Last time:

"Nämen är det inte bh-tjejen!" ...Är han seriös.

"Nämen! Är det inte sunshine!" Den lilla pojken trycker sig om möjligt ännu närmare Ashtons ben, och Dorothy härmar rörelsen, fast mot mitt ben.

Det här kommer att bli en lång kväll.

Menar du verkligen "lång"? Är du helt hundra? Säkert?

LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG KVÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLL

______________________________________________________________________________

"Dorothy! Min favoritsyster! Kom till Irene gumman!" Jag bet mig i läppen för att försöka dölja ett skratt. Kan det möjligen infinna sig så att Irene försöker använda Dorothy som ett sätt att visa att hon är en mysig och älskande storasyster. Uppenbarligen. När Dorothy inte rör sig en centimeter utan istället trycker sig närmare emot mitt ben, skrattar hon nervöst.

"Åh, Dorothy är så glad att Kayla är här. I vanliga fall hade hon sprungit rakt i mina armar!" Dorothy tittar på Irene som om hon vore dum i huvudet. Vilket hon är. Irene däremot fattar inte att alla i rummet har genomskådat hennes stora feta lögn, utan fortsätter bara att mala på med sitt pladder.

Vi har dock aldrig sett hur hemsk Irene är ännu.

KAYLA ÄR GUD OCH ALLA ANDRA TJEJER ÄR DUMMA I HUVUDET!!!!

"Hej Garrett! Var det kul i skolan?" Nu kan jag inte hejda ett fniss. Tror hon på riktigt att en tre-åring skulle gå i skolan.

...Hon kanske menar dagis. Du vet...FörSKOLAN?

IRENE ÄR DUM I HUVUDET, BOKIS, KAN DU INTE FATTA DET?!!??!? KAYLA ÄR DEN ENDA SOM FÖRTJÄNAR RESPEKT!!
Juste! Hur kunde jag glömma det!? :O

Ashton hostar, och man märker tydligt att han försöker dölja ett skratt. Den lilla pojken - Garrett - tittar fram bakom Ashton med stora ögon, och tittar på min tröja.

"Hulk." Säger han, och jag aww:ar i mina tankar. Jag nickar mot honom.

Ugh. Barn kan prata. Treåringar kan forma meningar. 

Jag har älskat Avengers sedan jag var sex år då jag för första gången läste en Marvel-tidning, och när min favorit-skådespelare Chris Hemsworth började spela Thor, blev det lite blyga gillandet till.. Ett inte så väldigt blygt gillande.

Vänta...var du 6 när Hemsworth fick rollen som Thor? Som i 2011?

Förklarar hennes humor ... Jag tror att hon menar att hon var sex när hon började läsa serietidningarna, och sen förstärktes hennes kärlek av Chris Hemsworth? I dunno man.
This is confusing.

Jag sätter mig ner på huk så att jag är på samma längdnivå som den lilla pojken.

"Vet du vad Hulk heter egentligen?" Han skakar på huvudet så att hans ljusbruna lockar flyger omkring. Han har mörkbruna ögon, och gyllene hudfärg. Han kommer att bli väldigt snygg när han blir äldre.

...ok...

"Bruce Banner." Säger jag, och han ler smått.

WAW den här bruden har riktig nörd-cred. Snart kommer hon att avslöja att Bruce Wayne är Batman och Clark Kent egentligen är Superman!
LADY CRITIC SSSCH! Can't you keep a secret???

Han lösgör sig från Ashton och går fram till mig. Han ler blygt mot Dorothy, innan han tittar upp mot mig.

"Vill du vara min vän?" Till skillnad från Dorothy har han inga problem med uttalet, och är så gullig att jag vill dö. Vilket vore synd, eftersom att världen skulle vara en så seriös och tråkig plats utan mig.

*

*
*

"Det är klart att jag vill!" Han spricker upp i ett stort leende som täcker hela ansiktet, och kramar mig. Det är en varm och gosig kram, och jag kramar genast tillbaka. Dorothy, som tittar mellan oss, ser nästan lite avundsjuk ut. Jag är på väg att säga att vi kan vara vänner alla tre, och att hon inte behöver vara avundsjuk på Garrett, när jag märker att hennes avundsjuka inte alls är riktad mot Garrett, utan mig. Garrett vänder sig mot Dorothy och hälsar på henne. De verkar känna varandra sedan innan, och med ett stort flin plåstrat på mitt ansikte vänder jag mig mot Irene och Ashton. Irene, ser förbannad ut, och jag väntar nästan på att det ska börja komma rök ur hennes öron. Ashton ser fortfarande bara road ut. Gud vad han tyckte att allting var roande då.

"Vafan varför skrattar ingen? Alla är så jävla tråki- NÄJ VAFAN ÄR DU SÅ ROAD ÖVER DÅ? HUH?"

Folk kan bara skratta när Kayla tillåter det, dummer.
Oooooooh!

"Vi går och sätter oss." Säger Irene sammanbitet, och börjar att gå in mot matsalen. Ja, huset har en matsal. Det är ett stort rum med vita väggar och svart golv. Mitt i rummet står ett bord i mahognyträ med matchande stolar. Tre på varje sida av bordet. Jag sätter mig bredvid Dorothy och Garrett, medan Irene och Ashton sätter sig mitt i mot oss på andra sidan om bordet. Maten står redan framme, och bordet är dukat.

Ja jag antog det eftersom maten stod framme.

Det verkar vara någon slags exotiskt thaigryta, och ser skitäckligt ut.

Irene klappar entusiastiskt händerna, och säger åt gästerna att ta först. Dorothy och jag tar självklart först ändå, och Irene ser mycket sammanbiten ut. Det förvånar mig att hennes tänder fortfarande ser så perfekta ut efter allt detta sammanbitandet.

Det finns en skillnad mellan att vara quirky och att vara respektlös. Kayla bryr sig förstås inte, hon är för cool för att respektera någon korkad bitch som Irene, eller hur?

Är det ens ett ord?

Troligen inte.

Synd. Det var ett bra ord.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

"Vilket gjorde så att jag tackade nej till musikskolan." Irene är fullt upp med att berätta hur hon blev antagen till en musikklass på grund av hennesfantastiska, också känd som absolut skrämmande hemska, sångröst. Det var uppenbarligen en lögn, eftersom att Irene kan sjunga lika mycket som en gris kunde flyga, vilket är inte så väldigt mycket alls, men eftersom att jag inte har några bevis emot att skolan tyckte att hennes röst var, hennes ord inte mina.

Kayla är världens störta rövhål. Och grammatiken är skit, det där är inte en hel mening, din idiot.

Exotisk med en klang av underton, kan jag inte säga emot.

... En ... en klang av underton?

Så ... en underton av ... underton? 

Vet du ens vad underton betyder?

Irenes sångröst är det enda som inte är perfekt hos henne, och skadeglad som jag är brukade jag lura henne att sjunga och sedan spela in det för att göra mycket onda saker med det.

Ja undra på att hon inte tycker om dig!

Kayla är typ 100% narcissist. I verkliga livet så tolererar människor folk som henne bara för att vara hövlig, och i rädsla att dom kommer att hugga en i sömnen om man råkar kritisera dom det minsta.

"Så, hur kommer det sig egentligen att du flyttat hit Kayla?" Sunshine tittar på mig med ett flin. "Om det inte är ett känsligt ämne förstås."

"Nejdå, det är bara det att... Det att..." Jag gör en paus och suckar dramatiskt. "Han lämnade mig. Han lämnade mig för den där slampan Britt! Kan du fatta! Han är en sådan skitstövel." Jag låter en krokodiltår rinna ner för kinden. Jag har alltid haft en läskig talang att kunna börja gråta på kommando."Jag behövde bara komma bort ett tag." Irene ser förbannad ut, medan Ashton ser förvirrad, skamsen och generad ut. Han måste ha gått på det.

Wat is happenin.

I'm so confused. Is this supposed to be quirky again?

"Jag menar, ARRGHH! Men jag älskar honom fortfarande. Jag kommer alltid att älska honom." Nu ser Irene snarare uttråkad ut, och Ashton helt förskräckt ut. Den tuffa killen är alltså rädd för känslor.

??? Var fick du det här ifrån? Han är snarare förskräckt för att du gör en jävla scen vid matbordet och svär framför barnen. Författare: SHOW DON'T TELL. Kayla kan inte bara veta det här så att du kan enklare skapa ännu en tråkig bad boy som har problem med att visa känslor eller what-the-fuck-ever.

Gulligt.

"Min käraste Dylan O'brien!" En våg av igenkänning for genom hans ansikte, innan han förstod vem det var. Han tittade surt på mig, och jag blev genast oförmögen att göra något annat än att bara skratta.

  *

"Hon blev utskickad." Vräker Irene ur sig. Den lilla förrädarren. Hon blir belönad med en mördarblick av mig.

"Jaså. Varför då?" Jaha. Så alla har bestämt sig för att klumpa ihop sig mot mig.

"Alla är emot mig! Ingen förstår mig! Varför är alla så jävla tråkiga? Buhuhuhuuwääää".

Lika bra att Barack Obama kommer hit och tvingar mig att berätta.

Vad svamlar du om?

Men så lätt tänker jag inte ge mig. Jag vill inte bli upptäckt utan att ha gjort ett enda prank,

DU HAR REDAN BLIVIT UPPTÄCKT!!! FLERA GÅNGER!!! DU KUNDE LIKE GÄRNA BÄRA EN TRÖJA MED "I DO PRANKS. SO IT WAS PROBS ME!".

och dessutom vem vet om den tuffe hårdingen egentligen är en skvallerbytta och tänker berätta för alla lärare?

Alltid säkert före osäkert!

Hur vet hon att han är en tuff hårding? Vad har han gjort som har avslöjat hans personlighet? INGET! Det är bara författaren som är en talanglös hagga som måste använda stereotyper och göra dom så tydliga som möjligt för att hon tror att hennes läsare är dumma i huvudet.

"Eran skola hade en mer avancerad mattekurs än våran. Min gamla skola ville att jag skulle få mera utmaning, och när mina föräldrar berättade att jag hade släktingar här, tycke de att jag lika gärna kunde flytta hit över ett år." Faktum är att hälften är sant. Matematikkursen på min gamla skola var alldeles för enkel, och att skolan här har en kurs för matematik-underbarn är halva anledningen till att jag flyttat hit. Irene vet inte om varför jag blev utskickad, och om hon frågade sina föräldrar skulle de säga att det var sant.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Knack.

Knack.

Knack.

Arghhh!

Knack.

Knack.

Men vad fan! Ge upp!

Knack .

Knack.

Jag sätter upp mitt hår i en slarvig knut, och går upp ur sängen bara klädd i en för stor T-shirt, och fluffiga sockor.

Sover du med sockor, ditt äckel?

Klockan är halv tolv på en lördag, och min granne har kastat sten på mitt fönster i minst en kvart.

"Vad vill du!" Fräser jag när jag öppnat fönstret, och fått syn på boven till min skönhetssömn.

"Jag har tråkigt. Ska vi hitta på något!" Han låter som om han är fem år på en julaftonsmorgon, och jag blir ännu surare. Han har alltså väckt mig mitt i natten, bara för att säga att han har tråkigt och vill hitta på något?!

Jag smäller igen fönstret utan att svara och går och lägger mig igen.

Knack.

Knack.

Jag har gett upp alla försök att somna om. Och reser mig upp igen.

Har han en samling stenar i sitt rum?

"Du tänker inte sluta förrän jag har gått med på det, eller hur?" Han nickar ivrigt. Och där kom fem-åringen-Ashton igen.

1) Vad fan är det som händer? 

2) Var kom det här ifrån?

3) Varför skulle Ashton vara intresserad av Kayla? Det finns ingenting bra i hennes personlighet. Hon är elak, respektlös, irriterande och självisk. Han känner henne knappt och det enda hon har visat tills nu är dom här negativa egenskaperna.

Jag suckar högt.

"Jag ska bara byta om."

Det blir svarta jeans, ett vitt linne och en svart väst. Håret åker upp i en tofs. Eftersom att jag inte orkar sätta på mig linser, tar jag helt enkelt mina glasögon.

Kan namnet på varenda Marvelkaraktär som någonsin skapat.

Är beroende av böcker.

Är beroende av serier.

Är beroende av band.

Har stora hipster-glasögon.

Jag är en nörd. Jag vet.

Gasp! Ur...ur a...NERD? OMG AAAAAAAAA!!!!

Jag fattar inte varför karaktärer fortfarande vill verka "unika" med att vara nördar. Alla och deras faster är nördar nu för tiden. Det finns inget unikt med att gilla saker. Men Kayla är förstås inte som andra tjejer!! Hon är smart och cool och som en av pojkarna!! Kolla så cool hon är!

Ashton gestikulerar åt mig att vi möts där nere. Och jag börjar min inte så väldigt diskreta färd ut.

Last time:

Ashlong. Pffft.

Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag inte vet något annat namn som liknar 'Ashlon'. Och jag antar att han troligtvis är äldre än tio på grund av hela "jättestor" grejen. Eller så påstår hon bara att han är väldigt fet...

Ja tjoj Ashlon åh Shitöveln komej tyka om vajanda! Fasht inte i böjan. Senaje!

Jag suckar, och går ner för trappan för att börja bära upp grejerna till mitt rum.
________________________________________________________________________________

Jag dunkar huvudet hårt i väggen.

Me too. Me too.

Han fick inte dö!

Raphael var min favoritkaraktär i hela boken, och nu plötsligt bestämde sig författaren för att han skulle bli skjuten i magen! Jag kastar boken hårt i väggen och surar ett tag. Snart börjar jag snegla på boken, men är fast besluten om att inte ta upp den.

Det här är inte quirky. Det är lite skrämmande och tyder på aggressionsproblem. Sök hjälp ???

Efter några minuter tar jag upp den och börjar läsa igen.

He heard a gunshot, and suddenly a pounding pain rushed trough his stomach. Raphael screamed, and when he looked down at his shirt he sawthat it was filled with blood.

The shirt itself was filled with blood? What kind of shirt is this? Latex? Plastic?

Just when he was about to take his last breath he heard sirens. Looks like Bella did call the police after all, he tought, and with that going trough his mind he fell into an never endig sleep.

Wow...with that writing, that book must suck. AND U CALL HP BAD U PIECE OF SHI-
(I feel the need to say that yes, I am overreacting. I'm not serious).

Jag kastar boken en andra gång, och bestämmer mig för att byta om.

Well...den sorgen varade inte länge.

Den blåa digitalklockan med Yoda på (Because nerd), bredvid min säng visar 16.26 För att ta mig till garderoben måste jag hoppa över flera flyttlådor,och snubblar därför till flera gånger (Bceause cute and clumsy), innan jag är framme. Jag hinner bara ta av mig skjortan innan jag hör något dunka emot fönstret. Klädd i endast jeans och bh, vänder jag mig om, bara för att se min granne stå och flina emot mig.

Creep alert creep alert.

Han är lång. Väldigt lång. Och när jag säger lång, då menar jag lång

Menar du verkligen "lång"? Är du helt säker?

 eftersom att jag själv är en och åttio. Om jag skulle gissa på en längd, vilket jag förövrigt suger på. Skulle jag gissa på ungefär två meter. Det måste ha varit därför Dorothy kallat honom jättestor. Han har svart hår, men ögonfärgen är svår att urskilja på grund av avståndet emellan oss. Men sorgligt nog är detta inte det första jag lägger märke till, utan det är hans magmuskler. Ja, hans magmuskler. Det är nämligen så att min inte-alls-så-tioåriga granne är helt absolut väldigt totalt tröjlös.

Tröjlös.

Ey ni har något gemensamt.

TRÖJLÖS.

Det känns som om jag borde komma ihåg något när jag tänker på det ordet...

Oh shit.

Min mycket trögtänkta hjärna kommer på att jag också är helt absolut väldigt totalt tröjlös. Men, envis som jag är, står jag kvar och låtsas som ingenting. Jag kommer att tänka på den gången i fyran då jag gömde alla som befann sig inne i omklädnings rummets tröjor. Goda tider.

So you've always been an asshole then. Wtf did everyone do to you?

Min granne gestikulerar åt mig att öppna fönstret, och jag överväger för en stund att ignorera honom helt och hållet, och istället fortsätta läsa, men jag snart kommer ihåg att Raphael dör, och plötsligt känns det inte lika lockande längre.

Jag skjuter upp fönstret och lägger armarna i kors över bröstet.

"Vem är du?" Hans röst är djup och sexig, och jag får anstränga mig för att inte smälta ihop till en liten hög på golvet.

Jag gillar hur Kayla ska föreställa cool och badass men är samtidigt extremt lättpåverkad.

"Kul att träffa dig också sunshine." Muttrar jag tillräckligt högt för att han ska kunna höra. Jag sätter händerna på höfterna och tittar surt på honom. Vad sägs om ett hej kanske?

"Frågan är snarare, vem är du?" Säger jag, eftersom att jag inte har några planer på att låta honom veta mitt namn utan att ha förtjänat att få det. Han lägger armarna i kors över bröstet och flexar sina biceps i farten. Jag sväljer hårt och lyckas med nöd och näppe att hålla kvar blicken på hans ansikte.

Han kunde andas på dig och du skulle berätta ditt namn och erbjuda att föda hans barn.

"Ja, eftersom att du tydligen inte tänker säga ditt namn, får jag helt enkelt kalla dig bh-tjejen." Säger han.

Gasp, she's wearing a bra!

Det är ju bara hon som har på sig en BH. Ingen annan gör det, därför är hans smeknamn väldigt originellt och personligt.

Jag har helt glömt bort att jag är helt absolut väldigt totalt tröjlös, och rodnar. Vilket jag förresten inte gör speciellt ofta.

"Jag går och sätter på mig en tröja." Mumlar jag. Eftersom att min nirvana T-shirt ligger högst upp i högen, blir det den.

Plötsligt knäpper sunshine med fingrarna.

Det är ett smeknamn, så det borde stå med stor bokstav.

Eftersom att jag inte kommer ihåg vad Dorothy sa att han hette, får han heta sunshine så länge.

"Du måste vara Irenes kusin! K..." Han ser fundersam ut. "Vad var det nu hon hette?" Mumlar han. "Caroline, Clara, Keylee..."

"Kayla." Säger jag.

" Så du är alltså Irenes kusin?"

"Ja."

"Och exakt varför är du här?" Jag tänker på Mr. Knubbis stol Champion, och flinar.

"Hemlis." Säger jag för att försöka komma bort från ämnet. Han verkar vara en av dem lite coolare på skolan, och jag vill gärna gå undercover med mina små pranks på den här skolan också.

Ja för det var du så jävla bra på! Jag menar...det är ju inte så att lärarna märkte och du blev skickad till rektorn ett flertal gånger och tvingades flytta till din kusin och byta skola eftersom de inte orkade med dig läng-Oh wait...

Han höjer ett frågande ett ögonbryn mot mig, men frågar inget mer.

Jag ska precis öppna munnen för att säga att han gärna får ta på sig en tröja, när Irene kommer instormandes i rummet.

"Kayla, vi ska...Hej Ashton!" Säger Irene och jag kan svära på att hennes röst höjdes mins två oktaver, hon lät ju som en jävla teletubbie. Irene börjar att snurra en hårslinga runt fingrarna och ler sedan mot Ashton.

"Ni kommer ikväll va?" Säger hon med sin teletubbie-röst. Jag väntar halft på att hon ska börja sjunga 'Tinkie winkie, dipsy, lala, pou, teletubbies. Teletubbies, says helloooooo!'

Jag gillar att Kayla blir alldeles galen av att killen bara pratar med henne, men så fort Irene visar intresse i honom så tycker Kayla att hon är en dum slampa. Kayla är en sådan hycklare. Hon är precis den där pojkaktiga tjejen som tycker att kvinnor som har på sig rosa är dumma i huvudet och är bara vän med killar för att undvika "drama".

Jag fnissar för mig själv. Jag är för rolig för mitt eget bästa.

  *

Sedan upptäcker jag att jag fnissar åt mina egna skämt liteför ofta, och lägger till en mental påminner åt mig själv om att jag kanske borde söka upp en psykolog.

"Du förstår Kayla, det är kommunmöte ikväll, så att Ashton och hans lillebror Garret kommer hit på middag." Hon vänder ryggen mot Ashton, så att om man inte kände henne skulle man nästan kunna tro att hon faktiskt log varmhjärtat åt mig, och inte att hon gav mig en inte-så-varmhjärtad blick som sa håll-dig-borta-från-min-man-ikväll-annars-så-sliter-jag-ut-din-strupe-med-en-sked.

"Vad kul..." Typ lika kul som att knivhugga sig själv i magen...Med en smörkniv.

Okej, det är roligt när man säger att någon kommer att skada någon med ett ofarligt/trubbigt vardagsobjekt, men samma skämt inom några meningar? Komigen, du skulle ju föreställa rolig!

Jag kommer då genast att tänka på min bok, och blir extremt irriterad.

"Jaha, okej, men jag hade faktiskt planerat att kolla på de avsnitten jag missade av Teen Wolf, och inte använda mitt rum som ett konferansrum, så Irene, snälla avlägsna dig, och sunshine, sätt på dig en tröja och gör någonting vettigt med ditt liv, och lämna mig ifred." Irene ser irriterad ut, men Ashton ser snarare road ut. "Så, chop, chop. Kapish."

*Capisce

Säger jag och föser ut Irene ur rummet, och stänger fönstret, samt drar för gardinerna.

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

"Yeyla! Dom e äj nu!" Dorothy bankar på dörren. Jag har satt på mig en Avengers tröja (Because nerd) och ett par ljusa jeans. Irene har övertalat mig att iallafall sminka mig, så det har jag gjort. Mitt mörkbruna hår hänger bara fritt över axlarna. Jag öppnar dörren åt Dorothy och ser att hon har på sig sin nya klänning. Den gröna.

Jag stampar ner för trappan, med Dorothy tätt bakom mig, lite som en svans. I hallen står Irene, med håret uppsatt i en perfekt knut, en vit blus, och en svart kjol, Ashton also known as sunshine, klädd i en svart T-shirt och jeans, och en pojke som klänger sig fast i Ashtons byxor, i Dorothys ålder som måste vara Garrett.

Den här meningen är en bilkrasch.

"Nämen är det inte bh-tjejen!" ...Är han seriös.

"Nämen! Är det inte sunshine!" Den lilla pojken trycker sig om möjligt ännu närmare Ashtons ben, och Dorothy härmar rörelsen, fast mot mitt ben.

Det här kommer att bli en lång kväll.

Menar du verkligen "lång"? Är du helt hundra? Säkert?

LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG KVÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLL

Last time:

Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.

För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.

"Okej. Men ett till upptåg och du åker till Irene." Jag tänker på Knubbisens stol utan skruvar, jag fixat efter skolan.

Irene.

Here I come.

Satan.

I'm home.
__________________________________________________________________________

Jag håller upp tröjan framför mig. Det är en tunn röd skjorta jag köpte till Irenes lillasyster Dorothys födelsedag. Den var snygg, men hade blivit för liten förra året. Efter ett inte så tårfyllt avsked av tröjan går jag vidare till nästa. En svart T-shirt med nirvana tryck på. Det är min absoluta favorit T-shirt, efter den mörkblåa med Coldplay på, och skulle definitivt med. Irene hatar min klädstil. Precis som min mamma. De tycker (deras ord) personligenatt det ser slarvigt och ovårdat ut. Jag tycker (mina ord) personligen att de kan gå och ta sig i röven.

Så hardcore. Så badass.

Mitt rum är ingenting märkvärdigt, normalstort med en säng, skrivbord, soffa och en absolut fluffig och absolut supermysig matta. Väggarna är överfyllda med affischer och tavlor. Min stora stolthet är min bokhylla Teddy (den heter så) som täcker en hel vägg.

How quirky. U name ur furniture. 

Den är organiserad efter färg och hur bra böckerna är. Marie Lu's böcker, samt de utvalda, Percy Jackson, Edens blod böckerna och The Mortal Instruments står i mitten, medan Harry Potter och de lite sämre böckerna står nedanför.

How dare u place HP with the "lite sämre böckerna". How. Dare. You. Lady Critic hold me back! I'm gonna Avada Kedavra her ass!

"The Mortal Instruments" står före Harry Potter. Herregud.
SLUGULUS ERUCTO, U PIECE OF SHIT!

Jag har sett rummet jag kommer att flytta in i. Det är stort, luftigt och absolut underbart. Den enda nackdelen är att det är ett enormt fönster som är max två meter från ett precis lika stort fönster i huset bredvid. Vem det än är som bor där kommer att bo väldigt, väldigt nära.

Just som jag håller på att plocka ner den tredje hyllan böcker kommer pappa in.

"Gumman, måste du verkligen ha med alla de där böckerna?" Jag ger honom en blick som säger ja-det-måste-jag-är-du-dum-i-huvudet-eller? Han håller upp händerna som i försvar och backar ut ur rummet.

"Jag skulle bara säga att flyttbilen är här nu, är du klar snart?" Jag tittar mig omkring i mitt rum, som nu är helt tomt förutom de två hyllor böcker som är kvar. Jag ler kort, och nickar mot bokhyllan.

"Snart, ska bara packa ner de sista böckerna."

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Jag hatar att åka bil. HATAR. Inte nog med att det är tråkigt som fan, utan man kan inte läsa eller använda mobilen, eftersom att om man släpper vägen med blicken i en sekund, mår man illa.

Om inte Kayla kan göra något, så kan ingen! Kayla är den ultimata människan! Hennes gränser är våra gränser!

*

Mamma verkar ha märkt ur enormt tråkigt jag har, och försöker därför komma på olika saker jag kan göra.

"Vad sägs om att räkna träd!"

Ett träd.

Två träd.

Tre träd.

Fyra träd.

Fem träd.

Sjutusenniohundraåttiotre- Fuck my life träd.

Det här ska visa hur out-of-touch hennes föräldrar är och hur cool Kayla är. Fast det fungerar inte för ingen jävel föreslår någonsin att man räknar träd.
Jag brukade räkna bilar...men hur fan hinner man räkna träd?

Efter en fett tråkig bilresa och inget mera trädräknande är vi framme. Sophie och John bor i ett stort, med betoning på stort,

Jag märkte det! (Med betoning på märkte).

Det här blir nästan som anti-betoning. Man glömmer bort den originella betoningen och börjar bara tänka på hur dum författaren är.

vitt hus, med en enorm trädgård och en pool. Bara någon meter ifrån ligger ett exakt, med betoning på exakt, likadant hus, fast spegelvänt. Jag har satt uppmitt långa mörka hår i en hög tofs, men eftersom att jag förtjänar ett pris för sämst-tofsgörare så hänger flera slingor utanför.

Så sexig. Så slarvig. Kolla allihopa, Kayla bryr sig inte om sitt utseende som alla andra tjejer! Visst är hon cooool?

Mest för att reta mamma och Irene, har jag satt på mig en svart T-shirt med Green Day på samt ett par tajta ljusa jeans med flera hål i, varav inte alla är maskingjorda, men det behöver ingen veta.

UUUUGH HON ÄR JU SÅ JÄVLA COOL JAG STÅR INTE UT OMG HÅLEN I HENNES JEANS ÄR INTE MASKINGJORDA HUR MYCKET COOLARE KAN MAN BLI?!?!?!?

Mina svarta kängor som hänger med mig i vått och torrt (bokstavligen) är på, och lerigare än någonsin.

So edgy. I can't even.

Min mamma ler stort mot Irene och Dorothy som har kommit ut och nickar gillande mot Irenes klädsel. Irene och jag är helt olika till utseendet. Det enda som är likt är den mörka hårfärgen. Irene är kort och kurvig, med stora bruna ögon, uppåtnäsa och rund ansiktsform. Om man inte kände henne skulle man kunna bli lurad av utseendet att hon är snäll, vilket är ett mycket felaktigt påstående eftersom att hon är en riktig häxa. Hon har på sig en rosa blus, en vit kjol, och håret är lockat i perfekta vågor som faller ner över hennes axlar.

Dorothy skiljer sig från Irene med sitt blonda hår, men det är allt, förutom då att Dorothy är en liten gullunge och inte en häxa som någon annan. *Host* Irene *Host*.

"Yeyla!" Säger den lilla treåringen och springer emot mig. Jag skrattar och plockar upp henne i mina armar, och kramar henne.

UUUUUgh ännu ett barn i en story som inte pratar som barn faktiskt gör jfc.

"Itta Yeyla, Dojoty ny länning! Jag tittar på henne, och mycket riktigt, hon på sig har en ljusgrön klänning med lila prickar som verkar vara ny. Den är förfärligt ful, men det har jag inte hjärta att säga. Jag har ärligt talat funderat flera gånger på om jag har ett hjärta.
Kanske inte.
Hon tittar upp mot mig med glittrande ögon, och ler så stort att jag inte kan låta bli att le lika stort tillbaka.

"Nämen! Vad fin! Har mamma köpt den?" Hon skakar på huvudet så att de blonda lockarna far omkring. Hon har ovanligt mycket hår för att vara en treåring. Hon har precis så att det räcker henne till hakan, även fastän det fortfarande är mycket tunt.

"Mojmoj." Jag ler igen och gör en ansats att sätta ner henne, men hon skakar på huvudet i protest.

"Dojoty vaja med Yeyla."Säger hon och jag fortsätter att bära henne.

Ugh barn. Försvinn. 

"Kayla! Vad stor du har blivit!" Säger Sophie och kramar mig. Eller försöker att krama mig, det är svårare än man tror att kramas med en treåring i famnen. No shit Sherlock, det kallas att växa. Jag ler bara till svar. Jag kramar John och Irene också. Jag menar vi gillar inte varandra, men så dålig relation har vi inte. Vi är ju faktiskt släkt.

"Visa Yeyla jum!" Hon hoppar ur min omfamning,

Och faller face-down på golvet för att treåringar är inte fucking eleganta nog att hoppa ur någons famn och landa perfekt utan att falla och börja grina.

tar mig i handen och börjar att dra in mig i huset. Det ser ut precis som förra gången jag var här. Vitt, välorganiserat och ännu mer vitt. Jag blir brutalt dragen upp för trapporna och in i mitt rum. Jag hade hoppats att fönstret kanske var mindre än det såg ut på bild, men det är om något större. På andra sidan är det ett precis likadant fast spegelvänt rum. Det ser ut att tillhöra en kille. Perfekt, nu får jag bo mittemot någon perverterad tioårig kille som kollar när jag byter om.

Hur fan vet du att det är en killes rum? Hänger det en stor skylt med texten "I'm a dude" på väggen eller???

Hon läste sammanfattningen och insåg vilken typ av story hon var med i.

Dorothy tittar förhoppningsfullt på mig.

"Det är jättefint!"Säger jag och hon skiner upp. "Dorothy, vet du vem det är som bor där?" Säger jag och pekar på rummet mittemot. Hon ser lite bekymrad ut.

"Ashlon bor däj. Ashlon läskig, Ashlon jättetooj!"

Ashlong. Pffft.

Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag inte vet något annat namn som liknar 'Ashlon'. Och jag antar att han troligtvis är äldre än tio på grund av hela "jättestor" grejen. Eller så påstår hon bara att han är väldigt fet...

Ja tjoj Ashlon åh Shitöveln komej tyka om vajanda! Fasht inte i böjan. Senaje!

Jag suckar, och går ner för trappan för att börja bära upp grejerna till mitt rum.

We have returned, at last! Sorry for the wait.
----------------------------------------------------------------------------

"Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor Primwood, skrynklar ihop sitt ansikte till en bekymrad min, suckar högt, och lutar sig tillbaka i den skröpliga kontorsstolen. Jag är förvånad att den inte har krossats under hans tyngd än, utan har hållit ut år efter år med Rektor Knubbis feta bakdel.

Rektor Knubbis...wow...just...*sigh*

Någon gång måste jag skruva loss skruvarna, så att den brakar när han sätter sig. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Wowowow. Det här måste ju vara rekord. Fem meningar och jag hatar redan huvudkaraktären.

Jag sitter här inne på grund av Marcus. Jag menar, det det var ju knappast så att han var oskyldig. Han påstod att jag legat med honom, och om man gör det får man vara beredd på konsekvenserna, som möjligtvis kan vara en bruten näsa. Dessutom vrickade jag tummen på köpet,

Hur fan slår du om du vrickade tummen? Någon som påstår sig vara en bråkmakare som är "badass" borde veta hur man slår för att inte skada handen för mycket i processen. Och bara vrickade? Inte bröt? Hur fungerar det här ens ?

så han hade faktiskt fått mig att använda energin, som jag kunde använt till att göra någonting roligt, att behöva gå åt till att linda in min tumme i bandage.

Någon tycker verkligen om kommatecken.

"Kayla, lyssnar du?" Knubbis ser sjukt irriterad ut, och jag motstår lusten att ta ett foto.

För det skulle han ju tillåta och inte alls straffa dig för.

Förra gången jag gjorde det fick jag hjälpa till i köket, där Häxan Elizabet försökte sätta på mig ett sådant där hemskt hårnät. Jag säger bara oh hell to the no.

*

Kayla är så badass och sassy, guys.

Rektorn gnuggar sig med näven i pannan (vilket förresten ser sjukt obekvämt ut),

Kayla tillägger något korkat (vilket förresten är fullkomligt meningslöst).

och reser sig upp ur den gamla stolen som jag har bestämt mig för att döpa till "Champion" eftersom att den har kämpat sig igenom ett liv under rektor Knubbis ända.

Vi fattar. Han är överviktig. Du är en skitstövel. Can we move on now?

Är han fet för att han är ond, eller ond för att han är fet? Hmm.

"Jag kommer att ringa dina föräldrar, så får de bestämma vad du kommer att ha för straff hemma. Jag ger dig en veckas kvarsittning, plus att du måste be om ursäkt till både Marcus och hans föräldrar." Som om jag tänker göra det. Pfft, knappast.

"Visst! Adiós amigo!" Jag gör en honnör innan jag lämnar rummet. Utanför besparar sig alla besväret att ens ge mig en blick, eftersom att de har fullt upp med att skvallra om tjejen som slog Marcus. Jag kan inte låta bli att flina. Ingen skulle någonsin gissa att det var jag, den sarkastiska lilla nörden, som för det mesta håller sig i bakgrunden med sina böcker. Inte heller skulle de gissa att det var jag som lade stinkbomben i lärarrummet, eller gjorde så att vattnet i duscharna blev gult.

Okej så, du slog Marcus i ansiktet utan att han märkte det då? Har du någon slags osynlighetsmantel eller? Or did you go:

Jag gillar att se mig själv lite som en superhjälte, eller kanske snarare en superskurk, eftersom att jag går undercover med mina påhitt.

Kayla borde skaffa en prank channel. Hon ser sig själv verkligen som en cool badass som inte bryr sig om regler. Hon är en skaterboy från 90-talet.

Jag behöver inte oroa mig för att Marcus ska avslöja min hemliga identitet. Han är alldeles för mån om sin stolthet för att erkänna att någon som jag, skulle kunna klå upp honom.

Hur fick rektorn reda på det då? Vart hände det här? Fanns en lärare i rummet som berättade det för rektorn? För om det var en elev hade alla vetat att du gjorde det vid det här laget. Fast om det var en lärare där är du sämst på att gå "undercover", för de som faktiskt kan straffa dig vet vad du gör. 

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Att störa mig mitt i Teen Wolf är en dum, dum, dum idé. Att störa mig mitt i Teen Wolf samtidigt som jag äter choklad är självmordsbeläget.

Benäget. Självmordsbenäget.

"Vad!?" Ryter jag mot dörren, som just nu blir misshandlad av min mammas knackningar. Jag undrar om det finns en diagnos för människor som irriterande röst,

Jag undrar om det finns en diagnos för karakärer med irriterande personligheter.

för att om det gör det är min mamma i värsta stadiet. Hennes röst ligger på en nivå som tränger igenom alla andra ljud, och är så gäll att man bara vill lägga sig ner och gråta. Okej det kanske var en liten överdrift, men hennes röst är seriöst jobbig som fan.

Oh my fucking god calm down with your negative shit! Ffs!

"Kayla, kom ut, jag och din pappa ska prata med dig." Säger hon med sin sirenröst, och när jag säger siren menar jag inte sådana där sjöjungfrur som sjunger oerhört vackert, utan jag menar typ polissirener.

Herregud.

fucking what

Jag stänger min MacBook Air a.k.a Bart, som den lille gule killen i Simpsons...

Alla i Simpsons är gula. And ofc u go with Bart. Ofc.

En "nörd" som använder en MacBook Air? Vem försöker du lura här?

När jag tänker efter så upptäcker jag att den informationen troligtvis inte hjälper eftersom att alla är gula...

VARFÖR DISSKUTERAR VI DET HÄR?

För att det är quirky. TYCKER DU INTE ATT DET ÄR CHARMIGT SOM FAN?!?

Aja skit i det. Jag har döpt min dator efter min stora idol, också känd som bråkmakarnas kung. Jag får mycket inspiration från honom.

OFC.

Är du fem?

Eftersom att mina sockor jag just nu har på mig, inte har några halkskydd under lyckas jag halka tre gånger innan jag tillslut har nått fram till min destination, vardagsrummet.

Ah, klumpighet. Den "dåliga" egenskapen för författare som inte kan ge sina karaktärer riktiga dåliga egenskaper. To be fair så har Kayla bara dåliga egenskaper just nu, men jag tror inte att det var meningen.

"Mor, far, varför har ni kallat mig till detta sammanträde?" Jag kan inte låta bli att fnissa för mig själv. Gud asså, jag borde bli komiker.

  *

Mamma och pappa, torr humor som dem har, skrattar inte, utan tittar bara bekymrat på mig. Herre min skapare vad alla tittar bekymrat på mig idag.

Jag gillar hur Kayla tror att det är alla andra det är fel på när hennes tråkiga och torra half-skämt inte blir uppskattade.

"Vi fick ett mycket bekymrande telefonsamtal idag från rektor Primwood idag, igen." Bekymrande blickar, bekymrande telefonsamtal. Är det bara jag eller är det en väldigt bekymrande dag idag? Pinsamt nog tar det ett tag innan jag kommer på vem rektor Primwood är, eftersom att jag kallat honom... Ja. Men jag menar vem säger telefonsamtal längre. Vi lever ju knappast på sjuttonhundratalet längre.

Ska du börja gnälla över hur väggarna är gjorda av trä? Hur det finns syre i luften? Att solen är lite väl gul? 

Nej, men hon gnäller om att alla andra gnäller. Det är väl något.

"Gud vad kul! Hälsa honom att jag mer än gärna följer med på hans resa till Hawaii!" Mina föräldrar har lika torr humor som vanligt, och jag belönas inte ens med ett litet fniss. Så mycket för att göra världen till en roligare plats.

Säger hon som klagar över allt och alla. "Va lite possitiva! Skratta lite va!"

Hon förväntar sig också att alla ska skratta åt hennes skämt och blir sur när dom inte gör som hon vill. Top-notch.

"Vi har pratat lite med din moster, samt andra föräldrar, och har kommit fram till att det skulle vara bra om du fick starta om lite grann." Det här låter inte bra alls.

"Jo, vi tänkte att det kanske skulle vara bra om du flyttade till Sophie och John, över ett år. Du kan bo hos dem och gå i samma skola som Irene ! Vore inte det bra!"

"Det var en jätte bra idé! Oj vad roligt det ska bli!" Säger jag entusiastiskt. Mamma och pappa tittar förvånat mellan varandra.

"Verkligen?" Säger pappa, och jag börjar undra hur det kan komma sig att jag är släkt med de här idioterna.

"Nej."

Det finns inte riktigt någonting som håller mig kvar här Brooklyn, men att bo med Irene i en vecka fick mig att vilja lägga mig ner på marken och gråta, och den här gången överdriver jag inte, att bo med henne i ett år!? Jag skippar nog.

Irene är min perfekta kusin med toppbetyg i allt, perfekt rykte, populär och älskad av alla. Min raka motsats alltså. Låt oss bara säga att vi inte kommer så väldigt bra överens.

Hoppas ni är redo för kvinnohat och slutshaming ;D

"Mamma snälla! Jag vill verkligen inte lämna Brooklyn! Jag älskar det här!" Vit lögn, jag älskar att jävlas med invånarna här.

Kayla låter som en sociopat.

Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.

För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.

"Okej. Men ett till upptåg och du åker till Irene." Jag tänker på Knubbisens stol utan skruvar, jag fixat efter skolan.

Irene.

Here I come.

Satan.

I'm home.