Om han vill sälja den hade han gjort det för länge sedan. Nej, han måste ha den till personligt bruk. Men till vad?

*

"Så länge du aldrig frågar mig eller någon av de andra männen om vad vi ska göra efter nästa landstigning så får du stanna. Men efter det vill jag aldrig mer se dig igen. Att ha prinsessan ombord är en stor risk. Det hoppas jag du vet."

"Det gör jag..." I en bestämd rörelse sträcker jag fram min hand över hans skrivbord. Det är samma hand som han skar mig i. Med andra ord så gör det ont när han fattar tag om den och skakar om den,

Du verkar inte riktigt veta vad "med andra ord" betyder.

men smärtan är på ett sätt en påminnselse om att detta är helt galet.

När han skakat min hand släpper han den till min förvåning inte. Istället drar han av mig handsken och sneglar på tygremsan runt den.

"Hur är det?" frågar han utan att låta ett dugg orolig. Han kanske är duktig på att dölja sina känslor?

Han kanske inte bryr sig om någon brud som bara betyder trubbel? Eller förväntar du dig att alla ska bry sig om dig, Caitlin?
Hon är ju en prinsessa så det skulle inte vara konstigt om hon förväntar sig det, fast å andra sidan ska hon vara en "otraditionell" prinsessa som inte bryr sig om kungligheter and shit.

"Bara bra." Jag rycker åt mig handen som om han bränt mig. Att röra vid honom är det sista jag vill just nu. Han litar på mig, men jag litar inte på honom.

Fast ... det gör du. Du är ändå på hans skepp, och du litar på att han och hans besättning inte kommer att döda eller våldta dig. Show, don't tell, asshole.

"Besättningen ska jobba till gryningen." säger han och börjar gå bort från bordet för att ge mig handsken. "Du kan få sova till dess. När de går och lägger sig kan jag visa runt dig uppe på däck. Men nu måste du sova, och jag vill ha några timmar ifred."

Han går raskt fram till dörren och öppnar den. Jag förväntar mig att Ryan ska stå där, men han är borta. När jag väl kommer med kaptenen leder han mig till en av de närmre dörrarna och vi kliver in i ett rum fyllt av madrasser och sängkojor. Trots att det inte är någon här inne nu, stinker det sprit och svett efter att ett flertal män levt härinne varje gång de gått och lagt sig. Jag tror jag aldrig upplevt en värre stank.

"Du kan sova på golvet." säger han utan att så mycket som kasta en blick till mig. "Och de regler som gäller är att detta är det enda rum du får vara i. Mitt är absolut förbjudet. Du får aldrig gå in där igen, okej? Och lastrummet, dörren mitt emot denna hytt, är det bäst att hålla sig borta ifrån. Man kan lätt göra sig illa där nere."

"I dörren bredvid din hytt då?" frågar jag. "Får jag inte gå in dit?"

"Nej! Det är absolut förbjudet. Det finns inte någon från min besättning som får öppna den dörren. Är det förstått?"

"Um...okej. Ditt skepp dina regler." Jag ser inte heller på honom. Varför har han helt plötsligt blivit så kall mot mig?

För att du är en oönskad främling på hans skepp, plus en kvinna? Varför är du så jävla dum?
But Lady Critic, she's spechul. :D

"Jag väcker dig i gryningen. Se till att sova ut. Och... eum... välkommen ombord." Därefter smäller han igen dörren rakt i ansiktet på mig.

***

Kaptenen väcker mig inte.

DUN DUN DUUUUUUN
*gasp*

Istället vaknar jag med ett illamående så stort att kräkreflexerna hotar. Skeppet gungar fram och tillbaka. Något säger mig att vi är på öppet vatten. Genast sätter jag en hand mot munnen och försöker andas genom näsan. Min syn är alldeles suddig av trötthet. Huvudet dunkar och det tar lång tid innan jag förstår vad jag gjort.

Åh, herregud.

Är det nu vi får veta att du var full dagen innan och det var därför som de betedde dig som en gigantisk idiot? Fast då måste du ha varit full hela berättelsen...so probably not.

Jag har lämnat allt. Min familj, min vän, det jag känner till på grund av ett giftemål. Benen känns svaga när jag reser mig upp i hytten som också gungar vilt. Plötsligt öppnas dörren och ett tjugotal män rusar in i rummet. De skrattar, tjoar och skämtar med varandra. Men så får de syn på mig, den enda kvinnan ombord på hela skeppet och de blir alldeles tysta.

...Varför slängde han in henne i ett rum där han visste att hela hans manliga besättning skulle sova senare? Det är logiskt att en pirat skulle göra det, men det är meningen att vi ska tycka om honom och vilja att de två blir tillsammans. 

Huvan har jag använt som kudde och därför har jag endast korsetten och klänningen på mig. Herregud. Detta gör inte direkt så illamåendet försvinner. Allt jag känner är slem i munnen och än en gång sätter jag handen för munnen.

"Ursäkta..." utbrister jag innan jag springer förbi folkmängden och ut till korridoren.

Okej...så de lät henne vara? 

Jag krockar in i någon men ser inte ens efter vem innan jag sprungit upp för trappen och öppnat luckan som leder upp på däck.

När jag tagit mig upp på golvet blir jag alldeles kall. Det blåser så kraftigt att det sliter och drar i håret. Klumpigt värre snubblar jag fram till relingen för att därefter stirra ner i vattnet. Än en gång gungar fartyget till och den beska smaken i min mun blir värre.

"Kom igen, Caitlin." säger jag till mig själv. "Fokusera! Du är bara inte van, det allt. Fokus..." Jag låter blicken glida över det blå vattnet över mig och därefter lite längre upp.

Och det är som om någon ger mig en käftsmäll.

Utsikten tar andan ur mig. Ärligt talat vet jag inte riktigt vad jag förväntade mig. Kanske att det skulle finnas lita klabbar här och där. Eller små öar. Kanske bara klippor som sticker upp ur havet. Men här finns ingenting. Åh, gud. Jag lyckas ta mig till andra sidan skeppet och det är samma utsikt där med.

Vi är mitt ute i ingenstans.

Himlen är brandgul och solen är precis på väg upp. Havet glittrar i skenet och om jag inte mådde så himla illa skulle jag nog tyckt att allting här är underbart. Jag är närmre horisonten än någonsin tidigare.

#deep
Man kan inte komma närmre horisonten. Det här är inte djupt, bara ologiskt och korkat.

Points for intent, not outcome ;D

Ärligt talat sjunker illamåendet för var minut som går när jag står upp i den friska luften. Himlen är vacker och högt däruppe flyger några fåglar förbi som gastar åt mig. Vad de försöker säga har jag ingen aning om.

NÄ SÄGER DU DET?! VAD KONSTIGT!!!
Jag tror seriöst att hon har något fel. 

Kanske att jag äntligen är på väg bort från ett fängelse jag levt igenom hela mitt liv.

Eller så är du ett jävla weirdo för att du inte bara blir förvånad när du inte försår dig på fåglar, men även att du tror att de bryr sig om dig och försöker kommunicera med dig.

"Tycker du om utsikten?"

Jag snor runt och är nära att falla över bord när jag får syn på kapten som står bakom rodret däruppe.

Fan, så nära.

Som väntat har han på sig en vit skjorta. Jag tror till och med att det är samma som igår, för den är lika genomskinlig. Runt sina slanka höfter har han ett svärd fastspänt, vilket påminner om att han faktiskt är en kriminell. En bandit. En sjörövare. Någon man ska akta sig för.

Ja för vakter och riddare har inte svärd, antar jag?
Hade inte vissa bönder svärd också? Eller fanns det "svärdlagar" på den tiden.

"Du väckte mig inte!" säger jag och beger mig upp för trappen för att komma till honom.

"Förlåt, men någon är tvungen att styra det här skeppet medan de andra är och sover. Men om vinden byter riktning är det du som får klättra upp i masten."

Jag tittar på det höga seglet och gör en grimas. "Det är väldigt högt..."

"Är du rädd?" frågar han och flinar.

"Aldrig."

SÅ JÄVLA COOL DU ÄR ASSÅ

Till skillnad från igår kväll är miljön vi står u upplyst och jag kan se tatueringarna genom skjortan. Den här gången är det inte bara rosen jag ser, utan någon tatuering på hans axel. Och under bröstkorgen. Och precis vid höftbenet.

Tyvärr ser jag knappt vad de föreställer. Synd. En stor del av mig önskar jag gjorde det.

"Hur har du sovit?" Han växlar blick mellan mig och havet framför honom. Jag rycker på axlarna.

"Inte särskilt bra. Ärligt talat är jag nog sjösjuk."

"Det går över. Men om du ska kräkas så gör det inte på mig."

Jag rynkar ögonbrynen. "Jag kanske gör det på dig om du inte är trevligare!"

"Vad ska jag göra? Kyssa dina fötter? Jag är ledsen, ers nåd, men vi är faktiskt inte i slottet längre. Du är min jämnlike och jag behandlar dig som jag behandlar alla andra jag möter."

För det är ju realistiskt och inte alls tvingat! Ja, jag fattar att det är fantasy, men när man skapar ett land där sexism är vanligt och accepterat, som författaren har, så är det bara oärligt och äckligt att Caitlin är för cool och speciell för att bli utsatt för den och att alla manliga karaktärer som ska föreställa "goda" alltid behandlar Caitlin som en jämlike även om de växte upp i en värld där det är extremt osannolikt att de skulle göra det.

Var konsekvent med de regler du skapar!

"Jämnlike..." Jag smakar på ordet ett tag och kommer på mig själv att tycka om det.

Ugh, kan du bara lägga av?

"Vad heter du?"

"Har jag inte sagt att du ska lista ut det?"

"Jo, men vad ska jag kalla dig för innan jag vet namnet? Kapten?"

"Alla andra kallar mig det."

"Du kan ge mig en ledtråd."

"Nepp."

"Varför inte? Jag tycker faktiskt-"

"Akta!"

Försent.

Jag har redan blivit dränkt av vattnet som stänkt upp på mig från fartygets ena sida. Det är precis som att dyka ner i ett iskallt bad.

Nämen lite knasknas. Va trevligt.

Jag kan inte heller hjälpa tjutet som lämnar min mun och varenda muskel som spänner sig. "Gud!" utbrister jag. "Vafan!"

"Jag älskar när du svär, Cat." Han styr rodret åt vänster.

Jag känner mig alldeles frusen av endast lite stänk från vattnet. Min klänning blev alldeles blöt, samt min bara hud.

... Och jag som antog att din hud klarade sig undan och förblev torr. Bra att du sa det, annars hade jag aldrig kunnat lista ut att vatten gör en blöt.

Kaptenen skrattar och för första gången lägger jag märke till två skrattgropar som sitter precis under ärret han har på kinden.

Ni minns det där ärret va? Det där pyttelilla centimeters-ärret?
Vafan fick han det ens ifrån om det är så litet? Petade någon på honom med en kniv?

Han måste vara skadad och djup, men han får ju inte vara missbildad och ful ;D

"Detta är bara början." säger han roat. "Vänta bara tills de blåsigare dagarna. Du kommer knappt kunna vara uppe på däck."

"Akta så jag inte puttar ner dig i vattnet så får du se hur kallt det är!"

"Äh! Du fick bara lite vattenstänk på dig."

Jag lipar åt honom.

*

Och då slår det mig ännu en gång vem det är jag lämnat där hemma.

"Keaton..."

Det är inte meningen att viska hans namn, men jag saknar honom så mycket.

Du har inte sett honom på en dag.
I still don't understand why he couldn't come with you.

Han har alltid funnits nära mig och när jag en har känt mig ledsen har han gjort mig pigg och glad. Han hjälpte till att ta bort mina bekymmer och nu är det inte ens säkert att jag kommer få se honom igen.

"Vem är det?" frågar kapten som tydligen hört vad jag sa.

"Ingen..."

Jag har ingen lust att prata om minnen med en total främling. Helst av allt bör jag vara under däck, men där finns massor av otäcka män som jag inte har någon lust att lära känna, så jag är hellre här uppe.

"Oftast när någon säger så menar de att personen är väldigt speciell." han ser mot mig. "Var han någon du älskade? Och när du skulle gifta dig med någon annan lämnade du hellre dem båda än att skapa ett liv med prinsen."

Detta får mig att skratta. "Nej! Keaton är min barndomsvän. Och i för sig älskar jag honom, men inte på det sättet. Det är bara det att han påminner mycket om dig. Eller, egentligen inte... Jag saknar honom. Det är allt."

Nej, Keaton är sarkastisk och alltid glad.

Mannen bredvid mig är ett mysterium. Han är kall och undvikande och han vill inte ens berätta sitt namn.

Han heter Aaron. Woops, spoilers. Låter verkligen som ett namn som en sjörövarkapten skulle ha, eller hur? Inte alls som en stereotypisk nörd med glasögon och tandställning, nej nej! Seriöst, själv hade jag hoppats att det var Adrian.

"Hade du någon älskare?" frågar han samtidigt som jag studerar honom. Han kan inte vara mycket äldre än tjugo. Hur kommer det sig att en så ung man är kapten på ett sånt praktfullt men samtidigt så hotfullt skepp?

Såhär: Författaren ville ha en cool och farlig sjörövarkapten, men han måste också vara snygg och inte för gammal för Caitlin att ligga med. Så kommer det sig, logic be damned.

"Nej." säger jag och känner att jag rodnar. "Det vore oanständigt om prinsessan gått till sängs med någon innan hennes giftemål..."

Fan. Jag berättade precis att jag är oskuld.

Och det här är en big deal för att ...? Författare, du vet att kvinnor som hade oskulden "i behåll" (som om man förlorar något när man knullar för första gången, men det är en annan diskussion) var ansedda som "rena" va? Den här skammen över sin "oskuld" är en modern grej. Hade du faktiskt varit mer konsekvent så hade Caitlin tvärtom stolt sagt att hon väntar på den rätte eller något och att ingen man är bra nog åt henne, eller att Gud inte har sänt hennes själsfrände till henne än. Det finns en miljon olika anledningar till varför det här inte skulle vara något som Caitlin skulle skämmas över. Ännu en gång: håll dig till moderna berättelser, för du klarar inte av det här, inte ens när du skapar en egen värld. Och sluta med alla moderna svordomar.

Varför inte berätta mina mörkaste fantasier när jag ändå håller på?

Men han varken flinar eller tar illa vid sig.

"Du är oskuld? HUR VÅGAR DU FÖROLÄMPA MIG!"

Han nickar istället och stirrar ut över havet. "A." säger han plötsligt och jag vänder mig förvirrad mot honom.

"Ursäkta?"

"A. Det är första bokstaven i mitt namn. Du ville ju ha en ledtråd." När han ler får jag syn på skrattgroparna på den högra sidan igen. "Du har tio försök på dig. Om du inte listat ut mitt namn då får du aldrig reda på det. Åh, och tro inte att du kan fråga någon av besättningen. Ingen vet vad jag heter... Jo, en. Men han kommer aldrig berätta det. Nå? Vad säger du? Tror du att du kan lista det?"

Ett vad.

Nej, det är mer en utmaning, faktiskt.

Jag tycker om utmaningar

Varför sa du att det var ett vad, då?

och jag deltar i dem så fort jag får chansen. Keaton och jag brukade alltid slå vad och tävla om vad som helst. Och jag satsade alltid på att vinna, även fast jag inte alltid gjorde det.

"Vänta du bara. Jag kommer lista ut det snabbare än du anar."

Och det är början på mitt äventyr. Men ännu vet jag inte vad om kommer drabba mig och mitt fortfarande gråa liv.

Allt kommer att gå skitbra, för gud förbjude att något dåligt händer dig eller författarens favoritkaraktärer.
Jag hoppas hon ramlar av skeppet.