Han har också på sig sin mask, och de brungröna ögonen lyser igenom de små hålen. Hans leende är mycket retsamt.

"Ska du säga. Vem är det som beordrade hela sällskapet att bära mask bara för att ingen ska känna igen dig?"

"Shh!" Jag sätter pekfingret framför mina rödamålade läppar. "Någon kan höra dig."

Jag är väl medveten om mina föräldrars blickar i nacken. Och vart än de tittar, tittar även gästerna. Det skulle inte göra mig förvånad om plötsligen alla härinne stirrade på mig.

Uh huh.

Keaton och jag fortsätter småprata. Han dricker allt mer och mer, medan jag håller mig borta från allt som inte är vatten. Tillslut är han så fnittrig och löjlig att han får för sig att börja dansa. Den Keaton jag känner dansar aldrig. Hellre skulle han skära av sin egna tunga och avliva sina älskade hästar.

Du säger det, men något får mig att tvivla.

"Min kära." säger han med ett överdrivet försök till att låta charmig. Hans hand är utsträckt mot mig. "Får jag lov?"

Och när jag tackar nej bjuder han upp en stackars flicka från östern. Hennes fötter måste blivit alldeles söndertrampande till kvällens slut.

Medan jag roat ser på Keaton som bjuder upp dam efter dam står jag vid det långa bordet och smakar på en vindruva. Den är utsökt. Till en början undviker jag att prata med folk i min rädsla att de ska få reda på vem jag är. Men så slappnar jag av, och efter end stund har jag fått ett socialt umgänge.

Framåt midnatt är det som om vinden vänder för mig. En man fångar plötsligt min uppmärksamhet.

I sagorna mamma läst för mig när jag var liten var det alltid prinsen som fångade prinsessans öga. Han fick henne på fall direkt. Hon blev tokförälskad och gifte sig med honom redan dagen därpå.

Men du och din story är speciell, för du är en Spunky Princess och du blir kär på två veckor! Damn, du bryter verkligen mot alla stereotyper här!
Let me guess. Det är någon som egentligen inte ska vara där.

Men mannen som står långt borta i hörnet är ingen prins. Inte med tanke på kläderna han bär. Han har på sig ett par mörka läderbyxor och en vit skjorta som är så pass öppen att det kan få vem som helst att rodna.

Jag sväljer och trots att jag försöker kan jag inte ta ögonen från honom. Det är något med den mannen som gör mig fundersam. Han hör inte hemma här. Inte bland alla klänningar, smycken och kostymer. Hans hållning är inte graciös och försiktig. Men inte heller klumpig och full med idioti. Den är bara... vanlig.

*sigh*. Just get it over with.

Ett tag funderar jag på att gå fram till pappa och fråga vem det är. Men då kommer jag på att ikväll är jag inte prinsessan, och får därför inte tilltala kungen. Det är högst förbjudet.

Får inte ens adeln prata med honom? Det verkar ju väldigt konstigt det här.
Låter tråkigt att vara kung.

Mannen står i hörnet och verkar bevaka oss andra. Masken han har på sig är färgad i en nyans av guld med glittrande, oäkta diamanter på sidorna. För jag tvivlar på att de är äkta, med tanke på hur simpelt han bär sig åt.

Och det är just den simpelheten som låter positivt i mina tankar. Han är utomstående och passar inte in. Kungaslottet är inte hans hem. På lång väg syns det att han inte trivs bakom dessa murar.

På något sätt. Hon beskriver inte hans hållning som speciellt obekväm och inte heller har han ett missnöjt ansiktsuttryck. Så det här är bara författaren som klumpigt berättar skit som man kunde ha avslöjat på ett bättre sätt.

Och varför nämns det att kungaslottet inte är hans hem? Bor alla andra gäster i slottet? Borde det inte vara ganska uppenbart att slottet inte är hans hem, eftersom han inte är kunglig?
Och varför är det bara hon som lägger märke till honom? Han försöker inte ens passa in, så vart är vakterna? Why is he still there?

Han är en person som jag skulle vilja vara.

Innan jag vet ordet av det har jag begett mig fram till honom. Men han står på andra sidan den stora salen, och det tar lång tid att gå dit. Under den tiden får han syn på mig och våra blickar bakom maskerna möts.

På närmre håll ser jag det gyllene, blonda håret och den starka kroppsformen. Och skjortan! Herregud. Den är uppknäppt till nedanför bröstet. Nej, han kan aldrig vara en prins, eller adelsman, eller ens god vän till en viktig person. Det är omöjligt. Om min mor skulle få syn på hans nakenhet skulle han bli utkastad direkt. Jag skäms nästan för honom

Hur har han inte blivit utkastad än är min fråga. Hur han kom in är en mycket bättre fråga. Vi kommer snart att få reda på att han är en pirat, så han kunde inte direkt ha planerat det här särskilt länge. Och är det inte mycket bättre att ha på sig kläder som gör det att han lättare försvinner bland mängden och inte syns lika tydligt som en "outsider"? Han tänker stjäla något från kungaslottet, varför i helvete klär han sig på ett sätt som gör det enklare att identifiera honom?

Justja, för att han är UNIK!!!! och för att författarne inte har en jävla aning om hur människor fungerar och inte heller hur hon ska få Caitlin att märka honom utan att han ser ut som en tönt på en bal.

Men djupt under skammen finns något annat som ligger begravet. Jag har aldrig sett en mans nakna hud förut. I alla fall inte på överkroppen.

Men underkroppen däremot ... 
( ͡~ ͜ʖ ͡°)

Inte ens Keation har visat sitt bara bröst för mig. Det vore olämpligt för en kvinna att ens så mycket som önska sig den tanken.

Kk cool cool

Men nu när han väl har skjortan så pass öppen gör det inget att jag tittar, eller hur?

Jag kommer fram till honom och känner mig mycket nervös. Kanske skulle jag aldrig gått fram?

"Ursäkta." Min röst är mjuk och len, precis som vatten.

Författarens liknelse var livlös och intetsägande, precis som vatten.

Seriöst. Vad är det här? Vatten är varken mjukt eller lent, det är vatten. Jfc.

"Kan jag hjälpa dig med något?"

Ja, vad skulle jag annars ha sagt? Han ser ut att vara vilse. Åtminstone ska han inte vara här. Och om han ska det kan han ha lite vett i skallen

Det här låter verkligen som något en person från 1800-talet skulle säga.

Det är en vanlig grej i denna story, att författaren inte ens orkar bry sig eller ens vet om att moderna ord och uttryck gör att det blir svårare för läsaren att leva sig in i berättelsen som ska utspelas i en historisk miljö.
Sssch it's a fantasy. (Nej jag tänker inte släppa det skämtet).

och knäppa resten av skjortans knappar.

Mannen granskar mig djupgående innan han börjar bevaka gästerna igen. "Inte visste jag att kvinnor fått ersätta betjänterna." säger han lågt och hans röst är något som fångar mig direkt. "Men tider ändras, antar jag."

Jag sväljer. "Du såg så ensam ut." Orden låter mer fräcka än tänkt. "Letar du efter någon?"

Nu möter han min blick och jag önskar så starkt att jag kunde se hans ansikte.

Ja för masker som bara döljer överdelen av ansiktet (och inte ens ögonen) är verkligen bra på att dölja någons ansikte.

De där gyllenlockarna tillsammans med den genomborrande blicken är otroligt vackert. Det skulle inte förvåna mig om ansiktet var lika så.

"Du har möjligtvist inte sett prinsessan?" frågar han och går fram till mig. "Jag har kommit en lång väg för att få se henne. Det sägs att hon är den vackraste kvinna som vandrar på denna jord. Jag kom hit för att se om ryktarna var sanna. Nu hoppas jag för all del att jag inte kommit hit förgäves."

Och det skrämmer mig. På något sätt verkar det vara som han vet att det är jag, även fast han inte säger det högt. Men det kanske är på grund av sättet han tittar på mig? Nyfiket, men ändå med varsamhet.

"Tyvärr är prinsessan så fruktansvärt trött ikväll." svarar jag innan jag inser mitt misstag.

Hur är det här ett misstag? Hade hon sagt "tyvärr är JAG trött" så hade jag förstått det. Annars är det väl lugnt? Hon kunde ha varit någon adlig kvinna som kände prinsessan eller hört det från någon annan på balen.

"Eller, det är i alla fall vad jag hört."

Okej, NU är det ett misstag. Det skulle vara ett misstag från första början men författaren hade ingen aning om hur hon skulle få till det. Got it.

Ja, för hur skulle annars en helt vanlig kvinna veta vad prinsessan egentligen befinner sig?

INTE EN "HELT VANLIG KVINNA" DIN SJÄLVUPPTAGNA KOSSA, UTAN EN RIK OCH ADLIG KVINNA!

Författaren verkar tro att baler var till för alla på den tiden, som en nattklubb eller nåt. Man bjöd inte in fattiga till dyra slott med god mat direkt, utan alla som var där var rika och hade råd med att gå på bal. Det här är fan det dummaste jag någonsin har läst tbh.

Hon kunde ha låtsats vara prinsessans vän eller något, eller är Caitlin en sån stor bitch att hon är för "cool" och "pojkig" för att umgås med dom där dumma adliga kvinnorna som gillar "flickiga" saker som klänningar?

Låter troligt tbh.
Ssssch *Insert overdone joke here*

Gud, jag är så dum.

Can't argue there.
*God approves*

Till det ler han och fortsätter på det han sa förut. "Men jag tror inte jag behöver möta prinsessan längre. Jag har redan hittat någon som är vackrare än alla skatter i världen. Vem är du?"

Jag blir alldeles tagen av hans ord. De verkar ärofyllda och trovärdiga. Men ändå så pass förhastade att det måste ligga något lurt i det han säger.

SÄGERUDE
...Han påminner om Keaton or wth his name is.

Jag bestämmer mig att spela med i vilken teater han än håller på med.

"Jag är Caitlin." Folk känner mig som Prinsessan av Delai, bara tjänarna och min familj vet vad jag egentligen heter.

DET DÄR VAR FAN DET DUMMASTE JAG NÅGONSIN HAR HÖRT HEJDÅ.
NO WAIT LET ME GO WITH YOU! 

Författaren verkag verkligen tro att det här skulle fungera på riktigt och att tjänare inte är riktiga människor som sprider information som en fucking skogsbrand.

Därför skadar det inte att säga det till honom. "Och vem är du?"

Han skrattar till. Istället för att svara fattar han tag om min lilla hand i sina starka fingrar.

*

Försiktigt trär han av min långa handske och tiden verkar gå mycket långsammare än innan. Så böjer han på huvudet och pressar de mjuka läpparna mot mina fingrar.

Varenda dag får jag minst tjugo sådana kyssar och det är inget som direkt gläder mig. Alla gör det för att visa sin uppskattning mot prinsessan, och inte personen jag egentligen är. Men ikväll, här och nu, kysser han min hand som om han faktiskt menade det han sa. Att jag är vackrare än alla skatter i hela världen.

*
Sure...sure...(눈_눈)

Han låter andedräkten smeka mina fingrar en sekund för länge. Den luktar fisk och ruttna tänder.

Under den lilla stunden hinner något på hans övre bröst fånga min blick. Det är en slags målning. Jag har hört tals om dem, men aldrig sätt dem i verkligheten. Kungligt folk får inte bära bläck på huden, då det anses som att förstöra sig själv och den kropp födelsen gav oss.

Målningen föreställer en svart ros med mörkgröna taggar och stjälk. Bilden får mig alldeles darrig i knäna. Varför har han målningen av en svart växt? Något som symboliserar girighet, fräckhet och ondska?

Tydligen. På något sätt. Av någon anledning. Nej, författaren utvecklar inte världens mytologi och "lore". Här får du en random bit av fakta som passar handlingen. Move along.

Mannen sträcker på ryggen och rättar till skjortan så den täcker rosen igen. Handsken räcker han fram igen. Långsamt tar jag på den, iakttar hans minsta rörelse. Han börjar knäppa knapparna och helt plötsligt ångrar jag mig att jag ville ha dem stängda. Vem vet? Det där kanske var sista gången jag fick se en mans nakna hud innan min bröllopsnatt.

"Caitlin." sättet han säger mitt namn på skapar rysningar längs med hela ryggraden. "Behagar min tatuering dig, eller är det så att du aldrig sätt någon förut?"

Med tanke på hans ord kan han tillräckligt om det rikare livet för att förstå varför kungligheter och adeln inte bär bläck på huvuden.

Jag känner mig alldeles varm. "En svart ros?" Nyfikenheten tar över. "Varför det? Varför inte röd?"

"Varför röd?" motsäger han. "Röd är blodets färg."

Jag känner att pannan hamnar i djupa veck. Allt han uttrycker gör han bara mer tilldragande. "Nej. Röd är kärlekens färg. Menar du att du inte tror på kärleken?"

Det här är fan det dummaste jag någonsin har läst. Det enda jag ser i huvudet när jag läser hela den här boken är omslag till dåliga romansböcker man kan köpa på ICA för 50 spänn.

Här. Här är denna bokens omslag. Passar perfekt ju. Jag föreställer mig alltid Aaron (vi får inte reda på hans namn förrän om tre miljoner kapitel men det var så dumt och tråkigt att jag tar mig friheten att spoila det) som en sån snubbe. Speciellt med hans blonda lockar och öppna skjorta. Passar perfekt.
Perfect.

"Jag tror på vad livet ger mig." Han gör sig i ordning för att gå.

Vadå, plockar han ihop sina saker och tar på sig ytterkläderna? Vad ska jag föreställa mig här?

"Ha en fortsatt trevlig kväll," Och precis när han tågar förbi mig viskar han två ord i mitt öra som får varenda nerv i kroppen att spänna sig: "ers höghet."

Det där var jag inte beredd på.

Jag var det. Kände stanken på mils avstånd. (눈_눈)

Ska jag bara låta honom gå? Aldrig! Tänk om han berättar för några bekanta vem jag är? Och så berättar de för de andra gästerna. Då blir allt förstört!

Jag snor runt och fattar tag om hans hand innan han hinner iväg för långt. Jag vet att mitt beteende varken är typisk prinsessa eller kvinna, men det verkar fascinera honom på något sätt. Det glöder till i hans blick.

"Ska vi dansa?" frågar jag snabbt.

Han granskar mig igen. "Är det inte jag som ska fråga det? Trots allt, det är jag som är mannen."

"Här håller vi inte på vett och etikett!" Jag drar honom till mig innan han hinner säga något annat. Och trots att hjärtat klappar snabbare och snabbare släpper jag honom inte. Istället lägger jag armarna om hans hals och närmar mig hans öra med munnen. "Hur vet du vem jag är?"

Anledningen till varför jag vill komma så nära honom är helt enkelt för att inte låta någon annan höra på. Långt borta i salen står Keaton och bara glor på mig. Han har aldrig sett mig dansat förut. Och jag hatar att dansa. När jag får chansen att lära mig tar jag den inte, men jag är tillräckligt duktig för att smälta in bland alla andra.

Däremot kan mannen med tatueringen dansa alldeles för bra.

Vilket är väldigt ologiskt när vi senare får reda på att han är en slav som har varit en slav hela sitt liv och pretty much levt på ett fartyg men okej. Han är den manliga karaktären, så han är perfekt.

Han lägger händerna på min midja, vilket får mig att flämta till. Jag är inte van vid att en man rör vid mig.

Men att gripa tag i en man du nyss mött är okej? THAT MAKES NO FUCKING SENSE.

Vi försvinner ut på dansgolvet och snurrar runt som jag vore i en dröm. Ljus och diamanter glimmar till runt om mig, men ändå är allt jag ser hans ögon.

"Jag är inte dum." säger han med munnen vid min hud. "Du har stått där borta vid bordet i flera timmar och sett dödsuttråkad ut. Den enda som faktiskt roar dig är den där mannen där borta och hans klumpiga dans." Han nickar mot Keaton. "Och jag sa ju att jag letade efter prinsessan som är så vacker. Det måste vara du."

Jag tror honom inte.

"Vem är du?"

Han flinar. "Försök lista ut det."

"Du kan inte vara en främmande prins. Och inte adelsman. De tatuerar sig inte. Du kan inte heller vara från trakten. Kanske inte ens från det här kungadömet. Du klär dig enkelt, vilket betyder att du antingen är fattig eller för att kunna vara så smidig som möjlig. Tunga kläder är bara klumpiga..."

NÄMEN FAN CAITLIN DU ÄR JU FAN SHERLOCK HOLMES SÅ JÄVLA SMART ASSÅ!
AND WHY IS HE STILL THERE? KICK HIS ASS OUT OF THE DAMN CASTLE!

Jag fortsätter se på honom samtidigt som vi dansar vidare. "Det säger mig nästan ingenting. Kan jag åtminstone få se ditt ansikte?"

Bakom masken glittrar ögonen till. "Om jag inte förstått fel var det du som beordrade sällskapet att ha masker. Förresten undrar jag också hur du ser ut. Jag menar, du är en skönhet nu, men vad är du då utan förklädnad?"

Herregud. Hur visste han om maskerna?

För att gäster antagligen har fått höra om det innan de kom till balen? Hur fan just HAN vet om det vet jag inte, jag har ingen aning om hur han ens lyckades ta sig in i slottet än mindre balen, men att du blir förvånad över det här är korkat.

"Vad heter du?"

"Ditt hår är silkeslent." säger han och drar handen genom det, ignorerar min fråga. Hans andedräkt smeker min kind. "Så vackert..."

....
CREEP ALERT CREEP ALERT! GET YOUR TEAR GAS OUT!

Jag sätter genast upp handen mot hans arm och tvingar ner den igen. Vi slutar aldrig att dansa. "Varför försöker du charmera mig? Jag ser att det bara är på låtsas."

"Gör du?" Han låter utmanande. "Tja, då antar jag att det är lika bra att ge sig. Du har rätt, jag försöker charmera dig."

"Men menar du varje ord?"

Det tvivlar jag på. Men i ditt fall, visst, för du är ju speciell och en skönhet.

Han svarar inte.

"Vem är du?" frågar jag igen.

Just då är det någon som skriker till så högt att musiken tystnar. Jag drar mig undan från mannen och snor runt. Annabelle kommer plötsligt springande in i salen och bort till mamma och pappa. Hon är alldeles vit i ansiktet.

"Det är två vakter i västra korridoren!" säger hon andfått. "De är döda!"

Noooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooo.

***

Flämtanden och förskräckta röster hörs från gästerna långt om i salen. Pappa ställer sig i mitten av rummet och beordrar alla att stanna inne i slottet. Ingen får lämna oss. Den som gör det är lika skyldig som den som faktiskt gjort brottet. Medan mamma stannar för att lugna gästerna springer jag efter pappa utan att ens se mig om efter den mystiska mannen.

"Pappa!" Jag sliter av mig masken när jag försäkrat mig om att vi är ensamma i korridoren. Annabelle är hysterisk.

"De bara låg där!" gråter hon. Jag ser på den stackars flickan. Hon är inte ens femton och har fått se något så hemskt. "Jag skulle upp till prinsessans rum för att bädda och då nästan snubblade jag över dem! Åh, vem kan göra något så hemskt?"

Men när vi kommer fram till vakterna märker jag direkt att de inte är döda. De är bara medvetslösa. I mörkret ser det i för sig ut som om någon haft ihjäl dem, eller att de dött av naturliga orsaker.

... Okej, nej. Två friska vakter kan inte bara dö samtidigt av naturliga orsaker, det är inte riktigt det "naturliga orsaker" betyder, gullet. Och visst, man kan ha ihjäl någon utan att skada deras kroppar för mycket, men att de ser ut som om de blev mördare OCH dog av naturliga orsaker (i mitten av en korridor, samtidigt, på jobbet) SAMTIDIGT så låter det fan som bullshit i mina öron.

Och en sak till: jag vet att författaren älskar Caitlin och att Caitlin är perfekt och intelligent och#intesomandratjejer, men att Caitlin är den som kan se om någon är medvetslös eller inte och att Annabelle inte ens stannar för att kolla låter bara osannolikt. Det låter mer troligt att en piga vet mer om omvärlden än vad en princessa gör, och Caitlin borde vara den som är förvirrad och rädd och inte Annabelle, eftersom jag tvivlar på att man lär princessor om människokroppen och medicin. Det lär man inte pigor heller, men dom brukar ha lite mer kunskap om omvärlden än princessor som har varit inlåsta i ett slott för det mesta av sitt liv.

Pappa ger Annabelle en trött blick, men så sätter han sig på huk och försöker väcka vakterna.

Det funkar inte.

"Vad har hänt med det?" frågar jag oroligt. "De kan ju inte bara somnat av sig självt."

Svenskan har däremot somnat av sig självt.

"Nej." säger pappa och tar upp något som liknar dammpulver.

Dammpul- ... Va? Tar upp detfrån vart? Ugh.

"Sömnmedel. Allt man behöver göra är att andas in en viss mängd av det och sedan sover man som en stock. Det används i sjukstugor om man ska söva patienterna..." Sedan får han en undrande blick. "Men inte i vårat rike. Det här kommer från en växt från ett främmande land."

Och här har vi en till korkad grej som bara finns för att hjälpa handlingen. Om fadern vet om pulvret existens, varför används det inte i deras rike? Och om det inte används i deras rike, VARFÖR VET FADERN OM DESS EXISTENS?

Men nej nej, det här är bara för att det ska vara "mystiskt" även om vi alla redan fattar att det var Guldlock som gjorde det. 

Jag ser på det brandröda pulvret i hans hand och rynkar pannan. Varför slå ut två vakter? Jag menar, de här två vaktar inget speciellt... eller? Men så plötsligt slår det mig vad Annabelle sa. Västra korridoren.

"Pappa!" säger jag panikslaget. "Skattkammaren!"

De två vakterna har stått framför en trappa som leder långt ner i slottet. Där finns minst tjugo vakter till innan någon kan komma åt skattkammaren.

Och kungen tänkte inte på detta för att?

Pappa säger åt mig att gå tillbaka till mamma, eftersom detta kan bli för farligt. Han tar med några vakna vakter och de kommer inte upp igen för en lång stund senare. När han berättar var som hänt blir det alldeles tyst i salen. Alla gäster hör nyfiket på.

"Alla vakter var utslagna. De hade kommit in i skattkammaren." Han gör en grimas. "Men inget viktigt var stulet. Inga juveler eller diamanter."

Mamma stirrar förskräckt på honom. "Vad var det då som blev stulet?"

"Skrinet som du ärvt av din mamma. Du vet, det som enligt legenden ska leda dig till den största skatt på jorden. Men, som sagt, det är bara en dum legend."

Ja du vet. Den där legenden som jag berättar för dig nu, fast som du redan känner till, eftersom författaren vet inte hur hon ska berätta det för läsaren annars!

"Dum legend?!" Jag ser hur mamma försöker lägga band på sig själv. "Det skrinet har varit vårt i generationer! Ingen har lyckats öppna det, eftersom det inte finns en nyckel, men... men det betyder otroligt mycket för mig!"

Uuuugh this is so awkward!

Jag bara stirrar på mina föräldrar. Masken sitter på mitt ansikte igen. Skrinet ser inte mycket ut för världen. Det är inte ens gjort av guld, utan av trä. Varför skulle det vara värdefullt? Och legenden är inte ens sann. Det är en barnsaga. Jag hörde den när jag var liten.

UUUgh varför ens säga det här när vi alla, ALLA, vet att legenden kommer att vara sann? Ugh. Jag orkar inte ens. Eller är det här ett patetiskt försök till att göra en "twist"? Genom att försäkra oss om att det inte finns någon twist?

Anledningen till att skrinet inte kan öppnas är för att det helt enkelt inte finns något nyckelhål. Egentligen tror jag inte ens att det är ett skrin, utan en rektangulär planka med lite utsmyckningar.

I don't ...

Varför i hela friden skulle någon stjäla det? Varför slösa så mycket sömnpulver på ingenting? Och varför inte ta något av de andra värdefulla föremålen?

Det är faktiskt en bra fråga. Vi får senare veta att piraterna inte direkt gillar kungafamiljen, så det är knäppt att de inte snodde något mer än en skattkarta. (Ja, det är en skattkarta i skrinet. Spoilers.) Men det ska väl bli mer "mystiskt", även om "någon har brytit sig inte men inte stal något mer än en till synes värdelös sak"-grejen har blivit gjord många gånger förr och det är alltid lika förutsägbart varje gång. 
Och varför har ingen bara typ...sågat itu skriner? Det är ju gjort av trä?

För då hade vi inte haft en story.

"Det här är sinnessjukt!" utbrister mamma. "Jag kan inte acceptera detta i mitt slott. På min egen födelsedag. Jag har blivit förnedrar!" Hon ser nu mot alla gäster i salen. "Den som stulit skrinet döms här och med till döden! Och jag skämtar inte."

Herregud. Jag skrattade legit här. "JAG KOMMER MÖRDA NÅGON, NO JOKE!! SRS BSNS!!" DU ÄR DROTTNINGEN, DITT ORD ÄR LAG, DU BEHÖVER INTE LÄGGA TILL ATT DU INTE SKÄMTAR!! I ett försök att göra det mer seriöst blev hela skiten mer hilarious.

Jag sväljer. Ja, nu kommer alla verkligen ha något att skvallra om imorgon. Jag sneglar på Keaton som ger mig en road blick tillbaka. Jag förstår vad han menar. Hela det här är överdrivet. Mamma överdriver. Det är bara ett skrin.

Ja men om inget görs åt saken kommer folk inte förstå att det inte är okej att bryta sig in i skattkammaren. Maybe she's making an example out of them? 

Men efter ett tag har mamma skällt ut gästerna tillräckligt, och då sätter musiken igång igen. Allt återgår som vanligt, förutom att många av tjänarna försvinner härifrån då de måste hjälpa till att väcka vakterna på något sätt.

Jag ser runt i salen.

Den mystiska mannen är borta.

Han har lämnat slottet.

such mystery