Last time:

Morgonen efter balen är händelsen med skrinet som bortglömt. Tja, nästan i alla fall.

Hur? Drottningen hotade att mörda den som stal det, hur kan adeln bara glömma bort det? Det borde vara det enda folk kan prata om. Speciellt adeln som är mästare på skvaller och rykten, hur kan dom bara glömma bort det här? Och hur fan kan drottningen bara låta det dö ut och inte kräva att man går ut och letar efter skiten?

Jag stöter på Keaton ute på slottsgården och han berättar att alla pratar om mammas utbrott och hur mycket hon överreagerade.

MEN VARFÖR SA DU DÅ ATT DET VAR BORTGLÖMT, DIN JÄVEL? Och min poäng är fortfarande densamma om det bara är tjänstefolket som talar om det.

"Sen går det också ett annat rykte." säger han och ser obekvämt på mig. "Är det sant att du ska gifta dig?"

Jag biter ihop käkarna

o rly

och ger honom en så kall blick att den kan få vem som helst att rysa.

#badass

Och hur fan kan hon själv avgöra om den får folk att rysa eller inte? Ser hon sig själv i spegeln just nu och vet hur den ser ut? Har hon tränat på den här minen? Får den henne själv att rysa?

"Keaton, om du någonsin frågar det där igen dödar jag dig!"

Doit!!!
Jag har inget emot att Keaton blir mördad, men är inte det en överreaktion? Han frågade ju bara, och det var första gången han hade hört om skiten för hon hade inte berättat något. Caitlin är en jävla dramaqueen.

Men faktum är att jag är riktigt rädd för vad alla ska svara. Breven kommer idag eller imorgon, och jag andas ut för varje sekund som går utan att vi får något brev. Tjänarna är i full gång med att städa undan efter gårdagen och efter mina urtrista lektioner stänger jag in mig på rummet och öppnar min lilla anteckningsbok som ligger gömd under kudden, trots att jag vet att Annabelle kan hitta den. Men jag litar på henne. Hon skulle aldrig läsa något prinsessan har skrivit i rädsla om att få sitt huvud avhuggit tack vare mamma.

Vänta vänta vänta ... VA?

1) FOREHADOWING det är Annabelle som kommer att avslöja vem det var Caitlin rymde med (spoilers).

2) Varför skulle modern bry sig om att någon tjänare läser dotterns dagbok, när hon själv inte respekterar sin dotter?

3) Senare kommer Annabelle att erkänna vad hon vet om Aarons tatuering i rädsla att bli mördad av föräldrarna. Det här hade kunnat användas för att visa hur skoningslösa och ologiska kungafamiljen är och hur illa tjänare behandlas, men nu ltåer det bara dumt.

4) "[...] få sitt huvud avhugget tack vare mamma" låter inte rätt. Det är inte riktigt något man tackar folk för, you know.

Jag läser igenom det jag skrev igår natt efter balen:

Det är en aning misstänksamt. Att jag stöter på den där mannen med rosen på bröstet, som vägrar säga vem han är, och samtidigt sker det ett inbrott.

Nähä? Tycker du det? En aning?

Om det är ett sammanträffade? Knappast. Han måste ha något med det här att göra. Jag menar, han är ju redan mystisk så det räcker! Den där glimten i ögonen... flinet... uttrycket han fick när jag frågade vem han var... Var kommer han ifrån? Jag menar, han ser ju otroligt bra ut. Blont hår. Vackra ögon. Markerad käklinje. Herregud. Jag tror festen gjort mig alldeles utmattad. Jag kan inte ens tänka klart...

Jag suckar och vill skriva något mer, men allt jag tänker på är den svarta rosen. "Jag tror på vad livet ger mig." hade han sagt. Och vad menade han med det?

Jag tror inte ens att författaren riktigt vet.

Istället för att reflektera med ord ritar jag istället av tatueringen som jag kommer ihåg den utifrån minnet. Om det är något jag är bra på, så är det just att teckna och när jag är färdig känner jag mig ändå rätt nöjd. Rosen ser ut som den gjorde på hans bröst.

Kk cool cool.

Framåt eftermiddagen kommer Annabelle in till mig för att hjälpa mig städa. Jag har redan sagt att hon inte behöver, men det viftar hon bara undan. Idag verkar hon väldigt glad. Trots att hon rent av var skräckslagen igår kväll. Men när jag får reda på varför hon är på så strålande humör blir jag argare än ett åskmoln.

"Det ska bli så roligt att du ska gifta dig!" säger hon. "Jag är så glad för din skull!"

"Jag ska inte gifta mig! Då rymmer jag iväg."

Kan du inte bara rymma iväg nu? Vad är det som stoppar dig? Du har ju hatat ditt liv innan du fick reda på att du skulle bli gift?

"Men vill du inte ha barn? En familj?"

Ew.

"Jo, men om jag ska ha några barn ska de inte behöva bli födda inne i slottet. Det är som om att födda in dem i ett fångenskap!

Åhnej jag födde dem i en situation där de aldrig kommer få gå hungriga, oroa sig över pengar och blir beskyddade från faror dagligen. The horror.

Och jag ska inte ha en man som är mer än dubbelt så gammal som mig! Aldrig i livet."

That one I agree with.

Hon säger inget mer då hon vet att det vore väldigt oartigt av henne. Istället bestämmer hon sig för att byta samtalsämne. Det blonda håret matchar de röda läpparna och hon ser oerhört söt ut när hon vänder blicken mot mig.

Random karaktärs beskrivning of randomness.

"Vem tror du tog skrinet, ers majestät?"

"Ingen aning." Jag puffar till en av mina kuddar och slänger den på sängen. "Men tro mig, det ska jag ta reda på."

Varken mamma eller pappa har något att gå på förutom sömnpulvret. Jag, däremot, vet vem vi letar efter... eller... han är i alla fall en misstänkt. När kvällen närmar sig och alla lämnat mitt rum smyger jag ut genom fönstret.

Hört talas om stycke indelning?

Keaton vågar jag inte säga till, även fast jag skulle vilja.

Jag har smugit ut några gånger till hamnen förut i mörkret. Allt jag har är en kappa och huva som täcker mitt ansikte. Det är mest självklarast

Jesus take the wheel.

att springa dit ikväll. Dels för att jag hittar till hamnen och ingen annanstans, men också för att allt skvaller sker där. Om det är någon som sett den där mannen med rosen så kommer jag få reda på det ikväll.

Ugh, kan vi inte få en paus från honom? 

Trodde jag.

Det visar sig senare att jag inte är särskilt bra när det gäller på att spåra.

Jag vet inte om det är arrogans eller dumhet som fick dig att tro att du var det från början.

Jag frågade till och med några främlingar, men de bara skrattade. En man som druckit för mycket vin hade tittat på mig på ett motbjudande sätt, och då hade jag begett mig hem igen.

Wait...wait...what was the point of doing that? Varför skrev du det där om inget ens skulle hända? Varför fick vi inte följa med henne när hon- juste du är lat. Ursäkta mig, jag glömde. 

Det är lättare att komma ut ur slottet än in.

För när jag ska ta mig in kan jag inte slänga upp lakanet, och jag kan inte låta det hänga från fönstret i fall någon skulle lägga märke till det. Nej, istället får jag ta mig förbi vakterna. Det är omöjligt. Nästan.

Men det finns en vakt jag litar på och när jag får syn på honom tar jag av mig kappan.

"John." säger jag med en kort nick. "Tänker du låta mig gå in?"

Men hur tar du tillbaka lakanet? Har du en hög med lakan under ditt fönster nu? Varför går du inte ut samma väg som du går in? Huh?

Sedan jag började smyga ut till Keaton för flera år sedan har John vetat om det. Han har aldrig skvallrat.

Så det här är hur hon alltid har tagit sig tillbaka in i slottet? Har det alltid varit John som har haft samma position varje gång? Har det alltid varit inga andra vakter på hennes väg inne i slottet som kunde avslöja henne? Varför är allting så korkat lägligt och konfliktlöst? Det här visar bara att Caitlin behöver allt serverat på ett silverfat och att hon inte kan göra ett skit själv, och för att storyn ska fungera så måste allting redan vara klart och fixat för henne så att allt går utan problem. Vi ser henne inte stöta på hinder och komma på lösningar, allt bara fungerar, vilket gör henne till en tråkig, tom karaktär och författarens gullegris.

Jag vet inte riktigt varför, men jag tror jag kan anta det. Han har själv en dotter i min ålder och vet antagligen hur sprallig en ung kvinna kan bli när hon sitter inne för länge. Och som tack för att han inte skvallrar brukar jag köpa äpplen eller liknande på marknaden åt honom.

Det här bortförklarar inget. Varför går prinsessan själv och köper mat? Känner ingen igen henne eller hennes kläder? Har hon "fattiga" kläder som hon använder för att smyga runt obemärkt? Varför kan han inte köpa egna äpplen? Är dom så jävla dyra?

"Caitlin. Gå in med dig! Du vet att du får smyga ut under dagen för mig, men natten... Det är farligt!"

Så vänta ... han står vakt ... både dag och natt? Bara för att Caitlin ska slippa komplikationer när hon smyger fram och tillbaka? 

Ugh, jag orkar inte ens.

"Äh!" Jag ger honom ett strålande leende. "Jag klarar mig. Det har jag alltid gjort. Här är dina bär!" Jag räcker honom påsen som dök up för att handlingen krävde det jag köpte innan jag smiter in igen. "God natt, John!"

Vänta så han tillåter henne att vara ute på dagen? Men...VAD FAN ÄR MENINGEN MED LAKANET DÅ?

Att smita upp till mitt rum är mycket enklare. Jag får vandra hur jag vill i slottet och det är ingen som ifrågasätter var jag ska någonstans.

Vilket är fan korkat, för drottningen borde ha sagt åt vakterna att hålla koll på ungjäveln. Hon är prinsessan, så vakterna borde åtminstone meddela vart dom har sett henne och vilken tid. Det här är som sagt bara för att Caitlin ska slippa komplikationer och allt ska gå perfekt för henne.

Och när jag väl kommer upp till korridoren innan mitt rum andas jag ut, men känner mig riktigt besviken. Idag har jag inte åstadkommit någonting. Med min ena hand öppnar jag dörren till mitt rum.

Jag som faktiskt velat träffa mannen igen.

Omg no...han kommer stå där inne ellerhur? Uuuuugh.

Och i samma stund som jag tänker detta flämtar jag till när han står inne i mitt rum.

(งಠ_ಠ)ง Ffs.

Eh... va?

Fantasy-bok med magi inspirerad av 1800-talet, allihopa! Såhär talade man förr i tiden!

Först tror jag att det är en inbillning, men så blinkar jag till och märker att den mystiska mannen faktiskt är här. I mitt rum. Sittande i min säng.

I min säng.

Jag ska just till att skrika för allt vad livet är värt när han far upp och sätter handflatan för min mun.

Borde han inte ha väntat närmre dörren?

Med sin lediga hand använder han pekfingret och sätter det mot sina läppar.

"Säg. Inte. Ett. Ord."

Och du kommer lyssna på honom för aaatt?

Hans röst är precis som jag kommer ihåg den vilket får mig att rysa. Herregud! Han kommer mörda mig! Vad ska jag göra? Slicka på hans hand? Nej, usch! Bita den? Varför inte.

Jag låter tänderna sjunka ner i köttet och han flämtar till och drar bort handen från mig.

"Vad i helvete!" utbrister han och backar undan från mig. "Du bet mig!"

"Det kan du ge dig fan på att jag gjorde!

Så kristendomen existerar i den här världen?

Och om du inte försvinner härifrån nu kallar jag på vakterna!"

Och du har inte gjort det ännu för aaaatt?

Jag försöker hitta något att kunna försvara mig med, men innan dess har han tagit fram en kniv ur bältet vid midjan. Allt jag hinner göra är att blinka innan han satt vapnets långsida mot min strupe.

Du kunde ha kallat på vakterna för länge sedan.

Jag vågar inte ens svälja. Han är närmre mig än vad någon annan man varit förut. Jag blir ju nästan lite upphetsad, trots att han hotar att döda mig och har brutit sig in i mitt hem. Man kan väl säga att jag är lite av en masochist. Det är bara någon centimeter mellan oss. Han ger mig en genomträngande blick.

...Finns det inte bättre saker att fokusera på som att, jag vet inte...ATT HAN HAR EN JÄVLA KNIV MOT DIN HALS?

"Om du kallar på vakterna hinner jag skära av dig halsen innan de kommer hit!" Hans ansikte är alldeles hotfullt och ilsket. "Jag kom inte hit för att skada dig."

"OM DU INTE GÖR SOM JAG SÄGER DÖR DU!...Jag tänker inte skada dig". (눈_눈)

"Varför är du då här? Vill du ha guld? Diamanter? Och hur kom du hit?"

"Genom fönstret."

Jag höjer på ena ögonbrynet och låtsas inte om kniven. "Klättrade du upp med dina bara händer?" Det har jag försökt, men det tar tid och kraft. Då är det lättare att smyga förbi vakterna.

Förutom att du inte behövde smyga förbi vakterna, du mutade bara John och sedan sa du att du kunde vandra fritt genom slottet utan att bli ifrågasatt.

Han ler snett. "Det är lättare än vad man kan tro. Springorna mellan stenarna är lätta att använda. Lyssna, så länge du gör som jag säger kommer jag inte göra någonting. Okej? Du är trygg."

"Jo, visst! Och jag är egentligen är häxa."

"Jag menar det." Han tar bort kniven från min hals och stoppar den i bältet. Därefter höjer han händerna över huvudet för att visa att han vill väl. När han gör det åker lite av hans vita skjorta upp precis över höftbenet. "Jag vill inte skada dig."

"Vad vill du ha? Jag har pengar, men förvänta dig inte att du ska ge mig dem!"

"...men förvänta dig inte att DU ska ge MIG dem"...wut? Hört talas om att läsa igenom det du skriver?

Han fuktar läpparna innan han går tillbaka till sängen. Där har han en ihopknuten liten påse av skinn. Han öppnar påsen försiktigt och tar ut något som får mig att häpna. Jag känner igen de glittrade smaragderna. De vackra ögonstenarna som utsmyckar ytan av föremålet.

Jag tror inte att det ordet betyder vad du tror att det betyder.

"Skrinet... Jag hade rätt. Det var du som tog det! Men hur? När det skedde så var du med mig."

"Jag jobbar inte ensam." Han räcker fram skrinet till mig. "Jag vill ge tillbaka det."

Uhm...wut? Varför lämnade du inte det bara i rummet då? Är inte det säkrare?
Han jobbar inte ensam ... men varför var han ens där då? Han gjorde inget för att distrahera dom som var på balen, så han kunde lika gärna ha följt med sin besättning. Det enda han gjorde var att dra till sig uppmärksamhet, och inte på ett bra sätt, utan på ett sätt som gör honom till den misstänkte.

Okej, nu är jag verkligen förvirrad. Den här mannen vill varken döda mig eller ha skrinet. Varför är han då här? Det måste vara något som gynnar honom.

"Jag vet vad du tänker." säger han. "Kan jag lita på honom? Vem är han? Vad gör han här? Men du förstår, jag kan ge dig skrinet om du ger mig vad som finns inuti det."

Jag kastar huvudet bakåt och skrattar till så mycket att bröstkorgen skakar. Huvan som jag haft uppe åker ner och mitt hår lägger sig i lockar över axlarna.

Vem fan skrattar såhär? Fucking cartoon-rörelser. 

"Du är allt rolig! Öppna skrinet? Jo, visst. För det går verkligen."

Din sarkasm är så rolig att jag dör. (ง ° ͜ ʖ °)ง

När jag fnittrar för mig själv ser han mycket otålig ut.

Det du beskrev nyss låter inte som fnitter.

"Jag behöver din hjälp, Caitlin. Vare sig du vill det eller inte."

"Men hur ska du öppna det? Det finns ingen nyckel!"

Han suckar och lägger ifrån sig skrinet.

Try this:

Works evritime.

Därefter tar han fram den vassa kniven igen och fattar tag om min arm så hårt att det bultar i öronen.

"Nej, vad-aj!" Jag tjuter till när han plötsligt sätter den vassa spetsen mot min handflata och drar. Det gör ont för två sekunder men under den stunden håller det på att svartna framför ögonen.

Jag är rätt så säker att det inte gör så ont att skära sig i handen.

Tvärtom, det gör svinont, speciellt om det svartnar för hennes ögon. Han måste ha dragit hårt och djupt, vilket innebär att han antagligen skar i kött och skadade senor, vilket i den verkliga världen skulle allvarligt fucka upp Caitlins hand och förhindra henne från att använda den, och ärret som skulle bildas i hennes hud skulle göra det svårt att öppna den hela vägen eftersom huden skulle växa över. Att skära sig i handen är inte som det ser ut i filmer.
Fast om han skar så djupt borde hon väl ha reagerat mer? Hon står bara där och låter det hända, så så ont kan det inte göra. Det verkar mer som om det är ett väldigt tunt sår, men då borde det inte ha svartnat för ögonen? This makes no sense.

Du märkte ju hur sen hennes reaktion var och hur hon sen skiter i att hon blöder. Men det jag menade

mest var att det inte krävs mycket för att allvarligt skada sin hand och författaren inte inser det och får Caitlin

att reagera tvärtom som om det inte gjorde speciellt ont alls. Så den här reaktionen är fel i vilket fall som helst:

den är för stark om det bara är en liten skada, och för svag om det är en stor skada.
That's what i meant. Makes no sense.

Han gnider av blodet från bladet mot läderbyxorna innan han stoppar tillbaka kniven.

Jag stirrar på honom och därefter min handflata. Blodet börjar långsamt sippra ut ur såret. Jag känner hur pulsen slår.

"Vafan håller du på med?!"

Det här utbrister hon efter att han har hunnit torka av blodet, stoppa tillbaka kniven, efter att hon har stirrat på honom och sin handflata, och efter att den börjat blöda. Hon börjar inte skrika så fort hon ser kniven närma sig hennes hand eller så fort hon känner smärtan, nej nej. Det vore något som en riktig människa skulle göra.

Och det där låter verkligen som något som en person under 1800-talet skulle säga!

Han skrattar. "Inte visste jag att prinsessor svor." Han tar upp skrinet igen och sätter det i min skadade hand. Blodet kommer av sig på skrinet och han ger mig ett överlägset leende. "Du är nyckeln, Cat."

So original. You get 2 original points.

That's 239 points too many.

Cat? Ska han ge mig ett smeknamn? Han beter sig verkligen inte hövligt. Inte som någon adelsman eller prins. Han är till och med värre än Keaton.

Yes, so kill him.

När jag ser mot skrinet igen hörs ett vridande ljud inuti det. Som kugghjul slås mot varandra. Detta gör mig orolig. Mannen framför mig ser mycket belåten ut.

"Den som är den senast födda i kungalinjen är den enda som kan öppna skrinet. Det är du."

Och när ljuden av kuggljud slutat sätter han sin hand på locket och öppnar det.

And this works because...FANTASY!

Yep. Det här är varför författaren hade en disclaimer i början, för att kunna skita i all kritik och försvara sig med "det är fantasy din hater!!!"

Herregud.

Han öppnade det!

Han öppnade det tack vare mig!

Öh, nej, det gjorde han inte. Det här får det att låta som om du hjälpte och är lika viktig som han är i detta fall, när du egentligen bara stod där och lät dig skäras av en främling. Det var ditt blod och din position som det enda barnet i kungafamiljen som gjorde att han kunde använda sig utav dig.

Åh, vänta bara tills mamma får höra det här! Hon kommer bli överlycklig.

Jag är så uppspelt att jag inte märker mitt eget blod som droppar ner på golvet.

Bullshit.

Och mannen ser minst lika förtjust ut som jag. Hans ögon glimmar till när han ställer ner skrinet på mitt bord och tar därefter upp innehållet. Jag stirrar på det vikta pappersarket i hans hand och rynkar pannan.

"Ett papper? Allvarligt? Jag trodde det skulle innehålla en underbart vacker diamant eller något liknande."

"Det här är inget papper..." Han vecklar ut det tills det är lite mer än en meter långt. Han lägger det på bordet och betraktar dig med förundran i blicken. "Det är en karta."

Woooooow. 

Jag stirrar ner på en värld som får mig att darra.

Eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeee







eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeh?

Jag känner igen några av länderna från mig egen karta som jag får ha under lektionerna, men jag trodde aldrig att denna värld var ännu större! Utan att vara rädd för honom längre ställer jag mig bredvid och kan inte slita blicken från kartan. Land och öar jag inte trodde fanns uppenbarar sig och i hörnen är kartan sliten och alldeles gulbrun. Skrinet har inte öppnats på flera hundra år och många av dagens länder finns inte med. Inte ens vårat kungarike.

"Hela den här världen..." mumlar jag tyst. "och jag är instängd i ett slott."

UUUUUUUUUUUUUUUUUUUUGH

Det här är så jävla dumt. Caitlins hela motivering är "äventyr". Det är en jävla svag och vag (heh) motivering som inte berättar mycket om henne förutom att hon är cliché och hennes författare inte vet hur man skriver något som inte är cliché.

Hennes motivation måste vara något som läsaren kan förstå, något som är klart och tydligt och som hon strävar mot och är villig att offra sitt liv i lyx för. Men nej, hon sitter bara instängd i sitt slott och gnäller utan att försöka göra något åt saken, utan att försöka rymma innan handlingen kräver det, samtidigt som hon vill ha cred och sympati för att hon är en djup drömmade som vill ut på äventyr. 

För att göra henne mer realistisk och hennes mål mer tydligt och enklare att förstå, så borde man se Caitlin när hon studerar kartor, läser böcker om andra kulturer, läser historia och legender, utforskar skogen vid slottet, samlar på någonting, försöker lära sig olika språk så hon är beredd när hon äntligen reser ut! Hon borde ha vänner från alla olika länder och tala med ambassadörer och bjuda in äventyrare till slottet så dom kan berätta om vart dom har varit! Hon borde ha ställden som hon vill besöka extra mycket! Hon borde veta hur man tar sig dig och planera vad hon ska göra när hon väl kommer fram och vad hon ska ta med sig!

Så att vi förstår att det är vad hon vill! Så att vi känner hennes längtan och hennes lidande när hon sitter instängd!

Nu är hon bara en gnällig barnunge som pratar poetiskt om horisonter och vill ut ur slottet för att det är var hennes stereotyp säger åt henne att hon måste vilja.

När han märker att även jag stirrar blir han plötsligt hemlighetsfull och viker ihop kartan tills den är lika liten som förut. Därefter nickar han mot min hand som är täckt av rött blod.

Och jag som trodde att du hade blått blod. (Ha, dubbelt skämt. Jag är så smart, asså.)

"Du bör nog ta hand om det där. Ta lite bandage."

"Jag har inget bandage härinne."

Han smäller igen locket på skrinet och ser mycket förvånad ut. "Vilken typ av människa har inte bandage i sitt rum?"

"Äh, jag. Som aldrig blir skadad. För att jag är prinsessan." Jag blänger tillbaka på honom. "Du gjorde mig illa! Du får fixa det."

Han himlar med ögonen och river av en bit av hans skjorta. "Här, linda det om handen. Det stoppar blödningen."

Främlingars svett, diverse smuts och antagligen havssalt är jättebra för ens blödande sår!

Jag växlar blickar mellan hans ögon och tyget. Det är då det slår mig varför han ser så annorlunda ut. Han har ingen mask på sig och äntligen kan jag se hela hans ansikte.

Och det märker du nu?

Äntligen kan jag se hans ögon ordentligt. Och nu är jag varken rädd eller arg på honom. Bara nyfiken.

Uuuuuuugh.

Samtidigt som jag tar emot den avrivna tygbiten och lindar den om handen studerar jag honom djupgående. Han har några fräknar, men de blir inte tydliga förrän de uppenbarar sig på halsen och in genom skjortan.

Hans fräknar är självlysande och lyser genom tyget!

Eh, visst. Alla är olika och så, men fräknar dyker upp som mest där solen kommer åt ens hud, vilket är varför folk som har fräknar oftast har mest på ansiktet och mycket mindre på kroppen. Alltså borde det vara tvärtom.

Det skulle inte förvåna mig om det finns ännu fler på axlarna. Det gyllene håret är halvlockigt och skiftar nyans i olika typer av blont.

Fast det är alltid gyllene, även när det skiftar.

Näsan är smal och ögonen grå, med en svag nyans av himlens färg.

1) Jag vet att du menar blå, så säg bara blå istället för att försöka vara fucking djup igen.

2) VET DU HUR MÅNGA FÄRGER HIMLEN HAR? BLÅ, LJUSBLÅ, GRÅ, MÖRKBLÅ, SVART, RÖD, ORANGE, ROSA, LILA ... Herregud jag står inte ens ut längre.

Ett ärr som inte är mer än någon centimeter långt har gjort intrång på hans högra kind och jag undrar hur han fått det. Det syns inte särskilt mycket, men såhär i sterinljusens sken kan jag se varenda detalj på hans ansikte.

Gud, han är verkligen vacker.

Låter som vilken generisk vit romans-hjälte som helst tbh. Har aldrig gillat blonda snubbar mycket.

Och kom ihåg hans ärr och hur långt det är, förresten. En centimeter. Kom ihåg detta.

Mannen märker att jag granskar honom, men säger inget eftersom han gör precis samma sak mot mig. Först känner jag hans ögon på min hals, sedan bröst, midja och ner till dit klänningen slutar. Därefter upp igen. Han verkar gilla mitt hår och mina bruna ögon.

Hur vet du det? Kan du läsa tankar?

Tillslut stannar blicken stadigt vid mitt ansikte. Han är säkert också glad att se mig utan mask den här gången.

"Är verkligen röd blodets färg?" frågar jag tillslut. Min röst är tunn.

*
*

Han har stoppat ner kartan i sin tygväska, och skrinet ligger på mitt bord. När jag ställer frågan vänder han undan blicken. "Ja..."

"Du sa att du trodde på vad livet ger dig. Vad menar du med det?"¨

Då rycker han lätt på axlarna. "Jag tar dagen som kommer och gör det bästa utav den. Livet ger mig möjligheter. Både hemska och själviska. Och jag tar de möjligheterna, vad än konsekvenserna är."

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om honom, men hans ord är helt klart fascinerande.

Aaron: Ibland får jag hemska och själviska möjligheter, som till exempel möjligheten att sno mat från hemlösa barn eller tvinga mig på prinsessor i deras slott. Jag tar dom, oavsett vad.

Caitlin: Oh, wow, vad sexigt och fascinerande.

De påminner mig om att jag kanske ska gifta mig när som helst. Svaren kom inte idag, så vi får dem antagligen imorgon. Och det vill jag verkligen inte.

Jag försöker lösa gåtan om främlingen framför mig. "Vem är du?"

"Ingen viktig."

"Är du en tjuv? Mördare?"

Han flinar och räcker mig skrinet. "Båda."

Fun.
Caitlin: OOh, vad sexigt och fascinerande!

Jag sväljer och säger: "Du skämtar." vilket får honom att skratta.

Du talar med en man som bröt sig in på en bal, stal från skattkammaren, tog sig in i ditt rum, skar din hand och tänker nu ge sig av med en karta som kungafamiljen säkert har velat fått tag på i evigheter. 
 Wat I mean is: Såklart hand skämtar! (◕‿◕✿) 

"Du är oerhört annorlunda, ers höghet. Rädsla verkar vara något du inte känner till, och så fort du fick syn på kartan blev du intresserad.

Ja för ingen "vanlig" prinsessa hade blivit intresserad av en karta som legat i en ask vars lock inte gick att öppna utan hennes blod.

Författaren verkar tro att Caitlins oförklarliga och onaturliga dragning till allt dom är farligt och en total nonchalans när det gäller hennes egna säkerhet är "coolt" och unikt. Det är inte det. Det är återigen dålig karaktärisering och är bara till för att Aaron och Caitlin inte ska ha några konflikter mellan sig. Det hade varit mycket mer badass och verklighetstroget om Caitlin blev störtförbannad och slängde Aaron ut genom fönstret, tog kartan för sig själv och stal hans skepp. Men det hade varit coolt och annorlunda och vi hade inte fått vår tråkiga och ointressanta kärlekshistoria.
Det ligger för mycket arbete bakom en sådan berättelse, Lady critic. We got no time for that.

Du vill bort härifrån, till skillnad från alla andra på denna jord. De är ute efter rikedom och status, men du är ute efter något annat."

Författaren: CAITLIN ÄR SPECIELL OCH UNIK OCH SPUNKY! KOLLA HUR COOL HON ÄR!

Han bugar, men det är antagligen för att göra narr av min titel. "En del av mig önskar att vi kunde lära känna varandra."

Aw cute. So cute. (◕‿◕✿) 

Och plötsligt slår det mig att han tänker gå sin väg. Jag känner hjärtat hoppa till i bröstet. "Vart ska du?"

"Hem."

"Vart är det?"

Han backar. "Det har jag inte listat ut än."

"När du snodde skrinet fick du hjälp av några. Vilka?"

"Min besättning."

"Din besättning? Är du sjöman?"

Nu är det hans tur att skratta så huvudet faller bakåt.

brb staring into the void

Dessutom verkar han avslappnad men ändå förvånad över att han själv avslöjar så mycket om sig själv.

1) Författare, det här är första person. Det finns andra, mindre klumpiga sätt att förmedla samma information på utan att få Caitlin att se ut som om hon kan läsa tankar.

2) Han avslöjade inget om sig själv. Han är tvärtom vag med vad han säger och undviker hennes frågor.

Jag menar, till och med jag är chockad. Vem som helst skulle försöka dölja så mycket som möjligt, och även fast han håller en del hemligt pratar han ändå med mig som vi känt varandra rätt länge. Som om han litar på mig.

"Jag är ingen sjöman, ers nåd. Sånna som jag blir hängda i snaran av din mamma."

Mina ögon måste bli dubbelt så stora. Luften blir tyngre och plötsligt känner jag mig väldigt, väldigt liten. "Försöker du lura i mig att du är pirat? Din humor kan inte bli bättre."

Såklart han skämtar.
 Catshit (yes I can't be more original than that), det här är varför du är säkrare i slottet.
Shitlin? Craplin?

"Tro vad du vill. Men jag seglar imorgon vid solnedgången med kartan, och skrinet får du behålla."

"Nej! Jag ska ha kartan. Den har tillhört min familj i evigheter!"

Han suckar. "Cat, ingen har öppnat den på väldigt länge. Ge bara tillbaka skrinet. Säg att du hittade det utanför slottsporten och att någon tagit det för att skoja. Ingen kommer sakna kartan och din mamma kommer bli överlycklig."

Hur förklarar hon blodet? Och skadan på sin hand?
Uh ... det är fantasy? Eller nåt.
Jag glömde.

"Men jag kommer sakna kartan!" Jag sträcker mig efter hans skinnväska men han drar sig undan. "Ge mig den!"

"Nepp."

"Men jag-"

Plötsligt har han satt handen på min bröstkorg och tryckt mig undan. Än en gång blir ansiktet hårt som sten och ögonen lyser hotfullt. "Lyssna, antingen så gör du som jag säger eller så skär jag verkligen halsen av dig! Jag hatar kungafamiljen i detta land. Både drottningen och kungen. Den enda jag inte hatar är dig, prinsessan. Så jag vill verkligen inte döda dig. Men du ger mig inget val så länge du står här och argumenterar."

"Jag vill inte skada dig men jag kommer totes göra det om du inte håller klaffen!" Du är inte duktig med hot. Om du ska hota någon berätta inte att du egentligen inte vill göra något mot dem! De kommer kunna använda det emot dig och inte alls känna sig lika rädda, för chansen finns att du inte kommer klara av att skada dem eftersom du egentligen inte vill.

Jag andas tungt. Han är olidligt nära mig. "Varför vill du inte döda mig?"

Den här mannen hotar mitt liv men HERREGUD vad han är snygg asså!

"Ett, det vore idiotiskt att döda en av kungligt blod. Och två, du verkar som en kvinna med drömmar. Du verkar som någon med en speciell personlighet. Som vill något med livet. You're too spechul. Och jag har ingen rätt att ta det ifrån dig."

Under hela mitt artonåriga liv har jag endast träffat en man som ser mig för vem jag är. Det är Keaton. De andra män jag mött har endast velat ha pengar eller bli berömda. Alla har visserligen behandlat mig med respekt, men de tycker inte om mig på grund av min personlighet. Och nu har jag helt plötsligt fått möta ännu en man som ser mitt verkliga jag.

Och jag är inte heller rädd.

Snarare intresserad. Jag vill veta mer om han som hotar att döda mig.

Att vara inlåst i ett slott har verkligen skadat henne. Hon är så naiv att hon inte tror att den här mannen är en pirat, och hon blir faktiskt intresserad av honom när han står med en kniv mot hennes hals.

"Okej." suckar jag tillslut. "Du får som du vill. Jag behåller skrinet och du tar kartan. Men bara om du svarar på den här frågan: Var ska du någonstans?"

"Långt bort."

"Och var är det?"

Han kliar sig i håret och börjar gå bort mot mitt sovrumsfönster. Till en börjar verkar han besvärad. Hela hans uttryck är spänt och nävarna är hårt knutna. "Jag är ledsen, men mer kan jag inte säga. Inte ens för dig. Män som jag straffas med döden enligt lagen. Jag kan inte berätta var jag ska när du kanske skickar dina vakter på mig och min besättning. Jag litar på dig, men dock vet jag inte hur länge jag kan göra det. Men en sak kan jag berätta, och det är att jag är på väg till friheten."

He's going to America!

MURICA!
*
:')

Han klättrar upp på fönsterkanten och blickar ut över den mörka staden och därefter upp till månen som lyser glittrande klart. Det verkar som han är redo att ge sig iväg.

"Vänta!" Jag rusar fram till fönstret och han lyckas på något sätt vända sig mot mig där han står. Vi ser in i varandras ögon. "Kan jag inte ens få veta ditt namn?"

Han flinar så tänderna blottas. "Om du lyckas lista ut det ger jag dig en kyss."

...Wait wut?

Tänk om hon inte vill ha en kyss?

Därefter sätter han händerna på kanten och svingar sig ner mot marken. Jag tittar på medan han skickligt klättrar ner för slottets murar. Jag vill varna honom för vakterna, men något säger mig att han redan är fullt medveten om hur han ska ta sig härifrån osedd.

Det sista jag ser av mannen med rosen på bröstet den kvällen är när han springer iväg mot skuggorna.

Fun. (◕‿◕✿)