Last time:

Snabbt går jag tillbaka till skolbyggnaden med blicken nere i marken. ”Scar?” ropar någon bakom mig och jag vänder mig om och ser hur Kevin och Lucas små joggar mot mig. ”Vart var du?” frågar Kevin genast och jag suckar.
”Vegas gjorde mig förbannad så jag var tvungen att gömma mig.” säger jag och himlar med ögonen.

Vem fan är Vegas? Please remind me because I don't remember at all.

I have no fucking clue tbh. Vegas har inte nämnts i de förra kapitlen and I have no idea of what the fuck it is.

Dom nickar förstående innan Lucas viskar något som får mig att tänka om. ”Du måste bli vän med honom igen om vi ska lyckas fånga fightern. Kevins kraft är redan borta och jag tvivlar på att någon av dom andra krafterna vi har fungerar. Du är vår enda chans.”

You're the chosen one.

Yer a wizard, Harry.
I knew at least one of you would say that!

_________________________________________________________________________________
(Spöket är för tillfället borta och kommer att lägga till sina kommentarer när hon återvänder.)

Scarletts perspektiv:

”Idag ska vi börja med ett grupparbete om rymden.” ropar Henry – mest känd för Mr Milner.

År 1997 började Dr. Henry på ett projekt som skulle trotsa alla som någonsin försökt stoppa honom.

Projekt Mr Milner. När han började med sin forskning fick han möta motstånd, dels från familjemedlemmar som påstod att han skulle slösa bort sitt liv på ett omöjligt uppdrag, och dels från andra forskare som påstod att "Mr Milner" var bortom verklighetens gränser ...

Vad jag försöker säga är att det borde stå mest känd som Mr. Milner.

Suckar och protester hörs genom hela klassen medans jag bara sitter där, vid fönsterplatsen längst bak, helt tyst. Det skulle vara en befrielse att sitta där annars, men just nu, när Bieber satt på samma rad som mig, knappt 4 meter ifrån – så kändes detta långt ifrån det, precis som allt annat gjort denna dag, helvetet. 

Helvetet? Menar du Helvete? Eller att allt var som helvetet? What do you meeean?

Hon kanske menar att "allt annat" hade gjort denna dag till helvetet? That Swedish is still wonky tho, so I can't be sure.

Ett suck lämnade min mun – dock inte för arbetet  vi ska göra eller för att det är just grupparbete, utan för att eleverna gnäller. Det fanns ingen anledning till att klaga, för det skulle ändå inte gå igenom. Man går i skolan för en anledning och det är att lära sig. Så varför klaga istället för att göra lite nytta?

Guys jag är nästan säker på att hon kommer klaga någon gång senare i berättelsen. Please help me remember this moment so we can have a "HAH"- moment later? Oki?

"Jag är så cool och unik, kolla på dom andra som gnäller myeh."

”För att ni ska få mer att klaga på, så är grupperna redan klara.” ropar Henry ut med ett leende.

Den här läraren har fått stå ut med så många irriterande stön och klagomål så att han helt enkelt har tappat vättet och börjat le istället. I understand him. I would probably lose my mind too if I had to talk with unthankful teenagers all day long.
 FÖR SERIÖST? ÄR ETT GRUPPARBETE OM RYMDEN DET VÄRSTA SOM FINNS ELLER?

Det beror förstås på vilken grupp man får, men rymden låter fan kul att jobba med. Fast jag har alltid varit en rymd-nörd, så vad vet jag? Och låt mig gissa, Scarlett hamnar med Bieber?
Jag vill också jobba med rymden. It's really interesting. >_<

Precis som han förespått så blev stönen från dom uppgivna eleverna i klassen högre och klagomål hördes här och där. Henry bländade av ett retsamt leende vilket fick honom att se dubbelt så snygg ut. Han måste nog vara den snyggaste och yngsta läraren - kanske två eller tre ålder äldre än mig

Så han är knappt tjugo? Fanfattare, du inser att det här är praktiskt taget omöjligt, va? Vill du ha en snygg lärare så kan du ha en snygg lärare, men han kan inte vara såhär ung. Vikarie skulle jag acceptera med sammanbitna tänder, men en 20-åring till lärare? Bullshit. Åtminstone trettio. 28-29 om du envisas med att göra honom "ung och snygg".

- i skolan - dock vet jag det inte med säkerhet eftersom jag inte haft alla lärare än. Tjejernas suktande blickar bevisar att jag inte är den enda som tycker det. Den solbrända hyn, musklerna, det mörkbruna korta håret, dom gråbruna ögonen, dom mjuka dragen i hans ansikte. Allt med honom var snyggt och ett plus i kanten är väl att han klär sig bra också.

I'm so interessted. Please tell me more about this teacher that probably won't be a big part of the story. And don't tell me anything usefull like about your surroundings or who the heck all the people in your group are or how it works and all that shit. No tell me about the teacher you find hot.

This fic has its priorities straight, I can tell ya that much.

Han började snart ropa ut namnen och jag håller tummarna för att inte hamna i samma grupp som Vegas.

THERE'S THAT NAME AGAIN! VEM FAN ÄR VEGAS?
And let me guess. You will be in a group with the Biever?

”…Caroline och Matt… Justin och Scarlett.” Fuck this motherfucking shit.*

*

 Jag skulle mer än gärna ha med flera svärord i den där meningen men det skulle bara få glöden på min kropp att visa sig och därmed avslöja mig. 

Kk cool cool.

That's my girl. :') Och jag gillar hur svordomar får henne att bli argare. Oftast är svordomar ett sätt att släppa ut ilskan, inte att bygga upp den mer. This fic makes no fucking sense.
:')

Jag grymtar till och begraver huvudet i mina händerna innan jag bestämmer mig för att ta nytta av mina krafter i den anmäla världen. Snabbt reser jag mig och går fram till tjejen Matt satt bredvid, Caroline. 
”Har du något emot att du och jag hamnar i samma grupp istället?”  viskar jag tyst och ger henne ett leende.

Ja för det skulle läraren antagligen tillåta. 

Ur ögonvrån ser jag hur Matt stirrar på mig och biter sig i läppen. Perv. 

Does everyone find you attractive? 
You get a "Sue"-point! Congrats!

Hennes ansiktsuttryck avslöjar att hon blir förvånad av att jag så plötsligt kom fram, men jag låtsats som om jag inte märker och fortsätter spänt vänta på hennes svar. Hon är min sista chans att komma ifrån Bieber. ”Vad som helst än att vara med honom.” viskar hon tillslut och nickar nästan osynligt bakåt, på Matt som fortfarande stirrar på mig. Jag ger henne ett leende innan jag går fram till Henry. ”Scarlett, vad kan jag hjälpa dig med?” frågar han med ett bländande leende. Damn! 

(Fanfattarens gif).
Wait is that the hot teacher?...ok...

”Kan jag och Matt byta grupp?” frågar jag med en sockersöt röst och ser hur jag börjar få honom att vingla i sina tankar.

Vingla i sina tankar? Wtf does that even mean?

 Att vara fighter har sina fördelar. 

VILKA FÖRDELAR? VAD HAR DET HÄR MED ELD OCH GÖRA? PLEASE EXPLAIN TO US!

*

”Ehm… det skulle vara orättvist mot de andra eleverna.” stammar han fram och jag höjer på ögonbrynen… 1… 2… ”Okej visst!” säger han uppgivet och torkar bort dom få svettdroppar som bildats på bara några sekunder, tack vare mig. 3. ”Tack!”

 *

säger jag och låtsats som om jag inte nyss lyckats manipulerade honom. ”Jag ska bara gå och hämta lite material.” stammar han fram och skyndar sig ut genom klassrummet, men jag ser genom hans fasad. Det var bara hans utväg för att komma ifrån mig.

* 

Omg jag tror att hon gav honom diarré genom telepati!  Han blev svettig när han försökte hålla tillbaka och sen sprang iväg till toaletten! Now that's a superpower I want!

Kanske hade jag en chans på honom ändå? Nej Scarlett skärp dig – detta är ett uppdrag ingen lekromans. Snabbt suckar jag och vänder mig om och styr stegen tillbaka till Caroline och Matts bord. Justins blick bränner på mig och jag höjer huvudet för att möta den. Hans ögonen är kolsvarta och käkarna spända. Hela hans kropp ser stel ut. En vanlig människa skulle förmodligen bli rädd men jag såg det faktiskt som underhållande.

* 

”Move your ass to Bieber.” säger jag till Matt när jag står vid deras bord. ”Thanks god, att någon har en hjärna här och hjälpte mig ifrån Caroline.” säger han och reser på sig. Carolines är inte bra på att hålla saker för sig själv – hennes blick visade klart och tydligt att hon blev sårad. Jag har känt sådär själv en gång i tiden, känslan när tårarna bränner bakom ögonlocken och andetagen fastnar i halsen bara för en människas kommentar. Jorden går liksom under, man känner sig inte värd någonting. En människa kan trycka dig ner på någon sekund medans flera hundra människor kan knappt hjälpa dig upp igen på flera månader.

*

*

Jag skakar av mig tankarna och sträcker snabbt ut handen mot Matts krage när han är påväg att gå förbi mig, och närmar mig hans öra med min mun. ”Jag räddade henne från dig. Våga aldrig någonsin prata sådär om en tjej igen.” viskar jag och känner hur han ryser till. Jävla tönt som tror han är någonting.

*  

Men när Scarlett kallar Cassandra en slampa och en hora så är det super-okej? Kk cool cool.

”Hur gjorde du det där?” frågade Caroline och försöker dölja det hon nyss upplevt. Jag drar in stolen jag satt på och höjer blicken mot henne då hon nickade på Henry som nu kommit tillbaka. Tomhänt.

Förresten varför bryr hon sig ens om hans kommentarer? Hon ville ju inte heller vara i grupp med honom?

 ”Jag frågade snällt.” säger jag och hoppas det räcker för henne. Hon nickar och öppnar munnen för att säga något men ingenting kommer ut. Jag kollar lugnt på henne och väntar på vad hon ska säga. ”Tack för att du stod upp för mig.” mumlar hon efter flera djupa andetag. ”Det är inga problem, jag känner inte dig än, men varje människa behöver någon som kan hjälpa dom i vissa situationer.” säger jag och ger henne ett leende som hon besvarar innan hon förflyttar blicken neråt mot boken vi hade framför oss och med en suck börjar läsa. Jag följer hennes exempel och mina ögon börjar läsa igenom texten om svarta hål på sidan, under några få sekunder.

Vad är det ens för uppgift som ni ska göra?

Jag börjar löst trumma med fingrarna på bänkskivan i väntan på att hon skulle läsa klart så vi kunde byta blad.
Tur för mig ställde hon inga frågor om varför jag läser så fort, eller om jag har läst klart. Mina tankar sken iväg av rastlösheten. Jag hade inte en tusan aning om hur jag skulle fånga Justins hjärta.

Try this:

Trust me it works!

I'm sure Fenris can give u a few tips, as well.

 Han låg med säkert ett dussintalstjejer varje månad och har alla könssjukdomar och här kommer jag en nykomling och ska får honom att få känslor. Han är lika kall som sten. Och tjafset vi hade tidigare idag angående… ingenting… gör det inte lättare för oss. Det är ännu ett bevis på att han och jag inte passar ihop.

Meeeeen ni kommer att inse att ni är gjorda för varann bla bla bla bla whatever NEEEXT

”Henry?” ropade någon kille från andra sidan klassrummet och avbröt mina tankar. ”Jag behöver stift.” fortsätter killen och Henry nickar och reser sig för att sedan lämna klassrummet. Caroline hade äntligen läst klart, så hon vände blad och mina ögon sattes i arbete, men jag blev avbruten efter en halv sida. ”Varför gjorde du det?” frågar en förbannad, hes stämma bredvid mig. ”Gjorde vad?” om det var något jag gillade var att retaJustin. 

Sluta betona vissa ord sådär!

Jag såg Carolines skräckslagna blick i ögonvrån och vände mitt ansikte mot henne, för att försöka göra någon slags manipulering, med enbart ögonen så att hon skulle bli någorlunda lugn. 

Varför kan du manipulera folk?

”Du vet fucking vad jag menar.” väser Justin fram förbannat och slår handen i bordet, vilket drar till sig hälften av elevernas blickar. Jag vänder snabbt min blick mot hans och struntar för tillfället i Caroline.
”Okej okej, take it easy boy.” jag tog ett djupt andetag innan jag fortsatte. ”För det första för att jag ska få någon betyg – vilket jag inte skulle få med dig – och för det andra för att Caroline också vill ha betyg – vilket hon inte skulle få med Matt.” säger jag och möter irriterat Justins – fortfarande – svarta ögon.

Biever, why the fick do you care?

He's a bad boy, and bad boys hate it when women make their own decisions and don't obey them and suck their dick like it's the fucking giver of life-juice.

  Carolines blick pendlar osäkert mellan oss. ”Jag kanske borde ändå gå tillbaka till Matt..?” frågar hon nervöst. ”Ja!” ”Nej!” utbrister jag och ignorerar totalt vad Justin sa nyss. Våra svar får henne att se mer osäker ut och jag vänder snabbt blicken mot Justin och slänger ut den första jag kommer på. ”Gå tillbaka till ditt bord och lämna oss ifred.” han grymtar till men gör – förvånansvärt - som jag säger. ”Ingen tjej har någonsin sagt emot honom.” mumlar Caroline imponerat fram. ”Då får jag bli den första.” säger jag och blinkar mot henne innan jag börjar läsa igen. 

*  

”Redo att gå hem?” frågar jag Lucas och Kevin när jag möter dom vid bilen, när skoldagen äntligen har nått sitt slut. 
”Varför skulle vi inte?” mumlar Lucas men min uppmärksamhet ligger inte längre på honom – utan på dom fem killarna som kom gåendes mot oss. Justin, Carlos, Damon, Bruce och Matt.

Sluta skriva i sned-stil utan anledning. It's annoying!

  ”Vad kollar du på..?” frågar Kevin och vänder huvudet för att sedan snabbare än ljuset vända tillbaka den. Jag stelnar till och hoppas ingen märkte hans rörelse.

Ingen fara han gjorde det ju snabbare än ljusets hastighet! Ingen kan uppfatta något som går så snabbt!

”Du kunde ha varnat mig.” säger han. ”Du kunde ha frågat.” mumlar jag tillbaka och struntar i att kommentera hans rörelse.

Vilken rörelse?
 
Min blick var fortfarande fäst på Five. ”Kom igen in i bilen med er – jag har argumenterat med honom tillräckligt idag.” fortsätter jag efter en halvsekund när jag upptäcker mig själv att stirra. Killarna nickar och sätter sig snabbt in i bilen. Jag vänder mig om och börjar gå mot förarsätet när en röst stoppar mig. ”Scarlett?” ”Mhm..?” säger jag och vänder mig uttryckslös mot Damon som nu stod framför mig. ”Det är fest på stranden på fredag. Lust att hänga på? Dina bröder kan följa med...” frågar han, och jag börjar pendla sakta med min blick mellan honom och resten av Five. Alla fyra hade varsin cigarett i handen och stod i bakgrunden och studerade mig. På första gången på länge kände jag mig obekväm med flera killars stirrande samtidigt. Justins ögon hade fått tillbaka sin hasselbruna färg

För hans ögon brukar tydligen ändra färg ibland?

Det är fanfattarens väldigt konstnärliga sätt att förklara för oss vad det är han känner utan att faktiskt behöva beskriva något.

men hela han var fortfarande spänd och stel. Matt hade ett litet försiktigt leende på läpparna – som om han var rädd för att jag skulle slå honom gul och blå här och nu. Bruce och Carlos såg helt enkelt… uttryckslösa ut.
”Kanske en annan gång.” säger jag och fokuserar med blicken på enbart Damon.  ”Visst.” säger han och vänder sig snabbt om. 

Borde inte du tacka ja med tanke på att, du vet...DET ÄR DITT IDIOTISKA UPPDRAG ATT KOMMA NÄRA BIEVER? SOM KOMMER VARA PÅ DEN FESTEN? INTE? OKAY THEN!
 *  

NO, FUCK YOU, AQUAMAN! NO ONE LIKES YOU!

AQUAMAN DOESN'T GIVE A FUCK!

”Damn sis. Du dissar snart hela högen.” säger Kevin när jag sitter bakom ratten. Jag himlar med ögonen innan en tanke slår mig. ”Lucas jag vill ha pengarna när vi kommer hem.” Vadet vi slog på morgonen om vem som ägde batmobilen visade sig vara förlust för Lucas sida. ”Mm…” säger han känslolöst.

Bara jag som helt har glömt bort vafan de pratar om?
Bara jag som inte bryr mig alls?

”Hur gick det?” frågar Rick direkt vi kommit hem, och Kevin som kan hela historien börjar berätta för honom om hur jag hade frågat efter rektors kontor på morgonen, hur jag dissade Justin och Damon, hur jag blev förbannad och så vidare till klassrumscenen mellan mig och Henry – som han snappat åt sig genom mina tankar. Hans lilla talang kunde verkligen vara till hjälp i strider eller – som nu - när man var trött och inte orkade rabbla upp en hel historia. Men samtidigt kunde det vara ganska störsamt.
”Scar, du måste få honom på fall och det spelar ingen roll om du gillar honom eller inte. När detta uppdrag är avslutat kan du slänga bort honom.” säger Rick -när Kevin har berättat klart - och för första gången på länge har han en mjuk blick i ögonen – en faderlig blick - när han pratar om vad jag ska göra och inte göra. Jag nickar men kommenterar inte saken, och suckar innan jag går upp till mitt sovrum och byter om till ett par mjukisbyxor och ett löst linne. Jag letar vidare efter mina träningsskor i min WIC och knyter snabbt på mig dom. Varje dag klockan 17.30 prick, var det träning. Inte vanlig träning, utan träning för fighters.

*eyerolls hard*

Hur vi skulle klara oss i strider mot andra fighters, och hur vi kan använda våra krafter på bästa sätt. Det spelade ingen roll om det var snöstorm eller +30 grader - vi skulle ha träning i vilket fall som helst.

Omg will you finally tell us how your abilities works?

”Redo?” frågar Victoria – när jag är nere i hallen - som har ungefär lika kläder som mig och jag nickar. Killarna var redan ute och uppvärmde med några varv runt huset. En vanlig människa skulle aldrig någonsin komma upp i samma fart som oss. Aldrig.

Not even:

Fanfattare: HNNNNG mina fighters är inte som vanliga töntiga människor dom är så badass MMHHGGGGNNNNN

Kolla hur badass och farliga dom är HNNGNNNNN

Jag och Victoria satte snabbt igång och jag kunde inte njuta mer av den svala vinden som drog genom mitt hår. Känslan av att springa utan några begränsningar eller tankar var befriande.

Seriously though how fast can you run? Usain-fast or like Sanic-fast?

*

”Ska vi börja med närstrid?” frågar Rick när alla stod samlade i ett mer säkrare ställe än vid huset.

Vart?

  Ett leende spred sig på mina läppar. Närstrider var ett av mina starkare sidor och alla här visste om det. 

Vart är ni?

Show don't tell, you asshole! "Kolla på mig jag är så badass men jag springer iväg ifrån trubbel myeh!"

Vi stod för tillfället i mitten av skogen och det var en på miljarden att någon människa skulle få syn på oss.

Omg thank you!

En på miljarden? Är det här en skog i yttr rymden eller något? Vad är det här för skit omg.

Och om det skulle hända så kunde vi bara springa därifrån och låtsats som det aldrig hänt.

Sounds like a great plan! Fucking genius!

Det enda som fighters har varit bra på hittills är att vara rika och att springa iväg.

”Scarlett och Victoria?” säger han frågandes, utan att vänta på svar på sin första fråga, och vi nickar. Snabbt intar vi våra positioner och jag stänger av alla mina sinnen och låter fighter inom mig ta över min kropp. De gröna träden omkring oss försvinner och alla förvandlas till ett stridsfält – i mina tankar. Bara jag och Victoria existerar – ingen annan. Inte ens en minut hinner gå innan jag morrar till och snabbt sätter kurs mot första attacken.

VAFAN BETYDER DET ATT VARA EN FIGHTER? VAD KAN DU GÖRA? VAD HAR DU FÖR KRAFTER? VARFÖR MORRAR DU? 
*   

Och hur fan sätter man kurs mot en attack?????

Last time:

Hon gav mig ingen uppmärksamhet alls, något som jag inte var van vid.

Last time: 

 Direkt vi kom in i byggnaden, möttes vi av svarta skåp som stod längst väggaran. Några bord med stolar kring fanns här och där också, men det var en speciell bord som fångade min blick. Bordet där fem killar satt. Five.

Asså grabbar va ska vi kalla gruppen nurå? Asså vi är jö fem stycken asså så varför inte "Five"? Då vet alla att vi kan räkna och att vi kan engelska. 

:DDD du är ett geni biever!!!1!

I regret finding this fic.

___________________________________________________________________________________

Scarletts perspektiv:

Coolcool.

No, it's "cool cool". Do it right.

”Klockan två Vegas.” mumlar jag tyst fram så att bara Kevin och Lucas hör. 

Vegas? Ska vi till vegas?

”Kan du inte fråga vart rektors kontor är? Så går vi direkt på bara och sparar tid.” mumlar Lucas lika tyst tillbaka och jag ger båda stanna-här-blicken. Dom nickar och jag andades ut och in en gång, innan jag styr stegen mot Biebers bord men stannar när jag är ungefär fem meter ifrån, av att fröken Cassandra stiger fram till dom och trycker brösten upp i Justins ansikte.

I don't know what to say...this is just...thanks for that weird image. 

Han flyttar snabbt sina händer till hennes rumpa medans jag äcklat kollar på.

Uuuuuuuuuugh.

Om du är äcklad, titta bort? Erkänn att du gillar att kolla så dömer jag dig lite mindre.

Ännu en gång tar jag en djup andetag innan jag går fram till Damon, istället för Justin som hade tungan nere i halsen på slampan. 

If you don't stop I'll throw a fridge at you. 
 I'm serious.

"Im empty on the inside so im gonna write shit aboout other girls!"

”Hej.”  sa jag helt avslappnad och vände alla blickarna mot mig – även slampans och Biebers. En vissling hördes från Matt som satt bredvid Damon och jag ger honom ett leende.
”Och vad vill en sexig chick som dig?” frågar Damon och biter sig i läppen. 

*

Jizzed right in my pants.

”Veta vart rektors kontor är.”

"Och vad vill en sexig chick som dig?"

"Veta vart rektorns kontor är."

Holy shit, this dialogue is the worst.

säger jag rakt på och vänder blicken tillbaka mot honom. Jag känner hur de andra killarnas blickar bränner  på mig. ”Badass, inte ens ett snälla.”

"Badass"????!?!?!? FÖRSÖKER DU PÅSTÅ ATT DET DÄR VAR BADASS?! JESUS CHRIST ON A CRACKER.

DET ÄR SÅ MYCKET JAG VILL SÄGA MEN JAG ORKAR INTE, SÅ JAG VILL ATT DU SKA VETA ATT DET DÄR INTE VAR BADASS.

mumlar han och jag rycker oskyldigt på axlarna. ”Korridoren längst bort, dörren till vänster.” mumlar han vidare, och blinkar mot mig och nickar bakom mig. ”Har inte du redan typ… två pojkvänner?” frågade tinnitusstämman när jag är på väg att vända mig om.

Va? Vilken..."tinnitusstämma?". You can't just throw that in there all of a sudden...what?

Traditionellt feminint kodade egenskaper är motbjudande och bör skrattas åt, Scarlett är "cool" och "en av killarna" och "badass". *spyr*

And kinda ableist too.

Jag hade lust att brista ut i skratt. ”Om mina bröder räknas som pojkvän så visst, vad du än säger sötnos.” säger jag och blinkar mot henne.

Henne? Jag trodde att det var den där snubben som pratade...what...huh? 

Killarna oo-ar och jag avfyrar av ett leende mot henne. Hon tjuter till och småspringer till sina hundvalpar, ännu en gång av att inte hänga med i mina repliker.

Yes what a sick burn. I can even smell i- ok no it smells more like shit.

Skulle det föreställa en "burn"? BOOOOOOOOOOO.

 ”*host* slut *host*”

Vadå är ficen slut nu? :D

hostar jag fram och killarna skrattar ännu en gång. 

"Aahahahahha vi vill alla ha sex med henne men att hon vill ha sex med en av oss gör henne äcklig och motbjudande, ahahaha vilken slampa!!!"
Fan det var på engelska.

”Kul att jag roar er, men jag har en tid att passa.” säger jag och är precis på väg att vända mig om ännu en gång, när Justin sträcker fram handen. ”Bieber.” 

Det här är fanfattarens gif...
Dayyyyym gurl. He's so goddamn unattractive.

Jag börjar skaka hans hand. ”Har möjligtvis denna Bieber ett förnamn?” frågar jag och spelar oförståendet. Jag vet detaljer in och ut om alla dessa fem - och hans namn är inget undantag - men jag spelar med för säkerhetsskull. 
”Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” säger han och jag nickar. ”Själv då?” frågar han och ger mig ett litet leende. ” Du kommer nog få reda på det förr eller senare.” imiterar jag honom och vänder ryggen åt innan han hinner säga något mer. ”Hon dissade dig nyss, Bieber.” skrattar någon av killarna fram och jag har mina aningar på Damon.

Herregud, säg bara vad ni heter istället för att leka "badass". Det är så sorgligt och patetiskt, hela skiten. Karaktärerna, dialogen, handlingen. Jag vill gråta och skratta samtidigt.

Min blick börjar snabbt leta efter Kevin och Lucas och jag ser dom ståendes vid en brun vägg, båda med rynkade pannor. ”Gjorde jag något fel?” mumlar jag oförståndet när jag väl är framme hos dom.
”Det är något skumt med dom. Deras tankar är helt bortblåsta från mig.” säger Kevin och jag höjer förvånat på ögonbrynen. Ingen vanlig människa kan stå emot en fighters kraft.

HAHAHAHAHAHA I WILL NEVER GET OVER THAT STUPID NAME!
*

 

”Tror ni… det har något… att göra med fightern? Hennes…kraft?” frågar jag osäkert.

Detta får mig att må dåligt. 

”Det skulle inte förvåna mig.” 
”Kom igen nu guys, vi måste till rektorn.” fortsätter jag när jag ser hur eleverna en efter börjar försvinna mot respektive klassrum. Dom nickar och börjar följa efter mig i den riktningen Damon sa. Snart möts vi av en dörr där det står ”Principal” med stora silvriga bokstäver. Jag knackar löst på och en kvinna i kanske trettioårsåldern öppnar dörren. ”Syskonen Johansson?” frågar hon och vi nickar. ”Välkommen in.”

*Välkomna 

Vi var alla tre i jakt på våra skåp, dock på olika platser i skolan. Kevin skulle börja i årskursen över mig medans Lucas skulle börja årskursen under mig.1102…1103…1004…och 1105. Finally.
Jag öppnade skåpet snabbt med nyckeln jag fått och la in högen med böcker jag även fått på köpet, och kollade på schemat. SO i klassrum 214, och jag var tio minuter försenad. Great!

Jag tittar mig snabbt runt och noterar att ingen är i korridoren innan jag tar nytta av min övernaturliga kraft och är på mindre än en sekund framme vid klassrumsdörren.

 *
VAR INT EDIN KRAFT ATT SKITA ELD ELLER NÅGOT?

That would be fucking epic and great for a romantic comedy story or something.

Jag drar en hand genom mitt smårufsiga hår innan jag knackar på och hör ett ”kom in.”
Blickarna från eleverna dras snabbt mot mig när jag öppnar dörren och alla sitter tysta på sina platser för att studera den nya tjejen som börjar i klassen.

Nah. You're not that important. Get over yourself.

”Scarlett. Välkommen.” säger en kvinna och reser sig upp från stolen hon tidigare suttit på.

Och jag som trodde att hon reste sig från stolen som hon tidigare stått på!!!!!!!!!!!!

Jag nickar bara och kollar över hennes axel på katedern för att se vad denna lärarinna har för namn. ”Mariah Hamilton.” 
”Klassen hör upp.” ropar hon onödigt ut – deras uppmärksamhet låg redan till 100% på mig.

I hate this fucking character so much.

”Detta är Scarlett Johansson och hon kommer härmed börja i denna klass. Ta hand om henne väl.” Pfft… vad är jag…tre år? 

Ja med tanke på att du kan kalla dig själv för "Fighter" och "White moon Fighters" och faktiskt ta det seriöst...ja du är en treåring fast i en tonårings kropp.

För första gången drar jag ut blicken mot eleverna och möter Justin och Matts blickar. Båda två med leenden på läpparna och jag höjer på ena ögonbrynet.
Eleverna satt tre och tre vid varje rund bord klassrummet ägde

Ugh runda bord i ett klassrum?

medans

Okay everyone seem to have this problem. Det är inte "medans" det är "medan". Jag vet inte varför vi säger "medans" men det är inte så man skriver det.

Justin och Matt satt två. Alla andra platser var upptagna så jag antar att jag skulle…- ”Scarlett du kan sätta dig med Mr. Carter och Mr. Bieber” Precis vad jag tänkte.

Precis vad vi alla tänkte.

Jag nickar löst

wat

mot henne och går fram till deras bord, men innan jag hunnit sätta mig, sätter sig Matt längst ut vilket gör att mittenplatsen blir ledig istället för den vänstra. ”Vad är du? Två?” mumlar jag fram och sätter mig på platsen mellan dom och med en suck. ”Jag är vad du vill.” viskar han och Justin brister ut i ett gapskratt, vilket drar till sig dubbelt så många blickar som vi redan hade på oss.

So funny hahaha.

Men allas uppmärksamhet låg redan 100% på dig? Är du extremt dålig på matte?

 ”Well, that’s nice.” viskar jag och himlar med ögonen. Elevernas blickar forsätter bränner på oss och jag ger alla en frågandes blick som gör att de vänder snabbt blickarna framåt igen. ”Scarlett, huh?” frågar Justin från min andra sida och jag suckar och släpper texten om romarriket från den uppslagna boken framför mig. ”Ja, Justin.” säger jag och vänder tillbaka blicken. ”Så du fick reda på mitt namn tillslut?” mumlar han och jag ser hans breda flin ur ögonvrån. ” Don’t believe everything a girl says. It could be a lie.” viskar jag tillbaka och ser hur han rynkar på pannan men kommenterar inte saken.

Att säga till någon att aldrig lita på kvinnor är vad gör att folk inte tror på kvinnor och flickor när dom säger att dom blivit våldtagna. This is actually really hurtful and damaging. Man antar alltid att kvinnor ljuger för att få något, för kvinnor är "bättre" på att ljuga. Like jfc, this is an ACTUAL THING.

”Fortfarande ingenting?” frågar jag Kevin på lunchrasten.
”Deras tankar är som bortblåsta Scar, det har aldrig hänt förut.”

Det är svårt att läsa någons tankar när personen i fråga inte har en hjärna.

...

*

säger han förbryllat och slänger gaffeln han höll i handen ner i den geggiga röran som låg på våra tallrikar och kallade sig lunch.

Jag gillar hur geggan kallade sig själv lunch. Brilliant.

”Ta det lugnt, Kev. Vi hittar på någonting.” säger Lucas och boxar till honom löst på axeln. Fightern var starkare än vi trodde och detta skulle bli svårare än förväntad. Hur ska vi förklara detta för Rick utan att han blir förbannad. Vi hade inte räknat in detta i våran plan. Plötsligt bildas en ilska inuti mig helt utan anledning och jag hade bara lust att slå sönder allt och alla runt mig.
”Five klockan sex tillsammans med Cassandra och company.” säger Kevin och jag nickar bara löst. ”Jag går ut och tar frisk luft.” säger jag spänd och lyfter brickan med lunchen

Varför betonar du ord utan anledning?

och går och slänger det innan jag går ut. Jag känner deras frågande blickar på min rygg, men struntar helt i det.
Snabbt tar upp cigarettpaketet och tändaren innan jag sätter mig vid samma bänk som förut. Mina tankar och nerver lugnar ner sig efter första blosset och jag pustar ut. Men mitt dåliga humör var fortfarande kvar.
”Så du är verkligen bad?”

Varför vill alla bada så mycket?

frågar en hes stämma och jag höjer blicken från grässtråna och möter Justin. ”Jag är inte på humör.” säger jag, men han bara skrattar. 
”Jag skulle inte skratta om jag var du.” säger jag irriterat. ”Jag skulle inte prata sådär mot mig om jag var du.” säger han och alla spår av humör är bortblåst från hans ansikte.

H...humör?...Okej...visst...

”Varför inte?” kaxar jag tillbaka även om jag vet svaret. ”Då kan du balansera på liv och död.”
”Jag riskerar det.” säger jag och reser mig upp för att gå förbi honom men han tar ett hårt grepp om min handled. ”Ingen pratar sådär mot mig."

När man skriver dialoger byter man rad när någon ny pratar. Annars låter det som om det är samma person som pratar hela tiden. Mmkay?

Nu hatar jag Scarlett och Justin! Woop woop! När man skriver en story så måste man se till att läsaren hatar alla karaktärer som är med i den, annars kan man riskera att läsaren bryr sig om vad som händer med karaktären och vill att dom lyckas!!! Just nu vill jag bara att Scarlett och Justin ska dö, precis som fanfattaren ville!

Ilskan inom mig börjar bubbla i min kropp. Inte här, inte nu, inte framför honom.
Några minuter till och jag kommer vara ett levande ljus.

Tänd ett ljus och låt det brinnnaaaah.

”Du kommer ångra att du ens la ett finger på mig.” säger jag och drar mig ur hans grepp innan jag börjar springa till bilen.

"DU KOMMER ATT FÅ ÅNGRA ATT DU RÖRDE MIGG!!!!!!!!!! *springer iväg*

Scarlett är inte badass, fanfattare. Hon skryter och säger en massa bullshit om hur hon är badass och andra karaktärer påstår att hon är det, men när hon får en chans att stå upp för sig själv och visa att hon är badass och "farlig" så springer hon iväg som en tönt. Fail. You fail.

Snabbt klättrar jag till baksätet och ser hur glöden hade tagit plats på min hud. Jag tar några djupa andetag och försöker lugna ner mig. Hur kan en liten mening skapa en sån stor kaos? Min mobil piper till och jag drar upp den och ser ett sms från Lucas. ”Vi börjar snart. Vart är du?” 
En sista lektion och jag får försvinna härifrån, i alla fall tills imorgon. Jag studerar mig själv noga flera gånger innan jag tar ett djupt andetag och klättrar till framsätet och går ut.

  *

Snabbt går jag tillbaka till skolbyggnaden med blicken nere i marken. ”Scar?” ropar någon bakom mig och jag vänder mig om och ser hur Kevin och Lucas små joggar mot mig. ”Vart var du?” frågar Kevin genast och jag suckar.
”Vegas gjorde mig förbannad så jag var tvungen att gömma mig.” säger jag och himlar med ögonen.

Vem fan är Vegas? Please remind me because I don't remember at all.

I have no fucking clue tbh. Vegas har inte nämnts i de förra kapitlen and I have no idea of what the fuck it is.

Dom nickar förstående innan Lucas viskar något som får mig att tänka om. ”Du måste bli vän med honom igen om vi ska lyckas fånga fightern. Kevins kraft är redan borta och jag tvivlar på att någon av dom andra krafterna vi har fungerar. Du är vår enda chans.”

You're the chosen one.

Yer a wizard, Harry.
I knew at least one of you would say that!

”Els… Det kommer gå bra” sade han lågt. Han log snett, ”du har mig.”
Jag kunde inte låta bli att le åt hans självgoda min. Han nickade frågande mot entrén. Jag svalde hårt och nickade.

Nickade nickade. 

Boring boring.

Sida vid sida gick vi över parkeringen. Jag gjorde mitt bästa i att ignorera dom nyfikna blickarna från människorna vi passerade.

Varför kollar så många på dig?

För att hennes mamma har dött så därför stirrar alla #ficlogic.

Jag kände mig som en alien då alla stirrade på mig. Jag undrade vad som försiggick i deras huvuden när dom såg mig. Kanske tyckte dom synd om mig. Eller så klassades jag nu mer som en galning, att jag måste ha förlorat vettet efter vad som hänt.

Vissa av dem kanske är oroliga över dig, men jag vägrar tro på att så många skulle stirra på dig bara för att din mor dog. Tonåringar fungerar inte så. De hör en sak, tycker att det är intressant i några timmar, och sedan glömmer de bort det. 

Jag avbröts i mitt tänkande då ett par armar gled runt min midja, jag förstod direkt vem det var. 
”Jess!” kved jag då jag snodde runt. Min bästa vän såg på mig med ett stort leende på läpparna samtidigt som vi båda hoppade exalterat på stället. Hennes långa, bruna hår var i en snedfläta, på sig hade hon en somrig klänning som markerade hennes lilla midja. Hon var så vacker. Och brun för den delen. Jag såg ned på min egna, bleka arm och skrattade till åt jämförelsen. 

I know how it feels.

Jess lade armarna i kors över bröstet, hon gav mig en spelad sur min, 
”Du ringde aldrig tillbaka igår.” 
”Jag somnade rätt tidigt” svarade jag samtidigt som vi krokade våra armar. Det kändes skönt att ha min bästis vid min sida igen. Då kändes allt plötsligt så mycket lättare.

I ship it.

Jess skakade på huvudet, 
”Struntsamma! Nu vill jag höra allt om St Mawes!” hennes ord fick det att hugga till i min mage. Men som vanligt hann jag inte ens öppna munnen förrän Jessica fortsatte prata. ”Jobbar den snygga glasskillen kvar nere i hamnen? Var pizzan på Johnson’s lika god i år? Jag lovar att Charlie var helt hyper kvällen då karnevalen höll hus!” 
Jag skrattade åt Jess upprymda röst, hennes glada energi lyckades alltid ändra mitt egna humör till det bättre. Jag lade huvudet på sned då jag såg på henne,
”Vill du att jag ska berätta något eller vill du lurka fram allt genom dina tusentals frågor?” jag log.
Jess skakade på huvudet, 
”Förlåt! Jag är bara så glad att se dig! Kom här” hon sträckte ut armarna och omfamnade mig i en lång kram. Jag såg över axeln på Jason som skrattade åt Jess krampaktiga grepp om mig. Jag himlade med ögonen men jag kunde inte heller låta bli att skratta. 

Mest stela beskrivningen över en återförening på ett långt tag. 

Mina mungipor föll ned då jag trettio minuter senare såg ned på mitt nya schema, till min stora besvikelse skulle jag inte ha mer än två lektioner tillsammans med Jason och bara fyra med Jess. Enligt henne var jag galen som hade valt naturprogrammet.

Jag håller med.

Vilket land utspelar det här sig i? Är det här korrekt för deras skolsystem?

Uuuuuugh, give me a moment.

In years 10 and 11, students choose which subjects they wish to continue to study (although English, Mathematics, Science, Core PE and ICT remain compulsory). Students must choose a Humanities option from a choice of History, Religious Studies or Geography. 

Nej, det är inte korrekt för deras skolsystem enligt deras shitty 'Pedia sida, och i Holmes Chapel Comprehensive School så är skoluniform som gäller, vilket betyder att Ellies val av kläder i förra kapitlet och Jess klänning är bullshit.

Jag höll med henne till en viss del, det blev löjligt mycket plugg ibland vilket resulterade i sena timmar för att hinna klart allt. Men jag hade ingenting emot att plugga, det kändes mer som en hobby än som någonting jag var tvungen att göra. 

...HOW DO YOU DO THAT?

magi

#2perfect4me

När klockan ringde ut för lunchrast öppnade jag mitt skåp, jag stack in huvudet en aning så att ingen kunde se mitt ansikte. Jag tog tio djupa andetag och försökte intala mig själv att jag var duktig som hade klarat mig igenom skoldagen så långt. 
”Hej Els.” 
Jag hoppade till av rösten. Jag vände mig skärrat om men slappnade av då jag möttes av ljust lockigt hår och blåa ögon. ”Värst vad du är hoppig idag” skämtade Jason.

Varför förväntar hon sig att alla ska ge henne uppmärksamhet för att hennes mor dog? Gör folk det? Går de fram till främlingar och börjar ställa frågor om en hemsk händelse som hände dem?

Jag skakade på huvudet för mig själv och försökte andas lugnt. Jag var verkligen alltför hoppig. 
”Äsch” jag ryckte på axlarna. ”Kom så går vi och äter” sade jag sedan, jag tog tag om hans arm för att dra med honom mot cafeterian. Han följde efter med ett leende på läpparna.

Vi slog oss ned vid vårat vanliga bord. Där satt redan våra andra vänner. Det var Katie Grunt vars pappa var bästa vän med min pappa, dock hade jag och hon aldrig kommit varandra lika nära. 

Och sedan slutar meningen? Nu låter det som att det endast var Katie som var era "andra vänner".

Vid hennes sida satt Luna Marsden som hade varit kär i Jason så länge jag kunde minnas.

There are more of them. En armé med människor vi inte fått höra om innan. 

Alla visste om det, förutom Jason då. Jag hade försökt ge honom vinkar om det flera gånger men han ryckte mest på axlarna och sade något i stil med, ”om hon tyckte om mig skulle hon väl ha visat det.” 
Killar. Dom kunde vara så otroligt trögfattade ibland.

Yas everyone is the same. 

Vid bordet satt även Daniel Hem, en av skolans bästa fotbollsspelare. Han var utåtriktad, trevlig och oblyg i allt.

Oblyg i allt? Nytt uttryck för mig.

Jag hade alltid avundat honom för dom karaktärsdragen då jag var mer av den ”snälla-låt-mig-förbli-osedd” typen. Dock var jag inte speciellt feg eller blyg. Jag höll mig bara helst på en lugn nivå.

Det hann gå nästan fem minuter innan Jess kom instormandes i matsalen, hon var illröd i ansiktet då hon slog sig ned på stolen bredvid mig. Jag såg förundrat på henne samtidigt som jag stoppade ännu en sked med soppa i munnen.
”Vet ni vem jag just såg” orden som kom ur Jess mun lät inte som en fråga. Jag kastade en blick runt bordet, det var bara jag och Luna som hade uppmärksamheten riktade mot Jessica vars bröstkorg höjdes och sänktes frenetiskt. 
Med munnen full av soppa gav jag henne en blick som sade, ”nej, vem då?”
”Harry Harold Harriet Styles!” utbrast hon. 
Luna lutade sig lite över bordet, hennes haka föll häpet ned. ”Va? Vart då?” frågade hon.
”Här! I skolan!” pep Jess.

Nähä? Säger du det? Jag som trodde att du tog en promenad till soptippen tidigare.

”Jag trodde han var på ungdomsvård eller något sådant” sade Luna. 

Förklarar hennes undrande åtminstone. 

Jag fortsatte äta min soppa i tystnad. Det här skvallrandet om den där Harry Styles som alla höll på med hade slutat vara intressant för länge sedan.

I TOLD YOU! Efter ett tag slutar saker vara intressanta. INGEN BRYR SIG OM DIG.

Okej, han var farlig.

Visst, if u say so. 

Nå, det var i alla fall vad som sades. Det skvallrades om att han hade slagit ihjäl någon förra året, jag var inte säker på om jag trodde att det fanns någon sanning i det.

Var det någon som rapporterades död under det året? Som hade blivit mördad? Det skulle säkert synas i media. Don't believe teenagers they're stupid.

Om det inte var en oskriven uteliggare vars delar han sedan gömde.

Eller någon som "förtjänade" det. "He maybe killed people, Ellie." "I will change him, mama!"

Visst såg han ut att vara kapabel till det, han var lång och vältränad. Men det gjorde väl inte honom till en mördare, eller?

...yes it does. Alla långa och vältränade personer är mördare. How do you not know this?

Uppenbarligen! Visste inte du det?

Jag gillar hur det står "eller?" som om hon inte är säker. Bless this fic.

Dessutom sades det att allt han sysslade med var att festa, slåss och ligga runt. 

Menar du som typ hälften av alla ungdommar eller?

No, he's HARDCORE. He maybe killed people!!!! Very dangerous and criminal and shit.

”Jag fick höra att han tydligen är tillbaka i skolan” sade Jess. Vid det laget hade alla personer runt bordet riktat sin uppmärksamhet till samtalet. 

Nä säger du det? Det kanske är därför som *gasp* du såg honom i skolan? :D

Daniel sköt fram hakan en aning innan han pratade, 
”Den där idioten kommer inte vara här länge förrän han blir relegerad för gott. Jag fattar inte varför han inte har blivit det för länge sedan.”
”Han kanske försöker börja om, alla förtjänar en andra chans” inflikade Katie med mjuk röst. 
Daniel fnös, ”Knappast. Den killen kan inte förändras, han är inget annat än en liten skit.”

Calm down now. Han kommer förändras för lilla Ellie kommer göra honom till en bättre människa! :D

Jag drog bak armen innan jag för tredje gången placerade knogarna mot käken på killen

Det är inte så man slår till någon men men.

Nu låter det bara som om han *gently caresses* killen.

som hade börjat bråka med mig inne på nattklubben. Tröttheten som jag känt efter att ha gått upp tidigt för att ta mig till skolan samma morgon var som bortblåst. Adrenalinet pumpade i mina ådror då jag spottade killen i ansiktet.
”Jävla fitta penis/kukhuvud” röt han. 

Sorry jag tycker bara att "fitta" låter så himla dumt.

Penis låter kul men för biologiskt.

Han grep tag i min arm med båda sina händer precis innan jag lyckade ge hans käke ännu ett slag. Det gav mig ett perfekt tillfälle att knäa honom mellan benen.

Har du bevittnat ett slagsmål överhuvudtaget?

Slagsmål är snabba och våldsamma och texten borde reflektera det. Nu låter det bara som om Harry förklarar hur han och hans medskådis ska utföra en fightscen.

Han föll ihop på marken, plågsamma ljud kom ur hans strupe. 
Jag böjde mig ned över hans ansikte med ilskan pulserandes genom hela min kropp,
”Om du någonsin öppnar käften mot mig igen så kan jag lova att det är det sista du gör” fräste jag. 

Such badass.

He's literally threatening to kill someone. OUR HERO, EVERYONE.

Jag spottade honom i ansiktet ännu en gång innan jag reste mig upp och gick därifrån. Jag kastade en hastig blick över axeln, killen vred sig i plågor vilket fick mig att flina. Det var inte ens roligt att slåss längre, det var alltför lätt.

Vi kan slåss och jag kommer vinna. U ass. 

Jag drog lite i min skjorta och justerade håret innan jag återvände till entrén. Dörrvakten kände igen mig väl eftersom jag ofta besökte klubben, både under veckodagarna och helgdagarna.

#Badass.

”Godkväll, Styles” sade Steve

STEVE

 Sorry not sorry.

artigt, jag svarade med en lätt nickning då jag passerade honom och den långa kön utanför. Folket som förmodligen stått och köat en längre tid stönade frustrerat då jag släpptes förbi utan att så mycket som bli bedd om legitimation. Jag kastade en mörk blick på dom två killarna som stod längst fram; dom tystnade. Igenkännandet speglades i deras rädda ögon.

This is basically Harry right now:

Jag drog i mig shot efter shot.

Har författaren något koncept av/någonsin druckit alkohol? Om vi jämför bilden med textens context skulle jag säga nej.

Tjejen vars namn jag inte mindes fortsatte klänga på mig. Jag vände huvudet mot henne, 
”Babe,

  *

tror du inte att det är dags för dig att gå hem snart? Du har fått för mycket av det där” sade jag samtidigt som jag menande tog ifrån henne glaset i hennes hand.
Hon lutade sig mot mitt öra, ”du får gärna följa med om du vill.”
Jag mötte hennes hungriga blick och nickade kort. Med händerna placerade på hennes rumpa styrde jag vägen ut från klubben där musiken pumpade högt från högtalarna.

Det måste ha varit ett väldigt awkward sätt att gå på.

Ja vad fan??

När jag slog upp ögonen insåg jag att jag inte var hemma. Jag svor högt för mig själv, jag såg alltid till att inte somna efter att jag hade följt med en tjej hem. Jag ville inte vakna upp med någon jag hade träffat kvällen innan. Det fanns ingen anledning till att göra det, jag ville ändå inte ha någonting med dom att göra dagen efter. Tjejer var till för att knullas, ingenting mer.

Guys can we kill him?

JAG UTMANAR HONOM TILL ATT SLÅSS.

  *

Jag plockade ihop mina kläder som låg utslängda över golvet. Jag hörde henne säga någonting när jag öppnade dörren, jag smällde igen den efter mig utan att så mycket som ge henne en blick. 

Btw om du nu drack så mycket igår, hur är det med bakfyllan? Eller är du för tuff för sånt?

HARDCORE HANGOVER IMMUNITY.

Jag gick den korta vägen till nattklubben där jag hade lämnat min bil. Det var fortfarande mörkt ute, uret på min arm berättade att klockan var lite efter fyra på morgonen. Jag letade upp Leos nummer, han svarade efter endast två signaler. Ett leende spred ut sig över mina läppar då jag hörde hans förslag.

Vadå för förslag?

När jag tagit mig uppför sluttningen till höjden där jag och mina vänner alltid träffades så pustade jag ut. Jag drog fram en cigarett och tände den.
”Haz!” ropade en röst. Jag vände mig om och fick syn på Leo och Lådbils Jeff som kom gåendes i backen. När dom kom upp granskade jag dom en efter en. 
Leo var riktigt mager och hans överdrivet stora byxor gjorde inte saken bättre. Hans blonda hår var spretigt och ofixat. Han hade mörka ringar under ögonen. I handen höll han en joint. Han drog ett djupt bloss och skrattade fram; ”Jag förväntade mig inte att se dig här ikväll”.

Du fick det att låt som att det här mötet var "förslaget" men...va? Vad händer?

”Hörde att du var i plugget idag, det måste väl ha varit kul?” Jeff flinade så brett att jag skymtade lite av hans sneda tänder. Hans korpsvarta hår var skymt under en mössa som fick honom att se mesig ut. Han hade som vanligt sin pappas gamla skor på sig.
”Jag måste tillbaka dit” muttrade jag, jag lutade mig mot en trädstam. Leo sträckte mig jointen, jag drog ett djupt andetag och sög i mig drogen. Känslan var otrolig.

”Du tänker väl inte dra dit på riktigt, eller?” Leo skrattade igen. För honom var skolan någonting helt utanför hans livssyn. Han var till och med värre än mig, han hade inte gått i skolan sedan han var tolv. Nu bodde han hos sin faster eftersom hans familj slängt ut honom då han var fjorton.

Och "socialen" sket i Leo och inte Harold för att...?

För att Leo inte är en huvudkaraktär och inte behöver något att vara upprörd över och gnälla till läsaren om.

Det var någonting jag aldrig hade förstått med honom, hur han kunde behandla sin familj så pass dåligt att dom aldrig mer ville se honom. Jag skulle aldrig kunna lämna min mamma sådär.Aldrig. 

Men du skulle inte lämna henne i så fall...hon skulle slänga ut dig. Du får det att låta som att du stannar för hennes skull, men om hon slänger ut dig så vill hon inte ha dig där vilket betyder att du stannar för din egen skull.

”Jag har inget val” snäste jag irriterat. Dom båda hade gått mig på nerverna den senaste tiden. Det kändes som att vi inte längre var på samma våglängd. Det var så mycket som dom inte förstod. Om mig, min mamma eller livet.

No one understands meeeee.

"Hej jag heter Harold jag är ett stort jävla emo!"

"INGEN FÖRSTÅR MIG ELLER LIIIIIIIVEEEEEET!!!"

 
”Då får du ha det så kul, se till att hälsa Maria att vi är stolta över dig” Leo flinade när jag blängde på honom. Han visste mycket väl att min mamma inte hette Maria.

Varför skulle detta vara förolämpande? Varför. 

”Anne” morrade jag. ”Din lilla fitta vagina.”

Buhu, han vet inte vad min mamma heter!

Att dra upp min mamma var någonting som han visste skulle göra mig förbannad. Han visste att jag aldrig ville prata om henne och han skulle aldrig dragit upp det om det inte vore för att han ville slåss.

Kan du chilla lite med att vara så känslig över din mamma. Btw, din mamma är också en kvinna! Och vad var det dom var bra för exakt nu sa du? 

Han ville se mig bli förbannad, jag visste att det roade honom. Jag tog ett hotfullt steg emot honom med ena handen knuten.

Why are you angry? Han kallade bara din mor för "Maria" istället för Anne...it's not even a mean name like...it's a normal name... I'm confused.

FATTAR INGENTING.

Men precis innan jag slog till honom mötte han min blick och jag sänkte näven. Killen var hög som ett hus, hans ögon var illröda.

Varför? Grät han eller?

Bokis, han är hög. 

...oh

Han förstod inte vad han snackade om. 

Inte jag heller. Fast jag förstår inte det mesta i den här ficen.

Asså tbh, dom beter sig inte höga? Varför kan författaren inte du vet. Göra research om sina droger.

Med blodet hårt pulserandes i kroppen gick jag nedför backen. Jag orkade inte se dom, orkade inte umgås med dom.

Varför är de då dina vänner? 

Höga människor är irriterande som fan, så de uh. Kanske är trevliga nyktra.

*sad noise*