Last time:

Och sedan var det den där jävla bruden. Hon som verkade dyka upp överallt. Varför hade hon kollat på mig nu när hon inte gett mig den minsta uppmärksamhet i skolan? Varken på lunchen, i korridorerna eller på parkeringen efter skolan. Aldrig någonsin hade en tjej avvisat mig på det där sättet, inte förrän nu. Begäret av att få vad jag ville ha hade jag ärvt av min mor, vilket resulterat i en framgångsrik karriär för hennes del.

Och med ens visste jag. Jag skulle ha den där tjejen. Vad som än krävdes. Hon skulle bli min. Om så bara för en natt.

Because she's a thing that you can own....NO! STOP IT!
 And omg guys I didn't use any gifs today what is wrong with me?

I wouldn't piss on Harold if he was on fire.
_____________________________________________________________________________
(This will apparently be a short one) (The whole thing got ereased for some reason so I have to go through it again...great...fucking fantastic. Also sorry for the wait!!!).

Ellie’s POV

Jag suckade frustrerat då jag med en blick på klockan bredvid sängen insåg att jag hade försovit mig. Igen. Det var andra gången bara den veckan. Det var absolut inte likt mig, jag var alltid i tid. Oftast var jag den där jobbiga eleven som stod och tryckte vid dörren till klassrummet då läraren kom gåendes i korridoren.

You could have shown us that.

Men sedan skolan börjat efter sommarlovet så hade ingenting gått min väg. Jag hade tappat bort orden under mitt tal om Inbördeskriget

Ja ni vet, Inbördeskriget. Det där Inbördeskriget? Med stort I?

på historian och på matten hade jag inte haft någon aning om hur man räknade ut roten av en produkt. Skolan hade bara pågått i en månad och jag höll redan på att sabba mina betyg. 

You could have shown us that.
 Och har en månad passerat? Wut? Sen närdå? I don't believe you.

Med andan i halsen sprang jag över skolans parkering. Jag kämpade mig uppför trapporna till tredje våningen där kemisalarna låg. Det var tomt i korridorerna under lektionstid, då fick inga elever vistas utanför klassrummen.
Jag knackade försiktigt på dörren till NO-salen, steg hördes inifrån innan dörren for upp. Jag möttes av Mr. Lennard’s förvånade blick.
”Ellie! Jag började nästan tro att du var sjuk, du kommer aldrig försent”

Vilket vi inte har sett men men...I won't ask for too much...-.-

sade han samtidigt som han flyttade på sig för att låta mig komma in i klassrummet.
Jag svepte hastigt med blicken över mina klasskamrater som satt tysta på sina platser. Jag mötte Jasons blick, han hälsade med en nickning. Jag gav honom en liten vinkning samtidigt som jag försökte lugna ned min tunga andhämtning.
”Jag försov mig” mumlade jag generat, med blicken fäst i marken gick jag mot mitt bord. 
Jag böjde mig ned för att ta upp mina böcker ur väskan som jag sedan ljudlöst placerade på bänken. 
En rörelse i ögonvrån fångade min blick. En arm med tatueringar. Tatueringar som jag löjligt nog kände igen.

Harold.

Jag höjde blicken och möttes av ett par gröna ögon

Okay this is only the second time so I'll let it pass. But if it happens again we'll have a problem.

kantade med mörka ögonfransar. 
”Åh” kved jag förvånat. Mina kinder hettade kraftigt då jag insåg att ljudet som sluppit ur min mun måste ha varit tillräckligt högt för att han skulle lyckas uppfatta det. Min misstanke bekräftades då Harry Styles log snett. Hans chokladbajsbruna hår var som vanligt upp-pushat

I forgot to add this again after it all got deleted without reason: "Vi vet att hans hår är brunt och att choklad ofta också är det, men vet du vad mer som är brunt? Bajs. Han har även bajsbrunt hår".
Lady Critic please stop reading my mind. 

No.
Dammit.

men några lockar lekte vid sidorna av hans ansikte och fram på kinderna. Jag vände snabbt blicken framåt mot Mr. Lennard. 
Vad tusan gjorde han på Mr. Lennards NO-lektion? Det var den fjärde lektionen på terminen och han hade aldrig dykt upp där innan. 
Blodet rusade genom mina ådror, jag blev rädd att man kunde höra mitt hjärta banka. Men sedan slog det mig, varför var jag rädd för honom? Han skulle inte kunna göra någonting mot mig i ett klassrum fyllt med elever. Dessutom visste jag inte om han faktiskt var så farlig som det sades. Med ens mindes jag den mörka blick han hade gett mig tre dagar tidigare, på fotbollsmatchen. Jag svalde hårt för att få bort klumpen som hade bildats i halsen.

Asså det här är så jäävla romantiskt och sexigt!!! Kolla hur hon är rädd för sitt liv och sin säkerhet och oroar sig att han kommer att skada henne!!! Så jävla hot asså, jag längtar tills de knullar och säger att de älskar varann!!! TRU LURV 5EVER!!! 

”Dåså!” sade Mr. Lennard högt, han slog ihop händerna i en hög smäll vilket fick mig att hoppa rätt upp. ”Para ihop er två och två som ni sitter,

*
Hur ofta har det här "tricket" använts av både författare och fanfattare? Svaret är: ALDELLES FÖR OFTA!* Seriöst så fort man nämner de två karaktärernas namn i en klassrums-scen så känner man lukten av det. MAN SER DET PÅ MILS AVSTÅND PLEASE STOP IT!

*Bokstavligt varje gång en fanfic utspelar sig i en high school. VARJE GÅNG. Och jag har läst alldeles för många fanfics. Boring Moon gjorde exakt samma sak, jfc.

gör uppgifterna och räck upp handen om ni har några frågor!”
Jag frös till is av Mr. Lennards ord. 
”Jahapp” sade en hes röst bredvid mig. Jag knep ihop ögonen innan jag vred mig mot rösten. Han bet sig i läppen då han såg mitt ansikte, som om han försökte dölja ett skratt.

Problemet med det här är ju förstås att hon och någon annan helt enkelt kan byta plats, om man ska jobba med den man sitter med.

Skratta på du, du tycker väl säkert att det här är jätte kul, tänkte jag.
Då jag inte gav honom någon respons sträckte han ut hans stora hand,

När du skriver på det sättet är allt jag kan tänka på: Yaoi hands. Om du inte vet vad det är, googla det. Google it and get some new nightmares. You're welcome.

samma hand som han hade dragit upp mig från golvet med några veckor tidigare. ”Mitt namn är Harry Harold.”
Jag greppade löst tag om hans hand, han skakade hand åt oss båda. Jag kunde inte tala. 
Ett mörkt skratt letade sig ur hans mun. ”När man skakar hand med någon brukar man säga sitt namn” sade han retsamt.
Jag blinkade några gånger, ”Ellie.”
”Sådär ja” han lade huvudet på sned en aning, ett leende lekte på hans läppar. ”Vad heter du i efternamn, Ellie?”
Hans tonfall sände kårar längs min ryggrad. Jag svalde en gång innan jag svarade, 
”Roosevelt.”
Han lutade sig närmre. ”Som den där presidenten, alltså” när han pratade slog hans andedräkt mig i ansiktet. Den luktade minttuggummi och någonting annat. 
Jag förvånades lite över att han verkade veta vem Franklin D. Roosevelt var. Fast det kanske bara var en sådan där allmän fakta som i stort sett alla visste.

*

Jag stirrade på honom i några sekunder tills jag insåg att han njöt av min reaktion. Han ville att jag skulle vara rädd. Eller kanske ville han att jag skulle vara lika lättflörtad som alla dom tjejerna som inte skulle säga nej till honom. 

I hate him so much. Sorry fanfattare men om det är meningen att vi ska gilla eller tycka synd om honom så har du misslyckats TOTALT! I FRICKING HATE THIS GUY! JUST HEARING THE NAME MAKES ME CRINGE!

I wouldn't jump on his stomach if he was choking.

Jag började med vana händer plocka ihop mikroskåpet och dom olika proverna som vi skulle använda oss av för att lösa uppgifterna. Jag tänkte inte låta Harry Styles påverka mig. Speciellt inte mina betyg.
”Jag ser att du är bra på sådant här” hans röst var nära igen. Jag flyttade mig bort från honom så diskret jag kunde.
”Jag är inte helt värdelös”

Flicka: Jag är inte helt värdelös, senpai-chan (๑◕ฺ‿ฺ◕ฺ๑), bara lite värdelös!!

Pojke: Nej bby, du är så värdefull för mig bby!!

Flicka: Åh, senpai-chan, jag är så glad att du tycker att jag är värdefull desu, om du säger det så måste det vara sant!!! (✿ฺ◡ฺ‿ฺ◡ฺ)

 Omg x'D

medgav jag med en nonchalant axelryckning, min röst var betydligt stadigare än innan. 
Han svarade inte. Jag såg över axeln, förvånad över att han inte verkade ha några planer på att lägga ännu kommentar. 
Hans blick mötte min, ännu en gång slog det mig hur vackra hans ögon var. Dom bar en grön färg

Okay so I want you to grab a cup of tea or coffe and find a place to sit down. Because what I'm going to say now might come as a chock for you but...I have to tell you the truth. Are you sitting down? Okay good so...WE FRICKING KNOW THAT HAROLD'S EYES ARE GREEN SO STOP REMINDING US OF IT! OKAY? GOOD! NOW GO ON!
*  

Från och med nu tar jag mig rätten att ersätta orden "grön" och "gröna" till ett annat ord varje gång hans ögonfärg nämns.
 *  

som jag aldrig hade sett förut. 
”Då är det nog bäst att du löser uppgifterna då” sade han med spinnande röst. 
Jag skakade bestämt på huvudet utan att släppa hans blick, ”Du ska hjälpa till.”
Något i hans ögon blixtrade till. Den skarpa rynkan gjorde sig återigen till känna emellan hans buskiga ögonbryn. 
”Jag förstår mig inte på molekyler och mojejockser” mumlade han, hans ansikte mjuknade och ett snett leende bredde ut sig över hans läppar. ”Jag är starkt troende angående det faktum att naturvetenskap ska läras fysiskt.” 
Jag grimaserade äcklat då jag kände en varm hand på mitt lår.

Can we kill him?!
 Seriously why would we like him? Why? What about him is likeable? I JUST WANT TO PUNCH HIS STUPID FACE!

Om man bortser från den äckliga kommentaren och tänker lite mer på vad det är han sa, så kan man lätt inse att fanfattaren/Harold inte är speciellt smart: Naturvetenskap är ett ENORMT ämne. Det berör bokstavligen hela världen och hela rymden bortom vår jord. Att jämföra oerfaret tonårssex med HELA UNIVERSUM är seriöst det dummaste jag har läst i en fanfic på ett bra tag.

Och med det i tankarna, hur fan lär man sig algebra fysiskt? Hur kan man knulla fram förståelse för cellens uppbyggnad? Vad är sexpositionen för Newtons rörelselagar? Den här kommentaren blir dummare och dummare ju mer jag tänker på den.

Side note: Varför verkar alla fanfattare tro att ett leende är något som placeras över läppar? Har dom aldrig sett en människa le?

Han skrattade dovt åt mina vändingar på stolen. Vad var han för någon framfusig typ?! 

And suddenly Ellie turned 80. Congrats!
*  

”Låt oss bara få det här klart!” kraxade jag då en våg av rädsla och obehag sköljde över mig.

 *  
   

Det här är vårt par, kära läsare. Det är dom här två som vi vill se bli ihop, enlig fanfattaren. Hon är otroligt rädd för honom och han gör henne extremt obekväm och tar på henne utan att bry sig om vad hon vill. DOM SKA BLI IHOP.

Och jag gillar hur novellens tagline är: "He is dangerous. She is fearless."

She's clearly shitting her pants, asshole.

Last time:

Hon gav mig ingen uppmärksamhet alls, något som jag inte var van vid.

”Els… Det kommer gå bra” sade han lågt. Han log snett, ”du har mig.”
Jag kunde inte låta bli att le åt hans självgoda min. Han nickade frågande mot entrén. Jag svalde hårt och nickade.

Nickade nickade. 

Boring boring.

Sida vid sida gick vi över parkeringen. Jag gjorde mitt bästa i att ignorera dom nyfikna blickarna från människorna vi passerade.

Varför kollar så många på dig?

För att hennes mamma har dött så därför stirrar alla #ficlogic.

Jag kände mig som en alien då alla stirrade på mig. Jag undrade vad som försiggick i deras huvuden när dom såg mig. Kanske tyckte dom synd om mig. Eller så klassades jag nu mer som en galning, att jag måste ha förlorat vettet efter vad som hänt.

Vissa av dem kanske är oroliga över dig, men jag vägrar tro på att så många skulle stirra på dig bara för att din mor dog. Tonåringar fungerar inte så. De hör en sak, tycker att det är intressant i några timmar, och sedan glömmer de bort det. 

Jag avbröts i mitt tänkande då ett par armar gled runt min midja, jag förstod direkt vem det var. 
”Jess!” kved jag då jag snodde runt. Min bästa vän såg på mig med ett stort leende på läpparna samtidigt som vi båda hoppade exalterat på stället. Hennes långa, bruna hår var i en snedfläta, på sig hade hon en somrig klänning som markerade hennes lilla midja. Hon var så vacker. Och brun för den delen. Jag såg ned på min egna, bleka arm och skrattade till åt jämförelsen. 

I know how it feels.

Jess lade armarna i kors över bröstet, hon gav mig en spelad sur min, 
”Du ringde aldrig tillbaka igår.” 
”Jag somnade rätt tidigt” svarade jag samtidigt som vi krokade våra armar. Det kändes skönt att ha min bästis vid min sida igen. Då kändes allt plötsligt så mycket lättare.

I ship it.

Jess skakade på huvudet, 
”Struntsamma! Nu vill jag höra allt om St Mawes!” hennes ord fick det att hugga till i min mage. Men som vanligt hann jag inte ens öppna munnen förrän Jessica fortsatte prata. ”Jobbar den snygga glasskillen kvar nere i hamnen? Var pizzan på Johnson’s lika god i år? Jag lovar att Charlie var helt hyper kvällen då karnevalen höll hus!” 
Jag skrattade åt Jess upprymda röst, hennes glada energi lyckades alltid ändra mitt egna humör till det bättre. Jag lade huvudet på sned då jag såg på henne,
”Vill du att jag ska berätta något eller vill du lurka fram allt genom dina tusentals frågor?” jag log.
Jess skakade på huvudet, 
”Förlåt! Jag är bara så glad att se dig! Kom här” hon sträckte ut armarna och omfamnade mig i en lång kram. Jag såg över axeln på Jason som skrattade åt Jess krampaktiga grepp om mig. Jag himlade med ögonen men jag kunde inte heller låta bli att skratta. 

Mest stela beskrivningen över en återförening på ett långt tag. 

Mina mungipor föll ned då jag trettio minuter senare såg ned på mitt nya schema, till min stora besvikelse skulle jag inte ha mer än två lektioner tillsammans med Jason och bara fyra med Jess. Enligt henne var jag galen som hade valt naturprogrammet.

Jag håller med.

Vilket land utspelar det här sig i? Är det här korrekt för deras skolsystem?

Uuuuuugh, give me a moment.

In years 10 and 11, students choose which subjects they wish to continue to study (although English, Mathematics, Science, Core PE and ICT remain compulsory). Students must choose a Humanities option from a choice of History, Religious Studies or Geography. 

Nej, det är inte korrekt för deras skolsystem enligt deras shitty 'Pedia sida, och i Holmes Chapel Comprehensive School så är skoluniform som gäller, vilket betyder att Ellies val av kläder i förra kapitlet och Jess klänning är bullshit.

Jag höll med henne till en viss del, det blev löjligt mycket plugg ibland vilket resulterade i sena timmar för att hinna klart allt. Men jag hade ingenting emot att plugga, det kändes mer som en hobby än som någonting jag var tvungen att göra. 

...HOW DO YOU DO THAT?

magi

#2perfect4me

När klockan ringde ut för lunchrast öppnade jag mitt skåp, jag stack in huvudet en aning så att ingen kunde se mitt ansikte. Jag tog tio djupa andetag och försökte intala mig själv att jag var duktig som hade klarat mig igenom skoldagen så långt. 
”Hej Els.” 
Jag hoppade till av rösten. Jag vände mig skärrat om men slappnade av då jag möttes av ljust lockigt hår och blåa ögon. ”Värst vad du är hoppig idag” skämtade Jason.

Varför förväntar hon sig att alla ska ge henne uppmärksamhet för att hennes mor dog? Gör folk det? Går de fram till främlingar och börjar ställa frågor om en hemsk händelse som hände dem?

Jag skakade på huvudet för mig själv och försökte andas lugnt. Jag var verkligen alltför hoppig. 
”Äsch” jag ryckte på axlarna. ”Kom så går vi och äter” sade jag sedan, jag tog tag om hans arm för att dra med honom mot cafeterian. Han följde efter med ett leende på läpparna.

Vi slog oss ned vid vårat vanliga bord. Där satt redan våra andra vänner. Det var Katie Grunt vars pappa var bästa vän med min pappa, dock hade jag och hon aldrig kommit varandra lika nära. 

Och sedan slutar meningen? Nu låter det som att det endast var Katie som var era "andra vänner".

Vid hennes sida satt Luna Marsden som hade varit kär i Jason så länge jag kunde minnas.

There are more of them. En armé med människor vi inte fått höra om innan. 

Alla visste om det, förutom Jason då. Jag hade försökt ge honom vinkar om det flera gånger men han ryckte mest på axlarna och sade något i stil med, ”om hon tyckte om mig skulle hon väl ha visat det.” 
Killar. Dom kunde vara så otroligt trögfattade ibland.

Yas everyone is the same. 

Vid bordet satt även Daniel Hem, en av skolans bästa fotbollsspelare. Han var utåtriktad, trevlig och oblyg i allt.

Oblyg i allt? Nytt uttryck för mig.

Jag hade alltid avundat honom för dom karaktärsdragen då jag var mer av den ”snälla-låt-mig-förbli-osedd” typen. Dock var jag inte speciellt feg eller blyg. Jag höll mig bara helst på en lugn nivå.

Det hann gå nästan fem minuter innan Jess kom instormandes i matsalen, hon var illröd i ansiktet då hon slog sig ned på stolen bredvid mig. Jag såg förundrat på henne samtidigt som jag stoppade ännu en sked med soppa i munnen.
”Vet ni vem jag just såg” orden som kom ur Jess mun lät inte som en fråga. Jag kastade en blick runt bordet, det var bara jag och Luna som hade uppmärksamheten riktade mot Jessica vars bröstkorg höjdes och sänktes frenetiskt. 
Med munnen full av soppa gav jag henne en blick som sade, ”nej, vem då?”
”Harry Harold Harriet Styles!” utbrast hon. 
Luna lutade sig lite över bordet, hennes haka föll häpet ned. ”Va? Vart då?” frågade hon.
”Här! I skolan!” pep Jess.

Nähä? Säger du det? Jag som trodde att du tog en promenad till soptippen tidigare.

”Jag trodde han var på ungdomsvård eller något sådant” sade Luna. 

Förklarar hennes undrande åtminstone. 

Jag fortsatte äta min soppa i tystnad. Det här skvallrandet om den där Harry Styles som alla höll på med hade slutat vara intressant för länge sedan.

I TOLD YOU! Efter ett tag slutar saker vara intressanta. INGEN BRYR SIG OM DIG.

Okej, han var farlig.

Visst, if u say so. 

Nå, det var i alla fall vad som sades. Det skvallrades om att han hade slagit ihjäl någon förra året, jag var inte säker på om jag trodde att det fanns någon sanning i det.

Var det någon som rapporterades död under det året? Som hade blivit mördad? Det skulle säkert synas i media. Don't believe teenagers they're stupid.

Om det inte var en oskriven uteliggare vars delar han sedan gömde.

Eller någon som "förtjänade" det. "He maybe killed people, Ellie." "I will change him, mama!"

Visst såg han ut att vara kapabel till det, han var lång och vältränad. Men det gjorde väl inte honom till en mördare, eller?

...yes it does. Alla långa och vältränade personer är mördare. How do you not know this?

Uppenbarligen! Visste inte du det?

Jag gillar hur det står "eller?" som om hon inte är säker. Bless this fic.

Dessutom sades det att allt han sysslade med var att festa, slåss och ligga runt. 

Menar du som typ hälften av alla ungdommar eller?

No, he's HARDCORE. He maybe killed people!!!! Very dangerous and criminal and shit.

”Jag fick höra att han tydligen är tillbaka i skolan” sade Jess. Vid det laget hade alla personer runt bordet riktat sin uppmärksamhet till samtalet. 

Nä säger du det? Det kanske är därför som *gasp* du såg honom i skolan? :D

Daniel sköt fram hakan en aning innan han pratade, 
”Den där idioten kommer inte vara här länge förrän han blir relegerad för gott. Jag fattar inte varför han inte har blivit det för länge sedan.”
”Han kanske försöker börja om, alla förtjänar en andra chans” inflikade Katie med mjuk röst. 
Daniel fnös, ”Knappast. Den killen kan inte förändras, han är inget annat än en liten skit.”

Calm down now. Han kommer förändras för lilla Ellie kommer göra honom till en bättre människa! :D

Jag drog bak armen innan jag för tredje gången placerade knogarna mot käken på killen

Det är inte så man slår till någon men men.

Nu låter det bara som om han *gently caresses* killen.

som hade börjat bråka med mig inne på nattklubben. Tröttheten som jag känt efter att ha gått upp tidigt för att ta mig till skolan samma morgon var som bortblåst. Adrenalinet pumpade i mina ådror då jag spottade killen i ansiktet.
”Jävla fitta penis/kukhuvud” röt han. 

Sorry jag tycker bara att "fitta" låter så himla dumt.

Penis låter kul men för biologiskt.

Han grep tag i min arm med båda sina händer precis innan jag lyckade ge hans käke ännu ett slag. Det gav mig ett perfekt tillfälle att knäa honom mellan benen.

Har du bevittnat ett slagsmål överhuvudtaget?

Slagsmål är snabba och våldsamma och texten borde reflektera det. Nu låter det bara som om Harry förklarar hur han och hans medskådis ska utföra en fightscen.

Han föll ihop på marken, plågsamma ljud kom ur hans strupe. 
Jag böjde mig ned över hans ansikte med ilskan pulserandes genom hela min kropp,
”Om du någonsin öppnar käften mot mig igen så kan jag lova att det är det sista du gör” fräste jag. 

Such badass.

He's literally threatening to kill someone. OUR HERO, EVERYONE.

Jag spottade honom i ansiktet ännu en gång innan jag reste mig upp och gick därifrån. Jag kastade en hastig blick över axeln, killen vred sig i plågor vilket fick mig att flina. Det var inte ens roligt att slåss längre, det var alltför lätt.

Vi kan slåss och jag kommer vinna. U ass. 

Jag drog lite i min skjorta och justerade håret innan jag återvände till entrén. Dörrvakten kände igen mig väl eftersom jag ofta besökte klubben, både under veckodagarna och helgdagarna.

#Badass.

”Godkväll, Styles” sade Steve

STEVE

 Sorry not sorry.

artigt, jag svarade med en lätt nickning då jag passerade honom och den långa kön utanför. Folket som förmodligen stått och köat en längre tid stönade frustrerat då jag släpptes förbi utan att så mycket som bli bedd om legitimation. Jag kastade en mörk blick på dom två killarna som stod längst fram; dom tystnade. Igenkännandet speglades i deras rädda ögon.

This is basically Harry right now:

Jag drog i mig shot efter shot.

Har författaren något koncept av/någonsin druckit alkohol? Om vi jämför bilden med textens context skulle jag säga nej.

Tjejen vars namn jag inte mindes fortsatte klänga på mig. Jag vände huvudet mot henne, 
”Babe,

  *

tror du inte att det är dags för dig att gå hem snart? Du har fått för mycket av det där” sade jag samtidigt som jag menande tog ifrån henne glaset i hennes hand.
Hon lutade sig mot mitt öra, ”du får gärna följa med om du vill.”
Jag mötte hennes hungriga blick och nickade kort. Med händerna placerade på hennes rumpa styrde jag vägen ut från klubben där musiken pumpade högt från högtalarna.

Det måste ha varit ett väldigt awkward sätt att gå på.

Ja vad fan??

När jag slog upp ögonen insåg jag att jag inte var hemma. Jag svor högt för mig själv, jag såg alltid till att inte somna efter att jag hade följt med en tjej hem. Jag ville inte vakna upp med någon jag hade träffat kvällen innan. Det fanns ingen anledning till att göra det, jag ville ändå inte ha någonting med dom att göra dagen efter. Tjejer var till för att knullas, ingenting mer.

Guys can we kill him?

JAG UTMANAR HONOM TILL ATT SLÅSS.

  *

Jag plockade ihop mina kläder som låg utslängda över golvet. Jag hörde henne säga någonting när jag öppnade dörren, jag smällde igen den efter mig utan att så mycket som ge henne en blick. 

Btw om du nu drack så mycket igår, hur är det med bakfyllan? Eller är du för tuff för sånt?

HARDCORE HANGOVER IMMUNITY.

Jag gick den korta vägen till nattklubben där jag hade lämnat min bil. Det var fortfarande mörkt ute, uret på min arm berättade att klockan var lite efter fyra på morgonen. Jag letade upp Leos nummer, han svarade efter endast två signaler. Ett leende spred ut sig över mina läppar då jag hörde hans förslag.

Vadå för förslag?

När jag tagit mig uppför sluttningen till höjden där jag och mina vänner alltid träffades så pustade jag ut. Jag drog fram en cigarett och tände den.
”Haz!” ropade en röst. Jag vände mig om och fick syn på Leo och Lådbils Jeff som kom gåendes i backen. När dom kom upp granskade jag dom en efter en. 
Leo var riktigt mager och hans överdrivet stora byxor gjorde inte saken bättre. Hans blonda hår var spretigt och ofixat. Han hade mörka ringar under ögonen. I handen höll han en joint. Han drog ett djupt bloss och skrattade fram; ”Jag förväntade mig inte att se dig här ikväll”.

Du fick det att låt som att det här mötet var "förslaget" men...va? Vad händer?

”Hörde att du var i plugget idag, det måste väl ha varit kul?” Jeff flinade så brett att jag skymtade lite av hans sneda tänder. Hans korpsvarta hår var skymt under en mössa som fick honom att se mesig ut. Han hade som vanligt sin pappas gamla skor på sig.
”Jag måste tillbaka dit” muttrade jag, jag lutade mig mot en trädstam. Leo sträckte mig jointen, jag drog ett djupt andetag och sög i mig drogen. Känslan var otrolig.

”Du tänker väl inte dra dit på riktigt, eller?” Leo skrattade igen. För honom var skolan någonting helt utanför hans livssyn. Han var till och med värre än mig, han hade inte gått i skolan sedan han var tolv. Nu bodde han hos sin faster eftersom hans familj slängt ut honom då han var fjorton.

Och "socialen" sket i Leo och inte Harold för att...?

För att Leo inte är en huvudkaraktär och inte behöver något att vara upprörd över och gnälla till läsaren om.

Det var någonting jag aldrig hade förstått med honom, hur han kunde behandla sin familj så pass dåligt att dom aldrig mer ville se honom. Jag skulle aldrig kunna lämna min mamma sådär.Aldrig. 

Men du skulle inte lämna henne i så fall...hon skulle slänga ut dig. Du får det att låta som att du stannar för hennes skull, men om hon slänger ut dig så vill hon inte ha dig där vilket betyder att du stannar för din egen skull.

”Jag har inget val” snäste jag irriterat. Dom båda hade gått mig på nerverna den senaste tiden. Det kändes som att vi inte längre var på samma våglängd. Det var så mycket som dom inte förstod. Om mig, min mamma eller livet.

No one understands meeeee.

"Hej jag heter Harold jag är ett stort jävla emo!"

"INGEN FÖRSTÅR MIG ELLER LIIIIIIIVEEEEEET!!!"

 
”Då får du ha det så kul, se till att hälsa Maria att vi är stolta över dig” Leo flinade när jag blängde på honom. Han visste mycket väl att min mamma inte hette Maria.

Varför skulle detta vara förolämpande? Varför. 

”Anne” morrade jag. ”Din lilla fitta vagina.”

Buhu, han vet inte vad min mamma heter!

Att dra upp min mamma var någonting som han visste skulle göra mig förbannad. Han visste att jag aldrig ville prata om henne och han skulle aldrig dragit upp det om det inte vore för att han ville slåss.

Kan du chilla lite med att vara så känslig över din mamma. Btw, din mamma är också en kvinna! Och vad var det dom var bra för exakt nu sa du? 

Han ville se mig bli förbannad, jag visste att det roade honom. Jag tog ett hotfullt steg emot honom med ena handen knuten.

Why are you angry? Han kallade bara din mor för "Maria" istället för Anne...it's not even a mean name like...it's a normal name... I'm confused.

FATTAR INGENTING.

Men precis innan jag slog till honom mötte han min blick och jag sänkte näven. Killen var hög som ett hus, hans ögon var illröda.

Varför? Grät han eller?

Bokis, han är hög. 

...oh

Han förstod inte vad han snackade om. 

Inte jag heller. Fast jag förstår inte det mesta i den här ficen.

Asså tbh, dom beter sig inte höga? Varför kan författaren inte du vet. Göra research om sina droger.

Med blodet hårt pulserandes i kroppen gick jag nedför backen. Jag orkade inte se dom, orkade inte umgås med dom.

Varför är de då dina vänner? 

Höga människor är irriterande som fan, så de uh. Kanske är trevliga nyktra.

*sad noise*

Jag stoppade ned fötterna i det kalla vattnet och kämpade emot lusten att ta upp dom igen.

Why?

Om jag bara stod ut med kylan i några minuter så skulle den få mina fötter att vänja sig vid den låga vattentemperaturen, kanske skulle dom till och med tappa känseln.

How is that a good thing?

Vännen mår du bra?

Enda sedan jag var liten hade jag gillat att tävla, både mot mig själv och mot andra.

That's fucking stupid.

Så att få köldskador är en tävling?

Har du aldrig tävlat i köldskador, Spöket? Its' really cool.

Till och med om en sådan enkel sak som att kunna hålla kvar fötterna i iskallt vatten. Jag grimaserade plågat för mig själv medan jag blickade ut mot vattnet och iakttog två svalor som glatt flög runt. Vågornas svaga skvalpande fick mig att slappna av. 
Det här var min favorit sak att göra;

Att få köldskador?

Coolt.

gå upp tidigt och få sitta här ensam. Att bara få njuta av ingenting, av det fina med naturen. Det var en väldigt vacker utsikt härifrån min brygga.

Beskriv utsikten?

Min och min kunde jag förstås inte kalla den,

Nej? Ok. Glöm att jag frågade.

den tillhörde egentligen alla som bodde i området. Men på sätt och vis var den min, ingen annan kom dit så tidigt på morgonen som jag. Just för stunden var den faktiskt min. 
Jag gillade att sitta där vid sjön, jag fick vara ifred med mina tankar när jag som mest behövde det.

En plötslig harkling fick mig att hoppa till. Jag vände mig snabbt om men andades ut då jag genast kände igen den långa gestalten.
”Oj förlåt, skrämde jag dig?” frågade pappa försiktigt. Hans skarpa ansikte hade en djup rynka mellan ögonbrynen och han kisade mot mig för att kunna se genom solstrålarna som lös honom rakt i ögonen.

Yawn. 

”Ja, lite” svarade jag stelt och vände huvudet ut mot vattnet igen.
”Kan jag sätta mig här?” frågade han med samma försiktiga tonfall. Jag svarade inte utan makade bara lite på mig. Medan han satte sig ner höll jag bestämt kvar blicken framåt. Jag kände hans blick i ögonvrån, efter en minuts tystnad suckade han lågt för sig själv.
”Du… Jag vet att det känns trist att gå tillbaka till skolan igen” sa han och tystnade. Jag rörde inte en min. ”Men du kan inte fortsätta trycka bort alla runt omkring dig, det fungerar inte” sade han med låg röst.

Omg ännu en emo karaktär.

Uuuuugh.

Jag frös till då jag förstod vad han pratade om.

Syftas det på rös?

Han pratade om min mamma. Min underbara, livfulla och godhjärtade mamma. Min mamma som jag aldrig mer skulle få träffa. Min mamma som för bara tre månader sedan förlorade kampen mot cancer. Luften sögs ur mina lungor då smärtan gjorde sig till känna igen.

It's not a proper angst-fic if it doesn't have cancer and a dead mother.

This fic should be called "Feel sorry for me" instead.

Jag skakade på huvudet innan jag reste mig upp och gick iväg med bestämda steg. Bryggan gungade lätt och skapade svaga vågmönster i vattnet.

Inte vågor, utan vågmönster. THE DIFFERENCE IF VERY IMPORTANT.

Sanden letade sig in mellan tårna direkt mina fötter nådde den kalla stranden och när jag kom fram till min röda cykel som stod parkerad under det stora trädet vid buskaget så stoppade jag ned fötterna i mina ballerinaskor.

Hennes fötter måste vara äcklig sandiga eftersom hon gick med blöta fötter i sanden. Eller? Bryr hon sig inte? Torkade fötterna på något mysteriskt vis?

   *

Jag hoppade upp på cykeln men stannade med ena foten i marken och stod stilla i några sekunder.
”Jag tänker ändå inte åka” snäste jag över axeln innan jag började trampa med full kraft. Pappa ropade någonting efter mig, men jag var redan för långt ned i backen för att kunna urskilja orden.
 
Två timmar senare satt vi - trots mina protester - i vår svarta familjebil på väg mot Holmes Chapel.

HA.

En tävling som hon förlorade.

Loseeeer.

Men innerst inne hade jag hela tiden vetat att det inte skulle ge mycket till att tjata. Tysta tårar strök ned för mina kinder då jag med huvudet lutat mot fönstret såg landskapet svindla förbi. Jag ville inte tillbaka till Holmes Chapel.

:'( 

:'(

:'(

Det var en plats som jag visste skulle påminna mig om allting igen. Jag ville inte påminnas om att jag inte längre hade mamma där. Dessutom såg jag inte alls fram emot att komma tillbaka till skolan. Alla där visste vad som hade hänt. Vem skulle vilja prata med freaket som hade förlorat sin mamma?

Hennes mamma har dött! ... VILKET FREAK AMIRITE. ????

Och Harold var också kallad för ett freak, de är som gjorda för varandra <33333

Förmodligen skulle dom vara livrädda för att råka säga någonting fel, vilket skulle resultera i att dom undvek mig istället.

Tiden kröp fram och det blev snabbt långtråkigt då jag inte tänkt på att ta med mig någon tidning eller ens musik. Jag försökte sova en stund men det var förgäves då Charlie konstant petade mig på armen för att få min uppmärksamhet. Jag gav min lillebror på åtta år irriterade blickar innan jag slutligen gav med mig och spelade spel med honom.

Random lillebror som vi inte vetat om innan. 

[Författarens bild] 

Solen hade nästan gått ned då vi svängde in på vår gata. Det stora, vita huset tornade upp sig framför mina ögon. Det här var mitt hem. Platsen som jag alltid kände mig lättad att komma hem till annars. Men jag hade aldrig känt mig mer bortkommen. Smärtan i bröstet kom tillbaka då jag mindes hur mamma brukade stå på verandan och vinka då jag kom hem från skolan. Eller hur hon brukade stå böjd i trädgården och rensa rabatterna. Min blick gled mot den stora rosenbusken som alltid brukade se perfekt ut. Nu hängde den mest och ogräset växte i tovor längs marken.

SYMBOLIS-UM!!!

”Ellie, hjälper du mig bära in sakerna? Jag måste åka och handla, annars får vi ingen middag” bad pappa från framsätet. Jag drog en hand under ögonen då en dum tår letat sig ur ögonvrån pågrund av minnena som platsen medförde, sedan nickade jag vänligt mot min far.

:'(

Jag skakade om min bror i ett försök att väcka honom, när han slog upp ögonen såg han förvirrad ut vilket fick mig att le. ”Vi är hemma” berättade jag. 
Charlies ögon spärrades upp och han flög upp från sätet. ”Xbox!” tjöt han innan han försvann med snabba steg mot verandan. "MIN MAMMA ÄR DÖD HAHAHA XBOX!!"

Det är inte såhär åttaåringar fungerar, jag är ledsen. 

Why is it always xbox? What's worng with Playstation or Wii? Oh yeah I forgot, Xbox is more manly and hardcore. (Xbox is nice tho don't take me wrong).

PC MASTER RACE!

YOU WANNA FIGHT? I'LL FIGHT YOU, YOU PC-SCUM!

FIGHT ME WITH WHAT? UR INFERIOR GRAPHICS AND INABILITY TO USE MODS?! COME AT ME!

Ni är åttaåringar. 

 SHUT UP SPÖKET YOU DON'T UNDERSTAND!

Jag gick skrattandes efter honom men stannade upp då pappa lade en hand på min arm. ”Tack Els.”

Familjärt smeknamn! Obligatoriskt för alla pappor! 

Jag besvarade leendet och gav honom en kort nickning. Pappa hade gjort sitt bästa i att bygga upp vår relation efter att mamma gick bort. Jag hade alltid stått närmast min mor när jag var yngre och jag förstod att det måste vara jobbigt för honom då han helt plötsligt var ensam förälder. Det sista han behövde var en tjurig tonåring som vägrade hjälpa till. 

Charlie hoppade otåligt på stället då jag vred om nycklarna, jag rufsade om hans blonda hår en aning innan vi klev in. Huset kändes övergivet och tomt. Det luktade instängt; ingen hade varit där på hela sommaren. Jag sparkade av mig mina converse innan jag med en hand längs väggen gick uppför trappan och in i mitt rum. Jag slog mig ned på min dubbelsäng och såg mig runt. Det hade alltid fascinerat mig hur saker kunde sparas, som bilder i ett fotoalbum. Det såg ut som att rummet endast stått tomt i ett par timmar. Mina favoritjeans låg slängda över skrivbordsstolen,

Varför lämnade du dina favorit jeans.

Now that's the real question, right here.

min nagellackssamling låg utspridd över golvet sedan jag desperat målat naglarna innan skolavslutningen lite mer än två månader tidigare. 

Hur plötsligt stack dom där ifrån egentligen? 

Jag drog en hand över det mjuka duntäcket och en tanke slog mig. Jag ville ändra mitt rum, jag var inte längre samma person jag hade varit när jag senast var där. Med ens for jag upp och började städa undan allt som låg på golvet. Det var inte förrän min blick landade på fotografierna på väggen som jag stannade upp och andades ut. Jag lutade mig över sängen för att se närmre på dom. Bilderna föreställde mig och mina vänner. På varje bild syntes fånigt stora leenden och jag mindes när vartenda en av dom hade tagits. Ett litet leende spred sig över mina läppar då jag tog ned bilden på mig och Jessica. Hon hade varit min bästa vän så länge jag kunde minnas, saknaden efter min vän brände i bröstet. Det hade gått nästan en månad sedan jag träffat henne senast, det hade varit då hon kommit för att hälsa på nere i St Mawes där vårat landställe låg. Hennes leende var precis som mitt brett på bilden då vi båda skrattade. Bilden var tagen på balen året innan. Det hade varit dagen innan vi fått besked om att cancern hade spridit sig i mammas kropp… Jag sköt snabbt bort tanken.

Jag slår vad om att varje gång mamman nämns så kommer karaktären bli helt :'(, men att hon kommer inte visa några vardagliga tecken på sorg. 

Den kvällen låg jag länge och vred på mig innan jag lyckades somna. Jag drömde konstiga drömmar om hur jag blev jagad i en mörk skog av någon som ville skada mig.

If it wasn't Slenderman I will be very disappoint.

Jag vaknade upp nästa morgon med t-shirten klibbad mot ryggen. 
Jag klev in i duschen och lät dom varma strålarna väcka liv i mina stela kroppsdelar. Efter att ha satt på några lager mascara

makeup skills a+

och valt kläder så gick jag ner för att äta frukost. Pappa satt vid bordet med blicken fäst ned i tidningen som han bläddrade sida i. Han såg upp då han hörde mig ta ned ett glas från ett av köksskåpen. 
”God morgon” sade han med ett leende. 
”God morgon” svarade jag innan jag satte mig ned vid bordet. Vi åt under tystnad tills pappas telefon ringde. Han reste sig upp med ett ryck och klappade mig lite tafatt på axeln då han passerade mig under sin väg mot hallen. Han ropade på Charlie att det var dags att åka. Min bror kom störtande ner från övervåningen. Jag hade alltid undrat vart den ungen fick all sin energi ifrån. 

Jag med. Har du någonsin träffat en åttaåring. 

Två minuter senare ropade dom hejdå, jag lämnades ensam i huset.

Att det blåste mycket var den första tanken som slog mig när jag klev utanför dörren. Löven virvlade på träden. Jag drog jackan tätare runt midjan och började gå nedför gatan. Ur huset mitt emot klev två förväntansfulla barn ut, nervösa inför deras första skoldag. Jag vinkade glatt åt tvillingarna George och Freddie. 

Har dom rött hår och magiska krafter? 

Does one of them die later?

pfft he's not dead he's just sleeping ...

:'D

Som vanligt var det ganska lugnt på min gata, några fåglar kvittrade uppe i träden. En brevbärare cyklade från brevlåda till brevlåda och lämnade post. 

Jag gick och lyssnade på musik och mitt hjärta höll på att hoppa ur halsgropen då jag plötsligt hörde en bil tuta. Jag vände mig snabbt om och fick syn på en mörkblå bil som stannat bredvid mig. Jag kände genast igen bilen och dess förare. Självklart var det Jason. 
Vi hade känt varandra sedan vi gick i blöjor och vi hade varit vänner lika länge. Jason gick i min parallellklass, ett faktum som gjort oss båda sura då vi fått våra klasslistor två år tidigare. 
Jason hade precis som jag varit bortrest under sommarlovet. Hans familj hade köpt ett hus i Kalifornien som dem tillbringade somrarna i. Jag var lite avundsjuk på honom för det. Hans landställe var mycket häftigare än mitt. Men han hade lovat att låta mig följa med honom en sommar. Och det var ett löfte som jag visste att han skulle hålla. Jason lovade aldrig någonting om han inte menade det.

Obligatorisk övervänlig killkkompis. 

That probably have a crush on her because drama?

Han klev ur bilen med ett brett leende på dom stora läpparna. Det syntes att han hade haft den gassande solen på sig under sommaren och han måste ha växt minst en decimeter. 

”Hej Ellie!” sade han glatt. Han gick fram till mig och kramade om mig hårt samtidigt som han lyfte mig från marken med hans starka armar.
”Hej på dig med” svarade jag skrattandes. 
När han släppte taget om mig så backade han ett steg och granskade mig från topp till tå. ”Har du suttit inne hela sommaren?” sade han retsamt. 
Jag korsade armarna över bröstet och skakade på huvudet,
”Väldigt roligt, du vet att jag inte kan bli brun” jag petade lekfullt till honom i sidan. 
Hur mycket han än retade mig så kunde jag inte bli sur, det gick inte att bli sur på Jason. Det slog mig att jag var glad att han fanns i mitt liv.

Ok ... That was random.

Just girly things. 

För jag var säker på att han om någon skulle behandla mig som vanligt idag. Han skulle inte vara rädd för att skoja med mig, han skulle inte heller tro att jag var så ömtålig att jag riskerade att gå sönder. Jag kollade upp för att granska honom ännu en gång; han hade fått massor av fräknar och hans ljusa hår hade blivit några nyanser ljusare av solen. 
Han log mot mig. ”Vill du åka med?”
”Tja, varför inte?” svarade jag och vi båda satte oss i bilen. 

Nej din bästa vän kommer dissa dig och låta dig gå till skolan.

Jasons bil var precis som jag mindes den. Lukten av gummi och kill parfym trängde igenom, en lukt som jag var så van vid det här laget. 
Han tryckte på gasen och vi började åka mot skolan.
”Så, hur var St Mawes?” 
”Sådär” jag försökte snabbt byta ämne. ”Vad har du gjort? Solat och badat?” jag hoppades att han inte lade märke till min snabba vändning i konversationen. Jag ville ogärna prata om min sommar då den mest hade varit smärtsam och långtråkig.
”Nja, det blev inte så mycket sådant, jag har mest tränat” svarade Jason, hans ansikte visade en min som förmodligen skulle likna ett leende men det såg mer ut som en grimas. 
”Din pappa hoppas fortfarande på att du ska bli bäst i laget?” gissade jag. 

Såklart spelar han fotboll.

Alla killar spelar forboll.

Han släppte blicken från vägen och himlade med ögonen, ”japp.” 
Jag skrattade till. Jasons pappa, Mr. Warren, var skolans idrottslärare.

Den som Harold busted med att ha sex med en annan lärare? 

Oooo drama.

Han var även tränare för skolans fotbollslag. Han hade aldrig riktigt velat inse att Jasons intresse för sporten kanske inte var lika stort som hans eget.

Såklart.

Solen hade gått upp bakom bergen, men det var fortfarande kyligt vid den här tiden. Jag kunde se skolan längre fram på vägen. Folkmassan som hade bildats på skolans parkering gjorde mig kallsvettig. 
”Du ser nervös ut” kommenterade Jason med ett snett leende. 
”Jag är inte nervös” svarade jag snabbt. 
Jason kollade på mig och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han log, 
”Inte? Isåfall undrar jag varför din hand darrar?” Han gesterade mot min hand som jag höll uppe i luften.

For some reason.

Jag kollade på den och började skratta. ”Okej, jag kanske är lite nervös trots allt” erkände jag.

This was boring. 

Zzzzzzz

Ett hånflin bredde ut sig över mina läppar då jag såg ett par yngre tjejer viska med varandra medan dom spanade in mig. Jag funderade över hur lång tid det skulle ta mig för att få någon av dom i säng. Jag gissade på fem minuter. Högst. 

  *

Agreed. Och jag gillar inte att dom är "yngre". Det här är high school, så ålderskillnaden kan inte vara för stor, men när det gäller tonåringar så är ett par år redan en stor skillnad. By this I mean that Harry is disgusting and predatory.

Jag petade upp dom mörka solglasögonen som hade börjat glida ned för näsan och svängde in vid rektorsexpeditionen.

Wow, den här killen är verkligen badass och farlig! Han har solglasögon inomhus!!! D:

När jag hade kommit in i det lilla väntrummet så drog jag upp solglasögonen över pannan och lät dom vila i mitt hår. Min mamma reste sig upp för att gå mig till mötes. Som vanligt var hennes hår välkammat och hon var som vanligt klädd i ett par jeans och en blus. 
”Anne Cox är en sådan bra kvinna, hur lyckades hon få en son som Harry?” sades det. I den lilla staden Holmes Chapel var det inte något – eller någon - som det inte skvallrades om. 

k 

Men visst hade dom rätt, min mamma var fantastisk. Hon hjälpte till i kyrkan på helgerna och passade grannarnas ungar så fort det behövdes. Till skillnad från mig var hon omtyckt av alla. 
”Var har du hållit hus? Mötet skulle börja för fyrtiofem minuter sedan!” kraxade hon upprört med ena handen uppe vid strupen. Jag ryckte på axlarna utan att se bort från hennes blick. Hon suckade och drog några stressade fingrar igenom den bruna luggen. ”Vad har du gjort med ögonbrynet?” utbrast hon och lade en kall hand på min kind för att kunna se närmre.
Jag drog mig snabbt undan och slog bort hennes hand. ”Inget” svarade jag kort.
”Harry, du har väl inte hamnat i slagsmål igen?” frågade hon oroat. 

Dålig attityd- check

Kan inte hålla tider- check

Solglasögon inomhuuuuuuuus!!!!- check

Besviken förälder- check

Skickas till rektorn- check

Hamnar i slagsmål- check

Wanna fuck younger girls- check

Congrats on being an asshole. 

Congrats on being a boring-ass, cliché, unoriginal bad-boy character that needs love to change.

Jag skakade sakta på huvudet, ”Nej. Louis och jag bara… skojade lite med varandra. Sedan gick det som det gick.” 

Ja alltså vi skojade bara och sedan slog han sönder mitt ansikte. Men det var bara på skoj så det var inget slagsmål jag lovar!

Det är inte riktigt "skoj" om ingen förlorar en kroppsdel.

Mamma knöt armarna över bröstet, jag visste att hon inte tänkte nöja sig med det korta svaret. Men jag kunde inte berätta för henne att jag hade slagits igen, jag kunde bara inte. Hon skulle blivit orolig. Hon förstod inte att det är sånt som händer. 

Ja sånt händer, ofta på grund av att minst en är en skitstövel och något säger mig att det oftast är du. 

Hon kunde inte heller få veta att jag och Louis inte alls var vänner. Vi hade inte ens så mycket som hälsat på varandra på över ett år. När vi var mindre hade vi varit bästa vänner och umgåtts varje dag. Men med åren började vi glida ifrån varandra och hamnade i olika umgängeskretsar. 

:'( 

En gång för snart två år sedan hade en av mina vänner, Leonardo Hale Da vinci DiCaprio, startat bråk med Louis och det hela hade slutat med att det var jag och Louis som yttrade slag mot varandra. Låt oss säga att vi inte var lika nära vänner längre. Dessutom var han inte alls som mig; han hade toppbetyg i nästan vartenda ämne och han var skolans bästa fotbollsspelare. Själv hade jag inte varit i skolan på månader och något fotbollslag var jag inte längre med i.

Mamma hade alltid tyckt om Louis, hon ansåg att han höll mig i schack. Om det vore så väl, huh? Det skulle ha krossat henne om hon fått reda på hur saker och ting egentligen låg till.

Okej så hur har hon missat att ni inte längre är vänner? 
"Mamma ja, Louis kommer aldrig hit längre men lovar att jag träffar honom ute heeela tiden!"

Mamma öppnade munnen men hann inte ställa fler frågor förrän dörren till rektorns rum öppnades och skolans rektor, Mrs. Grawell, stack ut huvudet. Hon såg förvånad ut då hon mötte min blick och för några sekunder stirrade hon på mig. Hennes ansikte sprack upp i ett leende, men jag såg rädslan i hennes ögon. Det roade mig att folk var rädda för mig.

Det roar mig också, tbh, du är bara en tönt som låtsas vara en gangster.

Det var som att dom trodde att jag skulle få ett anfall och gå till attack om dom bara som såg på mig lite för länge. Det gav mig makt och även respekt. Dessutom lät dom mig vara ifred.

Varför är alla rädda för dig? För att du hamnar i slagsmål? Jag tror inte att det skrämmer rektorer särskilt mycket.

Vid ett tillfälle i min skola så hade nån snubbe tagit med sig sina vänner för att diskutera ett gammalt betyg han hade fått av en kvinnlig lärare (han var 25 och hade gått ut för flera år sedan). Läraren bad en av IT-teknikerna att gå med henne "för säkerhetsskull", men hennes och teknikerns generella reaktion på det hela var "omg vilka töntar som dyker upp här med sina tönt-vänner och försöker skrämma folk jfc can you fucking not ur making me laugh". Jag tror verkligen inte att lärare och vuxna i liknande positioner är rädda för tonåringar, folk som är ännu yngre än 25. Det är bara korkat.

”Harold! Vad roligt att se dig! Jag började nästan tro att du inte skulle dyka upp” sade hon med en trevlig stämma, jag tyckte mig höra en lätt darrande ton till den. Jag gjorde henne nervös. Och jag hatade när någon kallade mig Harold. Jag gav henne en hård blick som för att säga, ”kallar du mig Harold en gång till…”

Harold. I called you Harold, what are you gonna do about it?

Med långsamma steg följde jag efter min mor in till rektorns kontor och slog mig ned på en av dom bruna stolarna som var placerade framför det stora skrivbordet i ek. Jag granskade rummet i några sekunder och insåg att det inte hade förändrats ett dugg sedan jag var där senast. Kanske lät det konstigt att jag mindes exakt hur rummet såg ut. Och det hade nog varit det om det inte vore för att jag spenderat i stort sett hela min skoltid innanför dessa fyra väggar. Innan jag försvann från skolan i fyra månader våren innan så hade jag alltid, på något sätt, hamnat här. Jag visste att diplomen som skolans simlag fått satt till vänster om dom stora fönstren, rakt ovanför fotografit på vår gamla fysiklärare, Mr. Thyne, som nu arbetare som labbexpert i USA. 
Jag visste till och med om att Mrs. Grawell gömde hennes paket med cigaretter i den tredje skrivbordslådan till höger. Jag hade åkt dit en gång när jag försökt sno dom av henne, hon hade blivit illröd i ansiktet och skrikit åt mig att det var kvarsittning i veckor som gällde för min del, man fick minsann inte stjäla av någon annan.

Pffft vilken konstig regel. Fan vilket pucko.

Men det hade inte blivit mycket till kvarsittning då jag senare samma dag kommit på henne med att fiffla med skolans idrottslärare i ett av omklädningsrummen. Dom båda hade man och fru. Inte mycket till lyckat äktenskap där inte. Mrs. Grawell hade lovat att dra undan kvarsittningen om jag i min tur lovade att inte berätta för någon om henne och ”The Coach”, som han kallades.

Okej så du kunde antagligen ha bett om i stort sett vad som helst och du valde att skippa kvarsittning var det bästa alternativet...

”Jaha Haro-” rektorn harklade sig snabbt. ”Harry, du ser ut att må… Bra” sade hon prövande.

Vänta, så hans namn i denna fic är Harold? *cackles*

Jag nickade kort till svar. Jag irriterade mig på det blekrosa läppstiftet som var smetat över hennes strama läppar. Det var någonting med henne som alltid hade äcklat mig. Kanske var jag helt enkelt bara trött på att se henne efter alla gånger då jag hade skickats hit för bestraffning.

Allt hans tanker säger mig är ":'("

Mamma knöt händerna i knäet och korsade hennes fotleder. En svettdroppe letade sig fram på hennes släta panna, jag visste att det var hemskt för henne att sitta på ett möte i skolan där hon skulle få höra om hur bedräglig hennes son var. Förmodligen önskade hon att jag inte ens fanns. Eller att jag var lite mer som min syster, Gemma. Gemma gick mig på nerverna, hon hade alltid varit familjens ljushuvud. Det hade alltid fått mig att känna mig sämre än henne. Men nu gick hon på Manchester University. Hon var inackorderad på skolan. Det var skönt att slippa henne. Men varje gång hon kom hem för att hälsa på fick jag höra om hur fantastiska hennes betyg var eller hur många av skolans aktiviteter som hon deltagit i.

":'("

Of course you have a sucessfull sibling.

And of course you hate her because GOD FORBID someone is successful and that someone isn't you.

Jag skakade på huvudet för mig själv och vilade kinden i min ena hand samtidigt som jag uttryckslöst såg på Mrs. Grawell.
Hon harklade sig kraftigt, ”Jo, först och främst kan jag börja med att säga att jag är väldigt glad att ni äntligen är här. Vi har varit så oroliga för Harrys skolgång och det är därför vi har sökt er så frenetiskt nu på den senaste tiden. Jag vet inte om du har fått mina samtal, Anne?” Hon såg på min mamma som skakade på huvudet.
”Jag” började mamma men fick lov att andas in en gång innan hon kunde prata ordentligt. ”Jag har inte vetat om att ni har sökt mig, jag reser mycket med jobbet och varför Harry inte har svarat i telefonen vet jag inte” sade hon med svag röst. Jag bet ihop käkarna och försökte låta bli att fnysa. Såklart jag inte hade svarat i telefon när skolan ringer för att sätta mig, varför skulle jag vilja göra det? tänkte jag.

Precis. Varför är det ingen som håller koll på honom?

Schhh. Don't question ...

”Nåväl, ni är här nu” rektor Helena Grawell log brett och tog en sipp av hennes kaffe. Ett typiskt trick för någon som är nervös och inte vet vad den ska säga. I huvudet räknade jag hur många sekunder det tog för henne att öppna munnen.Tretton. 

”Situationen är såhär” hon pausade för en sekund och såg forskande på mig. ”Harry är ingen dålig elev. När han började här på skolan var hans betyg… Okej. Jag vet inte vad som har hänt sedan dess, men någonting är det. Han är inte längre fokuserad på dom få lektioner som han faktiskt dyker upp på och han har en dålig attityd gentemot lärare men även andra elever” sade hon mjukt. 
Jag fick syn på hennes hårt spända knogar och kunde inte låta bli att flina. Hon såg ut att vara beredd att flyga upp från stolen ifall det visade sig att hennes ord gjorde mig det minsta förbannad.

Förlåt, fanfattare, men ingenting kan få mig att ta hennes rädsla för Harold på allvar.

För att retas så reste jag mig hastigt för att sätta mig tillrätta och precis som jag anat ryckte hon till. Jag kämpade hårt med att låta bli att skratta. Jag var ingen farlig kille och jag var inte elak. I alla fall inte så länge man behandlade mig på rätt sätt. Min attityd berodde på din attityd, helt enkelt.

Verkligen. 

”Finns det någon chans att han kan gå ut skolan godkänd?” frågade mamma vädjande. Jag hörde på hennes röst att hon skulle brista ut i gråt i vilken sekund som helst, jag visste att det sårade henne att jag sket i skolan. Precis som jag sket i allt annat. Jag förstod inte hur hon fortfarande kunde ha någon som helst gnutta av hopp om mig. Ibland undrade jag om hon kanske var den enda som trodde att jag skulle kunna lyckas med någonting i framtiden. Efter alla gånger som jag hade svikit henne och behandlat henne som skit

"Jag var ingen farlig kille och jag var inte elak. I alla fall inte så länge man behandlade mig på rätt sätt. Min attityd berodde på din attityd, helt enkelt." 

Men du behandlar din mamma som skit trots att hon vill ditt bästa? 

så älskade hon mig fortfarande. Jag förtjänade inte att vara älskad. Speciellt inte av någon så godhjärtad som min mor.

Kan vi sluta med all den här "feel sorry for meee" skiten nu och gå vidare med storyn?

Agreed.

Mrs. Grawell bet sig lite i läppen och förflyttade blicken från mamma och såg nu på mig. 
”Tja… Socialen har kontaktat mig ett flertal gånger för att prata om Harry och vilka åtgärder som kommer behövas tas till. Han har inte precis ett fläckfritt namn hos polisen och när han inte dyker upp i skolan så blir hela processen större. Vad jag vill är att han ska kunna komma tillbaka till skolan och åtminstone försöka så gott han kan” hon nickade kort mot mamma innan hon vände blicken mot mig. ”Jag ber inte om högsta betyg i alla ämnen eller så, det enda jag vill är att för omväxlingens skull få se lite grönt på ditt närvaropapper” hon såg på mig, jag stirrade tillbaka utan att säga ett ord. Jag drog lite på munnen och såg ned på mina knäppta händer. Att bryta ögonkontakt betyder att du är svag, påminde jag mig själv.

Så i kulturer där det är oartigt att stirra någon i ögonen ... är dom svaga eller ...? I just.

Bryta ögonkontakt i denna situationen skulle dessutom mer visa på ett ointresse/respektlöshet än rädsla från Harolds sida, skulle jag tänka mig. 

Jag såg snabbt upp på rektorn igen men hennes blick var inte längre riktad mot mig.
”Om Harry bara kunde delta i lektionerna igen och göra uppgifterna hans lärare delar ut så lovar jag att han kan gå ut godkänd” sade Mrs. Grawell.

Ja det är oftast så som skolor och betyg fungerar. Måste ni gå till rektorn för att få den informationen?

Jag himlade med ögonen. Trodde hon verkligen att det skulle vara så lätt att övertala mig? Att jag skulle få tillbaka glöden och börja studera bara sådär? 

That's actually a good question Harry. 

Hon drog ett djupt andetag innan hon lade upp armarna på bordet och såg beslutsamt på mamma. ”Och gör han inte det, utan fortsätter såhär… Tja, då måste han åka iväg på ungdomsvård” hennes ord slog mig rakt i ansiktet. Åka iväg? På ungdomsvård? Menade hon allvar?! Jag kunde inte åka iväg på ungdomsvård! Aldrig i livet att jag skulle gå med på det.
”Ungdomsvård?” ekade mamma bredvid mig, jag såg på henne och fick en iskall klump i magen. Jag skulle aldrig kunna lämna henne ensam, hon skulle aldrig klara sig.

Men hon sa att hon reser ofta? Utan dig? Wut?

Och du verkar inte direkt vara den mest stödjande sonen heller, så jag ser inte varför hon skulle lida speciellt mycket om du åkte iväg.

Jag var allt hon hade sedan Gemma åkt iväg för att studera. Hon behövde mig, annars skulle hon väl jobba ihjäl sig. Det skulle aldrig gå.

Hon behöver dig för att hon behöver någon att oroa och gråta sig över? Någon att vara besviken på?

Någon som behandlar henne som "skit" som tidigare uttryckt? 

Jag knöt nävarna och försökte räkna till tio. Ett, två, tre - dom där jävlarna hos Socialen skulle få för det här - fyra, fem, sex… Dom ska få för det här!!! Jag kommer att ... att ... kasta ägg på deras hus och skriva fula ord på deras fönster!!!
”Tyvärr finns det ingen annan lösning längre när det har gått så pass långt att Socialen har lagt sig i” sade rektorn beklagande. Jag rös av obehag, det här kunde inte vara sant. Kunde dom verkligen skicka iväg mig emot min vilja? 

Ja. 

”Det finns ingen chans att jag åker iväg till något jävla mentalsjukhus!” röt jag, jag såg ned på mina knogar som var så hårt spända att dom vitnade.

Inte med den attityden c:

Det är inte mentalsjukhus Harold, lugna dig lilla vän. 

Mamma lade en lugnande hand på min arm och som vanligt skakade jag av mig den. Jag gillade inte när folk rörde vid mig, inte när det inte var jag som tog initiativet.

Watch out, everyone! Dominant bad-boy coming through to make your life miserable!

”Åh Harry…” viskade hon med skör röst.
”Jag tror inte att du har så mycket till val längre” sade Mrs. Grawell med sorgsen ton. ”Om du inte kommer tillbaka så-”
Jag sköt bak stolen då jag reste mig upp. ”Jag kommer tillbaka till skolan” fräste jag. ”Men om ni tänker låta mig tillbringa lika många timmar sittandes på den här stolen som jag gjorde förra året så kan jag svära på att ni aldrig kommer få se mig igen. Kom morsan, nu drar vi.” 

Att du skickas till rektorn brukar nog vara ditt egna fel. 

And: "Kom morsan, nu drar vi". Beautiful.

Nej vi satte inte in den här bilden. Den fanns i kapitlet av någon anledning...

Jag gick med snabba steg ut i korridoren som till skillnad från tidigare nu var tom på människor. Stället gav mig endast dåliga vibbar och jag ville därifrån så fort som möjligt. Men när jag passerade skolans inglasade skåp där alla bilder på dom olika idrottslagen och dom vunna priserna stod uppradade så stannade jag tvärt. Min blick gled mot den största pokalen av dom alla.

Dags för en plot-related, dramatisk flashback! Grab ur popcorn!

Varför sattes inte bilden in nu?

DON'T QUESTION.

”Stanley Cup – Number 1” stod det på den. Och för en sekund mindes jag. Känslan av vinden som ven genom håret, hur bollen spann över det nyklippta gräset eller ljudet av hur den susade genom luften. Det hade varit en varm vårdag i mitten av maj, ett och ett halvt år tidigare. Skolans fotbollslag, Holmes Chapel Harriers, hade för första gången – någonsin - tagit sig till final i cupen där fotbollslag från alla närliggande skolor deltog. Jag mindes nervositeten som pirrat i hela kroppen och hur jag hade fått till ett perfekt skott som fick bollen att hamna rakt upp i det högra krysset. Publiken hade skrikit mitt namn då jag gjort det avgörande målet och vi vann matchen. Mitt hjärta började pumpa av minnet. 

Jag slets ur min dagdröm då den gälla skolklockan ringde och elever började strömma ut från klassrummen. Jag fick snabbt fart på benen och gick mot utgången. Mamma kom småspringandes bakom mig. Hon sade inte ett ord, inte ett endaste ord under hela vägen hem. Tystnaden höll i sig hela kvällen. 

Klockan var lite efter elva då jag smällde igen ytterdörren bakom mig.

Okej det är en sak som jag inte förstår... Varför ens göra det här till en fanfic? Det är ju inte så att du använder personernas verkliga personligheter (or maybe he acts like this), och det har ingenting med deras verkliga liv att göra. Det här är bara en random berättelse där vissa karaktärer råkar ha samma namn som några i ett välkänt band. Man skulle lika gärna kunna byta ut namnet "Harry Styles" till "Kurt Cobain" eller "Jack Frost" och inget skulle ändras.

Jag håller inte med. Storyn skulle bli SÅ mycket bättre om han hette Danny DeVito. The mental images are PRICELESS.

Mamma frågade inte vart jag skulle, det hade hon slutat med för länge sedan. Förmodligen ville hon inte ens veta. 

Och folk undrar varför han beter sig som han gör.

Jag småsprang nedför trappan och låste upp min svarta Porsche. Nå, min och min var den inte. Jag skulle aldrig haft råd med en sådan bil. I själva verket hade jag snott den två månader tidigare när jag var i Las Vegas med ett gäng kompisar.

Ja för ingen ifrågasätter att skolans badass som kommer från en medelklassfamilj har råd för en Porsche.

Ägaren letar inte efter bilen heller och även om hen gjorde det så vet vi ju alla hur svårt det är att hitta en Porsche i en småstad. Och hur hade han råd med att åka till Las Vegas?

Tack vare ”lådbils Jeff” hade ingen kunnat spåra den. Lådbils Jeff - som egentligen hette Jeffrey McCall - var kusin till Leonardo Hale Da vinci DiCaprio. Jeff var en otroligt bra datahacker och lyckades få bilen ur både brottsregistret och nummerplåtsverket. Han ordnade en ny registreringsskylt och lade in mig som ägare till bilen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna bli dömd för stöld. 

How convinient.

Trevligt av fanfattaren att förklara allt det där men a) det låter EXTREMT ossannolikt och b) Harold är fortfarande en jävla skitstövel som snodde en bil och jag hatar honom.

Och som motorn spann då jag tryckte ner gasen... Jag slöt ögonen och njöt av känslan.

A bad ending to a bad chapter.

I hope he crashes and dies.

Förhoppningsvis kör han med slutna ögon och träffar ett träd :-)