Okej såhär kommer vi göra. Jag (Bokis) kommer kommentera i den här färgen och Lady Critic kommer använda den här. Spöket kommer använda den här. Den vanliga texten är själva fanficen, och alla gifs och bilder är våra om vi inte säger annorlunda.

 Well det är inte mer komplicerat än så. So let's get started!

Mörkret hade sedan länge lagt sig över gatorna och snön låg som ett tjock täcke över den isiga marken. Himlens stjärnor, lyste starkt, densamma med månen.

Kommatecknet, ska inte, sitta där.

*Detsamma.

Jag tog ett sista bloss av cigaretten i min hand innan jag slängde den i snön, där lågan snabbt dog ut. December månad, samma plats, samma veckodag. Här hände allt. Jag minns situationen som igår. Hur den stora lastbilen i all fart glidit över isen mot mor- och fars bil, som stod vid trottoaren i väntan på mig och Lucas, som hade gnällt hela kvällen efter en påse godis till julfirandet.

Som var som var som var som var som var.

Nu låter det bara som om det var trottoaren som hade gnällt efter en påse godis.

Våran vilja hade gått igenom tillslut, men detsamma gjorde oturen.

Hade oturen gått igenom? Gnällde oturen efter att få mörda era föräldrar?

”Vad tänker du på Scar?

That is the dumbest name and it makes me think of this

Jag vill redan gråta. 

frågade min sextonåriga broder som satt bredvid mig på den låga stenmuren vid kyrkogården. Hans varma andedräkt bildade en liten rökmoln i den kalla luften.

*Ett litet rökmoln.

Den halvrökta cigarretten förde han mot sin mun och tog ett bloss innan han blåste ut allt.

Yeah that's usually what you do with a cigarette.

This phrasing is so fucking awkward. Vi vet hur man röker, du behöver inte beskriva varenda meningslösa rörelse för att vara mer "djup".

Hans mörkbruna hår låg rufsigt på huvudet och hans grågröna ögon, som tittade på mig, lyste i skenet av gatlyktan. ”Undergången.” mumlar jag fram.

#dark

Am I supposed to take this seriously? Because I just laughed out loud when I read this.

Vi hade växt till oss och lärt oss att inte visa känslor, men både han och jag visste att vi kommer bryta ihop om vi ens nämner orden ’’mor’’ och ’’far.’’

Varför har ni lärt er att inte visa känslor?
Precis det jag tänkte fråga. Måste man helt plötsligt lära sig att inte visa känslor bara för att föräldrarna dog?

Eller ska dom bara föreställa "coola" och "känslolösa" för känslor är för pussies?

Ett enda ord räckte för att beskriva det hela, och ’’undergången’’ var precis det ordet.

Ja, vi kan anta att du tycker att ordet är passande, annars hade du väl inte använt det?

Varför `` istället för ". 

Våra världar hade gått under, när deras död bekräftats. Vi hade inte haft någon släktning som ville ta hand om oss, så socialen fick den uppgiften. Lika snabbt som vi sattes på barnhem, rymde vi därifrån. De jagades oss tills vi var femton år men nu när båda är äldre så gav dom upp och vi fick ta hand om oss själva, vilket har gått sådär.

Vi började röka, dricka och festa.

För det har två föräldralösa tonåringar på rymmen råd med, antar jag. Eller är det här en fanfic där saker bara händer och folk har "kontakter" och att vara kriminell betyder att röka och festa mycket och ibland slå någon i ansiktet?

Ett tag var jag tvungen att vara prostituerad för att få pengar, dock inget jag är stolt över men det fick oss att överleva.

Yes that's exactly how you build a sentence. Nothing wrong here. Every word is used correctly.

Han nickade och vände huvudet mot den ödebelagda gatan. Min blick följde hans och jag studerade dom stora snöflingorna som börjat falla, utan att jag märkt det. Hur skulle det varit om mor och far fortfarande levde? Skulle vi leva lyckligt som alla andra familjer som förmodligen satt i sina hus och firade julafton vid denna tidpunkt? Utan några bekymmer om vad framtiden har att ge.

Även om man har en familj så oroar man sig för framtiden. Jag har ett rätt så stadigt liv men det betyder inte att jag är utan bekymmer. It's not Hakuna Matata.

"We are such sadness and look at those horrible people having fun and not realizing how horrible and awful life is!! Feel sorry for meee ... feeel sorry for meeeee ..."

Jag skakade av mig tankarna och tog upp den iskalla, nästan uppdruckna ölburken och förde den mot munnen för att ta den sista klunken. ”Vad säger du? Ska vi ta och hitta någon plats att sova på?” frågar jag och reser mig upp från den kalla stenmuren.

Vet författaren hur dyrt det är med tobak och alkohol? Hur har dom råd? 

Plötsligt skriver hen i nutid. Great. This is how you do it.

Vem fan sitter på en stenmur på vintern? Vill du dö eller?

Frågorna är många.

Min fötter kändes som två levande isbitar, men det förvånade mig inte.

Två levande isbitar...ok...

c:

Ett par tunna strumpor och låga Converse när det är minus tjugo grader räcker inte, men jag har inget val. Dom tvåhundra kronorna vi snott från någon random snubbe, räckte bara till två små smörgåsar, ölburkar och cigarettpaket.

Omg we have money now. Let's buy beer and cigarettes! THAT'S GENIUS!

Jag har svårt att tycka synd om folk som ska föreställa fattiga men slösar sina pengar på alkohol och cigaretter. Om ni nu nästan svälter, är det inte viktigare med normal mat istället för skit som tar slut fort och gör det bara värre för er? Nej? Kk.

Ett cigg pack är runt 50 kronor och en äcklig folköl runt 10. En liten macka kan variera, men vi säger att det är 20:- per macka. Det är 40:- mat, och 160:- på cigg och öl. Bra ekonomi där. Också vem köpter ut åt dom? 

Samma visa varje dag. Jag himlade med ögonen innan jag satte fokus på Lucas som ännu inte svarat, men han var inte kvar på samma plats. Min panna rynkade sig

Sluta använda passiv ton. Nu låter det som att din panna har en egen vilja. "Jag rynkade pannan." Är det så svårt? ÄR DET?!

och jag vände bak huvudet mot gänget på fem killar som var kanske trettio meter ifrån mig. Deras skratt och höga röster fyllde den behagliga tystnaden som funnits där för någon minut sedan. Snabbt drogs mina tankar mot Lucas igen. Vart är han? Min blick vändes mot den mörka gatan. Jag rynkade ännu en gång på pannan när jag såg en gestalt stå vid affären där jag och Lucas tjatat om att få köpa godis för fem år sen vid olyckan.

Jaha, det där var lämpligt för dramatikens skull. OMG hon är på samma plats som förut, något symboliskt kommer att hända!

Hur fucking möjligt var det att jag såg någon som stod femtio meter ifrån mig, utan någon gatlyckta?

Uhm...ok...

Hen är självmedveten om den bristande logiken. 

Jag menar, killarna som befann sig trettio meter ifrån mig, såg jag med svårighet och de stod under en gatlykta..

Lär dig hur man använder kommatecken. Please! And, I'm really confused. What does this sentence mean?

Bro, I have no fucking clue.

Arean kring personen var inte mörkt utan snarare ljus som om en lampa var tänd precis vid personens kropp.

Ska det här vara en intensiv scen? För det där var den dummaste liknelsen och den förstörde den lilla stämningen som scenen hade.

Mina steg började röra sig framåt utan att jag begärt om det.

Ja, för man måste ju fråga sina fötter om tillstånd innan man går någonstans. Skicka ett brev med önskemål om att röra sig framåt.

Jag försökte stanna men det gick inte. Vad händer? ”Gå bara framåt så kommer allt gå bra.” viskade en mörk röst vid min öra med en varm andedräkt, och jag vände mig förskräckt bakåt men ingen stod där. Jag spärrade upp ögonen när jag kände hur en hand tog tag i min arm framifrån. Mitt ansikte var fortfarande bakåtvänd och jag hade inga planer på att vända den framåt.

..bra sverige.

Låt oss glömma fanfattarens bra sverige en stund och undra: Så hon vände på huvudet, men nu när något dramatiskt händer så kan hon inte vända det tillbaka? Varför inte? Kan hon inte se ur ögonvrån?

Jag antar att det är för att fanfattaren är för lat för att beskriva vad som händer, så hon tvingar karaktären att titta bort.

Min kropp började skaka av rädsla men samtidigt av en smärta som tidigare inte befunnit sig där. Mitt huvud vändes med ett ryck framåt, precis som om någon tvingade mig, och jag mötte ett par glödande ögon som stirrade in i mina. Om jag skakade förut var det ingenting mot vad jag gjorde nu.

 *

Smärtan började sprida sig i mina armar och jag öppnade munnen för att låta ut ett skrik,

*för att skrika

men inte ett ord kom ut. Världen runt mig började snurra och det enda jag såg var tre par glödande ansiktet

Vänta ... tre par glödande ansikten? Sex personer stirrade ner på henne, med andra ord?

som stirrade rakt in i mina

Sex glödande ansikten stirrade rakt ner i dina sex glödande ansikten???

Ja alla har väl sex glödande ansikten?

innan jag slocknade och föll ihop i den kalla snön. - Hur lång tid har passerat? Hur många dagar, veckor… år?

Jag är så förvirrad just nu. Ska det här föreställa spännande eller vad? 

Plötsligt har tid passerat...man brukar byta rad när det händer.

Den eldhetta smärtan var fortfarande kvar i mina armar och varken ökade eller minskade.

Du behöver inte berätta att den inte ökade eller minskade. Vi hade inte antagit det.

Mina armar kändes som två levande eldlågor.

Vad är det med dig och att använda icke levande saker och kalla dem levande när du talar om kroppsdelar?

Vart befann jag mig och vart var Lucas? Paniken steg för varje sekund som tickade iväg. Förgäves försökte jag röra på min stela kropp men inget funkade. ”Det blir svårare för varje sekund att få reda på hennes tankar. Sakta men säkert bleknar dom bort ifrån mig.” hördes en okänd röst långt bort. Vadå få reda på mina tankar? Vem är personen? ”Hon är förvirrad och orolig.” fortsatte rösten. Det menar du inte, tänkte jag sarkastiskt. ”Det betyder bara att hon är på rätt väg att bli en fighter.” började en annan röst prata och frågorna blev dubbelt så många i min hjärna.

Fighter...

Vadå fighter? Vem är personerna som befinner sig i samma rum som mig? Jag spände armarna och försökte lyfta dom men något hårt höll mig på plats. ”Det är bättre om vi går ut så hon får gå igenom detta själv.”

Visst, lämna en skräckslagen, fastbunden person som ni överfallit ensam medan hon går igenom en hemsk förvandling! Det låter som en fantastisk idé!

började den första rösten prata. Nej! Lämna mig inte! ”Eller inte…” Hur långt bort rösten än var, så kunde jag höra munterheten. Jag pustade ut och försökte glömma bort mina brännande armar, som vid den här laget kändes dom som två högar aska.

Du inser att aska är det som är kvar när något har brunnit upp? Att den inte behöver vara varm alls? Jag kan förstå hur det känns att ha flammor till armar, tror jag, men aska? Nope.

Min kropp skrek efter en liten rörelse men jag kunde inte göra någonting. Precis när jag tänkte ge upp och försöka försvinna in i mörkret började smärtan i mina armar röra sig, och lättnaden som jag kände var obeskrivlig.

Smärtan började röra på sig?

Ingen aning.

Äntligen skulle jag slippa denna hemska värld, men tanken suddades bort lika snabbt som smärtan ökade. Den började dra ut sig mot mina axlar och över bröstkorgen vidare till mina ben. ”Det är nära nu.” viskade den första rösten och jag hörde hur den andra personen pustade ut. Hela min kropp var en låga och jag skulle göra vadsomhelst för att släcka den. ”Det är bara någon minut kvar.” Menar dom att jag kommer slippa denna smärta som hade omslutit hela min kropp och satt den på brand?

Satt den på brand. Det här låter lite som Bellas förvandling till vampyr i Breaking Dawn.

Men så enkelt kom jag inte undan, utan smärtan blev bara värre och började dra sig tillbaka till mina armar. Varje cell i min kropp var fylld av eld ”Shadow.” viskade den andra personen och jag hörde det hur tydligt som helst, till skillnad från allt annat de sagt hittills.

Shadow?

Ordet kändes så bekant. Men något annat jag reagerade också på, var att jag glömde bort smärtan för någon minut. ”Hon reagerade på det.” mumlar tankeläsaren, som jag nu tänkte kalla den första personen. Mina fingertoppar kändes som kol

Stop with the failed burning metaphors!

vid detta tillfälle och tankeläsaren fångade även den tanken. ”Kraften kommer vara i hennes fingertoppar.”

Fan vad pinsamt det skulle vara om kraften var i hennes skinkor. Eller typ armbågar. Örsnibbar?

This fic would be way better if she could fart fire.

VARFÖR BLEV HON INTE SOM EN DRAKE.

mumlade han fram och just vid den tidpunkten, den sekunden försvann allt smärta och jag spärrade upp ögonen och möttes av den starka lampan som var rakt över mig. ”Välkommen Scarlett.”

Welcome to hell.

Ugh.

Same.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Last time: "Nämen är det inte bh-tjejen!" ...Är han seriös. "Nämen! Är det inte sunshine!" Den lilla pojken trycker sig om möjligt ännu närmare Ashtons ben, och Dorothy härmar rörelsen, fast mot mitt ben. Det här kommer att bli en lång kväll. ...

Last time:   Ashlong. Pffft.   Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag...

Last time: Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.   För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.   "Okej. Men ett till upptå...

We have returned, at last! Sorry for the wait.----------------------------------------------------------------------------   "Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor P...

Last time: När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker... När jag märker att mannen inte kän...