Last time:

___________________________________________________________________________________________

Måndag. Redan? Tack vare solstrålarna som sken in genom mitt lilla fönster blev jag tvungen till att kisa efter klockan. Klockan Den var redan sju. Snabbt flög jag upp ur sängen och slet upp dörren. Korridorerna var överfulla med barn och tonåringar som sprang fram och tillbaka i deras skoluniformer.

"Försovit dig igen Emilyssa?" Jag behövde inte vända mig om för att se vem som nyss tilltalat mig.

Ja, folk brukar oftast ha unika röster som man kan höra skillnad på men men.

Istället suckade jag och brydde mig inte om att svara. Vad jag än skulle svara skulle hon genast ta illa upp av någon anledning och jag hade inte tid för mer än fyra timmars diskning. Självklart funkade inte den taktiken heller.

"Man svarar på tilltal!" röt syster Marie ilsket och tog tag i min axel.Andas Emilyssa, andas.

Jag drog in ett djupt andetag och andades sedan ut. Plötsligt hördes en duns mot golvet. Jag bet mig i läppen och kände verkligen sympati för personen som nyss tappat sin frukosttallrik i golvet.

1. Golvet golvet

2. Som jag sa för flera år sedan, "duns" är inte ett ord jag skulle använda för att beskriva ljudet av en tallrik som krossas.

Den personen skulle förmodligen få ta itu med diskningen med mig. Jag gick ut mot köket där lilla Sammy var i full färd med att plocka ihop de krossade skärvorna som nu var utspridda över hela golvet.

Hela golvet? Hur jävla stor var den där tallriken?

"Snyggt jobbat Sammy!" utbrast Joan hånfullt. Jag blängde ilsket på Joan. Hon må se ut som en ängel med sina mörkblå ögon och blonda lockiga hår, men alla på barnhemmet visste hur lömsk hon var.

All blond people are evil. 

Barnhemmets lilla tjallare."Akta så att du inte skär dig, Sammy", sa jag milt och böjde mig ner för att hjälpa henne med att plocka upp skärvorna. Golvet var fullt med flingor och utspilld mjölk.

"Emilyssa, sluta hjälp Sammy! Hon ska rensa upp sin egen röra!"

Sa någon.

"Hon är liten, hon kan skära sig", mumlade jag och försökte hålla tillbaka ilskan.

"Det är ingen ursäkt..."

Jo det är en jävla bra ursäkt!
Seriöst den här kvinnan är så himla överdrivet elak att det inte blir trovärdigt för huvudtaget.

Hon existerar bara för att vi ska se hur god Emilyssa är och för att vi ska tycka synd om henne. 

, började syster Marie. Fan. Jag som hade lyckats så bra hittills. Ilsket vände jag mig om och spärrade ögonen i henne.
"Jag tänker hjälpa henne vare sig du vill eller inte! Du som är vuxen borde vara den som hjälper henne,men eftersom du är en sådan lat kossa och inte orkar det kan du väl i alla fall låta mig göra det!" röt jag.

 *  

Jag hade aldrig tappat kontrollen på detta sätt förut och jag ångrade mig så fort jag uttalat orden. Jag.Var.Körd Till min stora förvåning log hon. I alla mina sexton år på detta barnhem hade jag aldrig sett syster Marie le. Möjligen kanske ett hånfullt sådant, men detta leende var definitivt inte hånfullt. Det var... Åh,jag tror jag spyr. Det var äkta. Jag stirrade chockat på henne. Om hennes leende hade förvånat mig finner jag nog ingen tillräckligt bra beskrivelse av hur jag kände mig då hon plötsligt lade sin hand på min axel och sa 
"Naturligtvis, låt mig hjälpa till."

This almost seems like mindcontrol. But it can't be...can it? Omg it so intense aaaaa.
 And: Nu är det bara Emilyssa som är chockad eftersom vi knappt har sett den här kvinnan. Det står att hon aldrig ler men vi har aldrig sett det. Marie dök upp för bara ett kapitel sedan. Om författaren hade tagit sig lite tid och byggt upp Marie lite mer, och visat oss mer utav henne hade även vi läsare blivit chockade när det här hände. Fast det kräver såklart tid och arbete vilket vi inte orkar med, eller hur? -.-

Jag tog ett steg åt sidan då hon böjde sig ner för att hjälpa Sammy. Drev hon med mig? Jag slängde en blick på Sammy och hon såg lika chockad ut som jag kände mig. Vi gav varandra en oförstående blick och jag bestämde mig genast för att utnyttja läget."Klä på dig nu, Sammy", sa jag snabbt. "Skolan börjar strax." Syster Marie sa inget utan fortsatte att plocka upp skärvorna i tystnad. Jag hade inte tid att lista ut varför hon bar sig åt som hon gjorde, så jag sprang snabbt där ifrån och lämnade henne bakom mig. Det blev till att skippa frukosten idag om jag skulle hinna göra mig i ordning. Jag gick in på den stora toaletten där det endast stod tre flickor som kammade håret på varandra. I vanliga fall brukade det vara ett dussintal av flickor här inne på morgonen men eftersom det var så sent så förmodade jag att de flesta redan stuckit. Jag drog snabbt av mig min stora t-shirt och ersatte den med den extremt fula skoluniformen.

Som vi inte får veta mer om. Att säga att den är ful berättar ingenting, precis som att säga att något är vackert inte heller gör det. Vad jag vet kan uniformen vara bäbis-rosa med skrikgula gremlins på ryggen.

I would wear that.

Samtidigt som jag kammade håret framför den stora spegeln betraktade jag mitt ansikte. Sedan suckade jag. Ingen finne. Inga mörka ringar under ögonen. Inget som störde min perfektion.

Buhhuuuu I'm a sueeee.

Min hy var slät,blek och felfri. Som vanligt. Mina tjocka svarta ögonfransar ramade in mina isblåa ögon, liksom de perfekt formade mörkbruna ögonbrynen. Som vanligt. Jag var väldigt blek i hela ansiktet - ja , förutom på kinderna där jag hade en permanent liten rodnad som matchade mina plommonkyssta och fylliga läppar. Mitt mörka hår var blankt och inte ens i närheten av slitet. Som vanligt. En vanlig tjej skulle vara överlycklig av ett sådant felfritt utseende, det var jag väl medveten om. Själv såg jag det som en förbannelse.

FEEL SORRY FOR ME!
 Och alla kan inte tycka att du är vacker och felfri. Folk tycker olika om andras utseenden.

Jag hatade blickarna. De där snuskigt äckliga blickarna. För att inte tala om alla killar och till och med gubbar som alltid försökte vidröra mig på något sätt. Jag ryste till. Nej, jag ville inte se perfekt ut. Jag ville ha en stor näsa. Jag ville ha finnar. Jag ville ha buskiga och vilda ögonbryn och risigt hår. Precis som tjejerna i skolans schackklubb. De såg minst sagt gräsliga ut.

*Angry sigh* I don't...I can't...guys please help me with this one!
 *  

Författaren vill att Emilyssa ska vara vacker, för hon är författarens avatar, och författaren själv vill vara/tycker att hon är vacker. Men vi vet att kvinnor som är vackra och erkänner det är "självupptagna", och därför måste författaren se till att Emilyssa inte vill vara vacker, utan vill vara som dom andra "fula" tjejerna. På så sätt får Emilyssa behålla sin skönhet utan att potentiellt dömas av läsaren, hon får skita på "dom andra" tjejerna för att dom är fula, och samtidigt ses som en lidande, vacker själ som vill bara vara "normal". Det här fungerar inte förstås, eftersom vi alla vet att Emilyssa är en ond, otroligt kvinnohatande och motbjudande karaktär.

Hade författaren faktiskt haft lite talang eller lagt ner lite tid på den här högen av varmt, färsk kobajs, så hade hon kunnat framkalla empati hos läsaren genom att låta Emilyssa klaga mer över manlig uppmärksamhet och sexuella trakasserier mer (vilket är mycket mer realistiskt) istället för att skita på andra tjejer och få henne att se egoistisk och självupptagen ut. Jag kan fortsätta i evigheter så jag slutar här.
Thank you I were too tired to deal with this shit.

Men de hade vänner som gillade dem för de dem var, och inte för att killarna dreglade över dem.

AAahahhahaha jag undrar om författaren insåg vad hon gjorde här. Emilyssa erkände precis att ingen gillar henne för hennes personlighet, och alla vill ha henne bara för hennes utseende. Det här kommer förstås att upprepas igen när hennes pojkvän pratar på om hur vacker hon är och sedan säger "åh justja hon har en ganska cool personlighet också eller nåt, whatevs". 

Och jag gillar hur killar bara dreglar över Emilyssa, hur de alla har exakt samma preferenser, och hur ingen någonsin kan dregla över någon som inte passar Emilyssas bild av skönhet.

De fick vara ifred, de fick vara osynliga och slippa en ständig bevakning och forskande blickar. Jag skulle göra vad som helst för att ha det så. Jag hade testat allt. Jag hade klippt av mitt hår, sminkat mig fruktansvärt, ätit en massa fet mat som tydligen skulle locka fram finnar. Mitt hår växte ut på en vecka, sminket smälte ihop med hyn och försvann

Sååååå ... var i nymfernas mytologi står det att smink smälter ihop med hyn? Vad är poängen med det? Måste de vara snygga hela tiden, inga undantag? Smälter sminket in bara när det är hemskt? Stannar det kvar på huden när det är "korrekt" applicerat? This is just hilarious.

och inga finnar dök upp. Jag hade till och med försökt göra något åt min lukt, för ja, hur otroligt det än låter så luktar jag naturligt gott.

 *

Författaren när hon skrev det här:

 

Som en slags blandning av ljuva rosor och passionsfrukt. Jag hade låtit bli att duscha på en hel vecka (och tro mig, att inte ha kontakt med vatten på så länge fick mig minst sagt att flippa ur)

Sååååå vatten ur dushen räcker tydligen för att få henne att känna sig hemma, men inte vatten ur kranen????

Eller tvättade hon inte händerna heller?

men trots det luktade jag fortfarande godare än någon annan, oavsett vilken exotisk parfym de använt.

*

Det fanns inget jag kunde göra. Förutom att gå med en påse över huvudet vilket jag faktiskt gjort då jag var tolv år, men då fick jag en rejäl utskällning av mina lärare. Jag suckade ännu en gång och gjorde en grimas mot min spegelbild.

Hon berättar för oss att det är ååå så jobbigt och att alla är pervon och försöker röra henne men vi har aldrig sett det hända. Allt hon gör är att berätta det för oss och sedan antar hon att vi ska tycka synd om karaktären. Nej författare det är inte så det funkar. Du kan komma på den sorgligaste bakgrunden som finns och berätta den för oss, men om vi sedan aldrig är med när det hemska händer och aldrig faktiskt får se karaktären lida kommer vi aldrig få en chans att lida med henne. Allt vi har sett henne göra är att klaga över saker som tydligen har hänt, och när vi själva inte har sett det hemska så blir klagomålen bara irriterande.
 There's a reason to why we always say: Show, don't tell. If we are there with the character we can see and feel the pain, we get invested. But if we only are told about horrible things all we think is "Ok so sad. Now please go on with the story -.-". 

Man behöver inte se det hemska hända för att känna medlidande, men man måste få karaktären att lida "on screen" om man vill ha läsarens sympati.
Ja vi kan känna medlidande. Fast det blir jobbigt om man tar upp det alltför ofta.

"Jag hatar dig",väste jag mellan tänderna och försvann sedan ut ur rummet. I hallen stod mina smutsiga converse i ett av hörnen. Jag körde snabbt ner mina fötter i skorna och slängde sedan väskan över axeln. Därefter slängde jag upp dörren och satte av mot närmaste busshållplats. Jag stönade högt då jag väl kom fram. De enda som satt på bänken var ett gammalt par. Vi pratar sjuttio eller åttio år.

Thank you for telling me that. It was really necessary for the story.

Jag såg mig om. Inga skolbarn alls. Bussjäveln hade gått.

"Underbart!" utbrast jag och det gamla paret såg nyfiket på mig. Just då var jag så irriterad och frustrerad att jag hade kunnat skrika något högst olämpligt åt dem, men jag fann inte rubrikerna "Sextonårig flicka gav gammalt par en hjärtattack" särskilt frestande att skapa.

Vet du hur chill gamlingar är? Du tror att folk bryr sig, Emilyssa, men det gör dom inte.

Jag lät min väska glida ner mot marken och började sedan släpa den efter mig uppgivet. Det skulle ta mig nästan hela fyrtio minuter att ta mig till skolan. Typiskt min otur.

"Ursäkta fröken...tjejen?" hörde jag en ungdomlig och halvt hes röst ropa bakom mig. Jag vände mig om och fick syn på en kille som satt på sin svarta moppe bara cirka tre meter ifrån mig. Jag kunde dock inte se hans ansikte eftersom han bar hjälm. 

"Ja", svarade jag otåligt. Fattades bara att något annat skulle uppehålla mig! Var jag inte redan tillräckligt försenad? Då tog han av sig hjälmen. Jävlar. Jag spärrade upp ögonen i chock. Jävlar. Jävlar. Jävlar. Allt jag förknippat med perfektion bleknade då jag såg honom.

Ugh how dare you interu-OMG YOU'RE HOT OK, IT'S OK!

Jag såg ut som ett missfoster jämfört med den killen.

Även den vackraste kvinnan är en hög skräp jämfört med en man.

Omöjligt. Jävlar. Jävlar.Jävlar Jag stirrade in i hans ljusgröna och intensiva ögon. "Ja", kraxade jag igen, mållös över det som stod framför mig.

Och ingen är så attraktiv. Calm down.
Eller som Lady Critic brukar säga: Ta upp handen ur byxan.
*

"Vet du var ...", han vecklade upp ett papper som han hållit i handen och läste osäkert upp namnet på min skola. "Mertull High". Han rynkade på ögonbrynen och jag skrattade.

"Jag antar att du menar Mertyl High", svarade jag. Han log snett och drog sin ena hand genom sitt svarta ruffsiga hår.

"Jo, så kanske den hette",medgav han.

"Jo ,det vet jag, jag går på den skolan. Ska du hälsa på någon där eller?" Säkert hans flickvän tänkte jag bittert.

"Ugh, hate that bitch. Never met her but I hate her".

Han skakade på huvudet så hans ostyriga hår som slutade precis över öronen flög fram och tillbaka.

 * 
Omg I found a place for it! :'D

"Nej, jag ska börja där idag. Mitt i terminen, jag vet - inte särskilt smart, men jag har inget val." Han log halvhjärtat. Jag stirrade chockat på honom. Han.Skulle.Börja.PåMin.Skola.Åh

"Vad kul att du ska börja på Mertyl High", sa jag artigt. "Som nybörjare lär du i alla fall ha en ursäkt till att du är sen,gör bara ingen vana utav det!" Vi båda skrattade åt min spelda stränga stämma.

 *  

"Jag ska göra mitt bästa. Men hur kommer det sig att du inte är skolan?" Jag gjorde en grimas och ryckte hopplöst på axlarna.

"Jag missade bussen och var faktiskt påväg till skolan innan du stoppade mig."

"Åh,förlåt mig", ursäktade han snabbt. Jag log självsäkert mot honom,vilket inte var något annat än en falsk fasad. Jag var allt annat än säker. Jag kände mig konstig. Nästan berusad. Jag kunde nästan höra min egen puls öka och känna hur mina kinder blev rödare än vanligt.

You make it sound like he's some weird drug. INGEN ÄR SÅ ATTRAKTIV!

"Vad sägs om att vi gör en deal", sa jag och tog tre utmanande steg mot honom. "Du skjutsar mig till skolan och jag vägleder dig." Han log milt mot mig. Ett mjukt,fint och ömt leende. Jag dör.

Good.
BE NEITHER I HAVE SEVEN SALMON AND I DIE.
Omg...

"Det verkar som en rättvis deal. Hoppa på." Jag log brett mot honom och hoppade snabbt upp bakom honom.

"Jag är ledsen att jag inte har någon extra hjälm", sa han uppriktigt. "Men du kan ta min", han räckte mig sin hjälm men jag tryckte genast tillbaka den.

"Aldrig i livet, det är du som kör - du ska ha hjälmen. Sätt fart nu så vi inte blir allt för försenade!" Han tvekade men gav sedan upp och satte på sig hjälmen.

"Bäst att vi skyndar oss då", skrattade han. "Håll i dig ordentligt nu." Jag slängde mina armar runt hans midja och tryckte mig hårt mot honom samtidigt som jag tänkte;Mer än gärna.

Uuuuugh.

Ok guys here's a new one. Det är ingen fanfic den här gången och den är väldigt kort och oavslutad. Just nu finns det bara 8 kapitel och den kommer inte uppdateras. Trust us, it won't. 
 Den är inte ny för Lady Critic, inte för mig heller eftersom jag har läst den, och jag tror att Spöket också har det, men vi ville gå igenom den igen här tillsammans. 
 Enjoy!
Ps: Prologen börjar med en bild av en text (for some unknown reason) vilket betyder att vi inte kan säga något förrän efter den. 
____________________________________________________________________________________

Last time:

”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

VAFAN BETYDER DET ATT VARA EN FIGHTER? VAD KAN DU GÖRA? VAD HAR DU FÖR KRAFTER? VARFÖR MORRAR DU? 
*   

Och hur fan sätter man kurs mot en attack?????

_____________________________________________________________________________

(Spöket är för tillfället borta och kommer att lägga till sina kommentarer när hon återvänder.)

Scarletts perspektiv:

Ännu en morgon vaknade jag av väckarklockans irriterande pipande. Det hade blivit sent igår kväll,

Ja, det brukar ju bli sent varje kväll, men men.

och jag hade inte haft en endaste tanke på vilka konsekvenser det skulle ge nästa morgon. Vilket jag fick känna på nu.  Trötthet, fruktansvärt humör och alla andra negativa saker man kan komma på.

Hemsk huvudvärk, intensiv smärta i magen, extrems bajsnödig, väldigt illamående, hosta med blod ... Vad mer kan jag komma på som hon tydligen har?

Och vadå, hade hon verkligen tränat så hårt utan att inse att det skulle ha konsekvenser? Eller överreagerar hon för att hon gick och la sig sent kvällen innan? Vad är det för idioter denna fanfic handlar om?

Mitt huvud dunkade av en fruktansvärd huvudvärk och ett stön lämnade min mun. En ny dag vilket betydde nya möten med Justin och resten av gänget. Jag gnuggade mig i ögonen innan jag reste mig upp och började min lilla färd mot badrummet.
En dusch varje morgon var ett måste för mig annars skulle jag lika gärna se lika ut som död.

Du skulle inte se död ut, men kunde lika gärna se död ut? Hur skulle du se ut då? Jesus Christ.
All we do is ask questions. But we almost never get any answers.

Jag betraktade min spegelbild, jag hade påsar under ögonen av den lilla sömn jag fått under natten,

Får man inte påsar av den sömn man INTE får?

mitt hår liknade mer eller mindre ett fågelbo. Bara för att göra allt värre så hade jag även fått en finne vid hakan.

Oh no the horror. Aaaaaaa.

Jag kollade ner på min överarm och såg den stora blåmärket pryda. Det hade kanske blivit lite för hårt på träningen igår.

Vilker vi aldrig fick se för att...WHY SHOW INTERESTING PARTS? THAT'S JUST A WASTE OF TIME HAHAHAHAHA-
*  

Både jag och Victoria hade gett allt vi kunde. Och anledningen till det stora blåmärket jag hade på armen berodde på att jag hade blivit ”puttad” in i ett träd. Även Victoria fick en… eller två blåmärken.

Shit, fick hon ett ELLER TVÅ blåmärken wow so fucking hardcore!!!!
*
That should be the name of this fic.  

Fast jag har genomgått värre smärtor är detta - både psykiska och fysiska smärtor -

:'(
:'(

så ett blåmärke kunde jag stå ut med.

"Som bevis på hur jag kan stå ut med det så har jag nyss använt flera meningar för att gnälla om mitt blåmärke."
*  

Med ett suck strippade jag av mig den stora T-shirten och underkläderna innan jag hoppade in i duschen för att inte mer gå in på ämnet smärtor.

:'(
Such pain. So sad.

Mina morgonrutiner fortsatte och jag satte i sladdkabeln i eluttagen för att börja torka mitt blöta hår som hängde slappt nerför mina axlar. 

För att ha drygat mig i badrummet i snart fyrtiofem minuter, fick jag skynda mig välja ett par kläder och äta frukost, för att komma i tid till skolan. Och då menar jag verkligen skynda mig. Det var 20 minuter kvar tills första inringningen. 
Jag drog på mig ett par ljusa jeansshorts med nitar på ena benet,  till det tog jag en stickad tröja i en rosa nyans. Ett par ankelsockor fick pryda mina fötter och en guldklocka min handled och jag var klar. Jag skulle förmodligen få betala en rejäl summa för denna outfit – i alla fall överdelen – när det var så varmt, men som ordspråket är – vill man vara fin får man lida pin.

* 

NO ONE FUCKING CARES.

”Då åker vi.” sa Kevin när mina Air max var på och detsamma med hans och Lucas älskade Nikeskor.

Det här är andra gången du nämner deras älskade Nike-skor (först nämnda i Kap 2). Jag gissar att dom är viktiga för handlingen på något sätt. Är dom magiska?
Probably. 

Dock är det inget jag kan klaga på idag,eftersom jag bär samma märke, och det skulle båda två använda som sin fördel.

Vänta va? Ska dom använda det faktum att deras skor har samma märke till sin fördel? I'm so confused.
Jag tror hon menar att det är pinsamt att ha samma märke på skorna hela tiden? Och hon kan inte säga något om det eftersom hon gör samma sak?

WHY ARE WE TALKING ABOUT THE SHOES ANYWAY?!

Rick och Victoria hade inte gått upp denna morgon för att informera oss om någonting, så jag antar bara att det är att göra som man vill för att Vegas ska få känslor.

Vem fan är Vegas? Side note, jag kollade fanfic-bloggen och såg att fanfattaren inte är ett fan av Harry Potter. *judging harder*
How? How can someone not like Harry Potter? o.o
 And seriously WHO THE FUCK IS VEGAS? 

Eller så var de bara enormt trötta, jag skulle lätt kunna byta plats med dom just nu.
Vi styr våra steg till Kevins silvriga Fisker Karma och sätter oss bekvämt innan han kör ut från avfarten och ut på motorvägen för att komma till skolan. 
”Hur ska vi göra idag då?” frågar Lucas från baksätet. En väldigt bra fråga. ”Jag vet inte.” säger jag uppgivet och kollar ut på träden som försvinner en efter en. Det blir tyst ett långt tag vilket ger oss alla tre möjligheten att fundera över hur jag ska fånga Biebers intresse. ”Låtsats som det aldrig hänt.” säger Kevin tillslut. ”Varför kom inte jag på det för?” frågar jag sarkastisk och himlar med ögonen. ”Hey, jag försöker bara hjälpa till.”
Bilen kör snart upp på skolans parkering och ännu en gång hamnar vi bredvid Fives bil. Snabbt stiger vi ut och börjar gå mot ingången. 
”Hur många bilar äger ni egentligen?” hör jag en pipig röst bakom mig och suckar. Kanske borde kalla henne för tinnitusstämma högt.
”Så många som du inte kan räkna till.”

Jag gillar hur Cassandra ställer en fullt normal och logisk fråga, men fanfattaren försöker få henne att framstå som en irriterande bimbo som inte vet något. Det är inte coolt att ha en massa dyra bilar, fanfattare, även om du så gärna vill ha det, ta handen ur byxorna nu.

svarar jag Cassandra tillbaka utan att vända mig om, och fortsätter gå framåt och killarna följer mitt exempel. Hennes kända tjut,

Varför tjuter hon?

i mina öron hörs över hela skolgården och jag är hundra procent säker på att hela skolans elever – som befann sig på skolgården och parkeringen – hade sina blickar på oss.

EVERYONE LOOK AT ME LOOK AT MEEEEEE!

”Vi syns vid rasten.” suckar jag, när vi stiger in, och styr stegen mot mitt skåp. Jag ser deras nick ur ögonvrån. Ännu en dag i skolan och jag har fortfarande inte kommit på en ide till att fånga Biebers uppmärksamhet.

Har inte du redan fångat hans uppmärksamhet? Och om ditt uppdrag är att förföra honom, är det inte bättre att jobba med honom på grupparbetet och inte hota att göra honom illa utan tvärtom att låtsas vara intresserad? Hela handlingen är så jävla korkad, jag står inte ut. Varför behöver dom ens komma nära denna "fighter"? Och om Scarlett är en av dom "goda", varför behandlar hon och dom andra fighters alla människor omrking sig som skit? Är det fanfattarens uppfattning om "badass"? God bless her little heart.

Ssssch don't question it.

Flera suckar lämnar min mun och det känns som om jag kommer snart kvävas av alla tankar. ”Jag visste inte att vi hade skåp bredvid varandra.” snabbt vänder jag blicken och möter Carolines blåa ögon. Jag ger henne ett litet leende och börjar gräva i mitt skåp efter svenska boken. ”Någon som vaknat på fel sida av sängen?” frågar hon och jag skakar på huvudet. ”Trött bara…” mumlar jag och fejkar en gäspning som hon dock verkar gå på för hon nickar glatt. Det var bara halva sanningen.
Vi börjar tillsammans gå till sal 217 där svenskalektionen skulle äga rum denna morgon.
Vi hann precis sätta oss på våra platser när ringklockan började tjuta till och elev efter elev trängde sig fram till sin plats i klassrummet. Läraren, jag inte hade en aning om vad han hette, satt redan vid katedern med en kopp kaffe framför sig. Lärare och deras kaffe.

Ok?

Precis som igår på lektionen så sken mina tankar iväg av rastlösheten. Det må ha gått någon minut men det räckte för mig. Justin hade inte synts till än – inte för att jag varit så vaksam – men ändå. Alla mina tankar kring hur jag skulle fånga hans uppmärksamhet, raderade nästan allt i mitt huvud om att detta var faktiskt en uppdrag, och det uppdraget gick ut på att fånga fightern, inte att bli ihop med Bieber  – det var bara en minimal del.
”Förlåt.” pustade en andfådd tjej ut och drog mig ur mina tankar. Jag lyfte blicken och studerade tjejen med det korta, mörkblonda hårsvallet, smala och långa kroppen. Det var mina första intryck på henne fast sen förändrades allt. Hon verkade bekant på något sätt… hur hon rörde sig, hennes perfekta, naturliga ansikte.

Ush dom där äckliga slamporna som bara vågar använda smink!!! fattar dom inte att alla kvinnor är bättre och snyggare utan smink ???? *wank wank wank*

Något med henne var speciellt men jag kunde inte sätta fingret på det.
”Det är lugnt Bree, men bara för denna gång. Gå och sätt dig på din plats.” hon nickade som svars och började gå mot det tomma bordet framför mig och Caroline. Hon gav oss båda ett leende och viskade ett tyst hej innan hon vände på sig och satte sig. Jag antar att det var någon kompis till Caroline – man säger väl inte bara ett hej sådär hursomhelst. Eller?

Bless this inner monologue.
Ok so I have a theory. That is the "Fighter" that they are looking for? Maybe?

Men bara för att vara artig, hade jag besvarat både leendet och hennes hej. Ännu en gång slogs dörren upp och denna gång var det Matt, och han var själv? Mitt påstående blev en fråga.

Vi. Förstod. Det. Din. Dumma. Gås.

Vart är Justin? Inte för att det angår mig – men han ingår i uppdraget. ”Matt, vad har du för ursäkt idag då?” frågar läraren jag ännu inte fått reda på namnet på. Fniss hörs här och där. ”Försovning.” mumlar Matt fram och styr stegen mot – oh nej – bordet framför mig, bredvid Bree. Jag suckar till och får bara ett leende av honom. Inget vänskapligt utan ett mer jag-kan-ta-dig-här-och-nu. ”Håll händerna på dig själv.” mumlar jag tyst till honom när han satt sig på stolen men får bara en blinkning tillbaka. Jag suckar uppgivet och fokuserar blicken på den – fortfarande – okända läraren.

”Jag har inte sett ett skit av Justin.” väser jag till Lucas och slår ut med armarna. Kevin hade försvunnit lika snabbt som han kommit ut ur klassrummet och jag hade inte en endaste aning om vart han befann sig vid detta tillfälle. ”Jag vet inte faktiskt. Detta känns som slöseri med min tid. Kan vi inte bara anfalla och sedan lever alla lyckliga?” frågar Lucas uppgivet och trycker ner händerna i sina jeansfickor. Även om det lät som en dum ide så ville jag mer än gärna göra som han säger. Vi skulle spara tid och jag skulle slippa Justin. 
Vi befann oss vid tillfället vid Kevins skåp, i hopp om att han skulle dyka upp.
”Vi möts sen.” hör jag en killröst säga bakom mig och jag höjer på ögonbrynen åt Lucas, som bara rycker på axlarna. Sakta vänder jag huvudet och möter en leendes Kevin – som dykt upp – och har mobilen tryckt mot örat.
”Och det där var..?” frågar jag när han har lagt på.
”En gammal vän…” säger han och kliar sig nervöst i huvudet. Jag suckar men nickar. Det är ingen ide att försöka få ut någonting ut ur honom, om han inte berättar det själv. Så det är bara att vänta.
Jag himlar med ögonen och fokuserar på gestalten bakom honom. Bree. När hon märkte att jag stirrade började hon pendla blicken nervöst mellan mig och Kevin. Det är något skumt med henne. Hon vände sig lika snabbt som hon kom, tillbaka och försvann runt hörnet.
”Jag går till kafeterian och köper något.” mumlar jag fram, utan att ge killarna minsta uppmärksamhet, och styr stegen mot hållet där Bree försvann. Jag är noga med att stå emot Kevins krafter när han försöker nå mina tankar. Han behöver inte veta vad jag ska göra hela tiden.
Direkt jag rundat hörnet, ser jag Brees ryggtavla några meter längre fram. Mina steg snabbas på tills jag sluter upp vid hennes sida. ”Hej tro mig jag följde inte alls efter dig.” hon rycker till, och kollar förskräckt på mig innan hon lugnar sig och besvarar mig med ett leende. ”Var det där dina bröder..?” hennes röst låter tveksam och jag rynkar osynligt på pannan.

HUR FAN KAN DU RYNKA OSYNLIGT PÅ PANNAN?

”Ehm… ja.” ljuger jag fram och ger henne ett halvt leende. En av dom är min bror fast den andra vet jag inte hur jag ska placera. Allmänheten tror ju att vi är syskon så det gäller bara att få dom fortsätta tro det.

Hon nickar och fortsätter gå framåt tills vi når skåpen och ironiskt nog hade hon skåp bredvid mig, vilket jag påpekade.

Det där är inte ironi, det är ett sammanträffande, och vad du än tror så är det inte samma sak.

”Jaha, Caroline har på andra sidan av dig. Men det är ju bara bra.” säger hon och skrattar. 
Jag undrar om hon kommer ta upp det eller om jag ska göra det. Dom få minuter vi hade gått tillsammans, hade hon inte givit någon hint, om att hon ska berätta varför hon bara försvann sådär plötsligt när hon såg mig, Kevin och Lucas. Tillslut bestämmer jag mig för att bara ta den enkla vägen – jag hade tillräckligt med att tänka på och jag ville inte ha påfyllning för tillfället. ”Varför försvann du sådär plötsligt, när du såg mig och mina bröder?” frågar jag lätt och låtsats som om svaret inte spelade någon roll. ”Ehm… kan jag lita på dig?” frågar hon tveksamt och jag nickar och biter mig löst i läppen. ”Din bror är snygg och jag ville inte typ skämma ut mig om jag plötsligt kom fram.” mumlar hon och gömmer ansiktet i skåpet, för att förmodligen gömma sin rodnad. Jag börjar skratta lätt och klappar henne på ryggen. ”Du är inte den enda.” säger jag och får ett leende och en nick som svars.

”Du har fått många beundrare på sista tiden.” säger jag på lunchen till Kevin som är uppe i någon het diskussion om bilar med Lucas.”Vad menar du?” frågar han och höjer på ögonbrynen. ”Du vet mycket väl vad jag pratar om.” säger jag och skrattar lätt. ”Kan inte rå för att jag är het.” säger han överlägset. ”Keep dreaming.” mumlar Lucas som lagt sig i vårat samtal, jag brister ut i skratt. Snart harklar sig Kevin vilket får mig att sluta skratta och nickar löst bakom mig. Jag vänder på huvudet och möter Carolines blick. ”Förlåt att jag stör er, men jag vill låna Scarlett och presentera henne för mina vänner.” säger hon och ger oss alla tre ett leende. ”Och jag kan inte lova att hon kommer tillbaka.” lägger hon till på skämt. ”Det är lugnt, vi har fått nog av henne.” säger Kevin på skoj, och jag flämtar till. ”Tack för den då.” säger jag och försöker tränga undan leendet på mina läppar

Why? Is smiling hurtful to your badass image or something?

innan jag reser mig med min bricka och slänger det som låg på den, innan jag följer med Caroline ut. ”Bree har du redan mött, men det är en kille jag vill du ska träffa.” säger hon och går mot en blond kille som har ryggen emot oss och pratar med Bree, som ger oss ett leende när hon märker att vi går emot dom. Han vänder sig sakta om när han hör steg bakom sig och jag stannar chockat upp. Det kan inte vara möjligt!

CLIFFHANGER that no one cares about.
So intense I can't wait for the next chapter aaaaaa.