Raymond använder sin tjocka bok och fortsätter läsa ut den. Jag betraktar honom, men hör inte ett dugg på vad han säger. Han börjar bli gammal... Eller börjar? Han måste blivit gubbe långt innan jag föddes. Han var mammas lärare, och nu min. Tänk om han stannar länge nog för att lära ut mina barn? Nej, det kommer ju aldrig ske. Min mardröm är att få barn.

Förutom med DEN ENDE.

Stackarn. Jag är antagligen den sista elev i familjen Raymond har.

"Vem var Fenix den tredje?" frågar han mig och drar upp glasögonen till näsroten.

Jadu... Om jag visste det skulle jag inte sitta här!

Vänta va.
?.?

"Jag vet inte..."

"Han var din farfars bror." Nu verkar han en aning irriterad, men jag vet att det kommer gå över i ett ögonkast. Raymond skulle aldrig kunna vara arg på mig. Han är som min egen morfar.

50 spänn på att Bumblebore inte kommer att återvända efter denna scen.

"Skriv ner det, ers majestät innan ni glömmer bort det!"

Jag ler för mig själv och tackar livet för att han just sa det. En häpen min klistras på mitt ansikte när jag ser på det platta träbordet. "Jag har tydligen glömt min penna... igen." Jag skrattar till. "Jag ska genast hämta den!"

Raymond sluter ögonen och hållningen blir allt svagare. Jag menar verkligen inte att vara så taskig mot honom, men jag måste komma härifrån. Precis som varje fredag. Jag har någon att träffa vid solnedgången.

Bumblebore is pretty stupid.

"Jag lovar att det går snabbt!" lägger jag till samtidig som jag reser mig upp. Det är en klumpig rörelse. Faktum är att allt jag gör anses vara klumpigt i andra, kungliga ögon. Jag kan inte sträcka på mig ordentligt. Jag kan inte le ordentligt. Jag kan inte uppföra mig ordentligt. Jag kan ärligt talat säga att jag inte gör något ordentligt. I alla fall inte när det gäller kungliga sysslor.

#spunkmasterstrikesagain
Ja du har sagt det...några gånger...
*

Jag hör Raymond muttra något argt när jag springer ut från den kalla lokalen och ut i en av slottets många korridorer. Fållen måste jag hålla uppe när jag rusar fram, annars snubblar jag. Mitt långa, mörkbruna hår virvlar i lockar omkring huvudet och pärlhalsbandet runt min hals gungar upp och ner.

"Jag är inte vacker! Ignorera dessa vackra beskrivingar jag använde när jag beskriver mig själv!!"

I den här korridoren är jag alldeles ensam. Det finns bara några vakter vid utgångarna. På så sätt kan jag osedd ta mig från lektionssalen till mitt eget sovrum. Det är en fördel som jag använt mig av många, många gånger.

Okej, nej. Om hon har gjort det varje fredag, skippat lektionen för tidigt varje fredag, så borde någon jävel ha märkt det vid det här laget och se till att hon antingen har vakter eller inte kan komma undan. Och förresten, varför är prinsessan tvungen att ha med sig egna pennor? Är inte det här hennes slott? Bor hon inte här? Allt hon behöver borde redan finnas i klassrummet, hon är inte någon modern skolflicka som behöver bära med sig allt till varje lektion. I'm sorry, but this makes no sense.
Don't question. It fantasy.

När jag kommer in till mitt rum slänger jag av mig halsbandet och drar ut hårnyporna som suttit fästa i håret.

Vad bra att du förklarade att hårnypan satt i håret, annars hade jag blivit förvirrad.

Jag önskar jag hade tid att byta om till bekvämare kläder men det hinner jag inte.

Jag vet inte om kvinnor på 1800-talet verkligen hade "bekvämare" kläder som vi har nu, med den där inga-byxor-grejen. Plus att hon är en prinsessa, hennes garderob kan inte bestå av mycket annat än klänningar.

Snart kommer Raymond märka att jag är borta lite för länge,

Vilket han borde märka varje fredag?

och då vill jag inte vara kvar i slottet. Snabbt som ögat kastar jag mig på golvet och ser in under sängen. Där ligger ett rep som jag själv gjort av gamla, utnötta lakan. Försiktigt knyter jag fast det i kroken som sitter i väggen och slänger ut det ur rummet. Jag är så glad att mitt fönster är på slottets baksida. Annars skulle folk se hur jag kämpsamt klättrar ner för slottets vägg. jag få mer konflikt än vad jag klarar av och bli tvungen att hitta på ett originellt sätt att ta sig ur ett slott.

Det är inte så långt till marken. Max åtta meter. Och visst, om jag faller så skadar jag mig rejält. Kanske till och med dör. Men varför vara rädd för något som ingen vet något om? Det är snarare ett äventyr.

Att dö är ett äventyr? Okej. Varför inte bara dö då? Om du vill bort så mycket och tycker att döden är ett äventyr, vad stoppar dig? 

Förlåt, men den här logiken är konstig. Vill du inte hellre undvika döden så att du kan utforska världen?

Och jag hatar verkligen när karaktärer som redan har det bra gnäller om hur för bra dom har det och längtar bort till något vagt Äventyr. Det kanske är en personlig åsikt men jag föredrar karaktärer med ett konkret mål istället för någon vag dröm.

De första gångerna jag klättrade ner för väggen fick jag värk i både armar och ben, men nu är jag så van att det går lättare och lättare för varje gång.

När mina fötter snuddar vid det gröna gräset drar jag i repet så knuten lossnar. Keaton visade mig hur man knöt något stadigt, men hur man också enkelt kunde lösa upp den. Och det funkar faktiskt. Repet gjort av lakan gömmer jag i rosenbusken, och därefter smyger jag bort till stallet.

Huuuuuur ska du komma upp igen?
Sssch it fantasy.

Det finns vakter överallt. Om de råkar se mig kommer det inte dröja länge innan de kallar på mamma eller pappa. Och då är det kört. De kommer sätta galler för det där fönstret vilken dag som helst. Det är jag säker på.

Men eftersom jag gjort den här rutinen varje fredag

Sedan hur länge? Ju mer tid har gått desto mer osannolikt är det att ingen har upptäckt det än.

har det blivit en barnlek och jag kommer enkelt förbi alla människor genom att gömma mig bakom träd, buskar och murar. Jag kan faktiskt vara smidig när det gäller att smyga bort från alla andra.

I en klänning. Och korsett. Okej, visst.

Jag skulle ha varit MYCKET mer imponerad om Caitlin memorerade varje vakts patrulleringsmönster och rotation, om hon visste när det var minst folk och var, och om hon valde en tid på dygnet där hon var ensam och kunde smyga ut utan att hitta på ursäkter, i kläder osm inte drar till sig uppmärksamhet och som är bekväma att röra sig i. Nu ser hon bara ut som en tonåring som smyger ut till baksidan av skolan för att röka.

Stallet ligger inte långt härifrån. Pappa lät bygga det mycket nära mitt sovrum så jag kunde höra hästarna gnägga utanför fönstret. Tydligen gjorde det mig lugn när jag skulle sova. ännu enklare för mig att få som jag ville. Men nu när jag är äldre är det bara irriterande. Jag har en egen häst. Men henne får jag inte rida. En prinsessa ska inte vara utanför slottet och roa sig.

Folk hade inte fritid på den här tiden som vi har idag. Det fanns knappt tid för att roa sig för huvudtaget.

Det enda anledningen till jag fått den hästen är för att det ska se bra ut för alla gäster som kommer på besök då och då.

Blodet pumpar i ådrorna och jag hör hur hjärtat rusar i bröstet. Det känns förbjudet och spännande att rymma från slottet. Även fast jag fortfarande är kvar på gårdsplanen.

Och även om du har gjort det så många gånger att det har blivit en barnlek? Du verkar lättimponerad.

När som helst kommer Raymond förstå vad jag gjort, om inte han redan fattat.

Vilket han borde ha gjort första gången du gjorde det här.

Och då dröjer det minst tio minuter att vandra till slottets andra ände och ytterligare tio minuter för mamma att kalla på vakterna. Och att hitta mig kan ta över flera timmar.

Låter osannolikt. Varför tar det så lång tid för modern att kalla på vakterna? Finns dom inte överallt? Och om arvingen har tappats bort så tror jag att sökningen skulle bli rätt intensiv, och stallet vid slottet är ett enkelt ställe att kolla.

Det är inte så att mina föräldrar inte litar på mig. De är bara oroliga. Antagligen är de rädda att jag ska bli kidnappad av någon rövare.

OMG FORESHADOWING
Omgomgomgomg!

"Keaton?" Jag kommer in i stallet och stänger den stora trädörren efter mig. En häst gnäggar i sitt bås. "Keaton, är du här?" När jag gått runt i stallet och inte hittat honom blir jag riktigt förbannad. "Men för i helvete, Keaton! Kom fram nu innan jag kallar på vakterna. Så att dom kan ta mig tillbaka in till slottet och jag kan få utegångsförbud."

Då får jag ett slag i bakhuvudet.

Inte hårt. Min bästa vän skulle aldrig skada mig permanent. Jag tjuter till och snor runt. Keaton flinar med träsvärdet i händerna.

"Ers majestät," säger han överdrivet. "ert

STOR BOKSTAV.

ovårdade språk passar inte er vackra mun."

"Akta så jag inte skär av din tunga! För varken din mun eller ditt språk är särskilt fint!"

Han kastar åt mig träsvärdet innan han tar ett eget som står bredvid honom. Hans vita häst står några meter ifrån oss och ser på medan han tuggar det torra höet. Han glor på mig som om han verkligen hoppas på att jag ska förlora denna duell. Dumma djur!

Varför har han en häst? Hur har han råd med en? Varför står den i det kungliga stallet?

Det slutar med att jag lipar åt den stackars hästen.

Caitlin är fem, allihopa. Och det här kommer att forstätta genom hela boken btw. Jag vet att det ska föreställa charmigt och hennes "grej", men vilken artonåring lipar for realzies? Åt en häst? Christ on a cracker.

Keaton drar efter andan är ren förfäring. "Hur kan du vara så grym och elak. Min häst har inte gjort dig någonting!" Därefter flinar han och försöker bli allvarlig. "Varför är du sen? Jag har väntat i evigheter."

Han gör ett utslag med svärdet mot min midja, men jag lyckas plocka det.

"Raymond drog ut på lektionen. Och innan dess fick jag skäll av mamma för att inte ha satt upp håret vid matbordet, trots att vi hade viktiga gäster. Och gissa vilka de gästerna var? Jo, någon kvinna som tydligen sydde mina klänningar. Vi har fått en ny skräddare. Hon kommer dessutom bli min personliga tjänare."

... Varför äter den kungliga familjen med en skräddare/tjänare? 
Ssssch it fant-ok no it makes no sense at all. Even for a bad fantasy.

Jag siktar mot hans bröst, men han hoppar smidigt undan och springer runt bakom mig.

VARFÖR ÄTER DEN KUNGLIGA FAMILJEN MED EN TJÄNARE?!

"Är hon snygg?"

Jag slår till honom på benet och träffar. "Om du springer efter den stackars flickan som du gjorde mot kökspigan får du med mig att göra."

Juste, Keaton är en äcklig mansgris, men ska föreställa charmig. *slow clap*
*Deep breath* Uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu



gh...ugh.

Han skrattar glatt, trots att slaget måste gjort ont. "Om inte din mamma hittar mig först... Vänta... lilla flickan? Åh, snälla, säg att hon är ung och vacker som en blomma."

"Hon är endast fjorton!"

Då ler han. "Jag ska gifta mig med henne!"

Han är arton c:

Han vill ha sex med en fjortonåring och liknar henne vid en blomma.

Jag hatar verkligen när folk liknar kvinnor vid blommor.
c': Beautiful!

Jag himlar med ögonen och försöker sparka honom rakt mellan benen. Tyvärr drar han sig undan i sista stund. "Du vill bara ha en ursäkt för att gå till sängs med henne."

"Caitlin, du känner mig så bra!" Han gör ett utfall mot min arm och är nära att slå upp mitt eget svärd ut handen. "Vill du höra dagens skvaller?"

"Kör på."

Och medan vi fäktas med träsvärden tills vi blir alldeles svettiga berättar han om hur pratet rusar i köket. "Alla är nervösa inför balen." säger han. "Jag menar, det är ju ändå drottningens födelsedag. Kokerskan är alldeles till sig. Men vet du vad? Jag tror hon har något ihop med en av tjänarna. Han verkar väldigt förtjust med henne."

"Säger de något om mig?"

"Jodå. De säger att du är tokig. Att du är himla envis som ska tvinga alla gäster att bära masker, bara för att du själv vill ha en kväll som en vanlig person.

Fan vilken klumpig exposition. "Ja serru Caitlin, låt mig berätta vad du har gjort och varför!!!"

Och masker är en så korkad grej tbh, alla vet vem alla är, försök inte ens påstå annat.

Men Caitlin, du är inte en vanlig person. Du är prinsessan."

Hur länge kommer det här fortsätta? Vi fattar. Hon vill inte vara en prinsessa. Now stop it.

Jag stannar upp för en sekund och stirrar på honom. Orden gör fruktansvärt ont i bröstet, för jag hatar verkligen sanningen. Därefter stampar jag honom på foten så ha skriker till. Därefter gör jag utfall efter utfall bara för att trötta ut honom.

"Jag struntar i vad de säger! Jag vill kunna vara vanlig. Har du någon aning om hur jobbigt det är att vara av kungligt blod?"

"Det skulle vara rena drömmen. Om jag vore prins skulle varenda kvinna falla rakt i famnen på mig.

"Om jag var prins skulle jag manipulera folk genom min makt och tvinga kvinnor att ha sex med mig! :D"

Jag menar, om han vill ligga med kvinnor, så kan han ju göra det utan att vara prins? Varför har hans potentiella kunglighet något att göra med hur mycket sex han har? Jag kan inte tolka det på ett annat sätt.

Påtal om det, du vet hon som säljer blommor på marknaden? Hon log åt mig. Jo, jag menar allvar. Imorgon ska jag fria."

"Skulle du inte fria till skräddaren? Och igår skulle du gifta dig med främlingen du mötte på stan. Innan dess så-"

Han slår till mig på axeln. "Man kan ändra sig!"

"Men vill du inte uppleva riktig kärlek? Sån som varar för evigt, och inte bara någon dag?"

"Det är dina drömmar, Caitlin. Jag vill bara ha en kvinna som kan ge mig vad jag behöver."

Sex. Han vill bara ha sex.
c':

Ett tag stannar han upp och bara ser på mig. "Varför är ni så fantastiska varelser?"

Det här är vad vi SJWs kallar välvillig sexism (direkt översättning från benevolent sexism). Keaton älskar kvinnor!!! Dom är så ... vackra!! Och han vill knulla dom!! Kolla hur adorable och goofy han är!! Om en kvinnlig karaktär gjorde samma sak så skulle hon säkert inte få samma positiva beskrivning.

"Om du försöker något med mig kommer du inte vakna upp imorgon bitti!"

"Dig har jag redan varit förälskad i. I två hela år! Men sen gick det upp för mig att du är alldeles för dominant."

Jag vill ha en kvinna som gör precis som jag säger och suger av mig bara när JAG vill! :D Ni är så underbara varelser, ni kvinnor!! Så vackra!!

"Ah, du vill helt enkelt bara ha någon som kan ta hand om din skit? Varför skaffar du dig inte en piga?"

"Jag har inte alla pengar i världen, Caitlin, som vissa andra här. Du kan köpa dig vad du vill, och lite till."

"Tro mig, om jag kunde köpa mig vad jag ville skulle jag köpa ut mig ur slottet. Men det är omöjligt. Keaton, jag önskar att jag var med i ett äventyr. Du vet, de äventyr jag läst om. Igår var jag uppe halva natten och läste om en prinsessa som blev inlåst i ett torn och blev sedan räddad av en riddare! Och innan dess läste jag om en trollkvinna som kunde utföra magi. Hon tvingade en man att älska henne, och det gjorde han. Men när förtrollningen bröts blev hon istället hans värsta fiende. Men tillslut börjar de älska varandra på riktigt!"

Fan vilken läskig story, den där sista. Hon tvingade honom att älska henne, trots att han inte ville, sedan visade det sig att de inte är kompatibla, men i slutet får kvinnan som hon ville och blir belönad med mannen hon manipulerade! Wow! Det här tycker Caitlin är bra litteratur! Varför är jag inte förvånad?
Jag antar att det här utspelar sig i en medeltida värld som de flesta fantasys gör. So fun fact: De flesta skrifter som skrevs om medeltiden, som alla dessa riddarberättelser och äventyr, skrevs långt efter medeltiden. 
*
Men det fungerar inte direkt som kritik här eftersom världen kan ändras "lite hur man vill" i en fantasy.

Det här ska utspela sig i en tid som liknar 1800-talet, så senare än medeltiden, fast ibland känns det som att författaren själv inte riktigt vet vad hon gör.
Åh gör det? För mig lät det som medeltiden.

Jag träffar Keaton med svärdet så hårt på båda benen att han snubblar omkull och faller på rygg. Jag sätter träpinnen mot hans halsgrop. "Det är vad jag vill ha, men det går inte att köpa."

Han ler snett och reser sig upp från det skitiga golvet. "Du är helt klart inte skapt för att vara prinsessa, ers majestät. Förresten, din klänning är alldeles skitig. Så som din förra. Du måste kasta den med." Han flinar. "När tror du din mamma kommer märka att det försvinner klänningar lite då och då?"

Varje fredag. Hur många klänningar har hon? Ju mer jag läser desto mer osannolikt blir allt.

***

Jag har känt Keaton i hela mitt liv. Vi båda är lika gamla och bästa vänner, men ändå helt olika. Medan han drömmer om ett liv med guld, silver, baler och kvinnor vill jag ha något helt annat. Keaton är slottets stallpojke. Han tar hand om hästarna som de vore sina egna barn. Ärligt tror jag han väljer hästar före kvinnor...

Han behandlar kvinnor värre än hästar, menar du?
...If he would live in our world he would be thrown in prison for the act of beastiality...

Tror jag. När vi båda kom in i tonåren var en hemsk tid för oss båda, men speciellt för honom. Han kunde inte slita blicken från mig. Och jag märkte själv hur brösten växte och att jag fick hår på alla möjliga ställen. Jag antar att det var då han blev så kallat förälskad i mig. Men det gick över så fort han gick till marknaden för första gången.

"Caitlin." hade han sagt när han kommit tillbaka till stallet. "Du anar inte hur många tjejer det finns där. Och alla är så fina. Som skinande pärlor. Jag vill ha dem allihop!"

Döda. Honom. NU.

Kvinnor är inte människor för honom. Dom är bara vackra pärlor och blommor som ska vara submissiva och sättas på när an än vill.
c':

Han var tretton.

Jag antar att om han varit kvinna hade han blivit kallad slyna,

Yep, sant. Jag håller med. Bra att du är medveten. Tyvärr snackar du skit om en annan kvinna senare i storyn, så inga poäng.

tyvärr ser inte alla det så.

Vänta va.

Män är som de är,

UUUUGH.

sa mamma till mig en gång. Låt Keaton bete sig som han vill. Han tröttnar snart.

Han är arton och har fortfarande inte tröttnat.

Men jag älskar honom som min egen bror. Tyvärr är det förbjudet att umgås med någon av tjänstefolket under min fritid. Det skulle anses som högt opassande.

... MEN DU OCH DIN FAMILJ ÅT MED EN TJÄNARE INNAN?!!!?!

Så när vi blev äldre tvingade mamma mig att stanna inne så mycket som möjligt, bara för att hålla mig borta från Keaton.

Det var då jag började göra ett rep av alla lakan.

Vi tränar svärdfäktning varje måndag, onsdag, fredag och söndag. Helst oftare om det går, men det är för riskabelt. Jag kan bli upptäckt och då skulle mamma avskeda honom direkt. Kanske till och med bannlysa honom från området... Hon är rätt sträng.

Jag är riktigt bra på svärdfäktning, om jag får säga det själv.

Visst, att veva pinnar runt med sin kompis är samma sak som att få formell, profesionell träning. Uh huh.

Jag börjar till och med bli bättre än Keaton. Det är väldigt jämt mellan oss. Ibland vinner jag, och ibland vinner han. Men egentligen spelar det ingen roll om jag får segern eller inte. Det som spelar någon roll är att jag vid den stunden, bland slagens ljud, känner jag mig äntligen levande.

Slagens ljud? Veva pinnar runt? Mm kk.

Något som jag aldrig får uppleva inom slottsmurarna.

Jag föreställer mig att Caitlin bara ligger i sin säng hela dagarna, stirrar upp i taket och stället frågor som "How Can Mirrors Be Real If Our Eyes Aren't Real?"

Det går två dagar, och helt plötsligt är det mammas födelsedag. Jag har låtit köpa ett stort diamanthalsband från ett främmande land till henne. Självklart kommer hon bara se på det och fnysa till, men det känns bra att ge henne presenter lite då och då.

För kungligheter hade inte nog med dyrt onödigt skit, bäst att ge dom ännu mer!

Jag tänker, att om jag ger henne något varje år så låter hon mig tillslut lämna slottet.

Haha, vad gulligt!
Sssch let her dream!

Om så bara för en dag.

Pappa håller med mamma om att jag ska stanna inne. Han är väldigt bestämd om sin sak och om jag någonsin försöker ifrågasätta blir han arg på mig. Och mamma säger att jag måste göra min plikt. Min lycka får gå åt skogen så länge vi har en tronarvinge i landet.

Yep. Så är det. Deal with it, cupcake.

"Den här korsetten tar livet av mig!" andas jag när Annabelle hjälper mig att snöra den. Hon har jobbat hos oss i några dagar, men kan redan sitt jobb. Mamma avskedade den andra för att hon slutligen blev min vän. Som sagt, att umgås med tjänstefolket kommer inte på fråga.

Men att äta med dom går bra.

"Ers majestät." säger Annabelle med sin blyga stämma. "Om det är till någon tröst ser ni förtjusande ut. Jag är säker på att ni stöter på ännu en friare ikväll. Kommer ni tacka nej då med?"

Jag ger henne en arg blick i spegeln som hon inte besvarar. Det är inte för att vara oartig, utan för att hon helt enkelt inte får se en kunglig i ögonen. Den regeln bryter Keaton på hela tiden.

"Jag kommer tacka nej tills jag vissnar och dör!" säger jag ursinnigt. "Jag vägrar gifta mig med någon. De som friar vill bara åt våra pengar, inte min kärlek."

Yep. Deal with it.

Jag vet att jag verkar osympatisk, men ofta när det är en "spunky princess" så är det alltid en modern tonårsflicka i en pseudo-historisk berättelse, med moderna tankar och uppfattningar som hon inte ens borde INSE EXISTERADE.

Visst, hon kan känna inom sig att något är fel, att hon inte vill, att hon måste bort, men att hon har uppfattningar som inte utvecklas förrän långt fram i tiden? Nope. Bullshit. Att gifta sig av kärlek är en väldigt modern tanke, som definitivt inte borde existera under 1800-talet då äktenskap var mest bara affärer.

"Jag är hemskt ledsen om jag förolämpade er! Och inte ska ni oroa er. Jag är säker på att ni hittar er kärlek någon dag."

"Inte i det här slottet..."

"Caitlin." säger min mamma allvarligt som också är i mitt rum. Jag och Annabelle står bakom en stor, ljusblå skiva för att kunna byta om ifred. "Nu är du otrevlig. Det här är ditt hem, och du får finna dig i det!"

"Men tänk om jag inte vill det?"

"Ikväll är det min dag, tänk lite på det. Jag fyller ju år! Och sen ville du ju så gärna att alla skulle ha masker, och du fick din vilja igenom. Dessutom lät jag dig bjuda den där avskyvärda stallpojken. Men då förväntar jag mig något i gengälld."

Annabelle räcker mig en vacker, guldig klänning som är så förtjusande att vem som helst skulle häpnat. Dock inte jag. Istället rynkar jag på ögonbrynen åt både mammas ord och plagget.

"Vad menar du med det?" frågar jag medan jag får hjälp med att sätta på den. "Vadå gengäld?"

"Du är arton, min kära. Det är dags för dig att hitta en man. Pigan har rätt, många kommer vilja fria till prinsessan ikväll, men självklart kommer du vara utklädd så ingen känner igen dig!" Hon suckar. "Så jag tog initiativet att skicka förfrågan om giftemål till några män runt om i länderna. Både kungligheter och från adeln. Den första som svarar ja kommer få gifta sig med dig. Svaren bör komma hit imorgon eller övermorgon."

Bullshit. Det skulle vara tvärtom. Män skulle alla vilja gifta sig med henne, och föräldrarna skulle veta det och noggrannt välja den som är mest lönsam, inte bara skicka ut en massa random brev. Och om svaren kommer imorgon eller övermorgon, hur kan man då avgöra vilken som var först? I just ... WHAT. Borde inte den som är närmast logiskt sätt få sitt brev levererat snabbast? I just ... HELP. 
Ssssch don't question. It a fantasy. It mek sens.

Jag stelnar till och känner hur blodet försvinner från ansiktet. Plötsligt blir jag svag i benen. "Va?"

"Lilla Caitlin, du hörde mig mycket väl. Och oroa dig inte. Männen är stiliga och det finns inte någon över femtio. Tro mig, det här är för allas bästa."

Jag greppar tag om bordet bredvid mig i samma stund om Annabelle har fått på mig klänningen. Jag ber henne att lämna rummet omedelbart och hon går utan protester. Snart hör jag hur dörren stängs efter henne. Huvudet dunkar och korsetten som redan var trång har blivit tusen gånger svårare att ha på sig. Nej. Jag är inte redo. Om jag gifter mig kommer jag vara en fånge i mitt egna slott!

Är du inte det redan?
 Och var det verkligen så smart att berätta det här innan festen? Varför inte senare när de kunde ha en lugn stund tillsammans och prata igenom det? Varför inte låta henne välja mellan männen som de skickade brev till för att ge en illusion av självständighet?
Good point. Det skulle också visa modern som intelligent och listig och villig att manipulera sin dotter för att få som hon vill, fast då kommer ju Caitlin att se inte lika smart ut, och det går ju inte!
Ah juste, jag glömde.

"Caitlin? Mår du bra?" Min mamma låter faktiskt orolig.

Jag tar solfjädern som ligger närmast mig och börjar vifta den framför ansiktet. Jag står fortfarande bakom skärmen så mamma inte kan se mitt panikslagna ansikte. Hon fortsätter dock prata:

"Du är mycket självisk, vet du det? Du är den enda tronarvinge vi har och du har redan fyllt arton. Om du blir äldre än tjugo kommer männen tycka du är på tok för gammal. Jag var inte mycket yngre än dig när jag gifte mig med din far. Och visst tyckte jag han var gammal! Han hade fyllt trettiotvå. Men jag lärde mig att älska honom. Och det kommer du också göra med din framtida man."

Hela världen rasar samman för mina fötter.

Allt jag vill är att få uppleva ett äventyr och slippa fängelset som jag kallar hem. Men nu, nu kan jag inte det längre.

Jag förstår inte. Vad förändras om hon gifter sig? Hon har inte mindre chans att rymma då än vad hon har nu.

Jag sväljer och skakar på huvudet. Försök tänka positivt! Det är inte säkert att de svarar. Nej, det gör de inte. Arton är säkert också gammalt för en kvinna. De vill säkert inte ha mig. Och eftersom de redan är rika behöver de inte mina pengar. Allt kommer lösa sig. Jag kommer inte alls behöva gifta mig.

Med ett djupt andetag går jag bort från skärmen och ser mamma rakt i ögonen. "Tack för informationen." säger jag torrt. "S-skulle jag kunna få vara för mig själv en stund?"

Hon granskar mig från topp till tå. "Åh, gumman. Du ser strålande ut!"

"Snälla, mamma. Kan du... Jag måste vara ensam ett tag."

Hon sväljer. Ler. Och nickar, som om hon förstår. Men det gör hon verkligen inte. När hon lämnar mitt rum blir jag alldeles ensam. Jag rusar till fönstret och ser ut mot horisonten. Dimman är alldeles tjock på vattnet. Andas. Jag måste andas.

Visst, det här är orättvist och jag sympatiserar med Caitlin. Men samtidigt finns det många sätt att ta sig ur situationen. (Och hon är en jobbig karaktär som jag inte orkar med.) Och inser hon inte att om hon blir drottning så får hon mycket mer frihet och pengar att resa? Kungligheter förr i tiden gjorde inte mycket än att ta skatter från sitt folk och göra som de ville.

Ute på slottsgården ser jag festklädda människor gå runt och inspektera klippningen på buskarna och till och med längden på gräset. De pratar lågt och stillsamt. Festen har redan börjat och allt jag behöver göra är att sätta på mig masken och gå ner dit.

Men jag förmår mig inte.

Inte än.

Så ett tag stirrar jag bara på människorna nedanför mig. Vissa håller på att bege sig in till slottet igen där musiken är i full gång. Jag skulle aldrig kunna klara av fler baler. Jag skulle inte kunna vara glad i detta slott. För om jag stannar, ja, då dör jag här.

Mina ögon söker sig till horisonten igen. Snälla. Kan inte någon hjälpa mig härifrån?

Du kan ju bara ... sticka. Du vet. Om du kan klättra ut från slottet så kan du lika enkelt bara dra. Men nej, det här måste vara dramatiskt!

Men det är säkert ingen som hör min allra högsta önskning. Den är alldeles för absurd och-

Jag avbryter mina tankar när jag plötsligt ser något färdas ut ur den vita dimman. Med kisande ögon försöker jag se närmre. Och där. Ett skepp. Med mörka segel. En aning annorlunda är det att skeppet kommer såhär sent. Gästerna från främmande länder har redan kommit.

Men jag skakar av mig misstankarna. De har säkert bara kommit sent. Det har faktiskt hänt förut.

*sigh*

Vad är poängen med det här ens? Alla vet vad det här är för något och vad det betyder.
Ssssch don't spoil! D:

Jag kastar en blick mot dörren igen och suckar. Jag är fortfarande inte redo att gå ner. Jag måste först smälta allt mamma sa. Så jag sätter mig ner på sängen, och försöker somna. För i sömnen glömmer man verkligheten och alla dess bekymmer.

Åtminstone för en stund.

Ska du sova i en klänning och korsett?

Kk.
Have fun.