We have returned, at last! Sorry for the wait.
----------------------------------------------------------------------------

"Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor Primwood, skrynklar ihop sitt ansikte till en bekymrad min, suckar högt, och lutar sig tillbaka i den skröpliga kontorsstolen. Jag är förvånad att den inte har krossats under hans tyngd än, utan har hållit ut år efter år med Rektor Knubbis feta bakdel.

Rektor Knubbis...wow...just...*sigh*

Någon gång måste jag skruva loss skruvarna, så att den brakar när han sätter sig. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Wowowow. Det här måste ju vara rekord. Fem meningar och jag hatar redan huvudkaraktären.

Jag sitter här inne på grund av Marcus. Jag menar, det det var ju knappast så att han var oskyldig. Han påstod att jag legat med honom, och om man gör det får man vara beredd på konsekvenserna, som möjligtvis kan vara en bruten näsa. Dessutom vrickade jag tummen på köpet,

Hur fan slår du om du vrickade tummen? Någon som påstår sig vara en bråkmakare som är "badass" borde veta hur man slår för att inte skada handen för mycket i processen. Och bara vrickade? Inte bröt? Hur fungerar det här ens ?

så han hade faktiskt fått mig att använda energin, som jag kunde använt till att göra någonting roligt, att behöva gå åt till att linda in min tumme i bandage.

Någon tycker verkligen om kommatecken.

"Kayla, lyssnar du?" Knubbis ser sjukt irriterad ut, och jag motstår lusten att ta ett foto.

För det skulle han ju tillåta och inte alls straffa dig för.

Förra gången jag gjorde det fick jag hjälpa till i köket, där Häxan Elizabet försökte sätta på mig ett sådant där hemskt hårnät. Jag säger bara oh hell to the no.

*

Kayla är så badass och sassy, guys.

Rektorn gnuggar sig med näven i pannan (vilket förresten ser sjukt obekvämt ut),

Kayla tillägger något korkat (vilket förresten är fullkomligt meningslöst).

och reser sig upp ur den gamla stolen som jag har bestämt mig för att döpa till "Champion" eftersom att den har kämpat sig igenom ett liv under rektor Knubbis ända.

Vi fattar. Han är överviktig. Du är en skitstövel. Can we move on now?

Är han fet för att han är ond, eller ond för att han är fet? Hmm.

"Jag kommer att ringa dina föräldrar, så får de bestämma vad du kommer att ha för straff hemma. Jag ger dig en veckas kvarsittning, plus att du måste be om ursäkt till både Marcus och hans föräldrar." Som om jag tänker göra det. Pfft, knappast.

"Visst! Adiós amigo!" Jag gör en honnör innan jag lämnar rummet. Utanför besparar sig alla besväret att ens ge mig en blick, eftersom att de har fullt upp med att skvallra om tjejen som slog Marcus. Jag kan inte låta bli att flina. Ingen skulle någonsin gissa att det var jag, den sarkastiska lilla nörden, som för det mesta håller sig i bakgrunden med sina böcker. Inte heller skulle de gissa att det var jag som lade stinkbomben i lärarrummet, eller gjorde så att vattnet i duscharna blev gult.

Okej så, du slog Marcus i ansiktet utan att han märkte det då? Har du någon slags osynlighetsmantel eller? Or did you go:

Jag gillar att se mig själv lite som en superhjälte, eller kanske snarare en superskurk, eftersom att jag går undercover med mina påhitt.

Kayla borde skaffa en prank channel. Hon ser sig själv verkligen som en cool badass som inte bryr sig om regler. Hon är en skaterboy från 90-talet.

Jag behöver inte oroa mig för att Marcus ska avslöja min hemliga identitet. Han är alldeles för mån om sin stolthet för att erkänna att någon som jag, skulle kunna klå upp honom.

Hur fick rektorn reda på det då? Vart hände det här? Fanns en lärare i rummet som berättade det för rektorn? För om det var en elev hade alla vetat att du gjorde det vid det här laget. Fast om det var en lärare där är du sämst på att gå "undercover", för de som faktiskt kan straffa dig vet vad du gör. 

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Att störa mig mitt i Teen Wolf är en dum, dum, dum idé. Att störa mig mitt i Teen Wolf samtidigt som jag äter choklad är självmordsbeläget.

Benäget. Självmordsbenäget.

"Vad!?" Ryter jag mot dörren, som just nu blir misshandlad av min mammas knackningar. Jag undrar om det finns en diagnos för människor som irriterande röst,

Jag undrar om det finns en diagnos för karakärer med irriterande personligheter.

för att om det gör det är min mamma i värsta stadiet. Hennes röst ligger på en nivå som tränger igenom alla andra ljud, och är så gäll att man bara vill lägga sig ner och gråta. Okej det kanske var en liten överdrift, men hennes röst är seriöst jobbig som fan.

Oh my fucking god calm down with your negative shit! Ffs!

"Kayla, kom ut, jag och din pappa ska prata med dig." Säger hon med sin sirenröst, och när jag säger siren menar jag inte sådana där sjöjungfrur som sjunger oerhört vackert, utan jag menar typ polissirener.

Herregud.

fucking what

Jag stänger min MacBook Air a.k.a Bart, som den lille gule killen i Simpsons...

Alla i Simpsons är gula. And ofc u go with Bart. Ofc.

En "nörd" som använder en MacBook Air? Vem försöker du lura här?

När jag tänker efter så upptäcker jag att den informationen troligtvis inte hjälper eftersom att alla är gula...

VARFÖR DISSKUTERAR VI DET HÄR?

För att det är quirky. TYCKER DU INTE ATT DET ÄR CHARMIGT SOM FAN?!?

Aja skit i det. Jag har döpt min dator efter min stora idol, också känd som bråkmakarnas kung. Jag får mycket inspiration från honom.

OFC.

Är du fem?

Eftersom att mina sockor jag just nu har på mig, inte har några halkskydd under lyckas jag halka tre gånger innan jag tillslut har nått fram till min destination, vardagsrummet.

Ah, klumpighet. Den "dåliga" egenskapen för författare som inte kan ge sina karaktärer riktiga dåliga egenskaper. To be fair så har Kayla bara dåliga egenskaper just nu, men jag tror inte att det var meningen.

"Mor, far, varför har ni kallat mig till detta sammanträde?" Jag kan inte låta bli att fnissa för mig själv. Gud asså, jag borde bli komiker.

  *

Mamma och pappa, torr humor som dem har, skrattar inte, utan tittar bara bekymrat på mig. Herre min skapare vad alla tittar bekymrat på mig idag.

Jag gillar hur Kayla tror att det är alla andra det är fel på när hennes tråkiga och torra half-skämt inte blir uppskattade.

"Vi fick ett mycket bekymrande telefonsamtal idag från rektor Primwood idag, igen." Bekymrande blickar, bekymrande telefonsamtal. Är det bara jag eller är det en väldigt bekymrande dag idag? Pinsamt nog tar det ett tag innan jag kommer på vem rektor Primwood är, eftersom att jag kallat honom... Ja. Men jag menar vem säger telefonsamtal längre. Vi lever ju knappast på sjuttonhundratalet längre.

Ska du börja gnälla över hur väggarna är gjorda av trä? Hur det finns syre i luften? Att solen är lite väl gul? 

Nej, men hon gnäller om att alla andra gnäller. Det är väl något.

"Gud vad kul! Hälsa honom att jag mer än gärna följer med på hans resa till Hawaii!" Mina föräldrar har lika torr humor som vanligt, och jag belönas inte ens med ett litet fniss. Så mycket för att göra världen till en roligare plats.

Säger hon som klagar över allt och alla. "Va lite possitiva! Skratta lite va!"

Hon förväntar sig också att alla ska skratta åt hennes skämt och blir sur när dom inte gör som hon vill. Top-notch.

"Vi har pratat lite med din moster, samt andra föräldrar, och har kommit fram till att det skulle vara bra om du fick starta om lite grann." Det här låter inte bra alls.

"Jo, vi tänkte att det kanske skulle vara bra om du flyttade till Sophie och John, över ett år. Du kan bo hos dem och gå i samma skola som Irene ! Vore inte det bra!"

"Det var en jätte bra idé! Oj vad roligt det ska bli!" Säger jag entusiastiskt. Mamma och pappa tittar förvånat mellan varandra.

"Verkligen?" Säger pappa, och jag börjar undra hur det kan komma sig att jag är släkt med de här idioterna.

"Nej."

Det finns inte riktigt någonting som håller mig kvar här Brooklyn, men att bo med Irene i en vecka fick mig att vilja lägga mig ner på marken och gråta, och den här gången överdriver jag inte, att bo med henne i ett år!? Jag skippar nog.

Irene är min perfekta kusin med toppbetyg i allt, perfekt rykte, populär och älskad av alla. Min raka motsats alltså. Låt oss bara säga att vi inte kommer så väldigt bra överens.

Hoppas ni är redo för kvinnohat och slutshaming ;D

"Mamma snälla! Jag vill verkligen inte lämna Brooklyn! Jag älskar det här!" Vit lögn, jag älskar att jävlas med invånarna här.

Kayla låter som en sociopat.

Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.

För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.

"Okej. Men ett till upptåg och du åker till Irene." Jag tänker på Knubbisens stol utan skruvar, jag fixat efter skolan.

Irene.

Here I come.

Satan.

I'm home.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Last time: "Nämen är det inte bh-tjejen!" ...Är han seriös. "Nämen! Är det inte sunshine!" Den lilla pojken trycker sig om möjligt ännu närmare Ashtons ben, och Dorothy härmar rörelsen, fast mot mitt ben. Det här kommer att bli en lång kväll. ...

Last time:   Ashlong. Pffft.   Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag...

Last time: Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.   För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.   "Okej. Men ett till upptå...

Last time: När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker... När jag märker att mannen inte kän...

Last time: "Vänta!" Jag rusar fram till fönstret och han lyckas på något sätt vända sig mot mig där han står. Vi ser in i varandras ögon. "Kan jag inte ens få veta ditt namn?" Han flinar så tänderna blottas. "Om du lyckas lista ut det ger jag...