad livet är värt när han far upp och sätter handflatan för min mun.

Borde han inte ha väntat närmre dörren?

Med sin lediga hand använder han pekfingret och sätter det mot sina läppar.

"Säg. Inte. Ett. Ord."

Och du kommer lyssna på honom för aaatt?

Hans röst är precis som jag kommer ihåg den vilket får mig att rysa. Herregud! Han kommer mörda mig! Vad ska jag göra? Slicka på hans hand? Nej, usch! Bita den? Varför inte.

Jag låter tänderna sjunka ner i köttet och han flämtar till och drar bort handen från mig.

"Vad i helvete!" utbrister han och backar undan från mig. "Du bet mig!"

"Det kan du ge dig fan på att jag gjorde!

Så kristendomen existerar i den här världen?

Och om du inte försvinner härifrån nu kallar jag på vakterna!"

Och du har inte gjort det ännu för aaaatt?

Jag försöker hitta något att kunna försvara mig med, men innan dess har han tagit fram en kniv ur bältet vid midjan. Allt jag hinner göra är att blinka innan han satt vapnets långsida mot min strupe.

Du kunde ha kallat på vakterna för länge sedan.

Jag vågar inte ens svälja. Han är närmre mig än vad någon annan man varit förut. Jag blir ju nästan lite upphetsad, trots att han hotar att döda mig och har brutit sig in i mitt hem. Man kan väl säga att jag är lite av en masochist. Det är bara någon centimeter mellan oss. Han ger mig en genomträngande blick.

...Finns det inte bättre saker att fokusera på som att, jag vet inte...ATT HAN HAR EN JÄVLA KNIV MOT DIN HALS?

"Om du kallar på vakterna hinner jag skära av dig halsen innan de kommer hit!" Hans ansikte är alldeles hotfullt och ilsket. "Jag kom inte hit för att skada dig."

"OM DU INTE GÖR SOM JAG SÄGER DÖR DU!...Jag tänker inte skada dig". (눈_눈)

"Varför är du då här? Vill du ha guld? Diamanter? Och hur kom du hit?"

"Genom fönstret."

Jag höjer på ena ögonbrynet och låtsas inte om kniven. "Klättrade du upp med dina bara händer?" Det har jag försökt, men det tar tid och kraft. Då är det lättare att smyga förbi vakterna.

Förutom att du inte behövde smyga förbi vakterna, du mutade bara John och sedan sa du att du kunde vandra fritt genom slottet utan att bli ifrågasatt.

Han ler snett. "Det är lättare än vad man kan tro. Springorna mellan stenarna är lätta att använda. Lyssna, så länge du gör som jag säger kommer jag inte göra någonting. Okej? Du är trygg."

"Jo, visst! Och jag är egentligen är häxa."

"Jag menar det." Han tar bort kniven från min hals och stoppar den i bältet. Därefter höjer han händerna över huvudet för att visa att han vill väl. När han gör det åker lite av hans vita skjorta upp precis över höftbenet. "Jag vill inte skada dig."

"Vad vill du ha? Jag har pengar, men förvänta dig inte att du ska ge mig dem!"

"...men förvänta dig inte att DU ska ge MIG dem"...wut? Hört talas om att läsa igenom det du skriver?

Han fuktar läpparna innan han går tillbaka till sängen. Där har han en ihopknuten liten påse av skinn. Han öppnar påsen försiktigt och tar ut något som får mig att häpna. Jag känner igen de glittrade smaragderna. De vackra ögonstenarna som utsmyckar ytan av föremålet.

Jag tror inte att det ordet betyder vad du tror att det betyder.

"Skrinet... Jag hade rätt. Det var du som tog det! Men hur? När det skedde så var du med mig."

"Jag jobbar inte ensam." Han räcker fram skrinet till mig. "Jag vill ge tillbaka det."

Uhm...wut? Varför lämnade du inte det bara i rummet då? Är inte det säkrare?
Han jobbar inte ensam ... men varför var han ens där då? Han gjorde inget för att distrahera dom som var på balen, så han kunde lika gärna ha följt med sin besättning. Det enda han gjorde var att dra till sig uppmärksamhet, och inte på ett bra sätt, utan på ett sätt som gör honom till den misstänkte.

Okej, nu är jag verkligen förvirrad. Den här mannen vill varken döda mig eller ha skrinet. Varför är han då här? Det måste vara något som gynnar honom.

"Jag vet vad du tänker." säger han. "Kan jag lita på honom? Vem är han? Vad gör han här? Men du förstår, jag kan ge dig skrinet om du ger mig vad som finns inuti det."

Jag kastar huvudet bakåt och skrattar till så mycket att bröstkorgen skakar. Huvan som jag haft uppe åker ner och mitt hår lägger sig i lockar över axlarna.

Vem fan skrattar såhär? Fucking cartoon-rörelser. 

"Du är allt rolig! Öppna skrinet? Jo, visst. För det går verkligen."

Din sarkasm är så rolig att jag dör. (ง ° ͜ ʖ °)ง

När jag fnittrar för mig själv ser han mycket otålig ut.

Det du beskrev nyss låter inte som fnitter.

"Jag behöver din hjälp, Caitlin. Vare sig du vill det eller inte."

"Men hur ska du öppna det? Det finns ingen nyckel!"

Han suckar och lägger ifrån sig skrinet.

Try this:

Works evritime.

Därefter tar han fram den vassa kniven igen och fattar tag om min arm så hårt att det bultar i öronen.

"Nej, vad-aj!" Jag tjuter till när han plötsligt sätter den vassa spetsen mot min handflata och drar. Det gör ont för två sekunder men under den stunden håller det på att svartna framför ögonen.

Jag är rätt så säker att det inte gör så ont att skära sig i handen.

Tvärtom, det gör svinont, speciellt om det svartnar för hennes ögon. Han måste ha dragit hårt och djupt, vilket innebär att han antagligen skar i kött och skadade senor, vilket i den verkliga världen skulle allvarligt fucka upp Caitlins hand och förhindra henne från att använda den, och ärret som skulle bildas i hennes hud skulle göra det svårt att öppna den hela vägen eftersom huden skulle växa över. Att skära sig i handen är inte som det ser ut i filmer.
Fast om han skar så djupt borde hon väl ha reagerat mer? Hon står bara där och låter det hända, så så ont kan det inte göra. Det verkar mer som om det är ett väldigt tunt sår, men då borde det inte ha svartnat för ögonen? This makes no sense.

Du märkte ju hur sen hennes reaktion var och hur hon sen skiter i att hon blöder. Men det jag menade

mest var att det inte krävs mycket för att allvarligt skada sin hand och författaren inte inser det och får Caitlin

att reagera tvärtom som om det inte gjorde speciellt ont alls. Så den här reaktionen är fel i vilket fall som helst:

den är för stark om det bara är en liten skada, och för svag om det är en stor skada.
That's what i meant. Makes no sense.

Han gnider av blodet från bladet mot läderbyxorna innan han stoppar tillbaka kniven.

Jag stirrar på honom och därefter min handflata. Blodet börjar långsamt sippra ut ur såret. Jag känner hur pulsen slår.

"Vafan håller du på med?!"

Det här utbrister hon efter att han har hunnit torka av blodet, stoppa tillbaka kniven, efter att hon har stirrat på honom och sin handflata, och efter att den börjat blöda. Hon börjar inte skrika så fort hon ser kniven närma sig hennes hand eller så fort hon känner smärtan, nej nej. Det vore något som en riktig människa skulle göra.

Och det där låter verkligen som något som en person under 1800-talet skulle säga!

Han skrattar. "Inte visste jag att prinsessor svor." Han tar upp skrinet igen och sätter det i min skadade hand. Blodet kommer av sig på skrinet och han ger mig ett överlägset leende. "Du är nyckeln, Cat."

So original. You get 2 original points.

That's 239 points too many.

Cat? Ska han ge mig ett smeknamn? Han beter sig verkligen inte hövligt. Inte som någon adelsman eller prins. Han är till och med värre än Keaton.

Yes, so kill him.

När jag ser mot skrinet igen hörs ett vridande ljud inuti det. Som kugghjul slås mot varandra. Detta gör mig orolig. Mannen framför mig ser mycket belåten ut.

"Den som är den senast födda i kungalinjen är den enda som kan öppna skrinet. Det är du."

Och när ljuden av kuggljud slutat sätter han sin hand på locket och öppnar det.

And this works because...FANTASY!

Yep. Det här är varför författaren hade en disclaimer i början, för att kunna skita i all kritik och försvara sig med "det är fantasy din hater!!!"

Herregud.

Han öppnade det!

Han öppnade det tack vare mig!

Öh, nej, det gjorde han inte. Det här får det att låta som om du hjälpte och är lika viktig som han är i detta fall, när du egentligen bara stod där och lät dig skäras av en främling. Det var ditt blod och din position som det enda barnet i kungafamiljen som gjorde att han kunde använda sig utav dig.

Åh, vänta bara tills mamma får höra det här! Hon kommer bli överlycklig.

Jag är så uppspelt att jag inte märker mitt eget blod som droppar ner på golvet.

Bullshit.

Och mannen ser minst lika förtjust ut som jag. Hans ögon glimmar till när han ställer ner skrinet på mitt bord och tar därefter upp innehållet. Jag stirrar på det vikta pappersarket i hans hand och rynkar pannan.

"Ett papper? Allvarligt? Jag trodde det skulle innehålla en underbart vacker diamant eller något liknande."

"Det här är inget papper..." Han vecklar ut det tills det är lite mer än en meter långt. Han lägger det på bordet och betraktar dig med förundran i blicken. "Det är en karta."

Woooooow. 

Jag stirrar ner på en värld som får mig att darra.

Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee







eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh?

Jag känner igen några av länderna från mig egen karta som jag får ha under lektionerna, men jag trodde aldrig att denna värld var ännu större! Utan att vara rädd för honom längre ställer jag mig bredvid och kan inte slita blicken från kartan. Land och öar jag inte trodde fanns uppenbarar sig och i hörnen är kartan sliten och alldeles gulbrun. Skrinet har inte öppnats på flera hundra år och många av dagens länder finns inte med. Inte ens vårat kungarike.

"Hela den här världen..." mumlar jag tyst. "och jag är instängd i ett slott."

UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUGH

Det här är så jävla dumt. Caitlins hela motivering är "äventyr". Det är en jävla svag och vag (heh) motivering som inte berättar mycket om henne förutom att hon är cliché och hennes författare inte vet hur man skriver något som inte är cliché.

Hennes motivation måste vara något som läsaren kan förstå, något som är klart och tydligt och som hon strävar mot och är villig att offra sitt liv i lyx för. Men nej, hon sitter bara instängd i sitt slott och gnäller utan att försöka göra något åt saken, utan att försöka rymma innan handlingen kräver det, samtidigt som hon vill ha cred och sympati för att hon är en djup drömmade som vill ut på äventyr. 

För att göra henne mer realistisk och hennes mål mer tydligt och enklare att förstå, så borde man se Caitlin när hon studerar kartor, läser böcker om andra kulturer, läser historia och legender, utforskar skogen vid slottet, samlar på någonting, försöker lära sig olika språk så hon är beredd när hon äntligen reser ut! Hon borde ha vänner från alla olika länder och tala med ambassadörer och bjuda in äventyrare till slottet så dom kan berätta om vart dom har varit! Hon borde ha ställden som hon vill besöka extra mycket! Hon borde veta hur man tar sig dig och planera vad hon ska göra när hon väl kommer fram och vad hon ska ta med sig!

Så att vi förstår att det är vad hon vill! Så att vi känner hennes längtan och hennes lidande när hon sitter instängd!

Nu är hon bara en gnällig barnunge som pratar poetiskt om horisonter och vill ut ur slottet för att det är var hennes stereotyp säger åt henne att hon måste vilja.

När han märker att även jag stirrar blir han plötsligt hemlighetsfull och viker ihop kartan tills den är lika liten som förut. Därefter nickar han mot min hand som är täckt av rött blod.

Och jag som trodde att du hade blått blod. (Ha, dubbelt skämt. Jag är så smart, asså.)

"Du bör nog ta hand om det där. Ta lite bandage."

"Jag har inget bandage härinne."

Han smäller igen locket på skrinet och ser mycket förvånad ut. "Vilken typ av människa har inte bandage i sitt rum?"

"Äh, jag. Som aldrig blir skadad. För att jag är prinsessan." Jag blänger tillbaka på honom. "Du gjorde mig illa! Du får fixa det."

Han himlar med ögonen och river av en bit av hans skjorta. "Här, linda det om handen. Det stoppar blödningen."

Främlingars svett, diverse smuts och antagligen havssalt är jättebra för ens blödande sår!

Jag växlar blickar mellan hans ögon och tyget. Det är då det slår mig varför han ser så annorlunda ut. Han har ingen mask på sig och äntligen kan jag se hela hans ansikte.

Och det märker du nu?

Äntligen kan jag se hans ögon ordentligt. Och nu är jag varken rädd eller arg på honom. Bara nyfiken.

Uuuuuuugh.

Samtidigt som jag tar emot den avrivna tygbiten och lindar den om handen studerar jag honom djupgående. Han har några fräknar, men de blir inte tydliga förrän de uppenbarar sig på halsen och in genom skjortan.

Hans fräknar är självlysande och lyser genom tyget!

Eh, visst. Alla är olika och så, men fräknar dyker upp som mest där solen kommer åt ens hud, vilket är varför folk som har fräknar oftast har mest på ansiktet och mycket mindre på kroppen. Alltså borde det vara tvärtom.

Det skulle inte förvåna mig om det finns ännu fler på axlarna. Det gyllene håret är halvlockigt och skiftar nyans i olika typer av blont.

Fast det är alltid gyllene, även när det skiftar.

Näsan är smal och ögonen grå, med en svag nyans av himlens färg.

1) Jag vet att du menar blå, så säg bara blå istället för att försöka vara fucking djup igen.

2) VET DU HUR MÅNGA FÄRGER HIMLEN HAR? BLÅ, LJUSBLÅ, GRÅ, MÖRKBLÅ, SVART, RÖD, ORANGE, ROSA, LILA ... Herregud jag står inte ens ut längre.

Ett ärr som inte är mer än någon centimeter långt har gjort intrång på hans högra kind och jag undrar hur han fått det. Det syns inte särskilt mycket, men såhär i sterinljusens sken kan jag se varenda detalj på hans ansikte.

Gud, han är verkligen vacker.

Låter som vilken generisk vit romans-hjälte som helst tbh. Har aldrig gillat blonda snubbar mycket.

Och kom ihåg hans ärr och hur långt det är, förresten. En centimeter. Kom ihåg detta.

Mannen märker att jag granskar honom, men säger inget eftersom han gör precis samma sak mot mig. Först känner jag hans ögon på min hals, sedan bröst, midja och ner till dit klänningen slutar. Därefter upp igen. Han verkar gilla mitt hår och mina bruna ögon.

Hur vet du det? Kan du läsa tankar?

Tillslut stannar blicken stadigt vid mitt ansikte. Han är säkert också glad att se mig utan mask den här gången.

"Är verkligen röd blodets färg?" frågar jag tillslut. Min röst är tunn.

*
*

Han har stoppat ner kartan i sin tygväska, och skrinet ligger på mitt bord. När jag ställer frågan vänder han undan blicken. "Ja..."

"Du sa att du trodde på vad livet ger dig. Vad menar du med det?"¨

Då rycker han lätt på axlarna. "Jag tar dagen som kommer och gör det bästa utav den. Livet ger mig möjligheter. Både hemska och själviska. Och jag tar de möjligheterna, vad än konsekvenserna är."

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom, men hans ord är helt klart fascinerande.

Aaron: Ibland får jag hemska och själviska möjligheter, som till exempel möjligheten att sno mat från hemlösa barn eller tvinga mig på prinsessor i deras slott. Jag tar dom, oavsett vad.

Caitlin: Oh, wow, vad sexigt och fascinerande.

De påminner mig om att jag kanske ska gifta mig när som helst. Svaren kom inte idag, så vi får dem antagligen imorgon. Och det vill jag verkligen inte.

Jag försöker lösa gåtan om främlingen framför mig. "Vem är du?"

"Ingen viktig."

"Är du en tjuv? Mördare?"

Han flinar och räcker mig skrinet. "Båda."

Fun.
Caitlin: OOh, vad sexigt och fascinerande!

Jag sväljer och säger: "Du skämtar." vilket får honom att skratta.

Du talar med en man som bröt sig in på en bal, stal från skattkammaren, tog sig in i ditt rum, skar din hand och tänker nu ge sig av med en karta som kungafamiljen säkert har velat fått tag på i evigheter. 
 Wat I mean is: Såklart hand skämtar! (◕‿◕✿) 

"Du är oerhört annorlunda, ers höghet. Rädsla verkar vara något du inte känner till, och så fort du fick syn på kartan blev du intresserad.

Ja för ingen "vanlig" prinsessa hade blivit intresserad av en karta som legat i en ask vars lock inte gick att öppna utan hennes blod.

Författaren verkar tro att Caitlins oförklarliga och onaturliga dragning till allt dom är farligt och en total nonchalans när det gäller hennes egna säkerhet är "coolt" och unikt. Det är inte det. Det är återigen dålig karaktärisering och är bara till för att Aaron och Caitlin inte ska ha några konflikter mellan sig. Det hade varit mycket mer badass och verklighetstroget om Caitlin blev störtförbannad och slängde Aaron ut genom fönstret, tog kartan för sig själv och stal hans skepp. Men det hade varit coolt och annorlunda och vi hade inte fått vår tråkiga och ointressanta kärlekshistoria.
Det ligger för mycket arbete bakom en sådan berättelse, Lady critic. We got no time for that.

Du vill bort härifrån, till skillnad från alla andra på denna jord. De är ute efter rikedom och status, men du är ute efter något annat."

Författaren: CAITLIN ÄR SPECIELL OCH UNIK OCH SPUNKY! KOLLA HUR COOL HON ÄR!

Han bugar, men det är antagligen för att göra narr av min titel. "En del av mig önskar att vi kunde lära känna varandra."

Aw cute. So cute. (◕‿◕✿) 

Och plötsligt slår det mig att han tänker gå sin väg. Jag känner hjärtat hoppa till i bröstet. "Vart ska du?"

"Hem."

"Vart är det?"

Han backar. "Det har jag inte listat ut än."

"När du snodde skrinet fick du hjälp av några. Vilka?"

"Min besättning."

"Din besättning? Är du sjöman?"

Nu är det hans tur att skratta så huvudet faller bakåt.

brb staring into the void

Dessutom verkar han avslappnad men ändå förvånad över att han själv avslöjar så mycket om sig själv.

1) Författare, det här är första person. Det finns andra, mindre klumpiga sätt att förmedla samma information på utan att få Caitlin att se ut som om hon kan läsa tankar.

2) Han avslöjade inget om sig själv. Han är tvärtom vag med vad han säger och undviker hennes frågor.

Jag menar, till och med jag är chockad. Vem som helst skulle försöka dölja så mycket som möjligt, och även fast han håller en del hemligt pratar han ändå med mig som vi känt varandra rätt länge. Som om han litar på mig.

"Jag är ingen sjöman, ers nåd. Sånna som jag blir hängda i snaran av din mamma."

Mina ögon måste bli dubbelt så stora. Luften blir tyngre och plötsligt känner jag mig väldigt, väldigt liten. "Försöker du lura i mig att du är pirat? Din humor kan inte bli bättre."

Såklart han skämtar.
 Catshit (yes I can't be more original than that), det här är varför du är säkrare i slottet.
Shitlin? Craplin?

"Tro vad du vill. Men jag seglar imorgon vid solnedgången med kartan, och skrinet får du behålla."

"Nej! Jag ska ha kartan. Den har tillhört min familj i evigheter!"

Han suckar. "Cat, ingen har öppnat den på väldigt länge. Ge bara tillbaka skrinet. Säg att du hittade det utanför slottsporten och att någon tagit det för att skoja. Ingen kommer sakna kartan och din mamma kommer bli överlycklig."

Hur förklarar hon blodet? Och skadan på sin hand?
Uh ... det är fantasy? Eller nåt.
Jag glömde.

"Men jag kommer sakna kartan!" Jag sträcker mig efter hans skinnväska men han drar sig undan. "Ge mig den!"

"Nepp."

"Men jag-"

Plötsligt har han satt handen på min bröstkorg och tryckt mig undan. Än en gång blir ansiktet hårt som sten och ögonen lyser hotfullt. "Lyssna, antingen så gör du som jag säger eller så skär jag verkligen halsen av dig! Jag hatar kungafamiljen i detta land. Både drottningen och kungen. Den enda jag inte hatar är dig, prinsessan. Så jag vill verkligen inte döda dig. Men du ger mig inget val så länge du står här och argumenterar."

"Jag vill inte skada dig men jag kommer totes göra det om du inte håller klaffen!" Du är inte duktig med hot. Om du ska hota någon berätta inte att du egentligen inte vill göra något mot dem! De kommer kunna använda det emot dig och inte alls känna sig lika rädda, för chansen finns att du inte kommer klara av att skada dem eftersom du egentligen inte vill.

Jag andas tungt. Han är olidligt nära mig. "Varför vill du inte döda mig?"

Den här mannen hotar mitt liv men HERREGUD vad han är snygg asså!

"Ett, det vore idiotiskt att döda en av kungligt blod. Och två, du verkar som en kvinna med drömmar. Du verkar som någon med en speciell personlighet. Som vill något med livet. You're too spechul. Och jag har ingen rätt att ta det ifrån dig."

Under hela mitt artonåriga liv har jag endast träffat en man som ser mig för vem jag är. Det är Keaton. De andra män jag mött har endast velat ha pengar eller bli berömda. Alla har visserligen behandlat mig med respekt, men de tycker inte om mig på grund av min personlighet. Och nu har jag helt plötsligt fått möta ännu en man som ser mitt verkliga jag.

Och jag är inte heller rädd.

Snarare intresserad. Jag vill veta mer om han som hotar att döda mig.

Att vara inlåst i ett slott har verkligen skadat henne. Hon är så naiv att hon inte tror att den här mannen är en pirat, och hon blir faktiskt intresserad av honom när han står med en kniv mot hennes hals.

"Okej." suckar jag tillslut. "Du får som du vill. Jag behåller skrinet och du tar kartan. Men bara om du svarar på den här frågan: Var ska du någonstans?"

"Långt bort."

"Och var är det?"

Han kliar sig i håret och börjar gå bort mot mitt sovrumsfönster. Till en börjar verkar han besvärad. Hela hans uttryck är spänt och nävarna är hårt knutna. "Jag är ledsen, men mer kan jag inte säga. Inte ens för dig. Män som jag straffas med döden enligt lagen. Jag kan inte berätta var jag ska när du kanske skickar dina vakter på mig och min besättning. Jag litar på dig, men dock vet jag inte hur länge jag kan göra det. Men en sak kan jag berätta, och det är att jag är på väg till friheten."

He's going to America!

MURICA!
*
:')

Han klättrar upp på fönsterkanten och blickar ut över den mörka staden och därefter upp till månen som lyser glittrande klart. Det verkar som han är redo att ge sig iväg.

"Vänta!" Jag rusar fram till fönstret och han lyckas på något sätt vända sig mot mig där han står. Vi ser in i varandras ögon. "Kan jag inte ens få veta ditt namn?"

Han flinar så tänderna blottas. "Om du lyckas lista ut det ger jag dig en kyss."

...Wait wut?

Tänk om hon inte vill ha en kyss?

Därefter sätter han händerna på kanten och svingar sig ner mot marken. Jag tittar på medan han skickligt klättrar ner för slottets murar. Jag vill varna honom för vakterna, men något säger mig att han redan är fullt medveten om hur han ska ta sig härifrån osedd.

Det sista jag ser av mannen med rosen på bröstet den kvällen är när han springer iväg mot skuggorna.

Fun. (◕‿◕✿)

Han har också på sig sin mask, och de brungröna ögonen lyser igenom de små hålen. Hans leende är mycket retsamt.

"Ska du säga. Vem är det som beordrade hela sällskapet att bära mask bara för att ingen ska känna igen dig?"

"Shh!" Jag sätter pekfingret framför mina rödamålade läppar. "Någon kan höra dig."

Jag är väl medveten om mina föräldrars blickar i nacken. Och vart än de tittar, tittar även gästerna. Det skulle inte göra mig förvånad om plötsligen alla härinne stirrade på mig.

Uh huh.

Keaton och jag fortsätter småprata. Han dricker allt mer och mer, medan jag håller mig borta från allt som inte är vatten. Tillslut är han så fnittrig och löjlig att han får för sig att börja dansa. Den Keaton jag känner dansar aldrig. Hellre skulle han skära av sin egna tunga och avliva sina älskade hästar.

Du säger det, men något får mig att tvivla.

"Min kära." säger han med ett överdrivet försök till att låta charmig. Hans hand är utsträckt mot mig. "Får jag lov?"

Och när jag tackar nej bjuder han upp en stackars flicka från östern. Hennes fötter måste blivit alldeles söndertrampande till kvällens slut.

Medan jag roat ser på Keaton som bjuder upp dam efter dam står jag vid det långa bordet och smakar på en vindruva. Den är utsökt. Till en början undviker jag att prata med folk i min rädsla att de ska få reda på vem jag är. Men så slappnar jag av, och efter end stund har jag fått ett socialt umgänge.

Framåt midnatt är det som om vinden vänder för mig. En man fångar plötsligt min uppmärksamhet.

I sagorna mamma läst för mig när jag var liten var det alltid prinsen som fångade prinsessans öga. Han fick henne på fall direkt. Hon blev tokförälskad och gifte sig med honom redan dagen därpå.

Men du och din story är speciell, för du är en Spunky Princess och du blir kär på två veckor! Damn, du bryter verkligen mot alla stereotyper här!
Let me guess. Det är någon som egentligen inte ska vara där.

Men mannen som står långt borta i hörnet är ingen prins. Inte med tanke på kläderna han bär. Han har på sig ett par mörka läderbyxor och en vit skjorta som är så pass öppen att det kan få vem som helst att rodna.

Jag sväljer och trots att jag försöker kan jag inte ta ögonen från honom. Det är något med den mannen som gör mig fundersam. Han hör inte hemma här. Inte bland alla klänningar, smycken och kostymer. Hans hållning är inte graciös och försiktig. Men inte heller klumpig och full med idioti. Den är bara... vanlig.

*sigh*. Just get it over with.

Ett tag funderar jag på att gå fram till pappa och fråga vem det är. Men då kommer jag på att ikväll är jag inte prinsessan, och får därför inte tilltala kungen. Det är högst förbjudet.

Får inte ens adeln prata med honom? Det verkar ju väldigt konstigt det här.
Låter tråkigt att vara kung.

Mannen står i hörnet och verkar bevaka oss andra. Masken han har på sig är färgad i en nyans av guld med glittrande, oäkta diamanter på sidorna. För jag tvivlar på att de är äkta, med tanke på hur simpelt han bär sig åt.

Och det är just den simpelheten som låter positivt i mina tankar. Han är utomstående och passar inte in. Kungaslottet är inte hans hem. På lång väg syns det att han inte trivs bakom dessa murar.

På något sätt. Hon beskriver inte hans hållning som speciellt obekväm och inte heller har han ett missnöjt ansiktsuttryck. Så det här är bara författaren som klumpigt berättar skit som man kunde ha avslöjat på ett bättre sätt.

Och varför nämns det att kungaslottet inte är hans hem? Bor alla andra gäster i slottet? Borde det inte vara ganska uppenbart att slottet inte är hans hem, eftersom han inte är kunglig?
Och varför är det bara hon som lägger märke till honom? Han försöker inte ens passa in, så vart är vakterna? Why is he still there?

Han är en person som jag skulle vilja vara.

Innan jag vet ordet av det har jag begett mig fram till honom. Men han står på andra sidan den stora salen, och det tar lång tid att gå dit. Under den tiden får han syn på mig och våra blickar bakom maskerna möts.

På närmre håll ser jag det gyllene, blonda håret och den starka kroppsformen. Och skjortan! Herregud. Den är uppknäppt till nedanför bröstet. Nej, han kan aldrig vara en prins, eller adelsman, eller ens god vän till en viktig person. Det är omöjligt. Om min mor skulle få syn på hans nakenhet skulle han bli utkastad direkt. Jag skäms nästan för honom

Hur har han inte blivit utkastad än är min fråga. Hur han kom in är en mycket bättre fråga. Vi kommer snart att få reda på att han är en pirat, så han kunde inte direkt ha planerat det här särskilt länge. Och är det inte mycket bättre att ha på sig kläder som gör det att han lättare försvinner bland mängden och inte syns lika tydligt som en "outsider"? Han tänker stjäla något från kungaslottet, varför i helvete klär han sig på ett sätt som gör det enklare att identifiera honom?

Justja, för att han är UNIK!!!! och för att författarne inte har en jävla aning om hur människor fungerar och inte heller hur hon ska få Caitlin att märka honom utan att han ser ut som en tönt på en bal.

Men djupt under skammen finns något annat som ligger begravet. Jag har aldrig sett en mans nakna hud förut. I alla fall inte på överkroppen.

Men underkroppen däremot ... 
( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Inte ens Keation har visat sitt bara bröst för mig. Det vore olämpligt för en kvinna att ens så mycket som önska sig den tanken.

Kk cool cool

Men nu när han väl har skjortan så pass öppen gör det inget att jag tittar, eller hur?

Jag kommer fram till honom och känner mig mycket nervös. Kanske skulle jag aldrig gått fram?

"Ursäkta." Min röst är mjuk och len, precis som vatten.

Författarens liknelse var livlös och intetsägande, precis som vatten.

Seriöst. Vad är det här? Vatten är varken mjukt eller lent, det är vatten. Jfc.

"Kan jag hjälpa dig med något?"

Ja, vad skulle jag annars ha sagt? Han ser ut att vara vilse. Åtminstone ska han inte vara här. Och om han ska det kan han ha lite vett i skallen

Det här låter verkligen som något en person från 1800-talet skulle säga.

Det är en vanlig grej i denna story, att författaren inte ens orkar bry sig eller ens vet om att moderna ord och uttryck gör att det blir svårare för läsaren att leva sig in i berättelsen som ska utspelas i en historisk miljö.
Sssch it's a fantasy. (Nej jag tänker inte släppa det skämtet).

och knäppa resten av skjortans knappar.

Mannen granskar mig djupgående innan han börjar bevaka gästerna igen. "Inte visste jag att kvinnor fått ersätta betjänterna." säger han lågt och hans röst är något som fångar mig direkt. "Men tider ändras, antar jag."

Jag sväljer. "Du såg så ensam ut." Orden låter mer fräcka än tänkt. "Letar du efter någon?"

Nu möter han min blick och jag önskar så starkt att jag kunde se hans ansikte.

Ja för masker som bara döljer överdelen av ansiktet (och inte ens ögonen) är verkligen bra på att dölja någons ansikte.

De där gyllenlockarna tillsammans med den genomborrande blicken är otroligt vackert. Det skulle inte förvåna mig om ansiktet var lika så.

"Du har möjligtvist inte sett prinsessan?" frågar han och går fram till mig. "Jag har kommit en lång väg för att få se henne. Det sägs att hon är den vackraste kvinna som vandrar på denna jord. Jag kom hit för att se om ryktarna var sanna. Nu hoppas jag för all del att jag inte kommit hit förgäves."

Och det skrämmer mig. På något sätt verkar det vara som han vet att det är jag, även fast han inte säger det högt. Men det kanske är på grund av sättet han tittar på mig? Nyfiket, men ändå med varsamhet.

"Tyvärr är prinsessan så fruktansvärt trött ikväll." svarar jag innan jag inser mitt misstag.

Hur är det här ett misstag? Hade hon sagt "tyvärr är JAG trött" så hade jag förstått det. Annars är det väl lugnt? Hon kunde ha varit någon adlig kvinna som kände prinsessan eller hört det från någon annan på balen.

"Eller, det är i alla fall vad jag hört."

Okej, NU är det ett misstag. Det skulle vara ett misstag från första början men författaren hade ingen aning om hur hon skulle få till det. Got it.

Ja, för hur skulle annars en helt vanlig kvinna veta vad prinsessan egentligen befinner sig?

INTE EN "HELT VANLIG KVINNA" DIN SJÄLVUPPTAGNA KOSSA, UTAN EN RIK OCH ADLIG KVINNA!

Författaren verkar tro att baler var till för alla på den tiden, som en nattklubb eller nåt. Man bjöd inte in fattiga till dyra slott med god mat direkt, utan alla som var där var rika och hade råd med att gå på bal. Det här är fan det dummaste jag någonsin har läst tbh.

Hon kunde ha låtsats vara prinsessans vän eller något, eller är Caitlin en sån stor bitch att hon är för "cool" och "pojkig" för att umgås med dom där dumma adliga kvinnorna som gillar "flickiga" saker som klänningar?

Låter troligt tbh.
Ssssch *Insert overdone joke here*

Gud, jag är så dum.

Can't argue there.
*God approves*

Till det ler han och fortsätter på det han sa förut. "Men jag tror inte jag behöver möta prinsessan längre. Jag har redan hittat någon som är vackrare än alla skatter i världen. Vem är du?"

Jag blir alldeles tagen av hans ord. De verkar ärofyllda och trovärdiga. Men ändå så pass förhastade att det måste ligga något lurt i det han säger.

SÄGERUDE
...Han påminner om Keaton or wth his name is.

Jag bestämmer mig att spela med i vilken teater han än håller på med.

"Jag är Caitlin." Folk känner mig som Prinsessan av Delai, bara tjänarna och min familj vet vad jag egentligen heter.

DET DÄR VAR FAN DET DUMMASTE JAG NÅGONSIN HAR HÖRT HEJDÅ.
NO WAIT LET ME GO WITH YOU! 

Författaren verkag verkligen tro att det här skulle fungera på riktigt och att tjänare inte är riktiga människor som sprider information som en fucking skogsbrand.

Därför skadar det inte att säga det till honom. "Och vem är du?"

Han skrattar till. Istället för att svara fattar han tag om min lilla hand i sina starka fingrar.

*

Försiktigt trär han av min långa handske och tiden verkar gå mycket långsammare än innan. Så böjer han på huvudet och pressar de mjuka läpparna mot mina fingrar.

Varenda dag får jag minst tjugo sådana kyssar och det är inget som direkt gläder mig. Alla gör det för att visa sin uppskattning mot prinsessan, och inte personen jag egentligen är. Men ikväll, här och nu, kysser han min hand som om han faktiskt menade det han sa. Att jag är vackrare än alla skatter i hela världen.

*
Sure...sure...(눈_눈)

Han låter andedräkten smeka mina fingrar en sekund för länge. Den luktar fisk och ruttna tänder.

Under den lilla stunden hinner något på hans övre bröst fånga min blick. Det är en slags målning. Jag har hört tals om dem, men aldrig sätt dem i verkligheten. Kungligt folk får inte bära bläck på huden, då det anses som att förstöra sig själv och den kropp födelsen gav oss.

Målningen föreställer en svart ros med mörkgröna taggar och stjälk. Bilden får mig alldeles darrig i knäna. Varför har han målningen av en svart växt? Något som symboliserar girighet, fräckhet och ondska?

Tydligen. På något sätt. Av någon anledning. Nej, författaren utvecklar inte världens mytologi och "lore". Här får du en random bit av fakta som passar handlingen. Move along.

Mannen sträcker på ryggen och rättar till skjortan så den täcker rosen igen. Handsken räcker han fram igen. Långsamt tar jag på den, iakttar hans minsta rörelse. Han börjar knäppa knapparna och helt plötsligt ångrar jag mig att jag ville ha dem stängda. Vem vet? Det där kanske var sista gången jag fick se en mans nakna hud innan min bröllopsnatt.

"Caitlin." sättet han säger mitt namn på skapar rysningar längs med hela ryggraden. "Behagar min tatuering dig, eller är det så att du aldrig sätt någon förut?"

Med tanke på hans ord kan han tillräckligt om det rikare livet för att förstå varför kungligheter och adeln inte bär bläck på huvuden.

Jag känner mig alldeles varm. "En svart ros?" Nyfikenheten tar över. "Varför det? Varför inte röd?"

"Varför röd?" motsäger han. "Röd är blodets färg."

Jag känner att pannan hamnar i djupa veck. Allt han uttrycker gör han bara mer tilldragande. "Nej. Röd är kärlekens färg. Menar du att du inte tror på kärleken?"

Det här är fan det dummaste jag någonsin har läst. Det enda jag ser i huvudet när jag läser hela den här boken är omslag till dåliga romansböcker man kan köpa på ICA för 50 spänn.

Här. Här är denna bokens omslag. Passar perfekt ju. Jag föreställer mig alltid Aaron (vi får inte reda på hans namn förrän om tre miljoner kapitel men det var så dumt och tråkigt att jag tar mig friheten att spoila det) som en sån snubbe. Speciellt med hans blonda lockar och öppna skjorta. Passar perfekt.
Perfect.

"Jag tror på vad livet ger mig." Han gör sig i ordning för att gå.

Vadå, plockar han ihop sina saker och tar på sig ytterkläderna? Vad ska jag föreställa mig här?

"Ha en fortsatt trevlig kväll," Och precis när han tågar förbi mig viskar han två ord i mitt öra som får varenda nerv i kroppen att spänna sig: "ers höghet."

Det där var jag inte beredd på.

Jag var det. Kände stanken på mils avstånd. (눈_눈)

Ska jag bara låta honom gå? Aldrig! Tänk om han berättar för några bekanta vem jag är? Och så berättar de för de andra gästerna. Då blir allt förstört!

Jag snor runt och fattar tag om hans hand innan han hinner iväg för långt. Jag vet att mitt beteende varken är typisk prinsessa eller kvinna, men det verkar fascinera honom på något sätt. Det glöder till i hans blick.

"Ska vi dansa?" frågar jag snabbt.

Han granskar mig igen. "Är det inte jag som ska fråga det? Trots allt, det är jag som är mannen."

"Här håller vi inte på vett och etikett!" Jag drar honom till mig innan han hinner säga något annat. Och trots att hjärtat klappar snabbare och snabbare släpper jag honom inte. Istället lägger jag armarna om hans hals och närmar mig hans öra med munnen. "Hur vet du vem jag är?"

Anledningen till varför jag vill komma så nära honom är helt enkelt för att inte låta någon annan höra på. Långt borta i salen står Keaton och bara glor på mig. Han har aldrig sett mig dansat förut. Och jag hatar att dansa. När jag får chansen att lära mig tar jag den inte, men jag är tillräckligt duktig för att smälta in bland alla andra.

Däremot kan mannen med tatueringen dansa alldeles för bra.

Vilket är väldigt ologiskt när vi senare får reda på att han är en slav som har varit en slav hela sitt liv och pretty much levt på ett fartyg men okej. Han är den manliga karaktären, så han är perfekt.

Han lägger händerna på min midja, vilket får mig att flämta till. Jag är inte van vid att en man rör vid mig.

Men att gripa tag i en man du nyss mött är okej? THAT MAKES NO FUCKING SENSE.

Vi försvinner ut på dansgolvet och snurrar runt som jag vore i en dröm. Ljus och diamanter glimmar till runt om mig, men ändå är allt jag ser hans ögon.

"Jag är inte dum." säger han med munnen vid min hud. "Du har stått där borta vid bordet i flera timmar och sett dödsuttråkad ut. Den enda som faktiskt roar dig är den där mannen där borta och hans klumpiga dans." Han nickar mot Keaton. "Och jag sa ju att jag letade efter prinsessan som är så vacker. Det måste vara du."

Jag tror honom inte.

"Vem är du?"

Han flinar. "Försök lista ut det."

"Du kan inte vara en främmande prins. Och inte adelsman. De tatuerar sig inte. Du kan inte heller vara från trakten. Kanske inte ens från det här kungadömet. Du klär dig enkelt, vilket betyder att du antingen är fattig eller för att kunna vara så smidig som möjlig. Tunga kläder är bara klumpiga..."

NÄMEN FAN CAITLIN DU ÄR JU FAN SHERLOCK HOLMES SÅ JÄVLA SMART ASSÅ!
AND WHY IS HE STILL THERE? KICK HIS ASS OUT OF THE DAMN CASTLE!

Jag fortsätter se på honom samtidigt som vi dansar vidare. "Det säger mig nästan ingenting. Kan jag åtminstone få se ditt ansikte?"

Bakom masken glittrar ögonen till. "Om jag inte förstått fel var det du som beordrade sällskapet att ha masker. Förresten undrar jag också hur du ser ut. Jag menar, du är en skönhet nu, men vad är du då utan förklädnad?"

Herregud. Hur visste han om maskerna?

För att gäster antagligen har fått höra om det innan de kom till balen? Hur fan just HAN vet om det vet jag inte, jag har ingen aning om hur han ens lyckades ta sig in i slottet än mindre balen, men att du blir förvånad över det här är korkat.

"Vad heter du?"

"Ditt hår är silkeslent." säger han och drar handen genom det, ignorerar min fråga. Hans andedräkt smeker min kind. "Så vackert..."

....
CREEP ALERT CREEP ALERT! GET YOUR TEAR GAS OUT!

Jag sätter genast upp handen mot hans arm och tvingar ner den igen. Vi slutar aldrig att dansa. "Varför försöker du charmera mig? Jag ser att det bara är på låtsas."

"Gör du?" Han låter utmanande. "Tja, då antar jag att det är lika bra att ge sig. Du har rätt, jag försöker charmera dig."

"Men menar du varje ord?"

Det tvivlar jag på. Men i ditt fall, visst, för du är ju speciell och en skönhet.

Han svarar inte.

"Vem är du?" frågar jag igen.

Just då är det någon som skriker till så högt att musiken tystnar. Jag drar mig undan från mannen och snor runt. Annabelle kommer plötsligt springande in i salen och bort till mamma och pappa. Hon är alldeles vit i ansiktet.

"Det är två vakter i västra korridoren!" säger hon andfått. "De är döda!"

Noooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo.

***

Flämtanden och förskräckta röster hörs från gästerna långt om i salen. Pappa ställer sig i mitten av rummet och beordrar alla att stanna inne i slottet. Ingen får lämna oss. Den som gör det är lika skyldig som den som faktiskt gjort brottet. Medan mamma stannar för att lugna gästerna springer jag efter pappa utan att ens se mig om efter den mystiska mannen.

"Pappa!" Jag sliter av mig masken när jag försäkrat mig om att vi är ensamma i korridoren. Annabelle är hysterisk.

"De bara låg där!" gråter hon. Jag ser på den stackars flickan. Hon är inte ens femton och har fått se något så hemskt. "Jag skulle upp till prinsessans rum för att bädda och då nästan snubblade jag över dem! Åh, vem kan göra något så hemskt?"

Men när vi kommer fram till vakterna märker jag direkt att de inte är döda. De är bara medvetslösa. I mörkret ser det i för sig ut som om någon haft ihjäl dem, eller att de dött av naturliga orsaker.

... Okej, nej. Två friska vakter kan inte bara dö samtidigt av naturliga orsaker, det är inte riktigt det "naturliga orsaker" betyder, gullet. Och visst, man kan ha ihjäl någon utan att skada deras kroppar för mycket, men att de ser ut som om de blev mördare OCH dog av naturliga orsaker (i mitten av en korridor, samtidigt, på jobbet) SAMTIDIGT så låter det fan som bullshit i mina öron.

Och en sak till: jag vet att författaren älskar Caitlin och att Caitlin är perfekt och intelligent och#intesomandratjejer, men att Caitlin är den som kan se om någon är medvetslös eller inte och att Annabelle inte ens stannar för att kolla låter bara osannolikt. Det låter mer troligt att en piga vet mer om omvärlden än vad en princessa gör, och Caitlin borde vara den som är förvirrad och rädd och inte Annabelle, eftersom jag tvivlar på att man lär princessor om människokroppen och medicin. Det lär man inte pigor heller, men dom brukar ha lite mer kunskap om omvärlden än princessor som har varit inlåsta i ett slott för det mesta av sitt liv.

Pappa ger Annabelle en trött blick, men så sätter han sig på huk och försöker väcka vakterna.

Det funkar inte.

"Vad har hänt med det?" frågar jag oroligt. "De kan ju inte bara somnat av sig självt."

Svenskan har däremot somnat av sig självt.

"Nej." säger pappa och tar upp något som liknar dammpulver.

Dammpul- ... Va? Tar upp detfrån vart? Ugh.

"Sömnmedel. Allt man behöver göra är att andas in en viss mängd av det och sedan sover man som en stock. Det används i sjukstugor om man ska söva patienterna..." Sedan får han en undrande blick. "Men inte i vårat rike. Det här kommer från en växt från ett främmande land."

Och här har vi en till korkad grej som bara finns för att hjälpa handlingen. Om fadern vet om pulvret existens, varför används det inte i deras rike? Och om det inte används i deras rike, VARFÖR VET FADERN OM DESS EXISTENS?

Men nej nej, det här är bara för att det ska vara "mystiskt" även om vi alla redan fattar att det var Guldlock som gjorde det. 

Jag ser på det brandröda pulvret i hans hand och rynkar pannan. Varför slå ut två vakter? Jag menar, de här två vaktar inget speciellt... eller? Men så plötsligt slår det mig vad Annabelle sa. Västra korridoren.

"Pappa!" säger jag panikslaget. "Skattkammaren!"

De två vakterna har stått framför en trappa som leder långt ner i slottet. Där finns minst tjugo vakter till innan någon kan komma åt skattkammaren.

Och kungen tänkte inte på detta för att?

Pappa säger åt mig att gå tillbaka till mamma, eftersom detta kan bli för farligt. Han tar med några vakna vakter och de kommer inte upp igen för en lång stund senare. När han berättar var som hänt blir det alldeles tyst i salen. Alla gäster hör nyfiket på.

"Alla vakter var utslagna. De hade kommit in i skattkammaren." Han gör en grimas. "Men inget viktigt var stulet. Inga juveler eller diamanter."

Mamma stirrar förskräckt på honom. "Vad var det då som blev stulet?"

"Skrinet som du ärvt av din mamma. Du vet, det som enligt legenden ska leda dig till den största skatt på jorden. Men, som sagt, det är bara en dum legend."

Ja du vet. Den där legenden som jag berättar för dig nu, fast som du redan känner till, eftersom författaren vet inte hur hon ska berätta det för läsaren annars!

"Dum legend?!" Jag ser hur mamma försöker lägga band på sig själv. "Det skrinet har varit vårt i generationer! Ingen har lyckats öppna det, eftersom det inte finns en nyckel, men... men det betyder otroligt mycket för mig!"

Uuuugh this is so awkward!

Jag bara stirrar på mina föräldrar. Masken sitter på mitt ansikte igen. Skrinet ser inte mycket ut för världen. Det är inte ens gjort av guld, utan av trä. Varför skulle det vara värdefullt? Och legenden är inte ens sann. Det är en barnsaga. Jag hörde den när jag var liten.

UUUgh varför ens säga det här när vi alla, ALLA, vet att legenden kommer att vara sann? Ugh. Jag orkar inte ens. Eller är det här ett patetiskt försök till att göra en "twist"? Genom att försäkra oss om att det inte finns någon twist?

Anledningen till att skrinet inte kan öppnas är för att det helt enkelt inte finns något nyckelhål. Egentligen tror jag inte ens att det är ett skrin, utan en rektangulär planka med lite utsmyckningar.

I don't ...

Varför i hela friden skulle någon stjäla det? Varför slösa så mycket sömnpulver på ingenting? Och varför inte ta något av de andra värdefulla föremålen?

Det är faktiskt en bra fråga. Vi får senare veta att piraterna inte direkt gillar kungafamiljen, så det är knäppt att de inte snodde något mer än en skattkarta. (Ja, det är en skattkarta i skrinet. Spoilers.) Men det ska väl bli mer "mystiskt", även om "någon har brytit sig inte men inte stal något mer än en till synes värdelös sak"-grejen har blivit gjord många gånger förr och det är alltid lika förutsägbart varje gång. 
Och varför har ingen bara typ...sågat itu skriner? Det är ju gjort av trä?

För då hade vi inte haft en story.

"Det här är sinnessjukt!" utbrister mamma. "Jag kan inte acceptera detta i mitt slott. På min egen födelsedag. Jag har blivit förnedrar!" Hon ser nu mot alla gäster i salen. "Den som stulit skrinet döms här och med till döden! Och jag skämtar inte."

Herregud. Jag skrattade legit här. "JAG KOMMER MÖRDA NÅGON, NO JOKE!! SRS BSNS!!" DU ÄR DROTTNINGEN, DITT ORD ÄR LAG, DU BEHÖVER INTE LÄGGA TILL ATT DU INTE SKÄMTAR!! I ett försök att göra det mer seriöst blev hela skiten mer hilarious.

Jag sväljer. Ja, nu kommer alla verkligen ha något att skvallra om imorgon. Jag sneglar på Keaton som ger mig en road blick tillbaka. Jag förstår vad han menar. Hela det här är överdrivet. Mamma överdriver. Det är bara ett skrin.

Ja men om inget görs åt saken kommer folk inte förstå att det inte är okej att bryta sig in i skattkammaren. Maybe she's making an example out of them? 

Men efter ett tag har mamma skällt ut gästerna tillräckligt, och då sätter musiken igång igen. Allt återgår som vanligt, förutom att många av tjänarna försvinner härifrån då de måste hjälpa till att väcka vakterna på något sätt.

Jag ser runt i salen.

Den mystiska mannen är borta.

Han har lämnat slottet.

such mystery

Raymond använder sin tjocka bok och fortsätter läsa ut den. Jag betraktar honom, men hör inte ett dugg på vad han säger. Han börjar bli gammal... Eller börjar? Han måste blivit gubbe långt innan jag föddes. Han var mammas lärare, och nu min. Tänk om han stannar länge nog för att lära ut mina barn? Nej, det kommer ju aldrig ske. Min mardröm är att få barn.

Förutom med DEN ENDE.

Stackarn. Jag är antagligen den sista elev i familjen Raymond har.

"Vem var Fenix den tredje?" frågar han mig och drar upp glasögonen till näsroten.

Jadu... Om jag visste det skulle jag inte sitta här!

Vänta va.
?.?

"Jag vet inte..."

"Han var din farfars bror." Nu verkar han en aning irriterad, men jag vet att det kommer gå över i ett ögonkast. Raymond skulle aldrig kunna vara arg på mig. Han är som min egen morfar.

50 spänn på att Bumblebore inte kommer att återvända efter denna scen.

"Skriv ner det, ers majestät innan ni glömmer bort det!"

Jag ler för mig själv och tackar livet för att han just sa det. En häpen min klistras på mitt ansikte när jag ser på det platta träbordet. "Jag har tydligen glömt min penna... igen." Jag skrattar till. "Jag ska genast hämta den!"

Raymond sluter ögonen och hållningen blir allt svagare. Jag menar verkligen inte att vara så taskig mot honom, men jag måste komma härifrån. Precis som varje fredag. Jag har någon att träffa vid solnedgången.

Bumblebore is pretty stupid.

"Jag lovar att det går snabbt!" lägger jag till samtidig som jag reser mig upp. Det är en klumpig rörelse. Faktum är att allt jag gör anses vara klumpigt i andra, kungliga ögon. Jag kan inte sträcka på mig ordentligt. Jag kan inte le ordentligt. Jag kan inte uppföra mig ordentligt. Jag kan ärligt talat säga att jag inte gör något ordentligt. I alla fall inte när det gäller kungliga sysslor.

#spunkmasterstrikesagain
Ja du har sagt det...några gånger...
*

Jag hör Raymond muttra något argt när jag springer ut från den kalla lokalen och ut i en av slottets många korridorer. Fållen måste jag hålla uppe när jag rusar fram, annars snubblar jag. Mitt långa, mörkbruna hår virvlar i lockar omkring huvudet och pärlhalsbandet runt min hals gungar upp och ner.

"Jag är inte vacker! Ignorera dessa vackra beskrivingar jag använde när jag beskriver mig själv!!"

I den här korridoren är jag alldeles ensam. Det finns bara några vakter vid utgångarna. På så sätt kan jag osedd ta mig från lektionssalen till mitt eget sovrum. Det är en fördel som jag använt mig av många, många gånger.

Okej, nej. Om hon har gjort det varje fredag, skippat lektionen för tidigt varje fredag, så borde någon jävel ha märkt det vid det här laget och se till att hon antingen har vakter eller inte kan komma undan. Och förresten, varför är prinsessan tvungen att ha med sig egna pennor? Är inte det här hennes slott? Bor hon inte här? Allt hon behöver borde redan finnas i klassrummet, hon är inte någon modern skolflicka som behöver bära med sig allt till varje lektion. I'm sorry, but this makes no sense.
Don't question. It fantasy.

När jag kommer in till mitt rum slänger jag av mig halsbandet och drar ut hårnyporna som suttit fästa i håret.

Vad bra att du förklarade att hårnypan satt i håret, annars hade jag blivit förvirrad.

Jag önskar jag hade tid att byta om till bekvämare kläder men det hinner jag inte.

Jag vet inte om kvinnor på 1800-talet verkligen hade "bekvämare" kläder som vi har nu, med den där inga-byxor-grejen. Plus att hon är en prinsessa, hennes garderob kan inte bestå av mycket annat än klänningar.

Snart kommer Raymond märka att jag är borta lite för länge,

Vilket han borde märka varje fredag?

och då vill jag inte vara kvar i slottet. Snabbt som ögat kastar jag mig på golvet och ser in under sängen. Där ligger ett rep som jag själv gjort av gamla, utnötta lakan. Försiktigt knyter jag fast det i kroken som sitter i väggen och slänger ut det ur rummet. Jag är så glad att mitt fönster är på slottets baksida. Annars skulle folk se hur jag kämpsamt klättrar ner för slottets vägg. jag få mer konflikt än vad jag klarar av och bli tvungen att hitta på ett originellt sätt att ta sig ur ett slott.

Det är inte så långt till marken. Max åtta meter. Och visst, om jag faller så skadar jag mig rejält. Kanske till och med dör. Men varför vara rädd för något som ingen vet något om? Det är snarare ett äventyr.

Att dö är ett äventyr? Okej. Varför inte bara dö då? Om du vill bort så mycket och tycker att döden är ett äventyr, vad stoppar dig? 

Förlåt, men den här logiken är konstig. Vill du inte hellre undvika döden så att du kan utforska världen?

Och jag hatar verkligen när karaktärer som redan har det bra gnäller om hur för bra dom har det och längtar bort till något vagt Äventyr. Det kanske är en personlig åsikt men jag föredrar karaktärer med ett konkret mål istället för någon vag dröm.

De första gångerna jag klättrade ner för väggen fick jag värk i både armar och ben, men nu är jag så van att det går lättare och lättare för varje gång.

När mina fötter snuddar vid det gröna gräset drar jag i repet så knuten lossnar. Keaton visade mig hur man knöt något stadigt, men hur man också enkelt kunde lösa upp den. Och det funkar faktiskt. Repet gjort av lakan gömmer jag i rosenbusken, och därefter smyger jag bort till stallet.

Huuuuuur ska du komma upp igen?
Sssch it fantasy.

Det finns vakter överallt. Om de råkar se mig kommer det inte dröja länge innan de kallar på mamma eller pappa. Och då är det kört. De kommer sätta galler för det där fönstret vilken dag som helst. Det är jag säker på.

Men eftersom jag gjort den här rutinen varje fredag

Sedan hur länge? Ju mer tid har gått desto mer osannolikt är det att ingen har upptäckt det än.

har det blivit en barnlek och jag kommer enkelt förbi alla människor genom att gömma mig bakom träd, buskar och murar. Jag kan faktiskt vara smidig när det gäller att smyga bort från alla andra.

I en klänning. Och korsett. Okej, visst.

Jag skulle ha varit MYCKET mer imponerad om Caitlin memorerade varje vakts patrulleringsmönster och rotation, om hon visste när det var minst folk och var, och om hon valde en tid på dygnet där hon var ensam och kunde smyga ut utan att hitta på ursäkter, i kläder osm inte drar till sig uppmärksamhet och som är bekväma att röra sig i. Nu ser hon bara ut som en tonåring som smyger ut till baksidan av skolan för att röka.

Stallet ligger inte långt härifrån. Pappa lät bygga det mycket nära mitt sovrum så jag kunde höra hästarna gnägga utanför fönstret. Tydligen gjorde det mig lugn när jag skulle sova. ännu enklare för mig att få som jag ville. Men nu när jag är äldre är det bara irriterande. Jag har en egen häst. Men henne får jag inte rida. En prinsessa ska inte vara utanför slottet och roa sig.

Folk hade inte fritid på den här tiden som vi har idag. Det fanns knappt tid för att roa sig för huvudtaget.

Det enda anledningen till jag fått den hästen är för att det ska se bra ut för alla gäster som kommer på besök då och då.

Blodet pumpar i ådrorna och jag hör hur hjärtat rusar i bröstet. Det känns förbjudet och spännande att rymma från slottet. Även fast jag fortfarande är kvar på gårdsplanen.

Och även om du har gjort det så många gånger att det har blivit en barnlek? Du verkar lättimponerad.

När som helst kommer Raymond förstå vad jag gjort, om inte han redan fattat.

Vilket han borde ha gjort första gången du gjorde det här.

Och då dröjer det minst tio minuter att vandra till slottets andra ände och ytterligare tio minuter för mamma att kalla på vakterna. Och att hitta mig kan ta över flera timmar.

Låter osannolikt. Varför tar det så lång tid för modern att kalla på vakterna? Finns dom inte överallt? Och om arvingen har tappats bort så tror jag att sökningen skulle bli rätt intensiv, och stallet vid slottet är ett enkelt ställe att kolla.

Det är inte så att mina föräldrar inte litar på mig. De är bara oroliga. Antagligen är de rädda att jag ska bli kidnappad av någon rövare.

OMG FORESHADOWING
Omgomgomgomg!

"Keaton?" Jag kommer in i stallet och stänger den stora trädörren efter mig. En häst gnäggar i sitt bås. "Keaton, är du här?" När jag gått runt i stallet och inte hittat honom blir jag riktigt förbannad. "Men för i helvete, Keaton! Kom fram nu innan jag kallar på vakterna. Så att dom kan ta mig tillbaka in till slottet och jag kan få utegångsförbud."

Då får jag ett slag i bakhuvudet.

Inte hårt. Min bästa vän skulle aldrig skada mig permanent. Jag tjuter till och snor runt. Keaton flinar med träsvärdet i händerna.

"Ers majestät," säger han överdrivet. "ert

STOR BOKSTAV.

ovårdade språk passar inte er vackra mun."

"Akta så jag inte skär av din tunga! För varken din mun eller ditt språk är särskilt fint!"

Han kastar åt mig träsvärdet innan han tar ett eget som står bredvid honom. Hans vita häst står några meter ifrån oss och ser på medan han tuggar det torra höet. Han glor på mig som om han verkligen hoppas på att jag ska förlora denna duell. Dumma djur!

Varför har han en häst? Hur har han råd med en? Varför står den i det kungliga stallet?

Det slutar med att jag lipar åt den stackars hästen.

Caitlin är fem, allihopa. Och det här kommer att forstätta genom hela boken btw. Jag vet att det ska föreställa charmigt och hennes "grej", men vilken artonåring lipar for realzies? Åt en häst? Christ on a cracker.

Keaton drar efter andan är ren förfäring. "Hur kan du vara så grym och elak. Min häst har inte gjort dig någonting!" Därefter flinar han och försöker bli allvarlig. "Varför är du sen? Jag har väntat i evigheter."

Han gör ett utslag med svärdet mot min midja, men jag lyckas plocka det.

"Raymond drog ut på lektionen. Och innan dess fick jag skäll av mamma för att inte ha satt upp håret vid matbordet, trots att vi hade viktiga gäster. Och gissa vilka de gästerna var? Jo, någon kvinna som tydligen sydde mina klänningar. Vi har fått en ny skräddare. Hon kommer dessutom bli min personliga tjänare."

... Varför äter den kungliga familjen med en skräddare/tjänare? 
Ssssch it fant-ok no it makes no sense at all. Even for a bad fantasy.

Jag siktar mot hans bröst, men han hoppar smidigt undan och springer runt bakom mig.

VARFÖR ÄTER DEN KUNGLIGA FAMILJEN MED EN TJÄNARE?!

"Är hon snygg?"

Jag slår till honom på benet och träffar. "Om du springer efter den stackars flickan som du gjorde mot kökspigan får du med mig att göra."

Juste, Keaton är en äcklig mansgris, men ska föreställa charmig. *slow clap*
*Deep breath* Uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu



gh...ugh.

Han skrattar glatt, trots att slaget måste gjort ont. "Om inte din mamma hittar mig först... Vänta... lilla flickan? Åh, snälla, säg att hon är ung och vacker som en blomma."

"Hon är endast fjorton!"

Då ler han. "Jag ska gifta mig med henne!"

Han är arton c:

Han vill ha sex med en fjortonåring och liknar henne vid en blomma.

Jag hatar verkligen när folk liknar kvinnor vid blommor.
c': Beautiful!

Jag himlar med ögonen och försöker sparka honom rakt mellan benen. Tyvärr drar han sig undan i sista stund. "Du vill bara ha en ursäkt för att gå till sängs med henne."

"Caitlin, du känner mig så bra!" Han gör ett utfall mot min arm och är nära att slå upp mitt eget svärd ut handen. "Vill du höra dagens skvaller?"

"Kör på."

Och medan vi fäktas med träsvärden tills vi blir alldeles svettiga berättar han om hur pratet rusar i köket. "Alla är nervösa inför balen." säger han. "Jag menar, det är ju ändå drottningens födelsedag. Kokerskan är alldeles till sig. Men vet du vad? Jag tror hon har något ihop med en av tjänarna. Han verkar väldigt förtjust med henne."

"Säger de något om mig?"

"Jodå. De säger att du är tokig. Att du är himla envis som ska tvinga alla gäster att bära masker, bara för att du själv vill ha en kväll som en vanlig person.

Fan vilken klumpig exposition. "Ja serru Caitlin, låt mig berätta vad du har gjort och varför!!!"

Och masker är en så korkad grej tbh, alla vet vem alla är, försök inte ens påstå annat.

Men Caitlin, du är inte en vanlig person. Du är prinsessan."

Hur länge kommer det här fortsätta? Vi fattar. Hon vill inte vara en prinsessa. Now stop it.

Jag stannar upp för en sekund och stirrar på honom. Orden gör fruktansvärt ont i bröstet, för jag hatar verkligen sanningen. Därefter stampar jag honom på foten så ha skriker till. Därefter gör jag utfall efter utfall bara för att trötta ut honom.

"Jag struntar i vad de säger! Jag vill kunna vara vanlig. Har du någon aning om hur jobbigt det är att vara av kungligt blod?"

"Det skulle vara rena drömmen. Om jag vore prins skulle varenda kvinna falla rakt i famnen på mig.

"Om jag var prins skulle jag manipulera folk genom min makt och tvinga kvinnor att ha sex med mig! :D"

Jag menar, om han vill ligga med kvinnor, så kan han ju göra det utan att vara prins? Varför har hans potentiella kunglighet något att göra med hur mycket sex han har? Jag kan inte tolka det på ett annat sätt.

Påtal om det, du vet hon som säljer blommor på marknaden? Hon log åt mig. Jo, jag menar allvar. Imorgon ska jag fria."

"Skulle du inte fria till skräddaren? Och igår skulle du gifta dig med främlingen du mötte på stan. Innan dess så-"

Han slår till mig på axeln. "Man kan ändra sig!"

"Men vill du inte uppleva riktig kärlek? Sån som varar för evigt, och inte bara någon dag?"

"Det är dina drömmar, Caitlin. Jag vill bara ha en kvinna som kan ge mig vad jag behöver."

Sex. Han vill bara ha sex.
c':

Ett tag stannar han upp och bara ser på mig. "Varför är ni så fantastiska varelser?"

Det här är vad vi SJWs kallar välvillig sexism (direkt översättning från benevolent sexism). Keaton älskar kvinnor!!! Dom är så ... vackra!! Och han vill knulla dom!! Kolla hur adorable och goofy han är!! Om en kvinnlig karaktär gjorde samma sak så skulle hon säkert inte få samma positiva beskrivning.

"Om du försöker något med mig kommer du inte vakna upp imorgon bitti!"

"Dig har jag redan varit förälskad i. I två hela år! Men sen gick det upp för mig att du är alldeles för dominant."

Jag vill ha en kvinna som gör precis som jag säger och suger av mig bara när JAG vill! :D Ni är så underbara varelser, ni kvinnor!! Så vackra!!

"Ah, du vill helt enkelt bara ha någon som kan ta hand om din skit? Varför skaffar du dig inte en piga?"

"Jag har inte alla pengar i världen, Caitlin, som vissa andra här. Du kan köpa dig vad du vill, och lite till."

"Tro mig, om jag kunde köpa mig vad jag ville skulle jag köpa ut mig ur slottet. Men det är omöjligt. Keaton, jag önskar att jag var med i ett äventyr. Du vet, de äventyr jag läst om. Igår var jag uppe halva natten och läste om en prinsessa som blev inlåst i ett torn och blev sedan räddad av en riddare! Och innan dess läste jag om en trollkvinna som kunde utföra magi. Hon tvingade en man att älska henne, och det gjorde han. Men när förtrollningen bröts blev hon istället hans värsta fiende. Men tillslut börjar de älska varandra på riktigt!"

Fan vilken läskig story, den där sista. Hon tvingade honom att älska henne, trots att han inte ville, sedan visade det sig att de inte är kompatibla, men i slutet får kvinnan som hon ville och blir belönad med mannen hon manipulerade! Wow! Det här tycker Caitlin är bra litteratur! Varför är jag inte förvånad?
Jag antar att det här utspelar sig i en medeltida värld som de flesta fantasys gör. So fun fact: De flesta skrifter som skrevs om medeltiden, som alla dessa riddarberättelser och äventyr, skrevs långt efter medeltiden. 
*
Men det fungerar inte direkt som kritik här eftersom världen kan ändras "lite hur man vill" i en fantasy.

Det här ska utspela sig i en tid som liknar 1800-talet, så senare än medeltiden, fast ibland känns det som att författaren själv inte riktigt vet vad hon gör.
Åh gör det? För mig lät det som medeltiden.

Jag träffar Keaton med svärdet så hårt på båda benen att han snubblar omkull och faller på rygg. Jag sätter träpinnen mot hans halsgrop. "Det är vad jag vill ha, men det går inte att köpa."

Han ler snett och reser sig upp från det skitiga golvet. "Du är helt klart inte skapt för att vara prinsessa, ers majestät. Förresten, din klänning är alldeles skitig. Så som din förra. Du måste kasta den med." Han flinar. "När tror du din mamma kommer märka att det försvinner klänningar lite då och då?"

Varje fredag. Hur många klänningar har hon? Ju mer jag läser desto mer osannolikt blir allt.

***

Jag har känt Keaton i hela mitt liv. Vi båda är lika gamla och bästa vänner, men ändå helt olika. Medan han drömmer om ett liv med guld, silver, baler och kvinnor vill jag ha något helt annat. Keaton är slottets stallpojke. Han tar hand om hästarna som de vore sina egna barn. Ärligt tror jag han väljer hästar före kvinnor...

Han behandlar kvinnor värre än hästar, menar du?
...If he would live in our world he would be thrown in prison for the act of beastiality...

Tror jag. När vi båda kom in i tonåren var en hemsk tid för oss båda, men speciellt för honom. Han kunde inte slita blicken från mig. Och jag märkte själv hur brösten växte och att jag fick hår på alla möjliga ställen. Jag antar att det var då han blev så kallat förälskad i mig. Men det gick över så fort han gick till marknaden för första gången.

"Caitlin." hade han sagt när han kommit tillbaka till stallet. "Du anar inte hur många tjejer det finns där. Och alla är så fina. Som skinande pärlor. Jag vill ha dem allihop!"

Döda. Honom. NU.

Kvinnor är inte människor för honom. Dom är bara vackra pärlor och blommor som ska vara submissiva och sättas på när an än vill.
c':

Han var tretton.

Jag antar att om han varit kvinna hade han blivit kallad slyna,

Yep, sant. Jag håller med. Bra att du är medveten. Tyvärr snackar du skit om en annan kvinna senare i storyn, så inga poäng.

tyvärr ser inte alla det så.

Vänta va.

Män är som de är,

UUUUGH.

sa mamma till mig en gång. Låt Keaton bete sig som han vill. Han tröttnar snart.

Han är arton och har fortfarande inte tröttnat.

Men jag älskar honom som min egen bror. Tyvärr är det förbjudet att umgås med någon av tjänstefolket under min fritid. Det skulle anses som högt opassande.

... MEN DU OCH DIN FAMILJ ÅT MED EN TJÄNARE INNAN?!!!?!

Så när vi blev äldre tvingade mamma mig att stanna inne så mycket som möjligt, bara för att hålla mig borta från Keaton.

Det var då jag började göra ett rep av alla lakan.

Vi tränar svärdfäktning varje måndag, onsdag, fredag och söndag. Helst oftare om det går, men det är för riskabelt. Jag kan bli upptäckt och då skulle mamma avskeda honom direkt. Kanske till och med bannlysa honom från området... Hon är rätt sträng.

Jag är riktigt bra på svärdfäktning, om jag får säga det själv.

Visst, att veva pinnar runt med sin kompis är samma sak som att få formell, profesionell träning. Uh huh.

Jag börjar till och med bli bättre än Keaton. Det är väldigt jämt mellan oss. Ibland vinner jag, och ibland vinner han. Men egentligen spelar det ingen roll om jag får segern eller inte. Det som spelar någon roll är att jag vid den stunden, bland slagens ljud, känner jag mig äntligen levande.

Slagens ljud? Veva pinnar runt? Mm kk.

Något som jag aldrig får uppleva inom slottsmurarna.

Jag föreställer mig att Caitlin bara ligger i sin säng hela dagarna, stirrar upp i taket och stället frågor som "How Can Mirrors Be Real If Our Eyes Aren't Real?"

Det går två dagar, och helt plötsligt är det mammas födelsedag. Jag har låtit köpa ett stort diamanthalsband från ett främmande land till henne. Självklart kommer hon bara se på det och fnysa till, men det känns bra att ge henne presenter lite då och då.

För kungligheter hade inte nog med dyrt onödigt skit, bäst att ge dom ännu mer!

Jag tänker, att om jag ger henne något varje år så låter hon mig tillslut lämna slottet.

Haha, vad gulligt!
Sssch let her dream!

Om så bara för en dag.

Pappa håller med mamma om att jag ska stanna inne. Han är väldigt bestämd om sin sak och om jag någonsin försöker ifrågasätta blir han arg på mig. Och mamma säger att jag måste göra min plikt. Min lycka får gå åt skogen så länge vi har en tronarvinge i landet.

Yep. Så är det. Deal with it, cupcake.

"Den här korsetten tar livet av mig!" andas jag när Annabelle hjälper mig att snöra den. Hon har jobbat hos oss i några dagar, men kan redan sitt jobb. Mamma avskedade den andra för att hon slutligen blev min vän. Som sagt, att umgås med tjänstefolket kommer inte på fråga.

Men att äta med dom går bra.

"Ers majestät." säger Annabelle med sin blyga stämma. "Om det är till någon tröst ser ni förtjusande ut. Jag är säker på att ni stöter på ännu en friare ikväll. Kommer ni tacka nej då med?"

Jag ger henne en arg blick i spegeln som hon inte besvarar. Det är inte för att vara oartig, utan för att hon helt enkelt inte får se en kunglig i ögonen. Den regeln bryter Keaton på hela tiden.

"Jag kommer tacka nej tills jag vissnar och dör!" säger jag ursinnigt. "Jag vägrar gifta mig med någon. De som friar vill bara åt våra pengar, inte min kärlek."

Yep. Deal with it.

Jag vet att jag verkar osympatisk, men ofta när det är en "spunky princess" så är det alltid en modern tonårsflicka i en pseudo-historisk berättelse, med moderna tankar och uppfattningar som hon inte ens borde INSE EXISTERADE.

Visst, hon kan känna inom sig att något är fel, att hon inte vill, att hon måste bort, men att hon har uppfattningar som inte utvecklas förrän långt fram i tiden? Nope. Bullshit. Att gifta sig av kärlek är en väldigt modern tanke, som definitivt inte borde existera under 1800-talet då äktenskap var mest bara affärer.

"Jag är hemskt ledsen om jag förolämpade er! Och inte ska ni oroa er. Jag är säker på att ni hittar er kärlek någon dag."

"Inte i det här slottet..."

"Caitlin." säger min mamma allvarligt som också är i mitt rum. Jag och Annabelle står bakom en stor, ljusblå skiva för att kunna byta om ifred. "Nu är du otrevlig. Det här är ditt hem, och du får finna dig i det!"

"Men tänk om jag inte vill det?"

"Ikväll är det min dag, tänk lite på det. Jag fyller ju år! Och sen ville du ju så gärna att alla skulle ha masker, och du fick din vilja igenom. Dessutom lät jag dig bjuda den där avskyvärda stallpojken. Men då förväntar jag mig något i gengälld."

Annabelle räcker mig en vacker, guldig klänning som är så förtjusande att vem som helst skulle häpnat. Dock inte jag. Istället rynkar jag på ögonbrynen åt både mammas ord och plagget.

"Vad menar du med det?" frågar jag medan jag får hjälp med att sätta på den. "Vadå gengäld?"

"Du är arton, min kära. Det är dags för dig att hitta en man. Pigan har rätt, många kommer vilja fria till prinsessan ikväll, men självklart kommer du vara utklädd så ingen känner igen dig!" Hon suckar. "Så jag tog initiativet att skicka förfrågan om giftemål till några män runt om i länderna. Både kungligheter och från adeln. Den första som svarar ja kommer få gifta sig med dig. Svaren bör komma hit imorgon eller övermorgon."

Bullshit. Det skulle vara tvärtom. Män skulle alla vilja gifta sig med henne, och föräldrarna skulle veta det och noggrannt välja den som är mest lönsam, inte bara skicka ut en massa random brev. Och om svaren kommer imorgon eller övermorgon, hur kan man då avgöra vilken som var först? I just ... WHAT. Borde inte den som är närmast logiskt sätt få sitt brev levererat snabbast? I just ... HELP. 
Ssssch don't question. It a fantasy. It mek sens.

Jag stelnar till och känner hur blodet försvinner från ansiktet. Plötsligt blir jag svag i benen. "Va?"

"Lilla Caitlin, du hörde mig mycket väl. Och oroa dig inte. Männen är stiliga och det finns inte någon över femtio. Tro mig, det här är för allas bästa."

Jag greppar tag om bordet bredvid mig i samma stund om Annabelle har fått på mig klänningen. Jag ber henne att lämna rummet omedelbart och hon går utan protester. Snart hör jag hur dörren stängs efter henne. Huvudet dunkar och korsetten som redan var trång har blivit tusen gånger svårare att ha på sig. Nej. Jag är inte redo. Om jag gifter mig kommer jag vara en fånge i mitt egna slott!

Är du inte det redan?
 Och var det verkligen så smart att berätta det här innan festen? Varför inte senare när de kunde ha en lugn stund tillsammans och prata igenom det? Varför inte låta henne välja mellan männen som de skickade brev till för att ge en illusion av självständighet?
Good point. Det skulle också visa modern som intelligent och listig och villig att manipulera sin dotter för att få som hon vill, fast då kommer ju Caitlin att se inte lika smart ut, och det går ju inte!
Ah juste, jag glömde.

"Caitlin? Mår du bra?" Min mamma låter faktiskt orolig.

Jag tar solfjädern som ligger närmast mig och börjar vifta den framför ansiktet. Jag står fortfarande bakom skärmen så mamma inte kan se mitt panikslagna ansikte. Hon fortsätter dock prata:

"Du är mycket självisk, vet du det? Du är den enda tronarvinge vi har och du har redan fyllt arton. Om du blir äldre än tjugo kommer männen tycka du är på tok för gammal. Jag var inte mycket yngre än dig när jag gifte mig med din far. Och visst tyckte jag han var gammal! Han hade fyllt trettiotvå. Men jag lärde mig att älska honom. Och det kommer du också göra med din framtida man."

Hela världen rasar samman för mina fötter.

Allt jag vill är att få uppleva ett äventyr och slippa fängelset som jag kallar hem. Men nu, nu kan jag inte det längre.

Jag förstår inte. Vad förändras om hon gifter sig? Hon har inte mindre chans att rymma då än vad hon har nu.

Jag sväljer och skakar på huvudet. Försök tänka positivt! Det är inte säkert att de svarar. Nej, det gör de inte. Arton är säkert också gammalt för en kvinna. De vill säkert inte ha mig. Och eftersom de redan är rika behöver de inte mina pengar. Allt kommer lösa sig. Jag kommer inte alls behöva gifta mig.

Med ett djupt andetag går jag bort från skärmen och ser mamma rakt i ögonen. "Tack för informationen." säger jag torrt. "S-skulle jag kunna få vara för mig själv en stund?"

Hon granskar mig från topp till tå. "Åh, gumman. Du ser strålande ut!"

"Snälla, mamma. Kan du... Jag måste vara ensam ett tag."

Hon sväljer. Ler. Och nickar, som om hon förstår. Men det gör hon verkligen inte. När hon lämnar mitt rum blir jag alldeles ensam. Jag rusar till fönstret och ser ut mot horisonten. Dimman är alldeles tjock på vattnet. Andas. Jag måste andas.

Visst, det här är orättvist och jag sympatiserar med Caitlin. Men samtidigt finns det många sätt att ta sig ur situationen. (Och hon är en jobbig karaktär som jag inte orkar med.) Och inser hon inte att om hon blir drottning så får hon mycket mer frihet och pengar att resa? Kungligheter förr i tiden gjorde inte mycket än att ta skatter från sitt folk och göra som de ville.

Ute på slottsgården ser jag festklädda människor gå runt och inspektera klippningen på buskarna och till och med längden på gräset. De pratar lågt och stillsamt. Festen har redan börjat och allt jag behöver göra är att sätta på mig masken och gå ner dit.

Men jag förmår mig inte.

Inte än.

Så ett tag stirrar jag bara på människorna nedanför mig. Vissa håller på att bege sig in till slottet igen där musiken är i full gång. Jag skulle aldrig kunna klara av fler baler. Jag skulle inte kunna vara glad i detta slott. För om jag stannar, ja, då dör jag här.

Mina ögon söker sig till horisonten igen. Snälla. Kan inte någon hjälpa mig härifrån?

Du kan ju bara ... sticka. Du vet. Om du kan klättra ut från slottet så kan du lika enkelt bara dra. Men nej, det här måste vara dramatiskt!

Men det är säkert ingen som hör min allra högsta önskning. Den är alldeles för absurd och-

Jag avbryter mina tankar när jag plötsligt ser något färdas ut ur den vita dimman. Med kisande ögon försöker jag se närmre. Och där. Ett skepp. Med mörka segel. En aning annorlunda är det att skeppet kommer såhär sent. Gästerna från främmande länder har redan kommit.

Men jag skakar av mig misstankarna. De har säkert bara kommit sent. Det har faktiskt hänt förut.

*sigh*

Vad är poängen med det här ens? Alla vet vad det här är för något och vad det betyder.
Ssssch don't spoil! D:

Jag kastar en blick mot dörren igen och suckar. Jag är fortfarande inte redo att gå ner. Jag måste först smälta allt mamma sa. Så jag sätter mig ner på sängen, och försöker somna. För i sömnen glömmer man verkligheten och alla dess bekymmer.

Åtminstone för en stund.

Ska du sova i en klänning och korsett?

Kk.
Have fun.