Om han vill sälja den hade han gjort det för länge sedan. Nej, han måste ha den till personligt bruk. Men till vad?

*

"Så länge du aldrig frågar mig eller någon av de andra männen om vad vi ska göra efter nästa landstigning så får du stanna. Men efter det vill jag aldrig mer se dig igen. Att ha prinsessan ombord är en stor risk. Det hoppas jag du vet."

"Det gör jag..." I en bestämd rörelse sträcker jag fram min hand över hans skrivbord. Det är samma hand som han skar mig i. Med andra ord så gör det ont när han fattar tag om den och skakar om den,

Du verkar inte riktigt veta vad "med andra ord" betyder.

men smärtan är på ett sätt en påminnselse om att detta är helt galet.

När han skakat min hand släpper han den till min förvåning inte. Istället drar han av mig handsken och sneglar på tygremsan runt den.

"Hur är det?" frågar han utan att låta ett dugg orolig. Han kanske är duktig på att dölja sina känslor?

Han kanske inte bryr sig om någon brud som bara betyder trubbel? Eller förväntar du dig att alla ska bry sig om dig, Caitlin?
Hon är ju en prinsessa så det skulle inte vara konstigt om hon förväntar sig det, fast å andra sidan ska hon vara en "otraditionell" prinsessa som inte bryr sig om kungligheter and shit.

"Bara bra." Jag rycker åt mig handen som om han bränt mig. Att röra vid honom är det sista jag vill just nu. Han litar på mig, men jag litar inte på honom.

Fast ... det gör du. Du är ändå på hans skepp, och du litar på att han och hans besättning inte kommer att döda eller våldta dig. Show, don't tell, asshole.

"Besättningen ska jobba till gryningen." säger han och börjar gå bort från bordet för att ge mig handsken. "Du kan få sova till dess. När de går och lägger sig kan jag visa runt dig uppe på däck. Men nu måste du sova, och jag vill ha några timmar ifred."

Han går raskt fram till dörren och öppnar den. Jag förväntar mig att Ryan ska stå där, men han är borta. När jag väl kommer med kaptenen leder han mig till en av de närmre dörrarna och vi kliver in i ett rum fyllt av madrasser och sängkojor. Trots att det inte är någon här inne nu, stinker det sprit och svett efter att ett flertal män levt härinne varje gång de gått och lagt sig. Jag tror jag aldrig upplevt en värre stank.

"Du kan sova på golvet." säger han utan att så mycket som kasta en blick till mig. "Och de regler som gäller är att detta är det enda rum du får vara i. Mitt är absolut förbjudet. Du får aldrig gå in där igen, okej? Och lastrummet, dörren mitt emot denna hytt, är det bäst att hålla sig borta ifrån. Man kan lätt göra sig illa där nere."

"I dörren bredvid din hytt då?" frågar jag. "Får jag inte gå in dit?"

"Nej! Det är absolut förbjudet. Det finns inte någon från min besättning som får öppna den dörren. Är det förstått?"

"Um...okej. Ditt skepp dina regler." Jag ser inte heller på honom. Varför har han helt plötsligt blivit så kall mot mig?

För att du är en oönskad främling på hans skepp, plus en kvinna? Varför är du så jävla dum?
But Lady Critic, she's spechul. :D

"Jag väcker dig i gryningen. Se till att sova ut. Och... eum... välkommen ombord." Därefter smäller han igen dörren rakt i ansiktet på mig.

***

Kaptenen väcker mig inte.

DUN DUN DUUUUUUN
*gasp*

Istället vaknar jag med ett illamående så stort att kräkreflexerna hotar. Skeppet gungar fram och tillbaka. Något säger mig att vi är på öppet vatten. Genast sätter jag en hand mot munnen och försöker andas genom näsan. Min syn är alldeles suddig av trötthet. Huvudet dunkar och det tar lång tid innan jag förstår vad jag gjort.

Åh, herregud.

Är det nu vi får veta att du var full dagen innan och det var därför som de betedde dig som en gigantisk idiot? Fast då måste du ha varit full hela berättelsen...so probably not.

Jag har lämnat allt. Min familj, min vän, det jag känner till på grund av ett giftemål. Benen känns svaga när jag reser mig upp i hytten som också gungar vilt. Plötsligt öppnas dörren och ett tjugotal män rusar in i rummet. De skrattar, tjoar och skämtar med varandra. Men så får de syn på mig, den enda kvinnan ombord på hela skeppet och de blir alldeles tysta.

...Varför slängde han in henne i ett rum där han visste att hela hans manliga besättning skulle sova senare? Det är logiskt att en pirat skulle göra det, men det är meningen att vi ska tycka om honom och vilja att de två blir tillsammans. 

Huvan har jag använt som kudde och därför har jag endast korsetten och klänningen på mig. Herregud. Detta gör inte direkt så illamåendet försvinner. Allt jag känner är slem i munnen och än en gång sätter jag handen för munnen.

"Ursäkta..." utbrister jag innan jag springer förbi folkmängden och ut till korridoren.

Okej...så de lät henne vara? 

Jag krockar in i någon men ser inte ens efter vem innan jag sprungit upp för trappen och öppnat luckan som leder upp på däck.

När jag tagit mig upp på golvet blir jag alldeles kall. Det blåser så kraftigt att det sliter och drar i håret. Klumpigt värre snubblar jag fram till relingen för att därefter stirra ner i vattnet. Än en gång gungar fartyget till och den beska smaken i min mun blir värre.

"Kom igen, Caitlin." säger jag till mig själv. "Fokusera! Du är bara inte van, det allt. Fokus..." Jag låter blicken glida över det blå vattnet över mig och därefter lite längre upp.

Och det är som om någon ger mig en käftsmäll.

Utsikten tar andan ur mig. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Kanske att det skulle finnas lita klabbar här och där. Eller små öar. Kanske bara klippor som sticker upp ur havet. Men här finns ingenting. Åh, gud. Jag lyckas ta mig till andra sidan skeppet och det är samma utsikt där med.

Vi är mitt ute i ingenstans.

Himlen är brandgul och solen är precis på väg upp. Havet glittrar i skenet och om jag inte mådde så himla illa skulle jag nog tyckt att allting här är underbart. Jag är närmre horisonten än någonsin tidigare.

#deep
Man kan inte komma närmre horisonten. Det här är inte djupt, bara ologiskt och korkat.

Points for intent, not outcome ;D

Ärligt talat sjunker illamåendet för var minut som går när jag står upp i den friska luften. Himlen är vacker och högt däruppe flyger några fåglar förbi som gastar åt mig. Vad de försöker säga har jag ingen aning om.

NÄ SÄGER DU DET?! VAD KONSTIGT!!!
Jag tror seriöst att hon har något fel. 

Kanske att jag äntligen är på väg bort från ett fängelse jag levt igenom hela mitt liv.

Eller så är du ett jävla weirdo för att du inte bara blir förvånad när du inte försår dig på fåglar, men även att du tror att de bryr sig om dig och försöker kommunicera med dig.

"Tycker du om utsikten?"

Jag snor runt och är nära att falla över bord när jag får syn på kapten som står bakom rodret däruppe.

Fan, så nära.

Som väntat har han på sig en vit skjorta. Jag tror till och med att det är samma som igår, för den är lika genomskinlig. Runt sina slanka höfter har han ett svärd fastspänt, vilket påminner om att han faktiskt är en kriminell. En bandit. En sjörövare. Någon man ska akta sig för.

Ja för vakter och riddare har inte svärd, antar jag?
Hade inte vissa bönder svärd också? Eller fanns det "svärdlagar" på den tiden.

"Du väckte mig inte!" säger jag och beger mig upp för trappen för att komma till honom.

"Förlåt, men någon är tvungen att styra det här skeppet medan de andra är och sover. Men om vinden byter riktning är det du som får klättra upp i masten."

Jag tittar på det höga seglet och gör en grimas. "Det är väldigt högt..."

"Är du rädd?" frågar han och flinar.

"Aldrig."

SÅ JÄVLA COOL DU ÄR ASSÅ

Till skillnad från igår kväll är miljön vi står u upplyst och jag kan se tatueringarna genom skjortan. Den här gången är det inte bara rosen jag ser, utan någon tatuering på hans axel. Och under bröstkorgen. Och precis vid höftbenet.

Tyvärr ser jag knappt vad de föreställer. Synd. En stor del av mig önskar jag gjorde det.

"Hur har du sovit?" Han växlar blick mellan mig och havet framför honom. Jag rycker på axlarna.

"Inte särskilt bra. Ärligt talat är jag nog sjösjuk."

"Det går över. Men om du ska kräkas så gör det inte på mig."

Jag rynkar ögonbrynen. "Jag kanske gör det på dig om du inte är trevligare!"

"Vad ska jag göra? Kyssa dina fötter? Jag är ledsen, ers nåd, men vi är faktiskt inte i slottet längre. Du är min jämnlike och jag behandlar dig som jag behandlar alla andra jag möter."

För det är ju realistiskt och inte alls tvingat! Ja, jag fattar att det är fantasy, men när man skapar ett land där sexism är vanligt och accepterat, som författaren har, så är det bara oärligt och äckligt att Caitlin är för cool och speciell för att bli utsatt för den och att alla manliga karaktärer som ska föreställa "goda" alltid behandlar Caitlin som en jämlike även om de växte upp i en värld där det är extremt osannolikt att de skulle göra det.

Var konsekvent med de regler du skapar!

"Jämnlike..." Jag smakar på ordet ett tag och kommer på mig själv att tycka om det.

Ugh, kan du bara lägga av?

"Vad heter du?"

"Har jag inte sagt att du ska lista ut det?"

"Jo, men vad ska jag kalla dig för innan jag vet namnet? Kapten?"

"Alla andra kallar mig det."

"Du kan ge mig en ledtråd."

"Nepp."

"Varför inte? Jag tycker faktiskt-"

"Akta!"

Försent.

Jag har redan blivit dränkt av vattnet som stänkt upp på mig från fartygets ena sida. Det är precis som att dyka ner i ett iskallt bad.

Nämen lite knasknas. Va trevligt.

Jag kan inte heller hjälpa tjutet som lämnar min mun och varenda muskel som spänner sig. "Gud!" utbrister jag. "Vafan!"

"Jag älskar när du svär, Cat." Han styr rodret åt vänster.

Jag känner mig alldeles frusen av endast lite stänk från vattnet. Min klänning blev alldeles blöt, samt min bara hud.

... Och jag som antog att din hud klarade sig undan och förblev torr. Bra att du sa det, annars hade jag aldrig kunnat lista ut att vatten gör en blöt.

Kaptenen skrattar och för första gången lägger jag märke till två skrattgropar som sitter precis under ärret han har på kinden.

Ni minns det där ärret va? Det där pyttelilla centimeters-ärret?
Vafan fick han det ens ifrån om det är så litet? Petade någon på honom med en kniv?

Han måste vara skadad och djup, men han får ju inte vara missbildad och ful ;D

"Detta är bara början." säger han roat. "Vänta bara tills de blåsigare dagarna. Du kommer knappt kunna vara uppe på däck."

"Akta så jag inte puttar ner dig i vattnet så får du se hur kallt det är!"

"Äh! Du fick bara lite vattenstänk på dig."

Jag lipar åt honom.

*

Och då slår det mig ännu en gång vem det är jag lämnat där hemma.

"Keaton..."

Det är inte meningen att viska hans namn, men jag saknar honom så mycket.

Du har inte sett honom på en dag.
I still don't understand why he couldn't come with you.

Han har alltid funnits nära mig och när jag en har känt mig ledsen har han gjort mig pigg och glad. Han hjälpte till att ta bort mina bekymmer och nu är det inte ens säkert att jag kommer få se honom igen.

"Vem är det?" frågar kapten som tydligen hört vad jag sa.

"Ingen..."

Jag har ingen lust att prata om minnen med en total främling. Helst av allt bör jag vara under däck, men där finns massor av otäcka män som jag inte har någon lust att lära känna, så jag är hellre här uppe.

"Oftast när någon säger så menar de att personen är väldigt speciell." han ser mot mig. "Var han någon du älskade? Och när du skulle gifta dig med någon annan lämnade du hellre dem båda än att skapa ett liv med prinsen."

Detta får mig att skratta. "Nej! Keaton är min barndomsvän. Och i för sig älskar jag honom, men inte på det sättet. Det är bara det att han påminner mycket om dig. Eller, egentligen inte... Jag saknar honom. Det är allt."

Nej, Keaton är sarkastisk och alltid glad.

Mannen bredvid mig är ett mysterium. Han är kall och undvikande och han vill inte ens berätta sitt namn.

Han heter Aaron. Woops, spoilers. Låter verkligen som ett namn som en sjörövarkapten skulle ha, eller hur? Inte alls som en stereotypisk nörd med glasögon och tandställning, nej nej! Seriöst, själv hade jag hoppats att det var Adrian.

"Hade du någon älskare?" frågar han samtidigt som jag studerar honom. Han kan inte vara mycket äldre än tjugo. Hur kommer det sig att en så ung man är kapten på ett sånt praktfullt men samtidigt så hotfullt skepp?

Såhär: Författaren ville ha en cool och farlig sjörövarkapten, men han måste också vara snygg och inte för gammal för Caitlin att ligga med. Så kommer det sig, logic be damned.

"Nej." säger jag och känner att jag rodnar. "Det vore oanständigt om prinsessan gått till sängs med någon innan hennes giftemål..."

Fan. Jag berättade precis att jag är oskuld.

Och det här är en big deal för att ...? Författare, du vet att kvinnor som hade oskulden "i behåll" (som om man förlorar något när man knullar för första gången, men det är en annan diskussion) var ansedda som "rena" va? Den här skammen över sin "oskuld" är en modern grej. Hade du faktiskt varit mer konsekvent så hade Caitlin tvärtom stolt sagt att hon väntar på den rätte eller något och att ingen man är bra nog åt henne, eller att Gud inte har sänt hennes själsfrände till henne än. Det finns en miljon olika anledningar till varför det här inte skulle vara något som Caitlin skulle skämmas över. Ännu en gång: håll dig till moderna berättelser, för du klarar inte av det här, inte ens när du skapar en egen värld. Och sluta med alla moderna svordomar.

Varför inte berätta mina mörkaste fantasier när jag ändå håller på?

Men han varken flinar eller tar illa vid sig.

"Du är oskuld? HUR VÅGAR DU FÖROLÄMPA MIG!"

Han nickar istället och stirrar ut över havet. "A." säger han plötsligt och jag vänder mig förvirrad mot honom.

"Ursäkta?"

"A. Det är första bokstaven i mitt namn. Du ville ju ha en ledtråd." När han ler får jag syn på skrattgroparna på den högra sidan igen. "Du har tio försök på dig. Om du inte listat ut mitt namn då får du aldrig reda på det. Åh, och tro inte att du kan fråga någon av besättningen. Ingen vet vad jag heter... Jo, en. Men han kommer aldrig berätta det. Nå? Vad säger du? Tror du att du kan lista det?"

Ett vad.

Nej, det är mer en utmaning, faktiskt.

Jag tycker om utmaningar

Varför sa du att det var ett vad, då?

och jag deltar i dem så fort jag får chansen. Keaton och jag brukade alltid slå vad och tävla om vad som helst. Och jag satsade alltid på att vinna, även fast jag inte alltid gjorde det.

"Vänta du bara. Jag kommer lista ut det snabbare än du anar."

Och det är början på mitt äventyr. Men ännu vet jag inte vad om kommer drabba mig och mitt fortfarande gråa liv.

Allt kommer att gå skitbra, för gud förbjude att något dåligt händer dig eller författarens favoritkaraktärer.
Jag hoppas hon ramlar av skeppet.

Last time:

"Vänta!" Jag rusar fram till fönstret och han lyckas på något sätt vända sig mot mig där han står. Vi ser in i varandras ögon. "Kan jag inte ens få veta ditt namn?"

Han flinar så tänderna blottas. "Om du lyckas lista ut det ger jag dig en kyss."

...Wait wut?

Tänk om hon inte vill ha en kyss?

Därefter sätter han händerna på kanten och svingar sig ner mot marken. Jag tittar på medan han skickligt klättrar ner för slottets murar. Jag vill varna honom för vakterna, men något säger mig att han redan är fullt medveten om hur han ska ta sig härifrån osedd.

Det sista jag ser av mannen med rosen på bröstet den kvällen är när han springer iväg mot skuggorna.

Fun. (◕‿◕✿)
___________________________________________________________________________________________

Dagen därpå kan jag inte fokusera ett dugg. Varken på studierna eller på Keatons skvaller. Det gör ont i min handflata efter såret och mina tankar är endast riktade mot den mystiska mannen. Vem är han? Talade han sanningen? Är han verkligen en sjörövare?

Behöver jag ens säga något? Ni vet redan vad jag vill säga, och jag vet redan vad ni antagligen tänker. So let's just facepalm together and sigh. 
*

Jag har hört talas om dem i mina böcker. De plundrar och dödar och gör endast det som gynnar dem. De är själviska, hemska varelser som inte är mänskliga.

För människor kan omöjligt vara själviska och hemska. Vad gulligt.

I verkligheten är de likadana. De är fruktansvärda och om en pirat någon gång blir tagen till fängelset blir han hängd dagen därpå. Själv har jag aldrig sett någon avrätta en pirat. De är inte särskilt lätta att få tag i eftersom de håller sig mest ute på haven,

Nu låter det som om de är någon slags sällsynt vara.

Priser på pirater har i och för sig ökat sedan 2010. Det verkar som att naturresurserna börjar ta slut. Återvinn era pirater!

och dessutom finns det inte så många kvar längre.

Åh nej pirater är utrotningshotade!
 Call this number to help us save the pirates! Please!
666-fuck-off

När min mamma var barn hängde man en efter en, och nu är de nästan utsuddade från världskartan. De enda avrättningar jag sett är de som gäller mördare och tjuvar. Och det innebär halshuggning, inte hängning.

Men är inte pirater mördare och tjuvar? Varför får de avrättas på ett annat sätt?
Don't. Question.
Fine.

Plötsligt får jag ett slag på vänster vad och det får mig att tjuta till. Keaton och jag står i stallet och svärdfäktas som vanligt, men jag lyssnar knappt och på mindre än en timme har jag fått mer blåmärken och sår än jag kan räkna.

Så har du bara stått där i evigheter och glott på ingenting? För det är så det verkar för mig.

"Du försöker inte ens!" utbrister min bästa kompis och ser oerhört besviken ut. "Du har varit som ett lik hela dagen. Vad är det med dig?"

Jag skakar på huvudet och försöker koncentrera mig. "Inget, vi kör igen."

Men jag blir besegrad om och om igen och tillslut ger vi båda upp. Det är ingen idé när jag inte ens förvarar mig eller slår tillbaka.

Dessutom blir dagen inte bättre när kvällsmiddagen blir en total katastrof. Med andra ord blir den till något som jag absolut inte räknat med. Mamma och pappa sitter på andra sidan bordet som är så långt att jag inte ens orkat räkna meterna.

...okej?

De samtalar försiktigt i en hel timma innan någon tilltalar mig.

Hur länge äter ni egentligen?

Då är det mamma som tar till ton. Hon är bäst på att prata. Det är nog för hon tycker om att stå i centrum.

"Caitlin, hjärtat." säger hon när kockarna börjar komma in med efterrätten. Ikväll är det endast vi tre som äter i tronsalen vilket är väldigt ovanligt.

... Varför äter ni i tronsalen?

Vi brukar alltid ha gäster som dränker ner sig själva i vin eller mjöd.

"Ja?" Jag petar i maten som jag inte ens kunnat äta. Jag har ingen aptit.

"Först och främst måste jag påminna dig om att ta av dig handskarna. Inget sånt vid maten."

Jag sneglar på tyget runt mina händer. Handskar är de enda plagg som kan dölja mitt sår just nu, så jag kommer inte ta av mig dem.

Så du tänker leva med en handske på handen för evigt nu? För det kommer bli ett ärr efter det där såret u know?

Därför ignorerar jag mamma och väntar på vad hon tänker säga här näst.

"Vaktmästaren hittade skrinet." säger hon och verkar tydligen inte nöjd. "Det var gömt i en rosenbuske. Det var antagligen någon som ville skämta med oss under festen. Jag känner mig verkligen förödmjukad!"

"Jag har världens bästa idé för ett bus!"
"Berätta!"
"Okej så...vi stjäl kungafamiljens värdefulla skrin som har gått från generation till generation i evigheter!"
"Sven, det är fan det mest geniala jag någonsin har hört!"
"BÄSTA BUSET NÅNSIN!"
 "VI ÄR SÅ BUSIGA!"
"Men vänta, ... Kommer inte drottningen att halshugga oss om någon får reda på att det var vi som gjorde det?"

"HÅLL KÄFTEN SVEN, NU JÄVLAR ÄR DET DAGS FÖR BUS!"

Igår natt hade jag tagit mig ut ur slottet och lagt skrinet i trädgården så pass tydligt att jag visste att vaktmästaren skulle hitta det när han klippte rosorna på morgonen. Men självklart vill mamma ha någon att skylla på, och därför är hon besviken då det endast var ett skämt, enligt det de tror på. Jag försöker låta bli att flina när jag pratar.

Vänta...så ingen ifrågasatte varför den var helt blodig?
THERE IS NO WAR IN BA SING SE.

"Jaså?" säger jag och ser mycket förvånad ut.

"Ja, och jag skulle gärna vilja ta tjuven i alla fall. Bara för att han faktiskt anföll våra vakter. Men vi har ingen aning om vet det är. Det är lika bra att ge upp." Men därefter får hon upp ett leende på läpparna. "Fast vi har en god nyhet."

Varje gång det innebär goda nyheter är det bara tråkiga baler eller affärer mellan de vuxna. Ändå låtsas jag vara intresserad. "Vad är det som har hänt?"

Herregud Catshit, vafan tror du?

"Caitlin, vi fick ett svar idag. Från en prins. Prinsen från Aliban, närmare bestämt." Mamma sätter stolt handen för bröstet. "Och han tackade ja."

"Tackade ja?" Till vadå? En fest?

*

"Kära du, till ditt bröllop!"

Jag sätter en ärta i halsen.

And choked to death. THE END!

Herregud. Det hade jag glömt bort. Hela dagen har jag varit så upptagen med att tänka på någon som kunde se rakt igenom mig

Vilken konstigt specifik grej att nämna.

"Hela dagen har jag varit upptagen med att tänka på någon som kunde rapa alfabetet baklänges ..."

att jag glömt mina andra bekymmer. Än en gång är det som allt rasar under mina fötter och för en stund försvinner tankarna ur huvudet. Jag kan knappt andas och är tvungen att dricka ett stort glas vatten för att lugna mig själv.

Ok, chill.

"Va?" utbrister jag slutligen.

Mamma skickar in en av tjänarna. Det är en man med krokig rygg och lustigt utseende. Han har jobbat hos oss så länge jag kan minnas, men jag glömmer alltid vad han heter. Dessutom är han oerhört tråkig. Hans hudfärg är lika grå som stämningen han för med sig och det ovårdade skägget får honom att se oerhört oroväckande ut.

Creepy old man has entered the building.

Han räcker mig ett brev, bugar och går sedan tillbaka till sin plats igen.

Min hand darrar när jag håller i pappret. "Tackade han ja?" upprepar jag. "Men... Men varför? Jag är inget att ha! Jag vill inte ens vara en fru!"

"Nämen kolla! Den vackra, unga prinsessan av det där stora, rika landet vill gifta sig. Ska vi tacka ja?"
"Fan eller. Varför skulle jag vilja gifta mig med henne? Hon vill ju inte ens vara en fru!"
"Wow, du har rätt. Skit i henne, mannen! Jag känner en bondflicka som TOTES vill vara en fru och hon har INGA pengar!"

"Perfekt!"

Mina föräldrar ser oerhört besvikna ut. "Vi älskar dig." säger pappa. "Men vi behöver någon som blir kung och drottning efter oss. Vem vet hur länge till vi lever. Du måste ta över tronen, och det är din uppgift – nej, plikt – att föda en tronarvinge efter dig. Snälla, du. Kan du inte förstå det?"

#princessproblms #no1understandsme *

"Men jag vill inte gifta mig! Jag är för ung."

"Arton är en alldeles lagom ålder." säger mamma och rynkar näsan. "Öppna brevet nu."

Min andning hag fastnat i halsen igen. Nej. Det här kan inte hända. Jag vill inte. Jag borde ha rätten att bestämma över mitt eget liv.

Som Lady critic sa tidigare så borde hon inte ha de här tankarna. Hon har vuxit upp med att alltid tro att hon måste göra sin "plikt", och har aldrig hört någon säga exakt vad som är fel med det. Vart har hon fått idén att hon borde ha fler rättigheter? Har någon annan den rättigheten? Visst hade säkert söner mer rättighet när det gällde att välja fru, men de var också tvugna att gifta sig. Så vem gämför hon med? Vart får hon sina idéer?
 Såklart kan hon känna att hon hellre vill göra något annat. Men här säger hon att hon faktiskt borde ha den rättigheten. Varför?

För att författaren vill få bonuspoäng för sin svaga pseudo-feminism.

Om jag gifter mig kommer jag bli fången i detta slott för alltid. Jag kommer aldrig uppleva äkta kärlek. Jag kommer aldrig se världen.

Men...det är ju samma sak nu? Du får inte lämna slottet nu heller innan giftemålet? Va? Huh? 

"Ä-är det okej om jag läser det på mitt rum?" frågar jag och nu känner jag hur rädslan kryper i skinnet. Allvarligt talat har jag aldrig varit så rädd. Igår kväll var jag inte ens lite skrämd när mannen hotade med att döda mig. Men nu, nu är jag livrädd.

There's something wrong with her. I think she's broken.
She's broken deep inside, Bokis.

"Självklart." säger mamma och ler, för hon tror att jag accepterat det uppenbara. "Men kom ner sedan och ät färdigt."

Jag ger henne ett snett leende och tackar kockarna för maten

Man kan verkligen se att det här är skrivet av en medelklass-unge som lever i nutiden. Det bara lyser igenom hela texten och tar en ur "världen", inte för att det fanns mycket som tar in en i första taget.

Hon är en prinsessa. Hon tackar inte för maten. Hon har fått den serverad varje dag i hela hennes liv, det här är inte något privilegium eller en ovanlig godhet som hon tackar för, utan det är hennes tjänare som gör sitt jobb. Jag säger inte att man inte borde tacka tjänare, utan att hon inte borde tacka tjänare. För henne så borde det här vara en självklarhet och något som hon förväntar sig utav dom, inte något hon tackar dom för.

"Nämen Caitlin är ju speciell!!" Håll käften, jag bryr mig inte om hur speciell hon är för det här är inte hur en privilegierad person skulle agera, hur snäll hon än är.

innan jag skyndar mig upp för stentrapporna och genom alla korridorer. När jag kommer in till mitt rum smäller jag igen dörren och lutar ryggen mot den.

Varför blev jag född med kungligt blod? Jag vill inte ha en plikt. Missförstå mig inte, jag älskar mitt folk. Men jag vägrar ge dem en som kan ha tronen efter mig. Aldrig. Den uppgiften är inte rätt för mig.

"Jag älskar mitt folk! Men jag tänker inte ge dem en tronarvinge som kan ta hand om dem! FUCK THAT SHIT!"
Jag menar inte att hon måste göra det bara för att hon bryr sig om dem, men hon säger att "den uppgiten är inte rätt för mig"...så vemfan ska få den uppgiften då? Vet du vad som händer om de blir att stå utan en tronarvinge när kungen och drottningen är på väg att dö? ALLA som tror sig ha en viss rätt till tronen, såsom kungens bröder eller kanske kusiner eller liknande, kommer dyka upp och säga "MINE! ALL OF IT!", och sedan blir det krig. Fun times.
 Så det här är varför folk anser att du ska göra det här. Varför tycker du att du borde ha fler rättigheter? Vem gynnar det förutom dig själv? Om du verkligen inte vill, bara ge dig iväg och tvinga kungen och drottningen att hitta en annan lösning. Kanske skaffa ett till barn.
Om du stannar för länge kommer det vara för sent för dem att fixa problemet. 
Det du gör nu gynnar varken dig själv eller ditt folk.
"Författaren får mig att säga att jag älskar mitt folk för att jag inte ska framstå som en självisk gås, men egentligen bryr jag mig inte ett skit och vill bara vara både #spunky och #independent men god och älskvärd samtidigt."

Försiktigt sneglar jag på brevet. Mitt hjärta har aldrig slagit så fort. Ett tag står jag bara och stirrar på det, men så tar jag ett djupt andetag och bokstavligen river upp det så häftigt att det nästan går sönder. Jag är åtminstone skyldig den här prinsen av Aliban att läsa vad han svarat. Och när jag först läser brevet blir jag häpen. När mamma skickade förfrågan skrev hon breven som om det vore jag själv som suttit vid mitt bord och klottrat ner en massa bokstäver. Illamåendet stiger inom mig när jag läser vad som står:

Kära Prinsessan av Delai.

Det är en stor ära att få denna förfrågan av er. Jag har hört att ni skulle passa utmärkt som min fru. Både med tanke på din skönhet och förmåga att ta hand om andra. Du skulle också bli en perfekt moder.

Jag ser vårat giftemål som ett tillfälle att försona våra riken. Ert kungadöme har mycket föda och frukter, och vårat har i sin tur mycket kundskap om utbildning till det goda folket. Det skulle helt klart vara det bästa att vi gifte oss. Därför är jag verkligen hedrad att du bad mig bli din man.

Jag kommer vara dig evigt trogen och vi kommer ta hand om varandra. Som du säkert redan vet har jag redan sju fruar som gärna ser fram emot att träffa dig. Ni kommer säkert alla komma mycket bra överrens. Min senaste fru är i din ålder och det skulle inte förvåna mig om ni två blev väninnor.

Ew. Fuck off.

När jag skickar detta brev ger jag mig iväg till ert rike med en gång. Jag beräknar att vara här inom en till två dagar när du läser detta. Jag ser fram emot att träffa dig och er familj.

Uhm...Om man åkte med häst och vagn eller till sjöss så tog det jävligt mycket längre tid än 1-2 dagar att resa till ett annat rike. Fast såklart...om det är väldigt litet så fungerar det...men då måste de ligga väldigt nära...uuuuugh.
Återigen måste jag undra: Borde inte den som är närmast få brevet fortast och därmed svara fortast? Vem skriver det här och tänker att det är logiskt?

Ett långt brev skulle inte kunna uttrycka de känslor jag känner just nu. Därför får detta bli kortfattat så berättar jag mer när vi väl ses. Det ser jag verkligen fram emot. Dessutom föreslår jag att ha bröllopet så snart som möjligt. Om din mor och far godkänner det, såklart.

Jag önskar dig allt gott.

Prins Evans av Aliban.

Plus: Menar han 1-2 dagar då brevet skickades eller när han tror att det kommer fram? För vanligtvis behöver sådanna resor mer förberedelser, och man brukar inte dyka upp innan en förvarning långt innan.
Och: Att resa med vakter och vafan mer han nu behöver, tar mycket längre tid än att skicka en eller två budbärare. Det betyder att om resan för honom och resten av samlingen som han reser med (för han är ju prins...han behöver vakter), tar 1-2 dagar till det här riket så borde det ta ännu mindre tid för budbäraren. Kanske bara några timmar!
Så...hur jävla små är de här rikena?
THERE IS NO WAR IN BA SING SE!!!!

Jag kan inte sluta stirra storögt på texten framför mig.

Sju fruar?!

The Real Housewives of Aliban.

Btw, the name "Aliban" is REEEEEALLY unfortunate.

Och det är inte det värsta. Det värsta är att han aldrig skrev att han skulle älska mig. Eller ta hand om mig. Eller vara öm och omtänksam. Han nämnde aldrig vår bröllopsnatt vilket är rent av den jag fruktar mer än mest.

Caitlin är ju så dum att man undrar hur hon ens kom på idén med rättigheter. Jag hade accepterat hennes naiva tänkande om det faktiskt var meningen att hon skulle vara barnsligh och ovetande, men hon ska ju föreställa intelligent och listig, så det här är helt out there. Klart han inte kommer att älska dig. Han har 7 fruar redan, det här är affärer, inte kärlek.

På tal om sju fruar, varför i helvete ger föräldrarna bort Caitlin till en snubbe som har 7 fruar? Borde inte det ses som en skam ändå? Prinsessan av det största riket i världen blir en bara en annan accessoar till någon snubbe? Jag förstår att det var pretty much vad princessor var på den tiden, men det här borde ju ändå ses ner på.

"Jag vägrar acceptera det här!" säger jag någon timma senare och slänger brevet på skrivbordet. Mamma ser på mig som jag gått och blivit galen. Hon har också läst igenom det och verkar inte se några problem med det hela.

"Men Caitlin, han har rätt. Vi behöver deras kunskap. Få av vårt folk har gått i skolan. De har inte råd."

Tur att det var just han som svarade först då! 

Tur att kungafamiljen faktiskt behöver all lyx och överflöd, annars hade dom ju kunnat sänka skatten lite eller byggt gratis skolor själva! (Jag vet att det här var pretty much hur saker var förr, men drottningen borde inte använda det här som ursäkt.)

"Då gör vi så de har råd med skolan! Mamma, han har sju andra fruar."

Catshit, you can't just shit out money all of a sudden and give it to the schools. It doesn't work like that.
Well, they could, actually. Because they're rich and don't need all the money they have.
Yeah but they would never stop using it on one thing to use it on something else. They would only do it if they got more of it.

"Som inte alls kommer vara ivägen. Du är en prinsessa! Och ni alla kommer säkert bli goda vänner med varandra."

"Jag vill ha en man som älskar mig!" Jag har nästan tårar i ögonen. "Nej, förresten så vill jag inte ha en man över huvud taget! Jag vill vara ensam och fri. Och inte fast bakom stenväggar!"

MEN GE DIG IVÄG DÅ!

"Jag föreslår att du går upp på ditt rum och tänker över dina ord. Du kan komma ner när du förstått att det här är större än vad du vill. Det här handlar om folket. Ett folk som snart ska bli ditt."

See? Det är vad jag sa!

"Men jag vill inte styra över människor! Varför kan inte folk ha en egen vilja?"

O_O...You mean like...don't have anyone that rules? Just...people doing watever the fuck they want? För du kan inte prata om demokrati. Det existerar inte ännu.
Visst, anarki låter kul i teorin, men i praktiken? No, let's not do that. Och du ställer fel fråga, Caitlin. Folk har egen vilja, ni låter dom bara inte göra något med den viljan.

Och jag fattar inte hur det här kungadömet fungerar: det är skamligt och fel att umgås med fattiga, men dom gör allt det här för folket? Va? Hur? Varför?

Min mamma reser sig hastigt från stolen och börjar vanka av och an i rummet. "Du är prinsessan!"

"Har det någonsin slagit dig att jag inte vill vara prinsessan? Jag kanske är prinsessan, men i min själ är jag någon annan!

Sa hon ... Sa hon verkligen det där precis.

Hold my hand, Bokis.
*holds hand*. Don't worry. I'm here. We're doing this together.

Jag är inte skapt för det här. Jag är inte gjord för att styra folket. Och jag vill inte gifta mig med prinsen. Jag älskar honom inte."

#princessproblms #no1understandsme #deep #trappedsoul *

"Du lär dig att älska honom. Så som jag lärde dig att älska din far."

"Nej!"

"Caitlin! Gå genast upp på ditt rum. Under de närmsta dagarna får du mat därinne. Du kommer inte ut igen för en Prins Evans har kommit hit. Och kort därpå gifter ni er. Är det förstått?!"

"Du kan inte tvinga mig."

Men jo, min mamma är drottningen och kan göra vad hon än vill. Hon kallar på två vakter som eskorterar mig upp till mitt eget rum och låser in mig. Jag skriker för full hals men det är ingen som vill lyssna.

Ja, man brukar inte vilja lyssna på folk som skriker för full hals.

Det känns som jag kommer explodera av alla känslor inom mig. Om jag gifter mig kan jag lika gärna gå och ruttna i skogen någonstans. Det här inte vad jag vill.

MEN GE DIG IVÄG DÅ! VAFAN STOPPAR DIG? DU BRYR DIG INTE OM ATT LÄMNA FOLKET! DU HATAR ATT VARA DÄR! DU HAR I STORT SETT INGA VÄNNER! DU KAN RYMMA! DU HAR SMYGIT UT MÅNGA GÅNGER UTAN ATT NÅGON MÄRKT DET ELLER STOPPAT DIG (SOM INTE ÄR LOGISKT FÖR HUVUDTAGET)!
VAFAN HÅLLER DIG KVAR?

Utanför fönstret kommer det inte dröja förrän solnedgången är här. Därefter kommer mörkret. Det stickande, obehagliga svarta som dränker mig med sina klagande tjut. Jag klarar inte av det.

Jag klarar inte av ännu en natt innanför detta slott.

Vänta lite... solnedgången.

Jag har fortfarande lite till. Jag menar, det är en chans. Ett försök till frihet. Många skulle kalla det heltokigt, för det är exakt vad det är. Men jag måste försöka. Hur ska jag kunna säga att jag vill bort härifrån om jag inte försökt på riktigt?

FUCKING FINALLY!

Jag tar fram det långa rep av lakan som jag gömt undan och slänger det över fönstret. Vem vet? Det kanske är sista gången jag gör detta från mitt fönster? Kanske.

Den mystiska mannen sa att han skulle till friheten, och om det är var han ska vill jag också dit. Med hans hjälp, såklart.

...ok...

Men först måste jag prata med den person som alltid varit min vän.

Stallet är alldeles tyst vid den här tiden. Det är till och med så att hästarna sover i sina boxar. Tyst som en mus smyger jag förbi dem med huvan uppdragen över huvudet. Det enda jag har med mig är mig själv och kläderna jag har på mig. Jag har ingen aning om hur jag ska få tag på mer plagg och vapen och liknande, men på något sett måste jag göra det senare. Just nu är det viktigaste att komma härifrån.

"Keaton?" Jag smyger upp till högen med hö där han ibland brukar sova. "Keaton, är du här?"

Direkt när jag får ett slag mot bakhuvudet vet jag att det är han. Jag snor runt och blir riktigt förvånad när han fortsätter ha träsvärdet höjt mot mig.

"Ett steg till och jag dödar dig!" väser han, men verkar en aning rädd.

Så någon du känt i evigheter känner inte igen din röst? Makes sense.

Jag suckar och drar undan huvan så den lägger sig ner mot övre ryggen. Så fort han får se mitt ansikte slappnar han av och släpper träsvärdet.

"Vad i helvete gör du här, Caitlin? Solen går snart ner och jag försöker sova! Jag trodde du var en hästtjuv!"

"Jag var tvungen att se dig. Se dig en sista gång."

"Va? Vad pratar du om?"

Jag betraktar honom och blir nästan häpen. Han har ingen tröja på sig och i solens rosa och orangea sken ser han oerhört attraktiv ut. Ärligt talat har jag aldrig sätt honom så blottad. Det påminner mig om att jag hellre skulle gifta mig med honom än prinsen. För Keaton känner jag i alla fall. Han är min bästa vän.

"Jag gillar inte honom på det sätte-OMG UR SO HOT WITHOUT A SHIRT MARRY ME!"

"Sover du alltid utan tröja?" frågar jag och höjer på ena ögonbrynet. Han skrattar till.

"Man vet ju aldrig vem som kan komma på besök. Men vadå en sista gång? Vad tänker du göra?"

När jag sväljer skaver det i halsen. "Keaton, jag ska gifta mig."

Han ser ut att tappa hakan och förlora all kontroll. "Du ska vadå?"

"Jag vet att det låter galet, och det är därför jag ska rymma min väg. Jag kan helt enkelt inte stanna."

"Vänta... Ska du rymma? Caitlin, jag vet att du inte gillar hela den här giftemåls-grejen, men du kan inte sticka! Hur länge blir du borta? En vecka? Två veckor?"

"Jag kommer inte tillbaka."

Han backar undan och jag kunde lika gärna ha slagit till honom i båda magen och huvudet. "Det är tydligt att du inte tänkt igenom det här." säger han lågt. "Du kan inte bara... dra. Tänk på ditt folk!"

Jag håller med hälften av den meningen. Du kan inte bara sticka utan en plan, men att sticka just nu är nog det bästa för ditt folk. Att ha dig på tronen skulle sluta i förintelse.

"Caitlin, Ers Majestät, baron Scuttlebutt har kommit med en gåva ..."

"JAG ÄR EN ANNAN PERSON I SJÄLEN! JAG VILL INTE HA TRONEN! JAG VILL VETA RIKTIG KÄRLEK!"

"Öh ... Jag förstår, men Scuttlebutt ..."

"FÅNGE! JAG ÄR EN FÅNGE I DETTA STENFÄNGELSE! FÖREVIGT KOMMER JAG ATT FÄLLA TÅRAR I SOLNEDGÅNGEN!"

"Mamma och pappa får hitta någon annan att göra prinsessa. Jag kan inte stanna."

"Vet du inte hur själviskt det är?" Han ser arg ut.

"Jo, det vet jag. Och jag har inte dåligt samvete heller. Keaton, jag har varit fast här i hela mitt liv. Jag vägrar slösa bort resten av det genom att fortsätta stanna. Jag vill se världen."

Det förvånar mig att det här förvånar honom.
Caitlin verkar tro att fattiga har typ jättemycket pengar som dom kan använda för att resa runt i världen.

"Men jag då? Jag har varken en mamma eller pappa. Det vet du. Du är den lilla familj jag har kvar. Om du drar har jag ingen."

Följ med?

Jag lägger en hand på hans axel och försöker le. "Annabelle skulle passa dig. Hon är min tjänare och är väldigt söt. Bjud ut henne."

1: "Bjud ut"?????

2: HON ÄR FJORTON.

3: HAN ÄR ARTON.
Sssssch. Ålder är bara en siffra.

"Caitlin..."

"Vi båda har vetat om att denna dag skulle komma. Sedan jag var liten har jag velat vara med om ett vagt, tråkigt, mediokert äventyr. Och det äventyret är inte här."

"Men du kan inte bara sticka! Jag... Jag behöver dig."

Följ med? Du sa ju att hon är det enda du har...så varför stanna? Hon skulle nog behöva någon med sig med tanke på hur naiv och korkad hon är.

Det gör ont i hjärtat att behöva lämna honom. Det är nästan värre än att lämna mina föräldrar. De förstår mig inte, men Keaton gör det. Det värsta är att han inte heller kan följa med. Detta är något jag måste göra själv, och det vet han.

Varför måste du göra det här själv? Du lyssnade aldrig på lektionerna. Du kan ingenting om ditt rikets geografi. Du vet ingenting om världen där ute. Visst är han bara en stallpojke, men han vet sjukt mycket mer än dig. 
Du är fan dum i huvudet. 

Försiktigt kysser jag honom på kinden. Det är första gången i mitt liv jag låter mina läppar snudda vid någon annans hud.

"Var försiktig." säger jag. "De kommer märka att jag rymt imorgon bitti, men säg inte att jag pratat med dig. Okej? I så fall blir du avskedad. Det räcker med att jag sviker folket, dig vill jag inte svika."

Ja för alla kommer ju tro honom, och jag tror att straffet blir lite värre än att få sparken. Here's a hint: Det rimmar med "giraff".
... Axelklaff?
No. Try again.

Han lägger fingrarna i mitt hår. "Jag kommer sakna dig. Tänk om det händer dig något?"

"Oroa dig inte. Du har lärt mig att slåss, eller hur? Jag kommer klara mig."

Vi har slagits med pinnar! Jag kan slåss jag looovar! :D

Han försöker också le, men det sviker honom och för att dölja sin ledsna min kysser han mig på pannan. Jag håller andan och försöker att inte brista ut i gråt. Vanligtvis är jag rätt tuff, men just nu håller jag på att bryta ihop.

"Det kanske inte är så farligt att gifta sig?" föreslår han. "Du kanske ska ge det en chans."

"Min blivande man har sju fruar."

"Åh," Keaton skrattar. "då förstår jag varför du drar härifrån fortare än ögat... Lova att kontakta mig någon gång. Lova att försäkra mig om att du är säker."

"Någon gång i framtiden kommer du få höra av mig. Men inte i början. Inte när alla letar efter mig."

"Vart ska du?"

"Jag vet inte riktigt... Till friheten, antar jag."

This makes no sense.
'MURICA
FUK YEH!

***

Vad jag håller på med är rent vansinne,

Yup.

det vet jag redan. Och vad kommer hända?

Du träffar piraten, ni blir kära and romance shit like that.

Jag har ingen speciell plan förutom att bege mig till hamnen innan solens sista strålar hinner gå ner för att komma ombord på ett skepp.

Ett skepp som antagligen är stulet.

Ett skepp som antagligen är fullt med pirater.

Ett skepp som kan innebära min död.

Bceause...reasons? Varför ska du på just det skeppet? Det är inte din enda utväg!
Oh i forgot, the capten is "hot". Ay, det rimmar! B)

Men att stanna på slottet är nästan värre än att riskera mitt liv. Och jag kan inte stanna i kungariket, då hinner jag inte ens två mil innan jag får eskorteras hem igen. Inte heller kan jag hoppa ombord på ett annat skepp. Sjömän tar inte emot kvinnor. Jag tror inte pirater gör det heller, men det är värt ett försök.

Why? Varför tror du att du har en bättre chans hoss dem? Varför är du inte rädd för att de kommer göra hemska saker mot dig? 
 Och varför tar sjömän inte ombord kvinnor? Hur reser kvinnor annars? Finns det land där ute utan kvinnor?
Det här är faktiskt en grej som författaren fick rätt. Kvinnliga rättigheter var inte jättebra förr i tiden, och man trodde att det var otur att ha en kvinna ombord (fast man gav skepp kvinnliga namn because sexism). Generellt sett reste kvinnor inte sådär långt. De höll till hemma och ... gjorde saker. So yeah.
Oh right! But then...why would the pirates take her? Wouldn't it be safer to sneak onto a "normal" ship then?

På gatorna möter jag lättklädda personer som skrattar och festar och är så högljudda att det värker i huvudet. Få personer är ordentligt anständiga. De flesta kvinnor har korsetten utanpå klänningen och många män följer efter dem med sina hungriga blickar.

I laughed. Just...try and imagine this scene... You'll see.

Caitlin är ju förstås bättre än dessa kvinnor. Hon är ren och orörd, som en anständig kvinna borde vara!

Jag känner hur jag verkligen inte tycker om att gå genom torgets alla hörn. Inte för att jag är rädd. Jag vet hur man försvarar sig.

Pfffft.

Men det är för jag ser verkligheten som den är utanför slutet. Och jag är helt säker på att det inte är endast är elände, men en stor del av mitt folk mår inte bra. Om jag skulle bli deras ledare skulle de må ännu sämre. Jag är inte född till att bli drottning.

Man är inte "född" till nånting, din oansvariga kossa. Du säger bara det här för att slippa försöka.

När jag kommer fram till hamnen känner jag havets brus svepa mot mig och ljudet av vågorna som skvalpar mot stenarna når mina öron. De få gånger jag kommit ner hit i smyg har jag stannat och lyssnat på vattnet och tittat upp mot fiskmåsarna som för mer oväsen än människorna nedanför. Av någon anledning tycker jag om havet. Och jag vet knappt varför. Kanske för att det är horisonten som än en gång lockar?

#deep *

Det finns många skepp som ligger vid hamnen. Men det finns endast ett skepp som är redo att segla iväg i mörkret. De flesta lämnar nämligen fastlandet under dagen då de ser bättre. Men jag antar att sjörövare vill försvinna som det vore magi.

"Öj Sture! Det där skäppet som var här igår är borta! Jag tror fan det är magi!"
"Gösta...de kan ha gett sig iväg under natten vettu..."
"Nejnej, Sture. Det är magi! MAGI SÄGER JA!"

Ett tag står jag bara och stirrar på fartyget. Det är så vackert. Detaljerna som pryder det ser ut att vara av äkta guld, även fast jag tvekar på det, och längst fram sitter det en vacker galjonsfigur av en kvinna klädd i mycket lätta kläder. Hennes hår är målat i silver och brons medan huden är i en underbar mjölkvit färg.

c:

That's racist you fucker. Alla är så conveniently vita i den här storyn. Till och med Aaron (kapten-ponken) som var en slav. Men det är lugnt. Det är fantasy! Svarta och bruna existerar inte i denna värld! ^^
Phew!

Solen börjar gå ner och plötsligt ropar någon att de ska dra in landgången. Mitt hjärta stannar. Det här är min enda chans härifrån.

"Gösta...jag såg dem ge sig iväg innan solen gick ner..."
"Nej Sture varför ska du vara så jävla tråkig? Våga TRO lite va!?!"

"Vänta!" ropar jag nedifrån hamnen och lyfter upp fållen på min klänning så jag enkelt kan rusa till dem snabbare. "Jag måste tala med kapten!"

Nu vet jag ju inte om den mystiska mannen verkligen är kaptenen, men det verkade så på sättet han pratade och att han sa "min besättning."

*deep sigh*
   *

Två män står uppe vid fartyget och har redan fattat tag om plankan som leder från skeppets kant till fastlandet. De skrattar i dunklet. Jag är för långt ner för att kunna se dem tydligt, men ljudet av deras röster ger mig rysningar. De låter inte särskilt trevliga.

"Kapten tar inte emot nöjen ikväll." säger ena mannen med en skrovlig röst.

"Jag måste komma ombord!" envisas jag och försäkrar mig om att huvan sitter långt upp så de inte kan se mitt ansikte.

Ja för de skulle säkert känna igen dig. Alla pirater vet hur prinsessan ser ut.

Även fast ingen förutom de som jobbar på slottet och min egen familj vet hur jag ser ut, så är det för riskabelt och visa mitt ansikte vid den här tidpunkten. Jag är en kvinna och vet tillräckligt mycket för att veta hur många män behandlar 'sånna som oss'.

Fast...va? De ser att du är en kvinna? Du bär en klänning så...wut?
"Såna som oss"?? Vadå, kvinnor menar du? Dom kommer att våldta dig, det är vad dom kommer att göra. Fast nej, det hade varit mer realistiskt. Jag säger inte att våltdäkt gör en story mer realistisk, men jag säger att pirater inte var missförstådda hjältar ute på haven, de var brottslingar som stal, mördade och våldtog. Att hon gör det här är ... farligt. Vädligt farligt. Självklart händer inget för författaren skulle inte stå ut med att hennes avatar inte fick som hon ville eller att något dåligt hände. Jag säger inte att storyn skulle vara bättre om något hände henne, faktum är att den antagligen skulle bli ännu värre eftersom författaren inte har tillräckligt med talang för att hantera det ämnet, men när hon skapar en värld där våld mot kvinnor är vanligt och händer ofta, så är det väldigt lägligt att denna vackra, unga, försvarslösa princessa kommer ombord på ett skepp fullt av män där inte en enda försöker lägga hand på henne. Jag förstår om författaren vill undvika ämnet och möjligheten helt, men varför alls nämna våld mot kvinnor då? Nu ser det bara ut som om Caitlin är speciell och alla andra kvinnor kan misshandlas, men inte hon.

De båda personerna fortsätter hålla ett stadigt tag om landbryggan. De har dragit undan den någon meter från land och jag ber tyst att de sätter tillbaka den igen.

"Jag tror inte kaptenen har beställt sällskap inatt." säger den ena till den andra. De tittar på varandra med förvirring. Sällskap? Tja, jag antar att jag får ta detta till min fördel.

Ugh.

"Om ni inte släpper upp mig kommer er kapten bli väldigt besviken och då är det ni som straffas. Jag föreslår att ni tar mig till honom... Genast."

Och självklart tror de att jag är en helt ofarlig kvinna och sätter ner landbryggan.

Vilket du är.

Ugh, jag tänkte precis säga det. Men jag gillar verkligen hur både Caitlin och författaren verkar tro att Caitlin är världens badass. It's adorbs.

"Skynda dig på." mumlar en av männen till mig. "Vi ska bege oss av med en gång. Ryan, eskortera henne till kapitens hytt."

Jag kan inte se deras ansikten så bra i mörkret, men med tanke på deras starka doft av manslukt kan de inte vara särskilt noga med hygienen.

Så du kunde se alla detaljer på skeppet, men inte deras ansikten?

Jag är tacksam att kappan även döljer delningen av mina bröst. Jag hade inte velat att någon av dem skulle se på mig med oanständiga tankar i blicken.

Och ingen gör det! INGET DÅLIGT FÅR HÄNDA CAITLIN!!! Igen, om det händer andra kvinnor, varför inte Caitlin?

Om du vill undvika ämnet och inte utsätta Caitlin för det här, VARFÖR ENS NÄMNA DET?!

Varje gång författaren bryter in i storyn för att skydda Caitlin från negativa saker så tänker jag bara skriva #savecaitlin2015

Han som heter Ryan muttrar något ohörbart innan han för mig fram till andra sidan av skeppet. Runt om mig befinner sig massor av män som ger mig nyfikna blickar.

Inte oanständiga blickar. Caitlin är så speciell att hon finner ett skepp med inte en enda kåt gubbjävel ombord!

#savecaitlin2015

De undrar säkert vem jag är. Eller så antar det att jag är här för att underhålla kaptenen. Det spelar egentligen ingen roll. Jag vill bara göra det jag kom hit för.

Ryan visar mig vägen till en liten trappa som leder ner under däck. Jag ser mig fascinerad omkring. Detta skepp är magnifikt. Kanske skojade den där mystiska mannen med mig? Kanske är han egentligen än vanlig sjöman som säljer och köper varor? Träpanelen ser ut att vara nypolerad och mässingsdetaljerna på alla dörrar skiner i det sista ljus som solen ger.

Du kan se allt det här men inte deras ansikten? 

När vi kommer ner under däck blir jag en aning oroad med följer lydsamt efter Ryan som inte utbyter ett ord. Jag betraktar honom försiktigt och drar slutsatsen att han inte kan vara mer än trettio. Hans korta hår ser ut att vara alldeles svart och kroppens byggnad är oerhört stor.

Vi går i en smal gång, förbi tre stycken små dörrar innan vi kommer fram till en som är nästan dubbelt så stor med massor av gulddetaljer. Jag sväljer hårt när Ryan knackar på dörren och öppnar den.

"Tack så mycket." säger jag när han nickar åt mig att kliva in.

Direkt när jag sätter den andra foten över tröskeln smäller han igen dörren.

Hytten måste minst vara lika stor som en fjärdedel av skeppets storlek däruppe.

Ja för det är ju praktiskt.

Det är mörkt och det lilla ljus som finns härinne är fotogenlampan på skrivbordet. Det finns ett jättelikt fönster mitt emot mig, men det är fördraget av svarta gardiner i siden. Av det lilla jag kan se i det mörka rummet är hyttan välmöblerad. Konturerna av en stor säng längst bort i hörnet avslöjar sig och så gör även garderoben som står bredvid mig. Det luktar tjära och nymålat trä vilket får det att sticka i näsan. Det hänger tavlor uppe på väggarna, men mörkret bedrar och jag har ingen aning om vad de föreställer mig.

Slutligen ser jag mot mannen som sitter vid skrivbordet och betraktar kartan framför honom.

Vilket han enkelt kan se i mörkret.
Seriously, vet du inte hur mörker fungerar? Man kan inte välja ut vilka saker man ser och vilka man inte ser!

När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker...

När jag märker att mannen inte känner igen mig skyndar jag med att ta av huvan. Mina lockar faller ner och ramar in mitt ansikte.

"Ers höghet." Han reser sig från stolen. "Vad i helvete gör du här?"

Det undrar jag med.
Uh-oh!! This is sooo interesting!!!

Last time:

Morgonen efter balen är händelsen med skrinet som bortglömt. Tja, nästan i alla fall.

Hur? Drottningen hotade att mörda den som stal det, hur kan adeln bara glömma bort det? Det borde vara det enda folk kan prata om. Speciellt adeln som är mästare på skvaller och rykten, hur kan dom bara glömma bort det här? Och hur fan kan drottningen bara låta det dö ut och inte kräva att man går ut och letar efter skiten?

Jag stöter på Keaton ute på slottsgården och han berättar att alla pratar om mammas utbrott och hur mycket hon överreagerade.

MEN VARFÖR SA DU DÅ ATT DET VAR BORTGLÖMT, DIN JÄVEL? Och min poäng är fortfarande densamma om det bara är tjänstefolket som talar om det.

"Sen går det också ett annat rykte." säger han och ser obekvämt på mig. "Är det sant att du ska gifta dig?"

Jag biter ihop käkarna

o rly

och ger honom en så kall blick att den kan få vem som helst att rysa.

#badass

Och hur fan kan hon själv avgöra om den får folk att rysa eller inte? Ser hon sig själv i spegeln just nu och vet hur den ser ut? Har hon tränat på den här minen? Får den henne själv att rysa?

"Keaton, om du någonsin frågar det där igen dödar jag dig!"

Doit!!!
Jag har inget emot att Keaton blir mördad, men är inte det en överreaktion? Han frågade ju bara, och det var första gången han hade hört om skiten för hon hade inte berättat något. Caitlin är en jävla dramaqueen.

Men faktum är att jag är riktigt rädd för vad alla ska svara. Breven kommer idag eller imorgon, och jag andas ut för varje sekund som går utan att vi får något brev. Tjänarna är i full gång med att städa undan efter gårdagen och efter mina urtrista lektioner stänger jag in mig på rummet och öppnar min lilla anteckningsbok som ligger gömd under kudden, trots att jag vet att Annabelle kan hitta den. Men jag litar på henne. Hon skulle aldrig läsa något prinsessan har skrivit i rädsla om att få sitt huvud avhuggit tack vare mamma.

Vänta vänta vänta ... VA?

1) FOREHADOWING det är Annabelle som kommer att avslöja vem det var Caitlin rymde med (spoilers).

2) Varför skulle modern bry sig om att någon tjänare läser dotterns dagbok, när hon själv inte respekterar sin dotter?

3) Senare kommer Annabelle att erkänna vad hon vet om Aarons tatuering i rädsla att bli mördad av föräldrarna. Det här hade kunnat användas för att visa hur skoningslösa och ologiska kungafamiljen är och hur illa tjänare behandlas, men nu ltåer det bara dumt.

4) "[...] få sitt huvud avhugget tack vare mamma" låter inte rätt. Det är inte riktigt något man tackar folk för, you know.

Jag läser igenom det jag skrev igår natt efter balen:

Det är en aning misstänksamt. Att jag stöter på den där mannen med rosen på bröstet, som vägrar säga vem han är, och samtidigt sker det ett inbrott.

Nähä? Tycker du det? En aning?

Om det är ett sammanträffade? Knappast. Han måste ha något med det här att göra. Jag menar, han är ju redan mystisk så det räcker! Den där glimten i ögonen... flinet... uttrycket han fick när jag frågade vem han var... Var kommer han ifrån? Jag menar, han ser ju otroligt bra ut. Blont hår. Vackra ögon. Markerad käklinje. Herregud. Jag tror festen gjort mig alldeles utmattad. Jag kan inte ens tänka klart...

Jag suckar och vill skriva något mer, men allt jag tänker på är den svarta rosen. "Jag tror på vad livet ger mig." hade han sagt. Och vad menade han med det?

Jag tror inte ens att författaren riktigt vet.

Istället för att reflektera med ord ritar jag istället av tatueringen som jag kommer ihåg den utifrån minnet. Om det är något jag är bra på, så är det just att teckna och när jag är färdig känner jag mig ändå rätt nöjd. Rosen ser ut som den gjorde på hans bröst.

Kk cool cool.

Framåt eftermiddagen kommer Annabelle in till mig för att hjälpa mig städa. Jag har redan sagt att hon inte behöver, men det viftar hon bara undan. Idag verkar hon väldigt glad. Trots att hon rent av var skräckslagen igår kväll. Men när jag får reda på varför hon är på så strålande humör blir jag argare än ett åskmoln.

"Det ska bli så roligt att du ska gifta dig!" säger hon. "Jag är så glad för din skull!"

"Jag ska inte gifta mig! Då rymmer jag iväg."

Kan du inte bara rymma iväg nu? Vad är det som stoppar dig? Du har ju hatat ditt liv innan du fick reda på att du skulle bli gift?

"Men vill du inte ha barn? En familj?"

Ew.

"Jo, men om jag ska ha några barn ska de inte behöva bli födda inne i slottet. Det är som om att födda in dem i ett fångenskap!

Åhnej jag födde dem i en situation där de aldrig kommer få gå hungriga, oroa sig över pengar och blir beskyddade från faror dagligen. The horror.

Och jag ska inte ha en man som är mer än dubbelt så gammal som mig! Aldrig i livet."

That one I agree with.

Hon säger inget mer då hon vet att det vore väldigt oartigt av henne. Istället bestämmer hon sig för att byta samtalsämne. Det blonda håret matchar de röda läpparna och hon ser oerhört söt ut när hon vänder blicken mot mig.

Random karaktärs beskrivning of randomness.

"Vem tror du tog skrinet, ers majestät?"

"Ingen aning." Jag puffar till en av mina kuddar och slänger den på sängen. "Men tro mig, det ska jag ta reda på."

Varken mamma eller pappa har något att gå på förutom sömnpulvret. Jag, däremot, vet vem vi letar efter... eller... han är i alla fall en misstänkt. När kvällen närmar sig och alla lämnat mitt rum smyger jag ut genom fönstret.

Hört talas om stycke indelning?

Keaton vågar jag inte säga till, även fast jag skulle vilja.

Jag har smugit ut några gånger till hamnen förut i mörkret. Allt jag har är en kappa och huva som täcker mitt ansikte. Det är mest självklarast

Jesus take the wheel.

att springa dit ikväll. Dels för att jag hittar till hamnen och ingen annanstans, men också för att allt skvaller sker där. Om det är någon som sett den där mannen med rosen så kommer jag få reda på det ikväll.

Ugh, kan vi inte få en paus från honom? 

Trodde jag.

Det visar sig senare att jag inte är särskilt bra när det gäller på att spåra.

Jag vet inte om det är arrogans eller dumhet som fick dig att tro att du var det från början.

Jag frågade till och med några främlingar, men de bara skrattade. En man som druckit för mycket vin hade tittat på mig på ett motbjudande sätt, och då hade jag begett mig hem igen.

Wait...wait...what was the point of doing that? Varför skrev du det där om inget ens skulle hända? Varför fick vi inte följa med henne när hon- juste du är lat. Ursäkta mig, jag glömde. 

Det är lättare att komma ut ur slottet än in.

För när jag ska ta mig in kan jag inte slänga upp lakanet, och jag kan inte låta det hänga från fönstret i fall någon skulle lägga märke till det. Nej, istället får jag ta mig förbi vakterna. Det är omöjligt. Nästan.

Men det finns en vakt jag litar på och när jag får syn på honom tar jag av mig kappan.

"John." säger jag med en kort nick. "Tänker du låta mig gå in?"

Men hur tar du tillbaka lakanet? Har du en hög med lakan under ditt fönster nu? Varför går du inte ut samma väg som du går in? Huh?

Sedan jag började smyga ut till Keaton för flera år sedan har John vetat om det. Han har aldrig skvallrat.

Så det här är hur hon alltid har tagit sig tillbaka in i slottet? Har det alltid varit John som har haft samma position varje gång? Har det alltid varit inga andra vakter på hennes väg inne i slottet som kunde avslöja henne? Varför är allting så korkat lägligt och konfliktlöst? Det här visar bara att Caitlin behöver allt serverat på ett silverfat och att hon inte kan göra ett skit själv, och för att storyn ska fungera så måste allting redan vara klart och fixat för henne så att allt går utan problem. Vi ser henne inte stöta på hinder och komma på lösningar, allt bara fungerar, vilket gör henne till en tråkig, tom karaktär och författarens gullegris.

Jag vet inte riktigt varför, men jag tror jag kan anta det. Han har själv en dotter i min ålder och vet antagligen hur sprallig en ung kvinna kan bli när hon sitter inne för länge. Och som tack för att han inte skvallrar brukar jag köpa äpplen eller liknande på marknaden åt honom.

Det här bortförklarar inget. Varför går prinsessan själv och köper mat? Känner ingen igen henne eller hennes kläder? Har hon "fattiga" kläder som hon använder för att smyga runt obemärkt? Varför kan han inte köpa egna äpplen? Är dom så jävla dyra?

"Caitlin. Gå in med dig! Du vet att du får smyga ut under dagen för mig, men natten... Det är farligt!"

Så vänta ... han står vakt ... både dag och natt? Bara för att Caitlin ska slippa komplikationer när hon smyger fram och tillbaka? 

Ugh, jag orkar inte ens.

"Äh!" Jag ger honom ett strålande leende. "Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort. Här är dina bär!" Jag räcker honom påsen som dök up för att handlingen krävde det jag köpte innan jag smiter in igen. "God natt, John!"

Vänta så han tillåter henne att vara ute på dagen? Men...VAD FAN ÄR MENINGEN MED LAKANET DÅ?

Att smita upp till mitt rum är mycket enklare. Jag får vandra hur jag vill i slottet och det är ingen som ifrågasätter var jag ska någonstans.

Vilket är fan korkat, för drottningen borde ha sagt åt vakterna att hålla koll på ungjäveln. Hon är prinsessan, så vakterna borde åtminstone meddela vart dom har sett henne och vilken tid. Det här är som sagt bara för att Caitlin ska slippa komplikationer och allt ska gå perfekt för henne.

Och när jag väl kommer upp till korridoren innan mitt rum andas jag ut, men känner mig riktigt besviken. Idag har jag inte åstadkommit någonting. Med min ena hand öppnar jag dörren till mitt rum.

Jag som faktiskt velat träffa mannen igen.

Omg no...han kommer stå där inne ellerhur? Uuuuugh.

Och i samma stund som jag tänker detta flämtar jag till när han står inne i mitt rum.

(งಠ_ಠ)ง Ffs.

Eh... va?

Fantasy-bok med magi inspirerad av 1800-talet, allihopa! Såhär talade man förr i tiden!

Först tror jag att det är en inbillning, men så blinkar jag till och märker att den mystiska mannen faktiskt är här. I mitt rum. Sittande i min säng.

I min säng.

Jag ska just till att skrika för allt vad livet är värt när han far upp och sätter handflatan för min mun.

Borde han inte ha väntat närmre dörren?

Med sin lediga hand använder han pekfingret och sätter det mot sina läppar.

"Säg. Inte. Ett. Ord."

Och du kommer lyssna på honom för aaatt?

Hans röst är precis som jag kommer ihåg den vilket får mig att rysa. Herregud! Han kommer mörda mig! Vad ska jag göra? Slicka på hans hand? Nej, usch! Bita den? Varför inte.

Jag låter tänderna sjunka ner i köttet och han flämtar till och drar bort handen från mig.

"Vad i helvete!" utbrister han och backar undan från mig. "Du bet mig!"

"Det kan du ge dig fan på att jag gjorde!

Så kristendomen existerar i den här världen?

Och om du inte försvinner härifrån nu kallar jag på vakterna!"

Och du har inte gjort det ännu för aaaatt?

Jag försöker hitta något att kunna försvara mig med, men innan dess har han tagit fram en kniv ur bältet vid midjan. Allt jag hinner göra är att blinka innan han satt vapnets långsida mot min strupe.

Du kunde ha kallat på vakterna för länge sedan.

Jag vågar inte ens svälja. Han är närmre mig än vad någon annan man varit förut. Jag blir ju nästan lite upphetsad, trots att han hotar att döda mig och har brutit sig in i mitt hem. Man kan väl säga att jag är lite av en masochist. Det är bara någon centimeter mellan oss. Han ger mig en genomträngande blick.

...Finns det inte bättre saker att fokusera på som att, jag vet inte...ATT HAN HAR EN JÄVLA KNIV MOT DIN HALS?

"Om du kallar på vakterna hinner jag skära av dig halsen innan de kommer hit!" Hans ansikte är alldeles hotfullt och ilsket. "Jag kom inte hit för att skada dig."

"OM DU INTE GÖR SOM JAG SÄGER DÖR DU!...Jag tänker inte skada dig". (눈_눈)

"Varför är du då här? Vill du ha guld? Diamanter? Och hur kom du hit?"

"Genom fönstret."

Jag höjer på ena ögonbrynet och låtsas inte om kniven. "Klättrade du upp med dina bara händer?" Det har jag försökt, men det tar tid och kraft. Då är det lättare att smyga förbi vakterna.

Förutom att du inte behövde smyga förbi vakterna, du mutade bara John och sedan sa du att du kunde vandra fritt genom slottet utan att bli ifrågasatt.

Han ler snett. "Det är lättare än vad man kan tro. Springorna mellan stenarna är lätta att använda. Lyssna, så länge du gör som jag säger kommer jag inte göra någonting. Okej? Du är trygg."

"Jo, visst! Och jag är egentligen är häxa."

"Jag menar det." Han tar bort kniven från min hals och stoppar den i bältet. Därefter höjer han händerna över huvudet för att visa att han vill väl. När han gör det åker lite av hans vita skjorta upp precis över höftbenet. "Jag vill inte skada dig."

"Vad vill du ha? Jag har pengar, men förvänta dig inte att du ska ge mig dem!"

"...men förvänta dig inte att DU ska ge MIG dem"...wut? Hört talas om att läsa igenom det du skriver?

Han fuktar läpparna innan han går tillbaka till sängen. Där har han en ihopknuten liten påse av skinn. Han öppnar påsen försiktigt och tar ut något som får mig att häpna. Jag känner igen de glittrade smaragderna. De vackra ögonstenarna som utsmyckar ytan av föremålet.

Jag tror inte att det ordet betyder vad du tror att det betyder.

"Skrinet... Jag hade rätt. Det var du som tog det! Men hur? När det skedde så var du med mig."

"Jag jobbar inte ensam." Han räcker fram skrinet till mig. "Jag vill ge tillbaka det."

Uhm...wut? Varför lämnade du inte det bara i rummet då? Är inte det säkrare?
Han jobbar inte ensam ... men varför var han ens där då? Han gjorde inget för att distrahera dom som var på balen, så han kunde lika gärna ha följt med sin besättning. Det enda han gjorde var att dra till sig uppmärksamhet, och inte på ett bra sätt, utan på ett sätt som gör honom till den misstänkte.

Okej, nu är jag verkligen förvirrad. Den här mannen vill varken döda mig eller ha skrinet. Varför är han då här? Det måste vara något som gynnar honom.

"Jag vet vad du tänker." säger han. "Kan jag lita på honom? Vem är han? Vad gör han här? Men du förstår, jag kan ge dig skrinet om du ger mig vad som finns inuti det."

Jag kastar huvudet bakåt och skrattar till så mycket att bröstkorgen skakar. Huvan som jag haft uppe åker ner och mitt hår lägger sig i lockar över axlarna.

Vem fan skrattar såhär? Fucking cartoon-rörelser. 

"Du är allt rolig! Öppna skrinet? Jo, visst. För det går verkligen."

Din sarkasm är så rolig att jag dör. (ง ° ͜ ʖ °)ง

När jag fnittrar för mig själv ser han mycket otålig ut.

Det du beskrev nyss låter inte som fnitter.

"Jag behöver din hjälp, Caitlin. Vare sig du vill det eller inte."

"Men hur ska du öppna det? Det finns ingen nyckel!"

Han suckar och lägger ifrån sig skrinet.

Try this:

Works evritime.

Därefter tar han fram den vassa kniven igen och fattar tag om min arm så hårt att det bultar i öronen.

"Nej, vad-aj!" Jag tjuter till när han plötsligt sätter den vassa spetsen mot min handflata och drar. Det gör ont för två sekunder men under den stunden håller det på att svartna framför ögonen.

Jag är rätt så säker att det inte gör så ont att skära sig i handen.

Tvärtom, det gör svinont, speciellt om det svartnar för hennes ögon. Han måste ha dragit hårt och djupt, vilket innebär att han antagligen skar i kött och skadade senor, vilket i den verkliga världen skulle allvarligt fucka upp Caitlins hand och förhindra henne från att använda den, och ärret som skulle bildas i hennes hud skulle göra det svårt att öppna den hela vägen eftersom huden skulle växa över. Att skära sig i handen är inte som det ser ut i filmer.
Fast om han skar så djupt borde hon väl ha reagerat mer? Hon står bara där och låter det hända, så så ont kan det inte göra. Det verkar mer som om det är ett väldigt tunt sår, men då borde det inte ha svartnat för ögonen? This makes no sense.

Du märkte ju hur sen hennes reaktion var och hur hon sen skiter i att hon blöder. Men det jag menade

mest var att det inte krävs mycket för att allvarligt skada sin hand och författaren inte inser det och får Caitlin

att reagera tvärtom som om det inte gjorde speciellt ont alls. Så den här reaktionen är fel i vilket fall som helst:

den är för stark om det bara är en liten skada, och för svag om det är en stor skada.
That's what i meant. Makes no sense.

Han gnider av blodet från bladet mot läderbyxorna innan han stoppar tillbaka kniven.

Jag stirrar på honom och därefter min handflata. Blodet börjar långsamt sippra ut ur såret. Jag känner hur pulsen slår.

"Vafan håller du på med?!"

Det här utbrister hon efter att han har hunnit torka av blodet, stoppa tillbaka kniven, efter att hon har stirrat på honom och sin handflata, och efter att den börjat blöda. Hon börjar inte skrika så fort hon ser kniven närma sig hennes hand eller så fort hon känner smärtan, nej nej. Det vore något som en riktig människa skulle göra.

Och det där låter verkligen som något som en person under 1800-talet skulle säga!

Han skrattar. "Inte visste jag att prinsessor svor." Han tar upp skrinet igen och sätter det i min skadade hand. Blodet kommer av sig på skrinet och han ger mig ett överlägset leende. "Du är nyckeln, Cat."

So original. You get 2 original points.

That's 239 points too many.

Cat? Ska han ge mig ett smeknamn? Han beter sig verkligen inte hövligt. Inte som någon adelsman eller prins. Han är till och med värre än Keaton.

Yes, so kill him.

När jag ser mot skrinet igen hörs ett vridande ljud inuti det. Som kugghjul slås mot varandra. Detta gör mig orolig. Mannen framför mig ser mycket belåten ut.

"Den som är den senast födda i kungalinjen är den enda som kan öppna skrinet. Det är du."

Och när ljuden av kuggljud slutat sätter han sin hand på locket och öppnar det.

And this works because...FANTASY!

Yep. Det här är varför författaren hade en disclaimer i början, för att kunna skita i all kritik och försvara sig med "det är fantasy din hater!!!"

Herregud.

Han öppnade det!

Han öppnade det tack vare mig!

Öh, nej, det gjorde han inte. Det här får det att låta som om du hjälpte och är lika viktig som han är i detta fall, när du egentligen bara stod där och lät dig skäras av en främling. Det var ditt blod och din position som det enda barnet i kungafamiljen som gjorde att han kunde använda sig utav dig.

Åh, vänta bara tills mamma får höra det här! Hon kommer bli överlycklig.

Jag är så uppspelt att jag inte märker mitt eget blod som droppar ner på golvet.

Bullshit.

Och mannen ser minst lika förtjust ut som jag. Hans ögon glimmar till när han ställer ner skrinet på mitt bord och tar därefter upp innehållet. Jag stirrar på det vikta pappersarket i hans hand och rynkar pannan.

"Ett papper? Allvarligt? Jag trodde det skulle innehålla en underbart vacker diamant eller något liknande."

"Det här är inget papper..." Han vecklar ut det tills det är lite mer än en meter långt. Han lägger det på bordet och betraktar dig med förundran i blicken. "Det är en karta."

Woooooow. 

Jag stirrar ner på en värld som får mig att darra.

Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee







eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh?

Jag känner igen några av länderna från mig egen karta som jag får ha under lektionerna, men jag trodde aldrig att denna värld var ännu större! Utan att vara rädd för honom längre ställer jag mig bredvid och kan inte slita blicken från kartan. Land och öar jag inte trodde fanns uppenbarar sig och i hörnen är kartan sliten och alldeles gulbrun. Skrinet har inte öppnats på flera hundra år och många av dagens länder finns inte med. Inte ens vårat kungarike.

"Hela den här världen..." mumlar jag tyst. "och jag är instängd i ett slott."

UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUGH

Det här är så jävla dumt. Caitlins hela motivering är "äventyr". Det är en jävla svag och vag (heh) motivering som inte berättar mycket om henne förutom att hon är cliché och hennes författare inte vet hur man skriver något som inte är cliché.

Hennes motivation måste vara något som läsaren kan förstå, något som är klart och tydligt och som hon strävar mot och är villig att offra sitt liv i lyx för. Men nej, hon sitter bara instängd i sitt slott och gnäller utan att försöka göra något åt saken, utan att försöka rymma innan handlingen kräver det, samtidigt som hon vill ha cred och sympati för att hon är en djup drömmade som vill ut på äventyr. 

För att göra henne mer realistisk och hennes mål mer tydligt och enklare att förstå, så borde man se Caitlin när hon studerar kartor, läser böcker om andra kulturer, läser historia och legender, utforskar skogen vid slottet, samlar på någonting, försöker lära sig olika språk så hon är beredd när hon äntligen reser ut! Hon borde ha vänner från alla olika länder och tala med ambassadörer och bjuda in äventyrare till slottet så dom kan berätta om vart dom har varit! Hon borde ha ställden som hon vill besöka extra mycket! Hon borde veta hur man tar sig dig och planera vad hon ska göra när hon väl kommer fram och vad hon ska ta med sig!

Så att vi förstår att det är vad hon vill! Så att vi känner hennes längtan och hennes lidande när hon sitter instängd!

Nu är hon bara en gnällig barnunge som pratar poetiskt om horisonter och vill ut ur slottet för att det är var hennes stereotyp säger åt henne att hon måste vilja.

När han märker att även jag stirrar blir han plötsligt hemlighetsfull och viker ihop kartan tills den är lika liten som förut. Därefter nickar han mot min hand som är täckt av rött blod.

Och jag som trodde att du hade blått blod. (Ha, dubbelt skämt. Jag är så smart, asså.)

"Du bör nog ta hand om det där. Ta lite bandage."

"Jag har inget bandage härinne."

Han smäller igen locket på skrinet och ser mycket förvånad ut. "Vilken typ av människa har inte bandage i sitt rum?"

"Äh, jag. Som aldrig blir skadad. För att jag är prinsessan." Jag blänger tillbaka på honom. "Du gjorde mig illa! Du får fixa det."

Han himlar med ögonen och river av en bit av hans skjorta. "Här, linda det om handen. Det stoppar blödningen."

Främlingars svett, diverse smuts och antagligen havssalt är jättebra för ens blödande sår!

Jag växlar blickar mellan hans ögon och tyget. Det är då det slår mig varför han ser så annorlunda ut. Han har ingen mask på sig och äntligen kan jag se hela hans ansikte.

Och det märker du nu?

Äntligen kan jag se hans ögon ordentligt. Och nu är jag varken rädd eller arg på honom. Bara nyfiken.

Uuuuuuugh.

Samtidigt som jag tar emot den avrivna tygbiten och lindar den om handen studerar jag honom djupgående. Han har några fräknar, men de blir inte tydliga förrän de uppenbarar sig på halsen och in genom skjortan.

Hans fräknar är självlysande och lyser genom tyget!

Eh, visst. Alla är olika och så, men fräknar dyker upp som mest där solen kommer åt ens hud, vilket är varför folk som har fräknar oftast har mest på ansiktet och mycket mindre på kroppen. Alltså borde det vara tvärtom.

Det skulle inte förvåna mig om det finns ännu fler på axlarna. Det gyllene håret är halvlockigt och skiftar nyans i olika typer av blont.

Fast det är alltid gyllene, även när det skiftar.

Näsan är smal och ögonen grå, med en svag nyans av himlens färg.

1) Jag vet att du menar blå, så säg bara blå istället för att försöka vara fucking djup igen.

2) VET DU HUR MÅNGA FÄRGER HIMLEN HAR? BLÅ, LJUSBLÅ, GRÅ, MÖRKBLÅ, SVART, RÖD, ORANGE, ROSA, LILA ... Herregud jag står inte ens ut längre.

Ett ärr som inte är mer än någon centimeter långt har gjort intrång på hans högra kind och jag undrar hur han fått det. Det syns inte särskilt mycket, men såhär i sterinljusens sken kan jag se varenda detalj på hans ansikte.

Gud, han är verkligen vacker.

Låter som vilken generisk vit romans-hjälte som helst tbh. Har aldrig gillat blonda snubbar mycket.

Och kom ihåg hans ärr och hur långt det är, förresten. En centimeter. Kom ihåg detta.

Mannen märker att jag granskar honom, men säger inget eftersom han gör precis samma sak mot mig. Först känner jag hans ögon på min hals, sedan bröst, midja och ner till dit klänningen slutar. Därefter upp igen. Han verkar gilla mitt hår och mina bruna ögon.

Hur vet du det? Kan du läsa tankar?

Tillslut stannar blicken stadigt vid mitt ansikte. Han är säkert också glad att se mig utan mask den här gången.

"Är verkligen röd blodets färg?" frågar jag tillslut. Min röst är tunn.

*
*

Han har stoppat ner kartan i sin tygväska, och skrinet ligger på mitt bord. När jag ställer frågan vänder han undan blicken. "Ja..."

"Du sa att du trodde på vad livet ger dig. Vad menar du med det?"¨

Då rycker han lätt på axlarna. "Jag tar dagen som kommer och gör det bästa utav den. Livet ger mig möjligheter. Både hemska och själviska. Och jag tar de möjligheterna, vad än konsekvenserna är."

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom, men hans ord är helt klart fascinerande.

Aaron: Ibland får jag hemska och själviska möjligheter, som till exempel möjligheten att sno mat från hemlösa barn eller tvinga mig på prinsessor i deras slott. Jag tar dom, oavsett vad.

Caitlin: Oh, wow, vad sexigt och fascinerande.

De påminner mig om att jag kanske ska gifta mig när som helst. Svaren kom inte idag, så vi får dem antagligen imorgon. Och det vill jag verkligen inte.

Jag försöker lösa gåtan om främlingen framför mig. "Vem är du?"

"Ingen viktig."

"Är du en tjuv? Mördare?"

Han flinar och räcker mig skrinet. "Båda."

Fun.
Caitlin: OOh, vad sexigt och fascinerande!

Jag sväljer och säger: "Du skämtar." vilket får honom att skratta.

Du talar med en man som bröt sig in på en bal, stal från skattkammaren, tog sig in i ditt rum, skar din hand och tänker nu ge sig av med en karta som kungafamiljen säkert har velat fått tag på i evigheter. 
 Wat I mean is: Såklart hand skämtar! (◕‿◕✿) 

"Du är oerhört annorlunda, ers höghet. Rädsla verkar vara något du inte känner till, och så fort du fick syn på kartan blev du intresserad.

Ja för ingen "vanlig" prinsessa hade blivit intresserad av en karta som legat i en ask vars lock inte gick att öppna utan hennes blod.

Författaren verkar tro att Caitlins oförklarliga och onaturliga dragning till allt dom är farligt och en total nonchalans när det gäller hennes egna säkerhet är "coolt" och unikt. Det är inte det. Det är återigen dålig karaktärisering och är bara till för att Aaron och Caitlin inte ska ha några konflikter mellan sig. Det hade varit mycket mer badass och verklighetstroget om Caitlin blev störtförbannad och slängde Aaron ut genom fönstret, tog kartan för sig själv och stal hans skepp. Men det hade varit coolt och annorlunda och vi hade inte fått vår tråkiga och ointressanta kärlekshistoria.
Det ligger för mycket arbete bakom en sådan berättelse, Lady critic. We got no time for that.

Du vill bort härifrån, till skillnad från alla andra på denna jord. De är ute efter rikedom och status, men du är ute efter något annat."

Författaren: CAITLIN ÄR SPECIELL OCH UNIK OCH SPUNKY! KOLLA HUR COOL HON ÄR!

Han bugar, men det är antagligen för att göra narr av min titel. "En del av mig önskar att vi kunde lära känna varandra."

Aw cute. So cute. (◕‿◕✿) 

Och plötsligt slår det mig att han tänker gå sin väg. Jag känner hjärtat hoppa till i bröstet. "Vart ska du?"

"Hem."

"Vart är det?"

Han backar. "Det har jag inte listat ut än."

"När du snodde skrinet fick du hjälp av några. Vilka?"

"Min besättning."

"Din besättning? Är du sjöman?"

Nu är det hans tur att skratta så huvudet faller bakåt.

brb staring into the void

Dessutom verkar han avslappnad men ändå förvånad över att han själv avslöjar så mycket om sig själv.

1) Författare, det här är första person. Det finns andra, mindre klumpiga sätt att förmedla samma information på utan att få Caitlin att se ut som om hon kan läsa tankar.

2) Han avslöjade inget om sig själv. Han är tvärtom vag med vad han säger och undviker hennes frågor.

Jag menar, till och med jag är chockad. Vem som helst skulle försöka dölja så mycket som möjligt, och även fast han håller en del hemligt pratar han ändå med mig som vi känt varandra rätt länge. Som om han litar på mig.

"Jag är ingen sjöman, ers nåd. Sånna som jag blir hängda i snaran av din mamma."

Mina ögon måste bli dubbelt så stora. Luften blir tyngre och plötsligt känner jag mig väldigt, väldigt liten. "Försöker du lura i mig att du är pirat? Din humor kan inte bli bättre."

Såklart han skämtar.
 Catshit (yes I can't be more original than that), det här är varför du är säkrare i slottet.
Shitlin? Craplin?

"Tro vad du vill. Men jag seglar imorgon vid solnedgången med kartan, och skrinet får du behålla."

"Nej! Jag ska ha kartan. Den har tillhört min familj i evigheter!"

Han suckar. "Cat, ingen har öppnat den på väldigt länge. Ge bara tillbaka skrinet. Säg att du hittade det utanför slottsporten och att någon tagit det för att skoja. Ingen kommer sakna kartan och din mamma kommer bli överlycklig."

Hur förklarar hon blodet? Och skadan på sin hand?
Uh ... det är fantasy? Eller nåt.
Jag glömde.

"Men jag kommer sakna kartan!" Jag sträcker mig efter hans skinnväska men han drar sig undan. "Ge mig den!"

"Nepp."

"Men jag-"

Plötsligt har han satt handen på min bröstkorg och tryckt mig undan. Än en gång blir ansiktet hårt som sten och ögonen lyser hotfullt. "Lyssna, antingen så gör du som jag säger eller så skär jag verkligen halsen av dig! Jag hatar kungafamiljen i detta land. Både drottningen och kungen. Den enda jag inte hatar är dig, prinsessan. Så jag vill verkligen inte döda dig. Men du ger mig inget val så länge du står här och argumenterar."

"Jag vill inte skada dig men jag kommer totes göra det om du inte håller klaffen!" Du är inte duktig med hot. Om du ska hota någon berätta inte att du egentligen inte vill göra något mot dem! De kommer kunna använda det emot dig och inte alls känna sig lika rädda, för chansen finns att du inte kommer klara av att skada dem eftersom du egentligen inte vill.

Jag andas tungt. Han är olidligt nära mig. "Varför vill du inte döda mig?"

Den här mannen hotar mitt liv men HERREGUD vad han är snygg asså!

"Ett, det vore idiotiskt att döda en av kungligt blod. Och två, du verkar som en kvinna med drömmar. Du verkar som någon med en speciell personlighet. Som vill något med livet. You're too spechul. Och jag har ingen rätt att ta det ifrån dig."

Under hela mitt artonåriga liv har jag endast träffat en man som ser mig för vem jag är. Det är Keaton. De andra män jag mött har endast velat ha pengar eller bli berömda. Alla har visserligen behandlat mig med respekt, men de tycker inte om mig på grund av min personlighet. Och nu har jag helt plötsligt fått möta ännu en man som ser mitt verkliga jag.

Och jag är inte heller rädd.

Snarare intresserad. Jag vill veta mer om han som hotar att döda mig.

Att vara inlåst i ett slott har verkligen skadat henne. Hon är så naiv att hon inte tror att den här mannen är en pirat, och hon blir faktiskt intresserad av honom när han står med en kniv mot hennes hals.

"Okej." suckar jag tillslut. "Du får som du vill. Jag behåller skrinet och du tar kartan. Men bara om du svarar på den här frågan: Var ska du någonstans?"

"Långt bort."

"Och var är det?"

Han kliar sig i håret och börjar gå bort mot mitt sovrumsfönster. Till en börjar verkar han besvärad. Hela hans uttryck är spänt och nävarna är hårt knutna. "Jag är ledsen, men mer kan jag inte säga. Inte ens för dig. Män som jag straffas med döden enligt lagen. Jag kan inte berätta var jag ska när du kanske skickar dina vakter på mig och min besättning. Jag litar på dig, men dock vet jag inte hur länge jag kan göra det. Men en sak kan jag berätta, och det är att jag är på väg till friheten."

He's going to America!

MURICA!
*
:')

Han klättrar upp på fönsterkanten och blickar ut över den mörka staden och därefter upp till månen som lyser glittrande klart. Det verkar som han är redo att ge sig iväg.

"Vänta!" Jag rusar fram till fönstret och han lyckas på något sätt vända sig mot mig där han står. Vi ser in i varandras ögon. "Kan jag inte ens få veta ditt namn?"

Han flinar så tänderna blottas. "Om du lyckas lista ut det ger jag dig en kyss."

...Wait wut?

Tänk om hon inte vill ha en kyss?

Därefter sätter han händerna på kanten och svingar sig ner mot marken. Jag tittar på medan han skickligt klättrar ner för slottets murar. Jag vill varna honom för vakterna, men något säger mig att han redan är fullt medveten om hur han ska ta sig härifrån osedd.

Det sista jag ser av mannen med rosen på bröstet den kvällen är när han springer iväg mot skuggorna.

Fun. (◕‿◕✿)