Last time:

”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

VAFAN BETYDER DET ATT VARA EN FIGHTER? VAD KAN DU GÖRA? VAD HAR DU FÖR KRAFTER? VARFÖR MORRAR DU? 
*   

Och hur fan sätter man kurs mot en attack?????

_____________________________________________________________________________

(Spöket är för tillfället borta och kommer att lägga till sina kommentarer när hon återvänder.)

Scarletts perspektiv:

Ännu en morgon vaknade jag av väckarklockans irriterande pipande. Det hade blivit sent igår kväll,

Ja, det brukar ju bli sent varje kväll, men men.

och jag hade inte haft en endaste tanke på vilka konsekvenser det skulle ge nästa morgon. Vilket jag fick känna på nu.  Trötthet, fruktansvärt humör och alla andra negativa saker man kan komma på.

Hemsk huvudvärk, intensiv smärta i magen, extrems bajsnödig, väldigt illamående, hosta med blod ... Vad mer kan jag komma på som hon tydligen har?

Och vadå, hade hon verkligen tränat så hårt utan att inse att det skulle ha konsekvenser? Eller överreagerar hon för att hon gick och la sig sent kvällen innan? Vad är det för idioter denna fanfic handlar om?

Mitt huvud dunkade av en fruktansvärd huvudvärk och ett stön lämnade min mun. En ny dag vilket betydde nya möten med Justin och resten av gänget. Jag gnuggade mig i ögonen innan jag reste mig upp och började min lilla färd mot badrummet.
En dusch varje morgon var ett måste för mig annars skulle jag lika gärna se lika ut som död.

Du skulle inte se död ut, men kunde lika gärna se död ut? Hur skulle du se ut då? Jesus Christ.
All we do is ask questions. But we almost never get any answers.

Jag betraktade min spegelbild, jag hade påsar under ögonen av den lilla sömn jag fått under natten,

Får man inte påsar av den sömn man INTE får?

mitt hår liknade mer eller mindre ett fågelbo. Bara för att göra allt värre så hade jag även fått en finne vid hakan.

Oh no the horror. Aaaaaaa.

Jag kollade ner på min överarm och såg den stora blåmärket pryda. Det hade kanske blivit lite för hårt på träningen igår.

Vilker vi aldrig fick se för att...WHY SHOW INTERESTING PARTS? THAT'S JUST A WASTE OF TIME HAHAHAHAHA-
*  

Både jag och Victoria hade gett allt vi kunde. Och anledningen till det stora blåmärket jag hade på armen berodde på att jag hade blivit ”puttad” in i ett träd. Även Victoria fick en… eller två blåmärken.

Shit, fick hon ett ELLER TVÅ blåmärken wow so fucking hardcore!!!!
*
That should be the name of this fic.  

Fast jag har genomgått värre smärtor är detta - både psykiska och fysiska smärtor -

:'(
:'(

så ett blåmärke kunde jag stå ut med.

"Som bevis på hur jag kan stå ut med det så har jag nyss använt flera meningar för att gnälla om mitt blåmärke."
*  

Med ett suck strippade jag av mig den stora T-shirten och underkläderna innan jag hoppade in i duschen för att inte mer gå in på ämnet smärtor.

:'(
Such pain. So sad.

Mina morgonrutiner fortsatte och jag satte i sladdkabeln i eluttagen för att börja torka mitt blöta hår som hängde slappt nerför mina axlar. 

För att ha drygat mig i badrummet i snart fyrtiofem minuter, fick jag skynda mig välja ett par kläder och äta frukost, för att komma i tid till skolan. Och då menar jag verkligen skynda mig. Det var 20 minuter kvar tills första inringningen. 
Jag drog på mig ett par ljusa jeansshorts med nitar på ena benet,  till det tog jag en stickad tröja i en rosa nyans. Ett par ankelsockor fick pryda mina fötter och en guldklocka min handled och jag var klar. Jag skulle förmodligen få betala en rejäl summa för denna outfit – i alla fall överdelen – när det var så varmt, men som ordspråket är – vill man vara fin får man lida pin.

* 

NO ONE FUCKING CARES.

”Då åker vi.” sa Kevin när mina Air max var på och detsamma med hans och Lucas älskade Nikeskor.

Det här är andra gången du nämner deras älskade Nike-skor (först nämnda i Kap 2). Jag gissar att dom är viktiga för handlingen på något sätt. Är dom magiska?
Probably. 

Dock är det inget jag kan klaga på idag,eftersom jag bär samma märke, och det skulle båda två använda som sin fördel.

Vänta va? Ska dom använda det faktum att deras skor har samma märke till sin fördel? I'm so confused.
Jag tror hon menar att det är pinsamt att ha samma märke på skorna hela tiden? Och hon kan inte säga något om det eftersom hon gör samma sak?

WHY ARE WE TALKING ABOUT THE SHOES ANYWAY?!

Rick och Victoria hade inte gått upp denna morgon för att informera oss om någonting, så jag antar bara att det är att göra som man vill för att Vegas ska få känslor.

Vem fan är Vegas? Side note, jag kollade fanfic-bloggen och såg att fanfattaren inte är ett fan av Harry Potter. *judging harder*
How? How can someone not like Harry Potter? o.o
 And seriously WHO THE FUCK IS VEGAS? 

Eller så var de bara enormt trötta, jag skulle lätt kunna byta plats med dom just nu.
Vi styr våra steg till Kevins silvriga Fisker Karma och sätter oss bekvämt innan han kör ut från avfarten och ut på motorvägen för att komma till skolan. 
”Hur ska vi göra idag då?” frågar Lucas från baksätet. En väldigt bra fråga. ”Jag vet inte.” säger jag uppgivet och kollar ut på träden som försvinner en efter en. Det blir tyst ett långt tag vilket ger oss alla tre möjligheten att fundera över hur jag ska fånga Biebers intresse. ”Låtsats som det aldrig hänt.” säger Kevin tillslut. ”Varför kom inte jag på det för?” frågar jag sarkastisk och himlar med ögonen. ”Hey, jag försöker bara hjälpa till.”
Bilen kör snart upp på skolans parkering och ännu en gång hamnar vi bredvid Fives bil. Snabbt stiger vi ut och börjar gå mot ingången. 
”Hur många bilar äger ni egentligen?” hör jag en pipig röst bakom mig och suckar. Kanske borde kalla henne för tinnitusstämma högt.
”Så många som du inte kan räkna till.”

Jag gillar hur Cassandra ställer en fullt normal och logisk fråga, men fanfattaren försöker få henne att framstå som en irriterande bimbo som inte vet något. Det är inte coolt att ha en massa dyra bilar, fanfattare, även om du så gärna vill ha det, ta handen ur byxorna nu.

svarar jag Cassandra tillbaka utan att vända mig om, och fortsätter gå framåt och killarna följer mitt exempel. Hennes kända tjut,

Varför tjuter hon?

i mina öron hörs över hela skolgården och jag är hundra procent säker på att hela skolans elever – som befann sig på skolgården och parkeringen – hade sina blickar på oss.

EVERYONE LOOK AT ME LOOK AT MEEEEEE!

”Vi syns vid rasten.” suckar jag, när vi stiger in, och styr stegen mot mitt skåp. Jag ser deras nick ur ögonvrån. Ännu en dag i skolan och jag har fortfarande inte kommit på en ide till att fånga Biebers uppmärksamhet.

Har inte du redan fångat hans uppmärksamhet? Och om ditt uppdrag är att förföra honom, är det inte bättre att jobba med honom på grupparbetet och inte hota att göra honom illa utan tvärtom att låtsas vara intresserad? Hela handlingen är så jävla korkad, jag står inte ut. Varför behöver dom ens komma nära denna "fighter"? Och om Scarlett är en av dom "goda", varför behandlar hon och dom andra fighters alla människor omrking sig som skit? Är det fanfattarens uppfattning om "badass"? God bless her little heart.

Ssssch don't question it.

Flera suckar lämnar min mun och det känns som om jag kommer snart kvävas av alla tankar. ”Jag visste inte att vi hade skåp bredvid varandra.” snabbt vänder jag blicken och möter Carolines blåa ögon. Jag ger henne ett litet leende och börjar gräva i mitt skåp efter svenska boken. ”Någon som vaknat på fel sida av sängen?” frågar hon och jag skakar på huvudet. ”Trött bara…” mumlar jag och fejkar en gäspning som hon dock verkar gå på för hon nickar glatt. Det var bara halva sanningen.
Vi börjar tillsammans gå till sal 217 där svenskalektionen skulle äga rum denna morgon.
Vi hann precis sätta oss på våra platser när ringklockan började tjuta till och elev efter elev trängde sig fram till sin plats i klassrummet. Läraren, jag inte hade en aning om vad han hette, satt redan vid katedern med en kopp kaffe framför sig. Lärare och deras kaffe.

Ok?

Precis som igår på lektionen så sken mina tankar iväg av rastlösheten. Det må ha gått någon minut men det räckte för mig. Justin hade inte synts till än – inte för att jag varit så vaksam – men ändå. Alla mina tankar kring hur jag skulle fånga hans uppmärksamhet, raderade nästan allt i mitt huvud om att detta var faktiskt en uppdrag, och det uppdraget gick ut på att fånga fightern, inte att bli ihop med Bieber  – det var bara en minimal del.
”Förlåt.” pustade en andfådd tjej ut och drog mig ur mina tankar. Jag lyfte blicken och studerade tjejen med det korta, mörkblonda hårsvallet, smala och långa kroppen. Det var mina första intryck på henne fast sen förändrades allt. Hon verkade bekant på något sätt… hur hon rörde sig, hennes perfekta, naturliga ansikte.

Ush dom där äckliga slamporna som bara vågar använda smink!!! fattar dom inte att alla kvinnor är bättre och snyggare utan smink ???? *wank wank wank*

Något med henne var speciellt men jag kunde inte sätta fingret på det.
”Det är lugnt Bree, men bara för denna gång. Gå och sätt dig på din plats.” hon nickade som svars och började gå mot det tomma bordet framför mig och Caroline. Hon gav oss båda ett leende och viskade ett tyst hej innan hon vände på sig och satte sig. Jag antar att det var någon kompis till Caroline – man säger väl inte bara ett hej sådär hursomhelst. Eller?

Bless this inner monologue.
Ok so I have a theory. That is the "Fighter" that they are looking for? Maybe?

Men bara för att vara artig, hade jag besvarat både leendet och hennes hej. Ännu en gång slogs dörren upp och denna gång var det Matt, och han var själv? Mitt påstående blev en fråga.

Vi. Förstod. Det. Din. Dumma. Gås.

Vart är Justin? Inte för att det angår mig – men han ingår i uppdraget. ”Matt, vad har du för ursäkt idag då?” frågar läraren jag ännu inte fått reda på namnet på. Fniss hörs här och där. ”Försovning.” mumlar Matt fram och styr stegen mot – oh nej – bordet framför mig, bredvid Bree. Jag suckar till och får bara ett leende av honom. Inget vänskapligt utan ett mer jag-kan-ta-dig-här-och-nu. ”Håll händerna på dig själv.” mumlar jag tyst till honom när han satt sig på stolen men får bara en blinkning tillbaka. Jag suckar uppgivet och fokuserar blicken på den – fortfarande – okända läraren.

”Jag har inte sett ett skit av Justin.” väser jag till Lucas och slår ut med armarna. Kevin hade försvunnit lika snabbt som han kommit ut ur klassrummet och jag hade inte en endaste aning om vart han befann sig vid detta tillfälle. ”Jag vet inte faktiskt. Detta känns som slöseri med min tid. Kan vi inte bara anfalla och sedan lever alla lyckliga?” frågar Lucas uppgivet och trycker ner händerna i sina jeansfickor. Även om det lät som en dum ide så ville jag mer än gärna göra som han säger. Vi skulle spara tid och jag skulle slippa Justin. 
Vi befann oss vid tillfället vid Kevins skåp, i hopp om att han skulle dyka upp.
”Vi möts sen.” hör jag en killröst säga bakom mig och jag höjer på ögonbrynen åt Lucas, som bara rycker på axlarna. Sakta vänder jag huvudet och möter en leendes Kevin – som dykt upp – och har mobilen tryckt mot örat.
”Och det där var..?” frågar jag när han har lagt på.
”En gammal vän…” säger han och kliar sig nervöst i huvudet. Jag suckar men nickar. Det är ingen ide att försöka få ut någonting ut ur honom, om han inte berättar det själv. Så det är bara att vänta.
Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
”Jag går till kafeterian och köper något.” mumlar jag fram, utan att ge killarna minsta uppmärksamhet, och styr stegen mot hållet där Bree försvann. Jag är noga med att stå emot Kevins krafter när han försöker nå mina tankar. Han behöver inte veta vad jag ska göra hela tiden.
Direkt jag rundat hörnet, ser jag Brees ryggtavla några meter längre fram. Mina steg snabbas på tills jag sluter upp vid hennes sida. ”Hej tro mig jag följde inte alls efter dig.” hon rycker till, och kollar förskräckt på mig innan hon lugnar sig och besvarar mig med ett leende. ”Var det där dina bröder..?” hennes röst låter tveksam och jag rynkar osynligt på pannan.

HUR FAN KAN DU RYNKA OSYNLIGT PÅ PANNAN?

”Ehm… ja.” ljuger jag fram och ger henne ett halvt leende. En av dom är min bror fast den andra vet jag inte hur jag ska placera. Allmänheten tror ju att vi är syskon så det gäller bara att få dom fortsätta tro det.

Hon nickar och fortsätter gå framåt tills vi når skåpen och ironiskt nog hade hon skåp bredvid mig, vilket jag påpekade.

Det där är inte ironi, det är ett sammanträffande, och vad du än tror så är det inte samma sak.

”Jaha, Caroline har på andra sidan av dig. Men det är ju bara bra.” säger hon och skrattar. 
Jag undrar om hon kommer ta upp det eller om jag ska göra det. Dom få minuter vi hade gått tillsammans, hade hon inte givit någon hint, om att hon ska berätta varför hon bara försvann sådär plötsligt när hon såg mig, Kevin och Lucas. Tillslut bestämmer jag mig för att bara ta den enkla vägen – jag hade tillräckligt med att tänka på och jag ville inte ha påfyllning för tillfället. ”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.

”Du har fått många beundrare på sista tiden.” säger jag på lunchen till Kevin som är uppe i någon het diskussion om bilar med Lucas.”Vad menar du?” frågar han och höjer på ögonbrynen. ”Du vet mycket väl vad jag pratar om.” säger jag och skrattar lätt. ”Kan inte rå för att jag är het.” säger han överlägset. ”Keep dreaming.” mumlar Lucas som lagt sig i vårat samtal, jag brister ut i skratt. Snart harklar sig Kevin vilket får mig att sluta skratta och nickar löst bakom mig. Jag vänder på huvudet och möter Carolines blick. ”Förlåt att jag stör er, men jag vill låna Scarlett och presentera henne för mina vänner.” säger hon och ger oss alla tre ett leende. ”Och jag kan inte lova att hon kommer tillbaka.” lägger hon till på skämt. ”Det är lugnt, vi har fått nog av henne.” säger Kevin på skoj, och jag flämtar till. ”Tack för den då.” säger jag och försöker tränga undan leendet på mina läppar

Why? Is smiling hurtful to your badass image or something?

innan jag reser mig med min bricka och slänger det som låg på den, innan jag följer med Caroline ut. ”Bree har du redan mött, men det är en kille jag vill du ska träffa.” säger hon och går mot en blond kille som har ryggen emot oss och pratar med Bree, som ger oss ett leende när hon märker att vi går emot dom. Han vänder sig sakta om när han hör steg bakom sig och jag stannar chockat upp. Det kan inte vara möjligt!

CLIFFHANGER that no one cares about.
So intense I can't wait for the next chapter aaaaaa. 

Last time:

Snabbt går jag tillbaka till skolbyggnaden med blicken nere i marken. ”Scar?” ropar någon bakom mig och jag vänder mig om och ser hur Kevin och Lucas små joggar mot mig. ”Vart var du?” frågar Kevin genast och jag suckar.
”Vegas gjorde mig förbannad så jag var tvungen att gömma mig.” säger jag och himlar med ögonen.

Vem fan är Vegas? Please remind me because I don't remember at all.

I have no fucking clue tbh. Vegas har inte nämnts i de förra kapitlen and I have no idea of what the fuck it is.

Dom nickar förstående innan Lucas viskar något som får mig att tänka om. ”Du måste bli vän med honom igen om vi ska lyckas fånga fightern. Kevins kraft är redan borta och jag tvivlar på att någon av dom andra krafterna vi har fungerar. Du är vår enda chans.”

You're the chosen one.

Yer a wizard, Harry.
I knew at least one of you would say that!

_________________________________________________________________________________
(Spöket är för tillfället borta och kommer att lägga till sina kommentarer när hon återvänder.)

Scarletts perspektiv:

”Idag ska vi börja med ett grupparbete om rymden.” ropar Henry – mest känd för Mr Milner.

År 1997 började Dr. Henry på ett projekt som skulle trotsa alla som någonsin försökt stoppa honom.

Projekt Mr Milner. När han började med sin forskning fick han möta motstånd, dels från familjemedlemmar som påstod att han skulle slösa bort sitt liv på ett omöjligt uppdrag, och dels från andra forskare som påstod att "Mr Milner" var bortom verklighetens gränser ...

Vad jag försöker säga är att det borde stå mest känd som Mr. Milner.

Suckar och protester hörs genom hela klassen medans jag bara sitter där, vid fönsterplatsen längst bak, helt tyst. Det skulle vara en befrielse att sitta där annars, men just nu, när Bieber satt på samma rad som mig, knappt 4 meter ifrån – så kändes detta långt ifrån det, precis som allt annat gjort denna dag, helvetet. 

Helvetet? Menar du Helvete? Eller att allt var som helvetet? What do you meeean?

Hon kanske menar att "allt annat" hade gjort denna dag till helvetet? That Swedish is still wonky tho, so I can't be sure.

Ett suck lämnade min mun – dock inte för arbetet  vi ska göra eller för att det är just grupparbete, utan för att eleverna gnäller. Det fanns ingen anledning till att klaga, för det skulle ändå inte gå igenom. Man går i skolan för en anledning och det är att lära sig. Så varför klaga istället för att göra lite nytta?

Guys jag är nästan säker på att hon kommer klaga någon gång senare i berättelsen. Please help me remember this moment so we can have a "HAH"- moment later? Oki?

"Jag är så cool och unik, kolla på dom andra som gnäller myeh."

”För att ni ska få mer att klaga på, så är grupperna redan klara.” ropar Henry ut med ett leende.

Den här läraren har fått stå ut med så många irriterande stön och klagomål så att han helt enkelt har tappat vättet och börjat le istället. I understand him. I would probably lose my mind too if I had to talk with unthankful teenagers all day long.
 FÖR SERIÖST? ÄR ETT GRUPPARBETE OM RYMDEN DET VÄRSTA SOM FINNS ELLER?

Det beror förstås på vilken grupp man får, men rymden låter fan kul att jobba med. Fast jag har alltid varit en rymd-nörd, så vad vet jag? Och låt mig gissa, Scarlett hamnar med Bieber?
Jag vill också jobba med rymden. It's really interesting. >_<

Precis som han förespått så blev stönen från dom uppgivna eleverna i klassen högre och klagomål hördes här och där. Henry bländade av ett retsamt leende vilket fick honom att se dubbelt så snygg ut. Han måste nog vara den snyggaste och yngsta läraren - kanske två eller tre ålder äldre än mig

Så han är knappt tjugo? Fanfattare, du inser att det här är praktiskt taget omöjligt, va? Vill du ha en snygg lärare så kan du ha en snygg lärare, men han kan inte vara såhär ung. Vikarie skulle jag acceptera med sammanbitna tänder, men en 20-åring till lärare? Bullshit. Åtminstone trettio. 28-29 om du envisas med att göra honom "ung och snygg".

- i skolan - dock vet jag det inte med säkerhet eftersom jag inte haft alla lärare än. Tjejernas suktande blickar bevisar att jag inte är den enda som tycker det. Den solbrända hyn, musklerna, det mörkbruna korta håret, dom gråbruna ögonen, dom mjuka dragen i hans ansikte. Allt med honom var snyggt och ett plus i kanten är väl att han klär sig bra också.

I'm so interessted. Please tell me more about this teacher that probably won't be a big part of the story. And don't tell me anything usefull like about your surroundings or who the heck all the people in your group are or how it works and all that shit. No tell me about the teacher you find hot.

This fic has its priorities straight, I can tell ya that much.

Han började snart ropa ut namnen och jag håller tummarna för att inte hamna i samma grupp som Vegas.

THERE'S THAT NAME AGAIN! VEM FAN ÄR VEGAS?
And let me guess. You will be in a group with the Biever?

”…Caroline och Matt… Justin och Scarlett.” Fuck this motherfucking shit.*

*

 Jag skulle mer än gärna ha med flera svärord i den där meningen men det skulle bara få glöden på min kropp att visa sig och därmed avslöja mig. 

Kk cool cool.

That's my girl. :') Och jag gillar hur svordomar får henne att bli argare. Oftast är svordomar ett sätt att släppa ut ilskan, inte att bygga upp den mer. This fic makes no fucking sense.
:')

Jag grymtar till och begraver huvudet i mina händerna innan jag bestämmer mig för att ta nytta av mina krafter i den anmäla världen. Snabbt reser jag mig och går fram till tjejen Matt satt bredvid, Caroline. 
”Har du något emot att du och jag hamnar i samma grupp istället?”  viskar jag tyst och ger henne ett leende.

Ja för det skulle läraren antagligen tillåta. 

Ur ögonvrån ser jag hur Matt stirrar på mig och biter sig i läppen. Perv. 

Does everyone find you attractive? 
You get a "Sue"-point! Congrats!

Hennes ansiktsuttryck avslöjar att hon blir förvånad av att jag så plötsligt kom fram, men jag låtsats som om jag inte märker och fortsätter spänt vänta på hennes svar. Hon är min sista chans att komma ifrån Bieber. ”Vad som helst än att vara med honom.” viskar hon tillslut och nickar nästan osynligt bakåt, på Matt som fortfarande stirrar på mig. Jag ger henne ett leende innan jag går fram till Henry. ”Scarlett, vad kan jag hjälpa dig med?” frågar han med ett bländande leende. Damn! 

(Fanfattarens gif).
Wait is that the hot teacher?...ok...

”Kan jag och Matt byta grupp?” frågar jag med en sockersöt röst och ser hur jag börjar få honom att vingla i sina tankar.

Vingla i sina tankar? Wtf does that even mean?

 Att vara fighter har sina fördelar. 

VILKA FÖRDELAR? VAD HAR DET HÄR MED ELD OCH GÖRA? PLEASE EXPLAIN TO US!

*

”Ehm… det skulle vara orättvist mot de andra eleverna.” stammar han fram och jag höjer på ögonbrynen… 1… 2… ”Okej visst!” säger han uppgivet och torkar bort dom få svettdroppar som bildats på bara några sekunder, tack vare mig. 3. ”Tack!”

 *

säger jag och låtsats som om jag inte nyss lyckats manipulerade honom. ”Jag ska bara gå och hämta lite material.” stammar han fram och skyndar sig ut genom klassrummet, men jag ser genom hans fasad. Det var bara hans utväg för att komma ifrån mig.

* 

Omg jag tror att hon gav honom diarré genom telepati!  Han blev svettig när han försökte hålla tillbaka och sen sprang iväg till toaletten! Now that's a superpower I want!

Kanske hade jag en chans på honom ändå? Nej Scarlett skärp dig – detta är ett uppdrag ingen lekromans. Snabbt suckar jag och vänder mig om och styr stegen tillbaka till Caroline och Matts bord. Justins blick bränner på mig och jag höjer huvudet för att möta den. Hans ögonen är kolsvarta och käkarna spända. Hela hans kropp ser stel ut. En vanlig människa skulle förmodligen bli rädd men jag såg det faktiskt som underhållande.

* 

”Move your ass to Bieber.” säger jag till Matt när jag står vid deras bord. ”Thanks god, att någon har en hjärna här och hjälpte mig ifrån Caroline.” säger han och reser på sig. Carolines är inte bra på att hålla saker för sig själv – hennes blick visade klart och tydligt att hon blev sårad. Jag har känt sådär själv en gång i tiden, känslan när tårarna bränner bakom ögonlocken och andetagen fastnar i halsen bara för en människas kommentar. Jorden går liksom under, man känner sig inte värd någonting. En människa kan trycka dig ner på någon sekund medans flera hundra människor kan knappt hjälpa dig upp igen på flera månader.

*

*

Jag skakar av mig tankarna och sträcker snabbt ut handen mot Matts krage när han är påväg att gå förbi mig, och närmar mig hans öra med min mun. ”Jag räddade henne från dig. Våga aldrig någonsin prata sådär om en tjej igen.” viskar jag och känner hur han ryser till. Jävla tönt som tror han är någonting.

*  

Men när Scarlett kallar Cassandra en slampa och en hora så är det super-okej? Kk cool cool.

”Hur gjorde du det där?” frågade Caroline och försöker dölja det hon nyss upplevt. Jag drar in stolen jag satt på och höjer blicken mot henne då hon nickade på Henry som nu kommit tillbaka. Tomhänt.

Förresten varför bryr hon sig ens om hans kommentarer? Hon ville ju inte heller vara i grupp med honom?

 ”Jag frågade snällt.” säger jag och hoppas det räcker för henne. Hon nickar och öppnar munnen för att säga något men ingenting kommer ut. Jag kollar lugnt på henne och väntar på vad hon ska säga. ”Tack för att du stod upp för mig.” mumlar hon efter flera djupa andetag. ”Det är inga problem, jag känner inte dig än, men varje människa behöver någon som kan hjälpa dom i vissa situationer.” säger jag och ger henne ett leende som hon besvarar innan hon förflyttar blicken neråt mot boken vi hade framför oss och med en suck börjar läsa. Jag följer hennes exempel och mina ögon börjar läsa igenom texten om svarta hål på sidan, under några få sekunder.

Vad är det ens för uppgift som ni ska göra?

Jag börjar löst trumma med fingrarna på bänkskivan i väntan på att hon skulle läsa klart så vi kunde byta blad.
Tur för mig ställde hon inga frågor om varför jag läser så fort, eller om jag har läst klart. Mina tankar sken iväg av rastlösheten. Jag hade inte en tusan aning om hur jag skulle fånga Justins hjärta.

Try this:

Trust me it works!

I'm sure Fenris can give u a few tips, as well.

 Han låg med säkert ett dussintalstjejer varje månad och har alla könssjukdomar och här kommer jag en nykomling och ska får honom att få känslor. Han är lika kall som sten. Och tjafset vi hade tidigare idag angående… ingenting… gör det inte lättare för oss. Det är ännu ett bevis på att han och jag inte passar ihop.

Meeeeen ni kommer att inse att ni är gjorda för varann bla bla bla bla whatever NEEEXT

”Henry?” ropade någon kille från andra sidan klassrummet och avbröt mina tankar. ”Jag behöver stift.” fortsätter killen och Henry nickar och reser sig för att sedan lämna klassrummet. Caroline hade äntligen läst klart, så hon vände blad och mina ögon sattes i arbete, men jag blev avbruten efter en halv sida. ”Varför gjorde du det?” frågar en förbannad, hes stämma bredvid mig. ”Gjorde vad?” om det var något jag gillade var att retaJustin. 

Sluta betona vissa ord sådär!

Jag såg Carolines skräckslagna blick i ögonvrån och vände mitt ansikte mot henne, för att försöka göra någon slags manipulering, med enbart ögonen så att hon skulle bli någorlunda lugn. 

Varför kan du manipulera folk?

”Du vet fucking vad jag menar.” väser Justin fram förbannat och slår handen i bordet, vilket drar till sig hälften av elevernas blickar. Jag vänder snabbt min blick mot hans och struntar för tillfället i Caroline.
”Okej okej, take it easy boy.” jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”För det första för att jag ska få någon betyg – vilket jag inte skulle få med dig – och för det andra för att Caroline också vill ha betyg – vilket hon inte skulle få med Matt.” säger jag och möter irriterat Justins – fortfarande – svarta ögon.

Biever, why the fick do you care?

He's a bad boy, and bad boys hate it when women make their own decisions and don't obey them and suck their dick like it's the fucking giver of life-juice.

  Carolines blick pendlar osäkert mellan oss. ”Jag kanske borde ändå gå tillbaka till Matt..?” frågar hon nervöst. ”Ja!” ”Nej!” utbrister jag och ignorerar totalt vad Justin sa nyss. Våra svar får henne att se mer osäker ut och jag vänder snabbt blicken mot Justin och slänger ut den första jag kommer på. ”Gå tillbaka till ditt bord och lämna oss ifred.” han grymtar till men gör – förvånansvärt - som jag säger. ”Ingen tjej har någonsin sagt emot honom.” mumlar Caroline imponerat fram. ”Då får jag bli den första.” säger jag och blinkar mot henne innan jag börjar läsa igen. 

*  

”Redo att gå hem?” frågar jag Lucas och Kevin när jag möter dom vid bilen, när skoldagen äntligen har nått sitt slut. 
”Varför skulle vi inte?” mumlar Lucas men min uppmärksamhet ligger inte längre på honom – utan på dom fem killarna som kom gåendes mot oss. Justin, Carlos, Damon, Bruce och Matt.

Sluta skriva i sned-stil utan anledning. It's annoying!

  ”Vad kollar du på..?” frågar Kevin och vänder huvudet för att sedan snabbare än ljuset vända tillbaka den. Jag stelnar till och hoppas ingen märkte hans rörelse.

Ingen fara han gjorde det ju snabbare än ljusets hastighet! Ingen kan uppfatta något som går så snabbt!

”Du kunde ha varnat mig.” säger han. ”Du kunde ha frågat.” mumlar jag tillbaka och struntar i att kommentera hans rörelse.

Vilken rörelse?
 
Min blick var fortfarande fäst på Five. ”Kom igen in i bilen med er – jag har argumenterat med honom tillräckligt idag.” fortsätter jag efter en halvsekund när jag upptäcker mig själv att stirra. Killarna nickar och sätter sig snabbt in i bilen. Jag vänder mig om och börjar gå mot förarsätet när en röst stoppar mig. ”Scarlett?” ”Mhm..?” säger jag och vänder mig uttryckslös mot Damon som nu stod framför mig. ”Det är fest på stranden på fredag. Lust att hänga på? Dina bröder kan följa med...” frågar han, och jag börjar pendla sakta med min blick mellan honom och resten av Five. Alla fyra hade varsin cigarett i handen och stod i bakgrunden och studerade mig. På första gången på länge kände jag mig obekväm med flera killars stirrande samtidigt. Justins ögon hade fått tillbaka sin hasselbruna färg

För hans ögon brukar tydligen ändra färg ibland?

Det är fanfattarens väldigt konstnärliga sätt att förklara för oss vad det är han känner utan att faktiskt behöva beskriva något.

men hela han var fortfarande spänd och stel. Matt hade ett litet försiktigt leende på läpparna – som om han var rädd för att jag skulle slå honom gul och blå här och nu. Bruce och Carlos såg helt enkelt… uttryckslösa ut.
”Kanske en annan gång.” säger jag och fokuserar med blicken på enbart Damon.  ”Visst.” säger han och vänder sig snabbt om. 

Borde inte du tacka ja med tanke på att, du vet...DET ÄR DITT IDIOTISKA UPPDRAG ATT KOMMA NÄRA BIEVER? SOM KOMMER VARA PÅ DEN FESTEN? INTE? OKAY THEN!
 *  

NO, FUCK YOU, AQUAMAN! NO ONE LIKES YOU!

AQUAMAN DOESN'T GIVE A FUCK!

”Damn sis. Du dissar snart hela högen.” säger Kevin när jag sitter bakom ratten. Jag himlar med ögonen innan en tanke slår mig. ”Lucas jag vill ha pengarna när vi kommer hem.” Vadet vi slog på morgonen om vem som ägde batmobilen visade sig vara förlust för Lucas sida. ”Mm…” säger han känslolöst.

Bara jag som helt har glömt bort vafan de pratar om?
Bara jag som inte bryr mig alls?

”Hur gick det?” frågar Rick direkt vi kommit hem, och Kevin som kan hela historien börjar berätta för honom om hur jag hade frågat efter rektors kontor på morgonen, hur jag dissade Justin och Damon, hur jag blev förbannad och så vidare till klassrumscenen mellan mig och Henry – som han snappat åt sig genom mina tankar. Hans lilla talang kunde verkligen vara till hjälp i strider eller – som nu - när man var trött och inte orkade rabbla upp en hel historia. Men samtidigt kunde det vara ganska störsamt.
”Scar, du måste få honom på fall och det spelar ingen roll om du gillar honom eller inte. När detta uppdrag är avslutat kan du slänga bort honom.” säger Rick -när Kevin har berättat klart - och för första gången på länge har han en mjuk blick i ögonen – en faderlig blick - när han pratar om vad jag ska göra och inte göra. Jag nickar men kommenterar inte saken, och suckar innan jag går upp till mitt sovrum och byter om till ett par mjukisbyxor och ett löst linne. Jag letar vidare efter mina träningsskor i min WIC och knyter snabbt på mig dom. Varje dag klockan 17.30 prick, var det träning. Inte vanlig träning, utan träning för fighters.

*eyerolls hard*

Hur vi skulle klara oss i strider mot andra fighters, och hur vi kan använda våra krafter på bästa sätt. Det spelade ingen roll om det var snöstorm eller +30 grader - vi skulle ha träning i vilket fall som helst.

Omg will you finally tell us how your abilities works?

”Redo?” frågar Victoria – när jag är nere i hallen - som har ungefär lika kläder som mig och jag nickar. Killarna var redan ute och uppvärmde med några varv runt huset. En vanlig människa skulle aldrig någonsin komma upp i samma fart som oss. Aldrig.

Not even:

Fanfattare: HNNNNG mina fighters är inte som vanliga töntiga människor dom är så badass MMHHGGGGNNNNN

Kolla hur badass och farliga dom är HNNGNNNNN

Jag och Victoria satte snabbt igång och jag kunde inte njuta mer av den svala vinden som drog genom mitt hår. Känslan av att springa utan några begränsningar eller tankar var befriande.

Seriously though how fast can you run? Usain-fast or like Sanic-fast?

*

”Ska vi börja med närstrid?” frågar Rick när alla stod samlade i ett mer säkrare ställe än vid huset.

Vart?

  Ett leende spred sig på mina läppar. Närstrider var ett av mina starkare sidor och alla här visste om det. 

Vart är ni?

Show don't tell, you asshole! "Kolla på mig jag är så badass men jag springer iväg ifrån trubbel myeh!"

Vi stod för tillfället i mitten av skogen och det var en på miljarden att någon människa skulle få syn på oss.

Omg thank you!

En på miljarden? Är det här en skog i yttr rymden eller något? Vad är det här för skit omg.

Och om det skulle hända så kunde vi bara springa därifrån och låtsats som det aldrig hänt.

Sounds like a great plan! Fucking genius!

Det enda som fighters har varit bra på hittills är att vara rika och att springa iväg.

”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

VAFAN BETYDER DET ATT VARA EN FIGHTER? VAD KAN DU GÖRA? VAD HAR DU FÖR KRAFTER? VARFÖR MORRAR DU? 
*   

Och hur fan sätter man kurs mot en attack?????

Last time: 

 Direkt vi kom in i byggnaden, möttes vi av svarta skåp som stod längst väggaran. Några bord med stolar kring fanns här och där också, men det var en speciell bord som fångade min blick. Bordet där fem killar satt. Five.

Asså grabbar va ska vi kalla gruppen nurå? Asså vi är jö fem stycken asså så varför inte "Five"? Då vet alla att vi kan räkna och att vi kan engelska. 

:DDD du är ett geni biever!!!1!

I regret finding this fic.

___________________________________________________________________________________

Scarletts perspektiv:

Coolcool.

No, it's "cool cool". Do it right.

”Klockan två Vegas.” mumlar jag tyst fram så att bara Kevin och Lucas hör. 

Vegas? Ska vi till vegas?

”Kan du inte fråga vart rektors kontor är? Så går vi direkt på bara och sparar tid.” mumlar Lucas lika tyst tillbaka och jag ger båda stanna-här-blicken. Dom nickar och jag andades ut och in en gång, innan jag styr stegen mot Biebers bord men stannar när jag är ungefär fem meter ifrån, av att fröken Cassandra stiger fram till dom och trycker brösten upp i Justins ansikte.

I don't know what to say...this is just...thanks for that weird image. 

Han flyttar snabbt sina händer till hennes rumpa medans jag äcklat kollar på.

Uuuuuuuuuugh.

Om du är äcklad, titta bort? Erkänn att du gillar att kolla så dömer jag dig lite mindre.

Ännu en gång tar jag en djup andetag innan jag går fram till Damon, istället för Justin som hade tungan nere i halsen på slampan. 

If you don't stop I'll throw a fridge at you. 
 I'm serious.

"Im empty on the inside so im gonna write shit aboout other girls!"

”Hej.”  sa jag helt avslappnad och vände alla blickarna mot mig – även slampans och Biebers. En vissling hördes från Matt som satt bredvid Damon och jag ger honom ett leende.
”Och vad vill en sexig chick som dig?” frågar Damon och biter sig i läppen. 

*

Jizzed right in my pants.

”Veta vart rektors kontor är.”

"Och vad vill en sexig chick som dig?"

"Veta vart rektorns kontor är."

Holy shit, this dialogue is the worst.

säger jag rakt på och vänder blicken tillbaka mot honom. Jag känner hur de andra killarnas blickar bränner  på mig. ”Badass, inte ens ett snälla.”

"Badass"????!?!?!? FÖRSÖKER DU PÅSTÅ ATT DET DÄR VAR BADASS?! JESUS CHRIST ON A CRACKER.

DET ÄR SÅ MYCKET JAG VILL SÄGA MEN JAG ORKAR INTE, SÅ JAG VILL ATT DU SKA VETA ATT DET DÄR INTE VAR BADASS.

mumlar han och jag rycker oskyldigt på axlarna. ”Korridoren längst bort, dörren till vänster.” mumlar han vidare, och blinkar mot mig och nickar bakom mig. ”Har inte du redan typ… två pojkvänner?” frågade tinnitusstämman när jag är på väg att vända mig om.

Va? Vilken..."tinnitusstämma?". You can't just throw that in there all of a sudden...what?

Traditionellt feminint kodade egenskaper är motbjudande och bör skrattas åt, Scarlett är "cool" och "en av killarna" och "badass". *spyr*

And kinda ableist too.

Jag hade lust att brista ut i skratt. ”Om mina bröder räknas som pojkvän så visst, vad du än säger sötnos.” säger jag och blinkar mot henne.

Henne? Jag trodde att det var den där snubben som pratade...what...huh? 

Killarna oo-ar och jag avfyrar av ett leende mot henne. Hon tjuter till och småspringer till sina hundvalpar, ännu en gång av att inte hänga med i mina repliker.

Yes what a sick burn. I can even smell i- ok no it smells more like shit.

Skulle det föreställa en "burn"? BOOOOOOOOOOO.

 ”*host* slut *host*”

Vadå är ficen slut nu? :D

hostar jag fram och killarna skrattar ännu en gång. 

"Aahahahahha vi vill alla ha sex med henne men att hon vill ha sex med en av oss gör henne äcklig och motbjudande, ahahaha vilken slampa!!!"
Fan det var på engelska.

”Kul att jag roar er, men jag har en tid att passa.” säger jag och är precis på väg att vända mig om ännu en gång, när Justin sträcker fram handen. ”Bieber.” 

Det här är fanfattarens gif...
Dayyyyym gurl. He's so goddamn unattractive.

Jag börjar skaka hans hand. ”Har möjligtvis denna Bieber ett förnamn?” frågar jag och spelar oförståendet. Jag vet detaljer in och ut om alla dessa fem - och hans namn är inget undantag - men jag spelar med för säkerhetsskull. 
”Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” säger han och jag nickar. ”Själv då?” frågar han och ger mig ett litet leende. ” Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” imiterar jag honom och vänder ryggen åt innan han hinner säga något mer. ”Hon dissade dig nyss, Bieber.” skrattar någon av killarna fram och jag har mina aningar på Damon.

Herregud, säg bara vad ni heter istället för att leka "badass". Det är så sorgligt och patetiskt, hela skiten. Karaktärerna, dialogen, handlingen. Jag vill gråta och skratta samtidigt.

Min blick börjar snabbt leta efter Kevin och Lucas och jag ser dom ståendes vid en brun vägg, båda med rynkade pannor. ”Gjorde jag något fel?” mumlar jag oförståndet när jag väl är framme hos dom.
”Det är något skumt med dom. Deras tankar är helt bortblåsta från mig.” säger Kevin och jag höjer förvånat på ögonbrynen. Ingen vanlig människa kan stå emot en fighters kraft.

HAHAHAHAHAHA I WILL NEVER GET OVER THAT STUPID NAME!
*

 

”Tror ni… det har något… att göra med fightern? Hennes…kraft?” frågar jag osäkert.

Detta får mig att må dåligt. 

”Det skulle inte förvåna mig.” 
”Kom igen nu guys, vi måste till rektorn.” fortsätter jag när jag ser hur eleverna en efter börjar försvinna mot respektive klassrum. Dom nickar och börjar följa efter mig i den riktningen Damon sa. Snart möts vi av en dörr där det står ”Principal” med stora silvriga bokstäver. Jag knackar löst på och en kvinna i kanske trettioårsåldern öppnar dörren. ”Syskonen Johansson?” frågar hon och vi nickar. ”Välkommen in.”

*Välkomna 

Vi var alla tre i jakt på våra skåp, dock på olika platser i skolan. Kevin skulle börja i årskursen över mig medans Lucas skulle börja årskursen under mig.1102…1103…1004…och 1105. Finally.
Jag öppnade skåpet snabbt med nyckeln jag fått och la in högen med böcker jag även fått på köpet, och kollade på schemat. SO i klassrum 214, och jag var tio minuter försenad. Great!

Jag tittar mig snabbt runt och noterar att ingen är i korridoren innan jag tar nytta av min övernaturliga kraft och är på mindre än en sekund framme vid klassrumsdörren.

 *
VAR INT EDIN KRAFT ATT SKITA ELD ELLER NÅGOT?

That would be fucking epic and great for a romantic comedy story or something.

Jag drar en hand genom mitt smårufsiga hår innan jag knackar på och hör ett ”kom in.”
Blickarna från eleverna dras snabbt mot mig när jag öppnar dörren och alla sitter tysta på sina platser för att studera den nya tjejen som börjar i klassen.

Nah. You're not that important. Get over yourself.

”Scarlett. Välkommen.” säger en kvinna och reser sig upp från stolen hon tidigare suttit på.

Och jag som trodde att hon reste sig från stolen som hon tidigare stått på!!!!!!!!!!!!

Jag nickar bara och kollar över hennes axel på katedern för att se vad denna lärarinna har för namn. ”Mariah Hamilton.” 
”Klassen hör upp.” ropar hon onödigt ut – deras uppmärksamhet låg redan till 100% på mig.

I hate this fucking character so much.

”Detta är Scarlett Johansson och hon kommer härmed börja i denna klass. Ta hand om henne väl.” Pfft… vad är jag…tre år? 

Ja med tanke på att du kan kalla dig själv för "Fighter" och "White moon Fighters" och faktiskt ta det seriöst...ja du är en treåring fast i en tonårings kropp.

För första gången drar jag ut blicken mot eleverna och möter Justin och Matts blickar. Båda två med leenden på läpparna och jag höjer på ena ögonbrynet.
Eleverna satt tre och tre vid varje rund bord klassrummet ägde

Ugh runda bord i ett klassrum?

medans

Okay everyone seem to have this problem. Det är inte "medans" det är "medan". Jag vet inte varför vi säger "medans" men det är inte så man skriver det.

Justin och Matt satt två. Alla andra platser var upptagna så jag antar att jag skulle…- ”Scarlett du kan sätta dig med Mr. Carter och Mr. Bieber” Precis vad jag tänkte.

Precis vad vi alla tänkte.

Jag nickar löst

wat

mot henne och går fram till deras bord, men innan jag hunnit sätta mig, sätter sig Matt längst ut vilket gör att mittenplatsen blir ledig istället för den vänstra. ”Vad är du? Två?” mumlar jag fram och sätter mig på platsen mellan dom och med en suck. ”Jag är vad du vill.” viskar han och Justin brister ut i ett gapskratt, vilket drar till sig dubbelt så många blickar som vi redan hade på oss.

So funny hahaha.

Men allas uppmärksamhet låg redan 100% på dig? Är du extremt dålig på matte?

 ”Well, that’s nice.” viskar jag och himlar med ögonen. Elevernas blickar forsätter bränner på oss och jag ger alla en frågandes blick som gör att de vänder snabbt blickarna framåt igen. ”Scarlett, huh?” frågar Justin från min andra sida och jag suckar och släpper texten om romarriket från den uppslagna boken framför mig. ”Ja, Justin.” säger jag och vänder tillbaka blicken. ”Så du fick reda på mitt namn tillslut?” mumlar han och jag ser hans breda flin ur ögonvrån. ” Don’t believe everything a girl says. It could be a lie.” viskar jag tillbaka och ser hur han rynkar på pannan men kommenterar inte saken.

Att säga till någon att aldrig lita på kvinnor är vad gör att folk inte tror på kvinnor och flickor när dom säger att dom blivit våldtagna. This is actually really hurtful and damaging. Man antar alltid att kvinnor ljuger för att få något, för kvinnor är "bättre" på att ljuga. Like jfc, this is an ACTUAL THING.

”Fortfarande ingenting?” frågar jag Kevin på lunchrasten.
”Deras tankar är som bortblåsta Scar, det har aldrig hänt förut.”

Det är svårt att läsa någons tankar när personen i fråga inte har en hjärna.

...

*

säger han förbryllat och slänger gaffeln han höll i handen ner i den geggiga röran som låg på våra tallrikar och kallade sig lunch.

Jag gillar hur geggan kallade sig själv lunch. Brilliant.

”Ta det lugnt, Kev. Vi hittar på någonting.” säger Lucas och boxar till honom löst på axeln. Fightern var starkare än vi trodde och detta skulle bli svårare än förväntad. Hur ska vi förklara detta för Rick utan att han blir förbannad. Vi hade inte räknat in detta i våran plan. Plötsligt bildas en ilska inuti mig helt utan anledning och jag hade bara lust att slå sönder allt och alla runt mig.
”Five klockan sex tillsammans med Cassandra och company.” säger Kevin och jag nickar bara löst. ”Jag går ut och tar frisk luft.” säger jag spänd och lyfter brickan med lunchen

Varför betonar du ord utan anledning?

och går och slänger det innan jag går ut. Jag känner deras frågande blickar på min rygg, men struntar helt i det.
Snabbt tar upp cigarettpaketet och tändaren innan jag sätter mig vid samma bänk som förut. Mina tankar och nerver lugnar ner sig efter första blosset och jag pustar ut. Men mitt dåliga humör var fortfarande kvar.
”Så du är verkligen bad?”

Varför vill alla bada så mycket?

frågar en hes stämma och jag höjer blicken från grässtråna och möter Justin. ”Jag är inte på humör.” säger jag, men han bara skrattar. 
”Jag skulle inte skratta om jag var du.” säger jag irriterat. ”Jag skulle inte prata sådär mot mig om jag var du.” säger han och alla spår av humör är bortblåst från hans ansikte.

H...humör?...Okej...visst...

”Varför inte?” kaxar jag tillbaka även om jag vet svaret. ”Då kan du balansera på liv och död.”
”Jag riskerar det.” säger jag och reser mig upp för att gå förbi honom men han tar ett hårt grepp om min handled. ”Ingen pratar sådär mot mig."

När man skriver dialoger byter man rad när någon ny pratar. Annars låter det som om det är samma person som pratar hela tiden. Mmkay?

Nu hatar jag Scarlett och Justin! Woop woop! När man skriver en story så måste man se till att läsaren hatar alla karaktärer som är med i den, annars kan man riskera att läsaren bryr sig om vad som händer med karaktären och vill att dom lyckas!!! Just nu vill jag bara att Scarlett och Justin ska dö, precis som fanfattaren ville!

Ilskan inom mig börjar bubbla i min kropp. Inte här, inte nu, inte framför honom.
Några minuter till och jag kommer vara ett levande ljus.

Tänd ett ljus och låt det brinnnaaaah.

”Du kommer ångra att du ens la ett finger på mig.” säger jag och drar mig ur hans grepp innan jag börjar springa till bilen.

"DU KOMMER ATT FÅ ÅNGRA ATT DU RÖRDE MIGG!!!!!!!!!! *springer iväg*

Scarlett är inte badass, fanfattare. Hon skryter och säger en massa bullshit om hur hon är badass och andra karaktärer påstår att hon är det, men när hon får en chans att stå upp för sig själv och visa att hon är badass och "farlig" så springer hon iväg som en tönt. Fail. You fail.

Snabbt klättrar jag till baksätet och ser hur glöden hade tagit plats på min hud. Jag tar några djupa andetag och försöker lugna ner mig. Hur kan en liten mening skapa en sån stor kaos? Min mobil piper till och jag drar upp den och ser ett sms från Lucas. ”Vi börjar snart. Vart är du?” 
En sista lektion och jag får försvinna härifrån, i alla fall tills imorgon. Jag studerar mig själv noga flera gånger innan jag tar ett djupt andetag och klättrar till framsätet och går ut.

  *

Snabbt går jag tillbaka till skolbyggnaden med blicken nere i marken. ”Scar?” ropar någon bakom mig och jag vänder mig om och ser hur Kevin och Lucas små joggar mot mig. ”Vart var du?” frågar Kevin genast och jag suckar.
”Vegas gjorde mig förbannad så jag var tvungen att gömma mig.” säger jag och himlar med ögonen.

Vem fan är Vegas? Please remind me because I don't remember at all.

I have no fucking clue tbh. Vegas har inte nämnts i de förra kapitlen and I have no idea of what the fuck it is.

Dom nickar förstående innan Lucas viskar något som får mig att tänka om. ”Du måste bli vän med honom igen om vi ska lyckas fånga fightern. Kevins kraft är redan borta och jag tvivlar på att någon av dom andra krafterna vi har fungerar. Du är vår enda chans.”

You're the chosen one.

Yer a wizard, Harry.
I knew at least one of you would say that!

Last time:

Ordet kändes så bekant. Men något annat jag reagerade också på, var att jag glömde bort smärtan för någon minut. ”Hon reagerade på det.” mumlar tankeläsaren, som jag nu tänkte kalla den första personen. Mina fingertoppar kändes som kol

Stop with the failed burning metaphors!

vid detta tillfälle och tankeläsaren fångade även den tanken. ”Kraften kommer vara i hennes fingertoppar.”

Fan vad pinsamt det skulle vara om kraften var i hennes skinkor. Eller typ armbågar. Örsnibbar?

This fic would be way better if she could fart fire.

VARFÖR BLEV HON INTE SOM EN DRAKE.

mumlade han fram och just vid den tidpunkten, den sekunden försvann allt smärta och jag spärrade upp ögonen och möttes av den starka lampan som var rakt över mig. ”Välkommen Scarlett.”

Welcome to hell.

Ugh.

Same.

________________________________________________________________________________________

Scarletts perspektiv:
6 månader senare

”Vi kan inte låta en black fighter vara i Stratford, det sätter alla människor i fara.” utbrister Rick och slår handen i bordet. ”Det är W.M.F uppgift att se till att det som har hänt inte får hända!” fortsätter han förbannat.

Okej så istället för att förklara vad som hände i den förrvirande scenen i prologen så hoppar vi fram i tiden och går igenom mer förvirrande skit...Sounds like a great plan.

Kunde hon inte bara skriva "det är vår uppgift" istället för vad det nu är "W.M.F" betyder?

W.M.F, White moon fighters. Våran uppgift att skydda människorna från ondskan. Dock är det inte alltid en dans på rosor. Vi har blivit nerslagna flera gånger men då har det aldrig varit lika allvarligt som nu. Om vi blev nedslagna nu skulle Stratford vara i klorna på black fighters…

Okej thank you random explanation from nowhere.

Are you going to just ignore the most dumbass, boring and awkward name for a group of people ever? "White moon fighters?" Jag vet inte om jag borde skratta eller gråta. Och varför börjar bara första ordet med en stor bokstav? Kunde hon verkligen inte komma på något bättre än WHITE MOON FIGHTERS? Och självklart är dom vita "bra" och dom svarta "onda", because racism. Vi kan ju inte riskera att råka vara originella, inte!

Och "nedslagna" ... EVERYTHING ABOUT THIS IS WRONG!!!!

But Lady critic it makes sense! They fight white moons of course!

Jag gillar att seriöst det värsta som händer här är att dom blir nedslagna. De kämpar mot ondskan, men deras liv är inte i fara eller nått? De blir bara nedslagna nån gång ibland.

”Rick,

Haha "Rick"

lugna dig. Vi måste planera i detalj innan vi kan göra något. Det kan lika gärna vara en fälla för att de vill komma åt oss.” säger Victoria lugnt. Rick bara blänger på henne och hon suckar hopplöst ut.

Kan någon förklara vad som har hänt? Random explanatioooon, where are yooou?

”Jag håller med henne, gå direkt på är inget altenativ…” försöker jag men får en grymtning och en blick som säger du-gör-som-du-blir-tillsagd till svars.
Jag känner hur hans förbannade kraft börjar omsluta mig,

Ja hans kraft är jävligt förbannad nu. 

hur han försöker få mig att gå med på hans idé. Hela min kropp spänner sig och jag borrar min blick in i hans, i själförsvar.  Ögonen börjar skifta till svart och hans kropp började glöda smått. Tecken på att han överanstränger sig och att helvetet kan braka ut närsomhelst. Han är ursinnig, vilket smittar av sig till mig.

Varför glöder han? Var är ni? Vad händer?

All good questions. No good answers.

”Rick! Skärp dig!” utbrister Kevin

HAHA KEVIN

som har kommit in till vardagsrummet med Lucas efter sig. Det räcker, för att få Ricks kraft bort från mig och jag flyttar mig framåt på en sekund, tar ett strypgrepp om hans hals och lyfter upp honom. Ansiktet som tidigare glödde var numera lilablått. Han gjorde mig arg så nu får han betala för det också.

 *

 Hans händer höjs till min och försöker förgäves få bort den men jag är starkare än honom.
”Scat släpp taget för fan!”

Hette hon inte Scar?

Scat betyder bajs. Now you know.

skriker Kevin och kommer fram till mig på mindre än en sekund och drar bort mig från Rick med en sådan kraft att jag flyger in i väggen. Rick ramlar framåt på alla fyra och försöker få tillbaka andan. Hans hals prydes av ett rött märke som mina fingrar hade lämnat efter sig.
Smärtan i min rygg var det sista jag tänkte på i denna stund. Min kropp glödde okontrollbart och jag var snabbt på benen igen för att attackera både Rick och Kevin. Mina muskler spänner sig och glöden kring min kropp blir starkare. Jag var som ett levande rovdjur som var ute efter sitt byte.

Satt inte din kraft i fingrarna?

 I stort sett alla mina kommentarer har varit frågor. That is not good. That is very bad. Bad fic, bad!

Jag är så förvirrad.

”Scar lugna dig.” säger Lucas och ställer sig snabbt framför mig innan jag hunnit ta ett steg. Min kropp slappnar genast av och jag faller ner på golvet framför min lillebror, där jag andas ut i okontrollbara andetag.

Okej så han lever. Vad hände den där natten? Vart var han? 

Han är nog den enda som kan stoppa mig från att vara så nära att attackera någon till att sitta här framför honom, helt hjälplös, och han kommer alltid vara den enda. Snabbt började jag skakade på kroppen för att få tillbaka mitt avslappnade jag, och få bort glöden som prydde varje millimeter av min kropp. Rick gav ifrån sig ännu en grymtning och Kevins blick borrade sig in i honom.
”Vi kan inte anfalla, det spelar ingen roll om personen är förbredd eller inte. Hellre att han eller hon är förbredd och att vi också är det, än motsatsen.” säger han lugnt, och släpper blicken från Rick, då han förmodligen gav en svar till hans tanke.
”Sluta bry dig om mina tankar.” morrar Rick fram, men på hans kroppspråk ser man att han har gett upp.
”Skydda dig ifrån mig då.” säger Kevin överlägset.

Why am I even trying? My questions will probably not be answered...

”Vi måste få reda på vilka de där Five är först för att få reda på mer om fightern.” mumlar Victoria fram med en suck och lutade sig bak i fåtöljen. Hon drog ut tofsen från håret och började göra om hästsvansen hon tidigare haft i det blonda håret.  Fightern har haft och har affärer med Five, och våran enda chans att få tag i fightern är att först få reda mer på om Five och sedan på något sätt ansluta oss till dom för att möta fighter och sedan ta honom eller henne innan flera kommer till Stratford.

Räck upp handen om du förstod något från den meningen.

*räcker upp handen*

Pleace tell me your secret. How do you do it?

*whispers in your ear* You must be insane ... Like meeehehehehehehehehe ...

”Är inte Five gänget där Bieber är ledare?”

Euuugh that name makes me cringe. Jag glömde nästan att det här var en fanfic. Happy times.

Bro ... We're in this together.

 Thank you bro.
And I'm sorry for this but I can't help myself: We're all in this togetheeer. 

Varför "Five"? Det är det sämsta gäng namnet jag har hört. 

frågar Lucas och Kevin lyser upp. Hur får han reda på allting, vi går ju inte ens i skolan.

”Han umgås med mig.” flinar Kevin mot mig. Jag himlar med ögonen. ”Men det är definitivt dom.” fortsätter han mot Lucas, och tar datorn ifrån Rick innan började knappa in någonting på den. En vanlig människa skulle aldrig hinna med i hans rörelser, men för fighters är det som vardagsmat att se andra fighters röra sig så snabbt.

Sanic fast....I'm sorry.

”Fightern är skicklig, inte en enda bild finns ute på nätet.”

I wonder what he searched for...

mumlar han imponerat fram. Han vänder datorskärmen mot oss för att visa bild på alla gängmedlemmarna i Five.

”Carlos Floyd, 19 år. Den tekniske.” börjar han och visar en bild på en kille med ljusbrunt hår och blåa ögonen. En typisk strandkille som varje tjej skulle dö för.

Ja för alla tjejer blir attraherad av samma slags kille...och alla tjejer är såklart heterosexuella.

Jag skulle inte dö för någon kille, speciellt inte någon rando typisk strandkille, vad det nu betyder.

”Bruce Miller, 22 år. Justins högra hand.” säger han och byter bild. Killen på bilden har kolsvart hår, skarpa ansiktdrag och ett ärr som pryder en liten bit av hakan. Knivhuggen kanske? 

Någon kastade en sten, kanske. ( ͡° ͜ʖ ͡°) 

Fuck you. Probably no one will even get that joke. xD

”Skulle inte förvåna mig.” säger Kevin och flinar mot mig. 

Who cares? Kan ni besvara några av de mer viktiga frågorna nu? 

”Damon Barkley, 20 år. Killen som ritar alla deras kartor. Den smarte kort sagt.”

Alla som ritar kartor är smarta och alla som är smarta ritar kartor. Ofc.

Måste dom verkligen ha någon som ritar kartor? Är det ens något som folk håller på med nu för tiden?

jag himlar med ögonen och tar in varje detalj av den mörkhyade killen. 
”Matt Carter, 17 år. Finslipar planerna.”

Men han är inte den smarta.

Vad betyder det ens? "Finslipar planerna." Förklarar dom en plan för honom och han bestämmer vad alla ska ha på sig och hur mycket alla ska äta och sova innan planen sätts igång? Hur finslipar man ens en plan?

Alla hade helt enkelt ett jobb, sen joinade den här killen och alla bara uhhh... Du kan... Finslipa... Uh planerna. Typ. 

gröna ögon och mökbrunt hår tänker jag och försöker memorera honom.
”Och så… Justin Bieber,

Dramatic pause for dramatic effect.

18 år. Ledare och måltavla.” säger han med betoning på Justin Bieber. 

Varför?

Vi fattade att han sa det med betoning på Justin Bieber. JFC.

Killen såg ju bra ut,

 *

hasselbruna ögon, ljusbrunt hår, hjärtformad ansikte. Men inget för mig, kanske ett ligg men det är allt.

-"These are our enemies"

"Omg they're hot"

-"Yeah okay, so we're going to fight them"

"Hotties"

-"...Seriously"

"I would bang that"

Lite konstigt att han den där Bruce som är äldst inte är ledare, men det är inte mitt problem.

Varför är det konstigt? Bruce kanske är en idiot. Hmmm haru du tänkt på det?

”Pfft…” allas blickar drogs mot mig som halvlåg i soffan med armarna i kors över bröstet och blicken fäst på laptopskärmet.

EN SOFFA? WHERE DID IT COME FROM? 

”Så svårt kan det väl inte vara och ta ner dom. Vi har våra eskort.”

Vilken eskort?

”Vi ska inte döda dom Scar. Vi ska bara få reda på vem fightern är, och förhoppningsvis följa med Five när de ska möta henne för framtida affärer, och sedan först se vad han eller hon är kapabel till att göra innan vi dödar fightern. Vi ska inte göra en enda sak med Bieber och dom andra killarna.” säger Rick genom spända käkar. Jag himlade med ögonen och ryckte på axlarna till hans uttalande.
”Ni ska inte, men jag kommer definitivt göra något med honom.” säger jag och nickar mot Justins bild på skärmen och biter mig löst i läppen innan jag ser Ricks mörka blick. Inte en gång till.
”Vad du än säger chefen.” muttrar jag istället fram och sätter mig rakt upp för att slippa ännu ett bråk. Hans ögon ändrar färg till den vanliga blåa färgen innan han börjar fundera med blicken nere i golvet.

Vadå vanliga? Ändras hans ögonfärg?

I AM SO LOST PLEASE SEND HELP!

Bro ...

Thank you bro.

”Vi behöver veta vart han går…” börjar Rick men blir avbruten av Lucas. ”Stratford High.”
”Hur vet du det?” frågar jag snabbt, och vänder mig mot Lucas med rynkad pannan. En axelryckning är vad jag får till svars.
”Dina krafter kanske börjar göra sig synliga…” mumlar Victoria fram som suttit tyst ett bra tag och Lucas blick klarnar upp. Alla nickade instämmande och ett leende sprider sig både på min och Lucas läppar.

 *

 *

”Nog pratat om det. Vi behöver en plan och det är nu.” säger Rick och vänder all uppmärksamhet som tidigare låg på Lucas mot sig själv. Jag nickar sakta innan jag börjar fundera.
”Scar, Kevin och Lucas, ni ska börja i Stratford High...” säger han plötsligt och jag spärrar upp ögonen. 
”Ska? Har vi inget val?” frågar jag.
”Inte om du inte vill att fightern ska bilda kaos i Stratford.” jag grymtade till men sen slår en tanke mig. Jag är den enda tjejen här vilket betyder att jag kommer vara huvudkaraktären i hela den här såpoperan.
”Vad är det du menar? Att jag ska bli ihop med tönten?” frågar jag och himlar med ögonen men är samtidigt spänd över svaret.

"PLEASE LET ME FUCK HIM PLEASE!"

 *

Jag kan inte och vill inte ha en förhållande med en vanlig människa även om det är på låtsats. Killen skulle bara sättas i ännu mer fara än vad han befann sig i och skulle få dubbelt så många pilar siktade mot sig, och jag skulle vara tvungen att vara närvarande varje gång för att ta emot varje pil. Ännu mindre med Justin fucking Bieber.

”Det är exakt vad jag menar.” säger han och jag grymtar ännu en gång till. Han låtsats som om han inte hörde min grymtning, och börjar istället berätta hur vi ska göra, och Kevin som, redan läst planen från Ricks tankar, fyller i tomrummen.

Okej jag har en sista fråga...(okej inte sista för det kommer säkert dyka upp fler).

Varför är det nödvändigt? 

Det jag vill veta är hur de bara kan få någon random brud att börja på high school?

”Vi kommer numera heta familjen Johansson…” började han men jag avbryter honom. ”Varför Johansson?”

För att Scarlett Johansson.

”För att du ska få det enklare om någon frågar efter information om dig, och så att du inte försäger dig.” förklarar han och börjar fortsätta berätta där jag avbröt honom, medans jag uttråkat lyssnar på hans röst med en enda tanke i huvudet.
Om jag ska fånga en killes uppmärksamhet som ligger med olika tjejer varje kväll, måste jag bli en sån tjej.
Det kommer inte bli enkelt men om jag redan varit det en gång så kommer jag kunna vara det igen, men… kommer jag kunna bli mig själv när allt är slut?

Lady Critic do you understand what's going on?

Dude, I have no fucking clue. Men någon ska ligga med någon för att ??? Vem bryr sig?

Jag är förvirrad hjälp mig.

ONWARD

Okej såhär kommer vi göra. Jag (Bokis) kommer kommentera i den här färgen och Lady Critic kommer använda den här. Spöket kommer använda den här. Den vanliga texten är själva fanficen, och alla gifs och bilder är våra om vi inte säger annorlunda.

 Well det är inte mer komplicerat än så. So let's get started!

Mörkret hade sedan länge lagt sig över gatorna och snön låg som ett tjock täcke över den isiga marken. Himlens stjärnor, lyste starkt, densamma med månen.

Kommatecknet, ska inte, sitta där.

*Detsamma.

Jag tog ett sista bloss av cigaretten i min hand innan jag slängde den i snön, där lågan snabbt dog ut. December månad, samma plats, samma veckodag. Här hände allt. Jag minns situationen som igår. Hur den stora lastbilen i all fart glidit över isen mot mor- och fars bil, som stod vid trottoaren i väntan på mig och Lucas, som hade gnällt hela kvällen efter en påse godis till julfirandet.

Som var som var som var som var som var.

Nu låter det bara som om det var trottoaren som hade gnällt efter en påse godis.

Våran vilja hade gått igenom tillslut, men detsamma gjorde oturen.

Hade oturen gått igenom? Gnällde oturen efter att få mörda era föräldrar?

”Vad tänker du på Scar?

That is the dumbest name and it makes me think of this

Jag vill redan gråta. 

frågade min sextonåriga broder som satt bredvid mig på den låga stenmuren vid kyrkogården. Hans varma andedräkt bildade en liten rökmoln i den kalla luften.

*Ett litet rökmoln.

Den halvrökta cigarretten förde han mot sin mun och tog ett bloss innan han blåste ut allt.

Yeah that's usually what you do with a cigarette.

This phrasing is so fucking awkward. Vi vet hur man röker, du behöver inte beskriva varenda meningslösa rörelse för att vara mer "djup".

Hans mörkbruna hår låg rufsigt på huvudet och hans grågröna ögon, som tittade på mig, lyste i skenet av gatlyktan. ”Undergången.” mumlar jag fram.

#dark

Am I supposed to take this seriously? Because I just laughed out loud when I read this.

Vi hade växt till oss och lärt oss att inte visa känslor, men både han och jag visste att vi kommer bryta ihop om vi ens nämner orden ’’mor’’ och ’’far.’’

Varför har ni lärt er att inte visa känslor?
Precis det jag tänkte fråga. Måste man helt plötsligt lära sig att inte visa känslor bara för att föräldrarna dog?

Eller ska dom bara föreställa "coola" och "känslolösa" för känslor är för pussies?

Ett enda ord räckte för att beskriva det hela, och ’’undergången’’ var precis det ordet.

Ja, vi kan anta att du tycker att ordet är passande, annars hade du väl inte använt det?

Varför `` istället för ". 

Våra världar hade gått under, när deras död bekräftats. Vi hade inte haft någon släktning som ville ta hand om oss, så socialen fick den uppgiften. Lika snabbt som vi sattes på barnhem, rymde vi därifrån. De jagades oss tills vi var femton år men nu när båda är äldre så gav dom upp och vi fick ta hand om oss själva, vilket har gått sådär.

Vi började röka, dricka och festa.

För det har två föräldralösa tonåringar på rymmen råd med, antar jag. Eller är det här en fanfic där saker bara händer och folk har "kontakter" och att vara kriminell betyder att röka och festa mycket och ibland slå någon i ansiktet?

Ett tag var jag tvungen att vara prostituerad för att få pengar, dock inget jag är stolt över men det fick oss att överleva.

Yes that's exactly how you build a sentence. Nothing wrong here. Every word is used correctly.

Han nickade och vände huvudet mot den ödebelagda gatan. Min blick följde hans och jag studerade dom stora snöflingorna som börjat falla, utan att jag märkt det. Hur skulle det varit om mor och far fortfarande levde? Skulle vi leva lyckligt som alla andra familjer som förmodligen satt i sina hus och firade julafton vid denna tidpunkt? Utan några bekymmer om vad framtiden har att ge.

Även om man har en familj så oroar man sig för framtiden. Jag har ett rätt så stadigt liv men det betyder inte att jag är utan bekymmer. It's not Hakuna Matata.

"We are such sadness and look at those horrible people having fun and not realizing how horrible and awful life is!! Feel sorry for meee ... feeel sorry for meeeee ..."

Jag skakade av mig tankarna och tog upp den iskalla, nästan uppdruckna ölburken och förde den mot munnen för att ta den sista klunken. ”Vad säger du? Ska vi ta och hitta någon plats att sova på?” frågar jag och reser mig upp från den kalla stenmuren.

Vet författaren hur dyrt det är med tobak och alkohol? Hur har dom råd? 

Plötsligt skriver hen i nutid. Great. This is how you do it.

Vem fan sitter på en stenmur på vintern? Vill du dö eller?

Frågorna är många.

Min fötter kändes som två levande isbitar, men det förvånade mig inte.

Två levande isbitar...ok...

c:

Ett par tunna strumpor och låga Converse när det är minus tjugo grader räcker inte, men jag har inget val. Dom tvåhundra kronorna vi snott från någon random snubbe, räckte bara till två små smörgåsar, ölburkar och cigarettpaket.

Omg we have money now. Let's buy beer and cigarettes! THAT'S GENIUS!

Jag har svårt att tycka synd om folk som ska föreställa fattiga men slösar sina pengar på alkohol och cigaretter. Om ni nu nästan svälter, är det inte viktigare med normal mat istället för skit som tar slut fort och gör det bara värre för er? Nej? Kk.

Ett cigg pack är runt 50 kronor och en äcklig folköl runt 10. En liten macka kan variera, men vi säger att det är 20:- per macka. Det är 40:- mat, och 160:- på cigg och öl. Bra ekonomi där. Också vem köpter ut åt dom? 

Samma visa varje dag. Jag himlade med ögonen innan jag satte fokus på Lucas som ännu inte svarat, men han var inte kvar på samma plats. Min panna rynkade sig

Sluta använda passiv ton. Nu låter det som att din panna har en egen vilja. "Jag rynkade pannan." Är det så svårt? ÄR DET?!

och jag vände bak huvudet mot gänget på fem killar som var kanske trettio meter ifrån mig. Deras skratt och höga röster fyllde den behagliga tystnaden som funnits där för någon minut sedan. Snabbt drogs mina tankar mot Lucas igen. Vart är han? Min blick vändes mot den mörka gatan. Jag rynkade ännu en gång på pannan när jag såg en gestalt stå vid affären där jag och Lucas tjatat om att få köpa godis för fem år sen vid olyckan.

Jaha, det där var lämpligt för dramatikens skull. OMG hon är på samma plats som förut, något symboliskt kommer att hända!

Hur fucking möjligt var det att jag såg någon som stod femtio meter ifrån mig, utan någon gatlyckta?

Uhm...ok...

Hen är självmedveten om den bristande logiken. 

Jag menar, killarna som befann sig trettio meter ifrån mig, såg jag med svårighet och de stod under en gatlykta..

Lär dig hur man använder kommatecken. Please! And, I'm really confused. What does this sentence mean?

Bro, I have no fucking clue.

Arean kring personen var inte mörkt utan snarare ljus som om en lampa var tänd precis vid personens kropp.

Ska det här vara en intensiv scen? För det där var den dummaste liknelsen och den förstörde den lilla stämningen som scenen hade.

Mina steg började röra sig framåt utan att jag begärt om det.

Ja, för man måste ju fråga sina fötter om tillstånd innan man går någonstans. Skicka ett brev med önskemål om att röra sig framåt.

Jag försökte stanna men det gick inte. Vad händer? ”Gå bara framåt så kommer allt gå bra.” viskade en mörk röst vid min öra med en varm andedräkt, och jag vände mig förskräckt bakåt men ingen stod där. Jag spärrade upp ögonen när jag kände hur en hand tog tag i min arm framifrån. Mitt ansikte var fortfarande bakåtvänd och jag hade inga planer på att vända den framåt.

..bra sverige.

Låt oss glömma fanfattarens bra sverige en stund och undra: Så hon vände på huvudet, men nu när något dramatiskt händer så kan hon inte vända det tillbaka? Varför inte? Kan hon inte se ur ögonvrån?

Jag antar att det är för att fanfattaren är för lat för att beskriva vad som händer, så hon tvingar karaktären att titta bort.

Min kropp började skaka av rädsla men samtidigt av en smärta som tidigare inte befunnit sig där. Mitt huvud vändes med ett ryck framåt, precis som om någon tvingade mig, och jag mötte ett par glödande ögon som stirrade in i mina. Om jag skakade förut var det ingenting mot vad jag gjorde nu.

 *

Smärtan började sprida sig i mina armar och jag öppnade munnen för att låta ut ett skrik,

*för att skrika

men inte ett ord kom ut. Världen runt mig började snurra och det enda jag såg var tre par glödande ansiktet

Vänta ... tre par glödande ansikten? Sex personer stirrade ner på henne, med andra ord?

som stirrade rakt in i mina

Sex glödande ansikten stirrade rakt ner i dina sex glödande ansikten???

Ja alla har väl sex glödande ansikten?

innan jag slocknade och föll ihop i den kalla snön. - Hur lång tid har passerat? Hur många dagar, veckor… år?

Jag är så förvirrad just nu. Ska det här föreställa spännande eller vad? 

Plötsligt har tid passerat...man brukar byta rad när det händer.

Den eldhetta smärtan var fortfarande kvar i mina armar och varken ökade eller minskade.

Du behöver inte berätta att den inte ökade eller minskade. Vi hade inte antagit det.

Mina armar kändes som två levande eldlågor.

Vad är det med dig och att använda icke levande saker och kalla dem levande när du talar om kroppsdelar?

Vart befann jag mig och vart var Lucas? Paniken steg för varje sekund som tickade iväg. Förgäves försökte jag röra på min stela kropp men inget funkade. ”Det blir svårare för varje sekund att få reda på hennes tankar. Sakta men säkert bleknar dom bort ifrån mig.” hördes en okänd röst långt bort. Vadå få reda på mina tankar? Vem är personen? ”Hon är förvirrad och orolig.” fortsatte rösten. Det menar du inte, tänkte jag sarkastiskt. ”Det betyder bara att hon är på rätt väg att bli en fighter.” började en annan röst prata och frågorna blev dubbelt så många i min hjärna.

Fighter...

Vadå fighter? Vem är personerna som befinner sig i samma rum som mig? Jag spände armarna och försökte lyfta dom men något hårt höll mig på plats. ”Det är bättre om vi går ut så hon får gå igenom detta själv.”

Visst, lämna en skräckslagen, fastbunden person som ni överfallit ensam medan hon går igenom en hemsk förvandling! Det låter som en fantastisk idé!

började den första rösten prata. Nej! Lämna mig inte! ”Eller inte…” Hur långt bort rösten än var, så kunde jag höra munterheten. Jag pustade ut och försökte glömma bort mina brännande armar, som vid den här laget kändes dom som två högar aska.

Du inser att aska är det som är kvar när något har brunnit upp? Att den inte behöver vara varm alls? Jag kan förstå hur det känns att ha flammor till armar, tror jag, men aska? Nope.

Min kropp skrek efter en liten rörelse men jag kunde inte göra någonting. Precis när jag tänkte ge upp och försöka försvinna in i mörkret började smärtan i mina armar röra sig, och lättnaden som jag kände var obeskrivlig.

Smärtan började röra på sig?

Ingen aning.

Äntligen skulle jag slippa denna hemska värld, men tanken suddades bort lika snabbt som smärtan ökade. Den började dra ut sig mot mina axlar och över bröstkorgen vidare till mina ben. ”Det är nära nu.” viskade den första rösten och jag hörde hur den andra personen pustade ut. Hela min kropp var en låga och jag skulle göra vadsomhelst för att släcka den. ”Det är bara någon minut kvar.” Menar dom att jag kommer slippa denna smärta som hade omslutit hela min kropp och satt den på brand?

Satt den på brand. Det här låter lite som Bellas förvandling till vampyr i Breaking Dawn.

Men så enkelt kom jag inte undan, utan smärtan blev bara värre och började dra sig tillbaka till mina armar. Varje cell i min kropp var fylld av eld ”Shadow.” viskade den andra personen och jag hörde det hur tydligt som helst, till skillnad från allt annat de sagt hittills.

Shadow?

Ordet kändes så bekant. Men något annat jag reagerade också på, var att jag glömde bort smärtan för någon minut. ”Hon reagerade på det.” mumlar tankeläsaren, som jag nu tänkte kalla den första personen. Mina fingertoppar kändes som kol

Stop with the failed burning metaphors!

vid detta tillfälle och tankeläsaren fångade även den tanken. ”Kraften kommer vara i hennes fingertoppar.”

Fan vad pinsamt det skulle vara om kraften var i hennes skinkor. Eller typ armbågar. Örsnibbar?

This fic would be way better if she could fart fire.

VARFÖR BLEV HON INTE SOM EN DRAKE.

mumlade han fram och just vid den tidpunkten, den sekunden försvann allt smärta och jag spärrade upp ögonen och möttes av den starka lampan som var rakt över mig. ”Välkommen Scarlett.”

Welcome to hell.

Ugh.

Same.