Jag stoppade ned fötterna i det kalla vattnet och kämpade emot lusten att ta upp dom igen.

Why?

Om jag bara stod ut med kylan i några minuter så skulle den få mina fötter att vänja sig vid den låga vattentemperaturen, kanske skulle dom till och med tappa känseln.

How is that a good thing?

Vännen mår du bra?

Enda sedan jag var liten hade jag gillat att tävla, både mot mig själv och mot andra.

That's fucking stupid.

Så att få köldskador är en tävling?

Har du aldrig tävlat i köldskador, Spöket? Its' really cool.

Till och med om en sådan enkel sak som att kunna hålla kvar fötterna i iskallt vatten. Jag grimaserade plågat för mig själv medan jag blickade ut mot vattnet och iakttog två svalor som glatt flög runt. Vågornas svaga skvalpande fick mig att slappna av. 
Det här var min favorit sak att göra;

Att få köldskador?

Coolt.

gå upp tidigt och få sitta här ensam. Att bara få njuta av ingenting, av det fina med naturen. Det var en väldigt vacker utsikt härifrån min brygga.

Beskriv utsikten?

Min och min kunde jag förstås inte kalla den,

Nej? Ok. Glöm att jag frågade.

den tillhörde egentligen alla som bodde i området. Men på sätt och vis var den min, ingen annan kom dit så tidigt på morgonen som jag. Just för stunden var den faktiskt min. 
Jag gillade att sitta där vid sjön, jag fick vara ifred med mina tankar när jag som mest behövde det.

En plötslig harkling fick mig att hoppa till. Jag vände mig snabbt om men andades ut då jag genast kände igen den långa gestalten.
”Oj förlåt, skrämde jag dig?” frågade pappa försiktigt. Hans skarpa ansikte hade en djup rynka mellan ögonbrynen och han kisade mot mig för att kunna se genom solstrålarna som lös honom rakt i ögonen.

Yawn. 

”Ja, lite” svarade jag stelt och vände huvudet ut mot vattnet igen.
”Kan jag sätta mig här?” frågade han med samma försiktiga tonfall. Jag svarade inte utan makade bara lite på mig. Medan han satte sig ner höll jag bestämt kvar blicken framåt. Jag kände hans blick i ögonvrån, efter en minuts tystnad suckade han lågt för sig själv.
”Du… Jag vet att det känns trist att gå tillbaka till skolan igen” sa han och tystnade. Jag rörde inte en min. ”Men du kan inte fortsätta trycka bort alla runt omkring dig, det fungerar inte” sade han med låg röst.

Omg ännu en emo karaktär.

Uuuuugh.

Jag frös till då jag förstod vad han pratade om.

Syftas det på rös?

Han pratade om min mamma. Min underbara, livfulla och godhjärtade mamma. Min mamma som jag aldrig mer skulle få träffa. Min mamma som för bara tre månader sedan förlorade kampen mot cancer. Luften sögs ur mina lungor då smärtan gjorde sig till känna igen.

It's not a proper angst-fic if it doesn't have cancer and a dead mother.

This fic should be called "Feel sorry for me" instead.

Jag skakade på huvudet innan jag reste mig upp och gick iväg med bestämda steg. Bryggan gungade lätt och skapade svaga vågmönster i vattnet.

Inte vågor, utan vågmönster. THE DIFFERENCE IF VERY IMPORTANT.

Sanden letade sig in mellan tårna direkt mina fötter nådde den kalla stranden och när jag kom fram till min röda cykel som stod parkerad under det stora trädet vid buskaget så stoppade jag ned fötterna i mina ballerinaskor.

Hennes fötter måste vara äcklig sandiga eftersom hon gick med blöta fötter i sanden. Eller? Bryr hon sig inte? Torkade fötterna på något mysteriskt vis?

   *

Jag hoppade upp på cykeln men stannade med ena foten i marken och stod stilla i några sekunder.
”Jag tänker ändå inte åka” snäste jag över axeln innan jag började trampa med full kraft. Pappa ropade någonting efter mig, men jag var redan för långt ned i backen för att kunna urskilja orden.
 
Två timmar senare satt vi - trots mina protester - i vår svarta familjebil på väg mot Holmes Chapel.

HA.

En tävling som hon förlorade.

Loseeeer.

Men innerst inne hade jag hela tiden vetat att det inte skulle ge mycket till att tjata. Tysta tårar strök ned för mina kinder då jag med huvudet lutat mot fönstret såg landskapet svindla förbi. Jag ville inte tillbaka till Holmes Chapel.

:'( 

:'(

:'(

Det var en plats som jag visste skulle påminna mig om allting igen. Jag ville inte påminnas om att jag inte längre hade mamma där. Dessutom såg jag inte alls fram emot att komma tillbaka till skolan. Alla där visste vad som hade hänt. Vem skulle vilja prata med freaket som hade förlorat sin mamma?

Hennes mamma har dött! ... VILKET FREAK AMIRITE. ????

Och Harold var också kallad för ett freak, de är som gjorda för varandra <33333

Förmodligen skulle dom vara livrädda för att råka säga någonting fel, vilket skulle resultera i att dom undvek mig istället.

Tiden kröp fram och det blev snabbt långtråkigt då jag inte tänkt på att ta med mig någon tidning eller ens musik. Jag försökte sova en stund men det var förgäves då Charlie konstant petade mig på armen för att få min uppmärksamhet. Jag gav min lillebror på åtta år irriterade blickar innan jag slutligen gav med mig och spelade spel med honom.

Random lillebror som vi inte vetat om innan. 

[Författarens bild] 

Solen hade nästan gått ned då vi svängde in på vår gata. Det stora, vita huset tornade upp sig framför mina ögon. Det här var mitt hem. Platsen som jag alltid kände mig lättad att komma hem till annars. Men jag hade aldrig känt mig mer bortkommen. Smärtan i bröstet kom tillbaka då jag mindes hur mamma brukade stå på verandan och vinka då jag kom hem från skolan. Eller hur hon brukade stå böjd i trädgården och rensa rabatterna. Min blick gled mot den stora rosenbusken som alltid brukade se perfekt ut. Nu hängde den mest och ogräset växte i tovor längs marken.

SYMBOLIS-UM!!!

”Ellie, hjälper du mig bära in sakerna? Jag måste åka och handla, annars får vi ingen middag” bad pappa från framsätet. Jag drog en hand under ögonen då en dum tår letat sig ur ögonvrån pågrund av minnena som platsen medförde, sedan nickade jag vänligt mot min far.

:'(

Jag skakade om min bror i ett försök att väcka honom, när han slog upp ögonen såg han förvirrad ut vilket fick mig att le. ”Vi är hemma” berättade jag. 
Charlies ögon spärrades upp och han flög upp från sätet. ”Xbox!” tjöt han innan han försvann med snabba steg mot verandan. "MIN MAMMA ÄR DÖD HAHAHA XBOX!!"

Det är inte såhär åttaåringar fungerar, jag är ledsen. 

Why is it always xbox? What's worng with Playstation or Wii? Oh yeah I forgot, Xbox is more manly and hardcore. (Xbox is nice tho don't take me wrong).

PC MASTER RACE!

YOU WANNA FIGHT? I'LL FIGHT YOU, YOU PC-SCUM!

FIGHT ME WITH WHAT? UR INFERIOR GRAPHICS AND INABILITY TO USE MODS?! COME AT ME!

Ni är åttaåringar. 

 SHUT UP SPÖKET YOU DON'T UNDERSTAND!

Jag gick skrattandes efter honom men stannade upp då pappa lade en hand på min arm. ”Tack Els.”

Familjärt smeknamn! Obligatoriskt för alla pappor! 

Jag besvarade leendet och gav honom en kort nickning. Pappa hade gjort sitt bästa i att bygga upp vår relation efter att mamma gick bort. Jag hade alltid stått närmast min mor när jag var yngre och jag förstod att det måste vara jobbigt för honom då han helt plötsligt var ensam förälder. Det sista han behövde var en tjurig tonåring som vägrade hjälpa till. 

Charlie hoppade otåligt på stället då jag vred om nycklarna, jag rufsade om hans blonda hår en aning innan vi klev in. Huset kändes övergivet och tomt. Det luktade instängt; ingen hade varit där på hela sommaren. Jag sparkade av mig mina converse innan jag med en hand längs väggen gick uppför trappan och in i mitt rum. Jag slog mig ned på min dubbelsäng och såg mig runt. Det hade alltid fascinerat mig hur saker kunde sparas, som bilder i ett fotoalbum. Det såg ut som att rummet endast stått tomt i ett par timmar. Mina favoritjeans låg slängda över skrivbordsstolen,

Varför lämnade du dina favorit jeans.

Now that's the real question, right here.

min nagellackssamling låg utspridd över golvet sedan jag desperat målat naglarna innan skolavslutningen lite mer än två månader tidigare. 

Hur plötsligt stack dom där ifrån egentligen? 

Jag drog en hand över det mjuka duntäcket och en tanke slog mig. Jag ville ändra mitt rum, jag var inte längre samma person jag hade varit när jag senast var där. Med ens for jag upp och började städa undan allt som låg på golvet. Det var inte förrän min blick landade på fotografierna på väggen som jag stannade upp och andades ut. Jag lutade mig över sängen för att se närmre på dom. Bilderna föreställde mig och mina vänner. På varje bild syntes fånigt stora leenden och jag mindes när vartenda en av dom hade tagits. Ett litet leende spred sig över mina läppar då jag tog ned bilden på mig och Jessica. Hon hade varit min bästa vän så länge jag kunde minnas, saknaden efter min vän brände i bröstet. Det hade gått nästan en månad sedan jag träffat henne senast, det hade varit då hon kommit för att hälsa på nere i St Mawes där vårat landställe låg. Hennes leende var precis som mitt brett på bilden då vi båda skrattade. Bilden var tagen på balen året innan. Det hade varit dagen innan vi fått besked om att cancern hade spridit sig i mammas kropp… Jag sköt snabbt bort tanken.

Jag slår vad om att varje gång mamman nämns så kommer karaktären bli helt :'(, men att hon kommer inte visa några vardagliga tecken på sorg. 

Den kvällen låg jag länge och vred på mig innan jag lyckades somna. Jag drömde konstiga drömmar om hur jag blev jagad i en mörk skog av någon som ville skada mig.

If it wasn't Slenderman I will be very disappoint.

Jag vaknade upp nästa morgon med t-shirten klibbad mot ryggen. 
Jag klev in i duschen och lät dom varma strålarna väcka liv i mina stela kroppsdelar. Efter att ha satt på några lager mascara

makeup skills a+

och valt kläder så gick jag ner för att äta frukost. Pappa satt vid bordet med blicken fäst ned i tidningen som han bläddrade sida i. Han såg upp då han hörde mig ta ned ett glas från ett av köksskåpen. 
”God morgon” sade han med ett leende. 
”God morgon” svarade jag innan jag satte mig ned vid bordet. Vi åt under tystnad tills pappas telefon ringde. Han reste sig upp med ett ryck och klappade mig lite tafatt på axeln då han passerade mig under sin väg mot hallen. Han ropade på Charlie att det var dags att åka. Min bror kom störtande ner från övervåningen. Jag hade alltid undrat vart den ungen fick all sin energi ifrån. 

Jag med. Har du någonsin träffat en åttaåring. 

Två minuter senare ropade dom hejdå, jag lämnades ensam i huset.

Att det blåste mycket var den första tanken som slog mig när jag klev utanför dörren. Löven virvlade på träden. Jag drog jackan tätare runt midjan och började gå nedför gatan. Ur huset mitt emot klev två förväntansfulla barn ut, nervösa inför deras första skoldag. Jag vinkade glatt åt tvillingarna George och Freddie. 

Har dom rött hår och magiska krafter? 

Does one of them die later?

pfft he's not dead he's just sleeping ...

:'D

Som vanligt var det ganska lugnt på min gata, några fåglar kvittrade uppe i träden. En brevbärare cyklade från brevlåda till brevlåda och lämnade post. 

Jag gick och lyssnade på musik och mitt hjärta höll på att hoppa ur halsgropen då jag plötsligt hörde en bil tuta. Jag vände mig snabbt om och fick syn på en mörkblå bil som stannat bredvid mig. Jag kände genast igen bilen och dess förare. Självklart var det Jason. 
Vi hade känt varandra sedan vi gick i blöjor och vi hade varit vänner lika länge. Jason gick i min parallellklass, ett faktum som gjort oss båda sura då vi fått våra klasslistor två år tidigare. 
Jason hade precis som jag varit bortrest under sommarlovet. Hans familj hade köpt ett hus i Kalifornien som dem tillbringade somrarna i. Jag var lite avundsjuk på honom för det. Hans landställe var mycket häftigare än mitt. Men han hade lovat att låta mig följa med honom en sommar. Och det var ett löfte som jag visste att han skulle hålla. Jason lovade aldrig någonting om han inte menade det.

Obligatorisk övervänlig killkkompis. 

That probably have a crush on her because drama?

Han klev ur bilen med ett brett leende på dom stora läpparna. Det syntes att han hade haft den gassande solen på sig under sommaren och han måste ha växt minst en decimeter. 

”Hej Ellie!” sade han glatt. Han gick fram till mig och kramade om mig hårt samtidigt som han lyfte mig från marken med hans starka armar.
”Hej på dig med” svarade jag skrattandes. 
När han släppte taget om mig så backade han ett steg och granskade mig från topp till tå. ”Har du suttit inne hela sommaren?” sade han retsamt. 
Jag korsade armarna över bröstet och skakade på huvudet,
”Väldigt roligt, du vet att jag inte kan bli brun” jag petade lekfullt till honom i sidan. 
Hur mycket han än retade mig så kunde jag inte bli sur, det gick inte att bli sur på Jason. Det slog mig att jag var glad att han fanns i mitt liv.

Ok ... That was random.

Just girly things. 

För jag var säker på att han om någon skulle behandla mig som vanligt idag. Han skulle inte vara rädd för att skoja med mig, han skulle inte heller tro att jag var så ömtålig att jag riskerade att gå sönder. Jag kollade upp för att granska honom ännu en gång; han hade fått massor av fräknar och hans ljusa hår hade blivit några nyanser ljusare av solen. 
Han log mot mig. ”Vill du åka med?”
”Tja, varför inte?” svarade jag och vi båda satte oss i bilen. 

Nej din bästa vän kommer dissa dig och låta dig gå till skolan.

Jasons bil var precis som jag mindes den. Lukten av gummi och kill parfym trängde igenom, en lukt som jag var så van vid det här laget. 
Han tryckte på gasen och vi började åka mot skolan.
”Så, hur var St Mawes?” 
”Sådär” jag försökte snabbt byta ämne. ”Vad har du gjort? Solat och badat?” jag hoppades att han inte lade märke till min snabba vändning i konversationen. Jag ville ogärna prata om min sommar då den mest hade varit smärtsam och långtråkig.
”Nja, det blev inte så mycket sådant, jag har mest tränat” svarade Jason, hans ansikte visade en min som förmodligen skulle likna ett leende men det såg mer ut som en grimas. 
”Din pappa hoppas fortfarande på att du ska bli bäst i laget?” gissade jag. 

Såklart spelar han fotboll.

Alla killar spelar forboll.

Han släppte blicken från vägen och himlade med ögonen, ”japp.” 
Jag skrattade till. Jasons pappa, Mr. Warren, var skolans idrottslärare.

Den som Harold busted med att ha sex med en annan lärare? 

Oooo drama.

Han var även tränare för skolans fotbollslag. Han hade aldrig riktigt velat inse att Jasons intresse för sporten kanske inte var lika stort som hans eget.

Såklart.

Solen hade gått upp bakom bergen, men det var fortfarande kyligt vid den här tiden. Jag kunde se skolan längre fram på vägen. Folkmassan som hade bildats på skolans parkering gjorde mig kallsvettig. 
”Du ser nervös ut” kommenterade Jason med ett snett leende. 
”Jag är inte nervös” svarade jag snabbt. 
Jason kollade på mig och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han log, 
”Inte? Isåfall undrar jag varför din hand darrar?” Han gesterade mot min hand som jag höll uppe i luften.

For some reason.

Jag kollade på den och började skratta. ”Okej, jag kanske är lite nervös trots allt” erkände jag.

This was boring. 

Zzzzzzz

Ett hånflin bredde ut sig över mina läppar då jag såg ett par yngre tjejer viska med varandra medan dom spanade in mig. Jag funderade över hur lång tid det skulle ta mig för att få någon av dom i säng. Jag gissade på fem minuter. Högst. 

  *

Agreed. Och jag gillar inte att dom är "yngre". Det här är high school, så ålderskillnaden kan inte vara för stor, men när det gäller tonåringar så är ett par år redan en stor skillnad. By this I mean that Harry is disgusting and predatory.

Jag petade upp dom mörka solglasögonen som hade börjat glida ned för näsan och svängde in vid rektorsexpeditionen.

Wow, den här killen är verkligen badass och farlig! Han har solglasögon inomhus!!! D:

När jag hade kommit in i det lilla väntrummet så drog jag upp solglasögonen över pannan och lät dom vila i mitt hår. Min mamma reste sig upp för att gå mig till mötes. Som vanligt var hennes hår välkammat och hon var som vanligt klädd i ett par jeans och en blus. 
”Anne Cox är en sådan bra kvinna, hur lyckades hon få en son som Harry?” sades det. I den lilla staden Holmes Chapel var det inte något – eller någon - som det inte skvallrades om. 

k 

Men visst hade dom rätt, min mamma var fantastisk. Hon hjälpte till i kyrkan på helgerna och passade grannarnas ungar så fort det behövdes. Till skillnad från mig var hon omtyckt av alla. 
”Var har du hållit hus? Mötet skulle börja för fyrtiofem minuter sedan!” kraxade hon upprört med ena handen uppe vid strupen. Jag ryckte på axlarna utan att se bort från hennes blick. Hon suckade och drog några stressade fingrar igenom den bruna luggen. ”Vad har du gjort med ögonbrynet?” utbrast hon och lade en kall hand på min kind för att kunna se närmre.
Jag drog mig snabbt undan och slog bort hennes hand. ”Inget” svarade jag kort.
”Harry, du har väl inte hamnat i slagsmål igen?” frågade hon oroat. 

Dålig attityd- check

Kan inte hålla tider- check

Solglasögon inomhuuuuuuuus!!!!- check

Besviken förälder- check

Skickas till rektorn- check

Hamnar i slagsmål- check

Wanna fuck younger girls- check

Congrats on being an asshole. 

Congrats on being a boring-ass, cliché, unoriginal bad-boy character that needs love to change.

Jag skakade sakta på huvudet, ”Nej. Louis och jag bara… skojade lite med varandra. Sedan gick det som det gick.” 

Ja alltså vi skojade bara och sedan slog han sönder mitt ansikte. Men det var bara på skoj så det var inget slagsmål jag lovar!

Det är inte riktigt "skoj" om ingen förlorar en kroppsdel.

Mamma knöt armarna över bröstet, jag visste att hon inte tänkte nöja sig med det korta svaret. Men jag kunde inte berätta för henne att jag hade slagits igen, jag kunde bara inte. Hon skulle blivit orolig. Hon förstod inte att det är sånt som händer. 

Ja sånt händer, ofta på grund av att minst en är en skitstövel och något säger mig att det oftast är du. 

Hon kunde inte heller få veta att jag och Louis inte alls var vänner. Vi hade inte ens så mycket som hälsat på varandra på över ett år. När vi var mindre hade vi varit bästa vänner och umgåtts varje dag. Men med åren började vi glida ifrån varandra och hamnade i olika umgängeskretsar. 

:'( 

En gång för snart två år sedan hade en av mina vänner, Leonardo Hale Da vinci DiCaprio, startat bråk med Louis och det hela hade slutat med att det var jag och Louis som yttrade slag mot varandra. Låt oss säga att vi inte var lika nära vänner längre. Dessutom var han inte alls som mig; han hade toppbetyg i nästan vartenda ämne och han var skolans bästa fotbollsspelare. Själv hade jag inte varit i skolan på månader och något fotbollslag var jag inte längre med i.

Mamma hade alltid tyckt om Louis, hon ansåg att han höll mig i schack. Om det vore så väl, huh? Det skulle ha krossat henne om hon fått reda på hur saker och ting egentligen låg till.

Okej så hur har hon missat att ni inte längre är vänner? 
"Mamma ja, Louis kommer aldrig hit längre men lovar att jag träffar honom ute heeela tiden!"

Mamma öppnade munnen men hann inte ställa fler frågor förrän dörren till rektorns rum öppnades och skolans rektor, Mrs. Grawell, stack ut huvudet. Hon såg förvånad ut då hon mötte min blick och för några sekunder stirrade hon på mig. Hennes ansikte sprack upp i ett leende, men jag såg rädslan i hennes ögon. Det roade mig att folk var rädda för mig.

Det roar mig också, tbh, du är bara en tönt som låtsas vara en gangster.

Det var som att dom trodde att jag skulle få ett anfall och gå till attack om dom bara som såg på mig lite för länge. Det gav mig makt och även respekt. Dessutom lät dom mig vara ifred.

Varför är alla rädda för dig? För att du hamnar i slagsmål? Jag tror inte att det skrämmer rektorer särskilt mycket.

Vid ett tillfälle i min skola så hade nån snubbe tagit med sig sina vänner för att diskutera ett gammalt betyg han hade fått av en kvinnlig lärare (han var 25 och hade gått ut för flera år sedan). Läraren bad en av IT-teknikerna att gå med henne "för säkerhetsskull", men hennes och teknikerns generella reaktion på det hela var "omg vilka töntar som dyker upp här med sina tönt-vänner och försöker skrämma folk jfc can you fucking not ur making me laugh". Jag tror verkligen inte att lärare och vuxna i liknande positioner är rädda för tonåringar, folk som är ännu yngre än 25. Det är bara korkat.

”Harold! Vad roligt att se dig! Jag började nästan tro att du inte skulle dyka upp” sade hon med en trevlig stämma, jag tyckte mig höra en lätt darrande ton till den. Jag gjorde henne nervös. Och jag hatade när någon kallade mig Harold. Jag gav henne en hård blick som för att säga, ”kallar du mig Harold en gång till…”

Harold. I called you Harold, what are you gonna do about it?

Med långsamma steg följde jag efter min mor in till rektorns kontor och slog mig ned på en av dom bruna stolarna som var placerade framför det stora skrivbordet i ek. Jag granskade rummet i några sekunder och insåg att det inte hade förändrats ett dugg sedan jag var där senast. Kanske lät det konstigt att jag mindes exakt hur rummet såg ut. Och det hade nog varit det om det inte vore för att jag spenderat i stort sett hela min skoltid innanför dessa fyra väggar. Innan jag försvann från skolan i fyra månader våren innan så hade jag alltid, på något sätt, hamnat här. Jag visste att diplomen som skolans simlag fått satt till vänster om dom stora fönstren, rakt ovanför fotografit på vår gamla fysiklärare, Mr. Thyne, som nu arbetare som labbexpert i USA. 
Jag visste till och med om att Mrs. Grawell gömde hennes paket med cigaretter i den tredje skrivbordslådan till höger. Jag hade åkt dit en gång när jag försökt sno dom av henne, hon hade blivit illröd i ansiktet och skrikit åt mig att det var kvarsittning i veckor som gällde för min del, man fick minsann inte stjäla av någon annan.

Pffft vilken konstig regel. Fan vilket pucko.

Men det hade inte blivit mycket till kvarsittning då jag senare samma dag kommit på henne med att fiffla med skolans idrottslärare i ett av omklädningsrummen. Dom båda hade man och fru. Inte mycket till lyckat äktenskap där inte. Mrs. Grawell hade lovat att dra undan kvarsittningen om jag i min tur lovade att inte berätta för någon om henne och ”The Coach”, som han kallades.

Okej så du kunde antagligen ha bett om i stort sett vad som helst och du valde att skippa kvarsittning var det bästa alternativet...

”Jaha Haro-” rektorn harklade sig snabbt. ”Harry, du ser ut att må… Bra” sade hon prövande.

Vänta, så hans namn i denna fic är Harold? *cackles*

Jag nickade kort till svar. Jag irriterade mig på det blekrosa läppstiftet som var smetat över hennes strama läppar. Det var någonting med henne som alltid hade äcklat mig. Kanske var jag helt enkelt bara trött på att se henne efter alla gånger då jag hade skickats hit för bestraffning.

Allt hans tanker säger mig är ":'("

Mamma knöt händerna i knäet och korsade hennes fotleder. En svettdroppe letade sig fram på hennes släta panna, jag visste att det var hemskt för henne att sitta på ett möte i skolan där hon skulle få höra om hur bedräglig hennes son var. Förmodligen önskade hon att jag inte ens fanns. Eller att jag var lite mer som min syster, Gemma. Gemma gick mig på nerverna, hon hade alltid varit familjens ljushuvud. Det hade alltid fått mig att känna mig sämre än henne. Men nu gick hon på Manchester University. Hon var inackorderad på skolan. Det var skönt att slippa henne. Men varje gång hon kom hem för att hälsa på fick jag höra om hur fantastiska hennes betyg var eller hur många av skolans aktiviteter som hon deltagit i.

":'("

Of course you have a sucessfull sibling.

And of course you hate her because GOD FORBID someone is successful and that someone isn't you.

Jag skakade på huvudet för mig själv och vilade kinden i min ena hand samtidigt som jag uttryckslöst såg på Mrs. Grawell.
Hon harklade sig kraftigt, ”Jo, först och främst kan jag börja med att säga att jag är väldigt glad att ni äntligen är här. Vi har varit så oroliga för Harrys skolgång och det är därför vi har sökt er så frenetiskt nu på den senaste tiden. Jag vet inte om du har fått mina samtal, Anne?” Hon såg på min mamma som skakade på huvudet.
”Jag” började mamma men fick lov att andas in en gång innan hon kunde prata ordentligt. ”Jag har inte vetat om att ni har sökt mig, jag reser mycket med jobbet och varför Harry inte har svarat i telefonen vet jag inte” sade hon med svag röst. Jag bet ihop käkarna och försökte låta bli att fnysa. Såklart jag inte hade svarat i telefon när skolan ringer för att sätta mig, varför skulle jag vilja göra det? tänkte jag.

Precis. Varför är det ingen som håller koll på honom?

Schhh. Don't question ...

”Nåväl, ni är här nu” rektor Helena Grawell log brett och tog en sipp av hennes kaffe. Ett typiskt trick för någon som är nervös och inte vet vad den ska säga. I huvudet räknade jag hur många sekunder det tog för henne att öppna munnen.Tretton. 

”Situationen är såhär” hon pausade för en sekund och såg forskande på mig. ”Harry är ingen dålig elev. När han började här på skolan var hans betyg… Okej. Jag vet inte vad som har hänt sedan dess, men någonting är det. Han är inte längre fokuserad på dom få lektioner som han faktiskt dyker upp på och han har en dålig attityd gentemot lärare men även andra elever” sade hon mjukt. 
Jag fick syn på hennes hårt spända knogar och kunde inte låta bli att flina. Hon såg ut att vara beredd att flyga upp från stolen ifall det visade sig att hennes ord gjorde mig det minsta förbannad.

Förlåt, fanfattare, men ingenting kan få mig att ta hennes rädsla för Harold på allvar.

För att retas så reste jag mig hastigt för att sätta mig tillrätta och precis som jag anat ryckte hon till. Jag kämpade hårt med att låta bli att skratta. Jag var ingen farlig kille och jag var inte elak. I alla fall inte så länge man behandlade mig på rätt sätt. Min attityd berodde på din attityd, helt enkelt.

Verkligen. 

”Finns det någon chans att han kan gå ut skolan godkänd?” frågade mamma vädjande. Jag hörde på hennes röst att hon skulle brista ut i gråt i vilken sekund som helst, jag visste att det sårade henne att jag sket i skolan. Precis som jag sket i allt annat. Jag förstod inte hur hon fortfarande kunde ha någon som helst gnutta av hopp om mig. Ibland undrade jag om hon kanske var den enda som trodde att jag skulle kunna lyckas med någonting i framtiden. Efter alla gånger som jag hade svikit henne och behandlat henne som skit

"Jag var ingen farlig kille och jag var inte elak. I alla fall inte så länge man behandlade mig på rätt sätt. Min attityd berodde på din attityd, helt enkelt." 

Men du behandlar din mamma som skit trots att hon vill ditt bästa? 

så älskade hon mig fortfarande. Jag förtjänade inte att vara älskad. Speciellt inte av någon så godhjärtad som min mor.

Kan vi sluta med all den här "feel sorry for meee" skiten nu och gå vidare med storyn?

Agreed.

Mrs. Grawell bet sig lite i läppen och förflyttade blicken från mamma och såg nu på mig. 
”Tja… Socialen har kontaktat mig ett flertal gånger för att prata om Harry och vilka åtgärder som kommer behövas tas till. Han har inte precis ett fläckfritt namn hos polisen och när han inte dyker upp i skolan så blir hela processen större. Vad jag vill är att han ska kunna komma tillbaka till skolan och åtminstone försöka så gott han kan” hon nickade kort mot mamma innan hon vände blicken mot mig. ”Jag ber inte om högsta betyg i alla ämnen eller så, det enda jag vill är att för omväxlingens skull få se lite grönt på ditt närvaropapper” hon såg på mig, jag stirrade tillbaka utan att säga ett ord. Jag drog lite på munnen och såg ned på mina knäppta händer. Att bryta ögonkontakt betyder att du är svag, påminde jag mig själv.

Så i kulturer där det är oartigt att stirra någon i ögonen ... är dom svaga eller ...? I just.

Bryta ögonkontakt i denna situationen skulle dessutom mer visa på ett ointresse/respektlöshet än rädsla från Harolds sida, skulle jag tänka mig. 

Jag såg snabbt upp på rektorn igen men hennes blick var inte längre riktad mot mig.
”Om Harry bara kunde delta i lektionerna igen och göra uppgifterna hans lärare delar ut så lovar jag att han kan gå ut godkänd” sade Mrs. Grawell.

Ja det är oftast så som skolor och betyg fungerar. Måste ni gå till rektorn för att få den informationen?

Jag himlade med ögonen. Trodde hon verkligen att det skulle vara så lätt att övertala mig? Att jag skulle få tillbaka glöden och börja studera bara sådär? 

That's actually a good question Harry. 

Hon drog ett djupt andetag innan hon lade upp armarna på bordet och såg beslutsamt på mamma. ”Och gör han inte det, utan fortsätter såhär… Tja, då måste han åka iväg på ungdomsvård” hennes ord slog mig rakt i ansiktet. Åka iväg? På ungdomsvård? Menade hon allvar?! Jag kunde inte åka iväg på ungdomsvård! Aldrig i livet att jag skulle gå med på det.
”Ungdomsvård?” ekade mamma bredvid mig, jag såg på henne och fick en iskall klump i magen. Jag skulle aldrig kunna lämna henne ensam, hon skulle aldrig klara sig.

Men hon sa att hon reser ofta? Utan dig? Wut?

Och du verkar inte direkt vara den mest stödjande sonen heller, så jag ser inte varför hon skulle lida speciellt mycket om du åkte iväg.

Jag var allt hon hade sedan Gemma åkt iväg för att studera. Hon behövde mig, annars skulle hon väl jobba ihjäl sig. Det skulle aldrig gå.

Hon behöver dig för att hon behöver någon att oroa och gråta sig över? Någon att vara besviken på?

Någon som behandlar henne som "skit" som tidigare uttryckt? 

Jag knöt nävarna och försökte räkna till tio. Ett, två, tre - dom där jävlarna hos Socialen skulle få för det här - fyra, fem, sex… Dom ska få för det här!!! Jag kommer att ... att ... kasta ägg på deras hus och skriva fula ord på deras fönster!!!
”Tyvärr finns det ingen annan lösning längre när det har gått så pass långt att Socialen har lagt sig i” sade rektorn beklagande. Jag rös av obehag, det här kunde inte vara sant. Kunde dom verkligen skicka iväg mig emot min vilja? 

Ja. 

”Det finns ingen chans att jag åker iväg till något jävla mentalsjukhus!” röt jag, jag såg ned på mina knogar som var så hårt spända att dom vitnade.

Inte med den attityden c:

Det är inte mentalsjukhus Harold, lugna dig lilla vän. 

Mamma lade en lugnande hand på min arm och som vanligt skakade jag av mig den. Jag gillade inte när folk rörde vid mig, inte när det inte var jag som tog initiativet.

Watch out, everyone! Dominant bad-boy coming through to make your life miserable!

”Åh Harry…” viskade hon med skör röst.
”Jag tror inte att du har så mycket till val längre” sade Mrs. Grawell med sorgsen ton. ”Om du inte kommer tillbaka så-”
Jag sköt bak stolen då jag reste mig upp. ”Jag kommer tillbaka till skolan” fräste jag. ”Men om ni tänker låta mig tillbringa lika många timmar sittandes på den här stolen som jag gjorde förra året så kan jag svära på att ni aldrig kommer få se mig igen. Kom morsan, nu drar vi.” 

Att du skickas till rektorn brukar nog vara ditt egna fel. 

And: "Kom morsan, nu drar vi". Beautiful.

Nej vi satte inte in den här bilden. Den fanns i kapitlet av någon anledning...

Jag gick med snabba steg ut i korridoren som till skillnad från tidigare nu var tom på människor. Stället gav mig endast dåliga vibbar och jag ville därifrån så fort som möjligt. Men när jag passerade skolans inglasade skåp där alla bilder på dom olika idrottslagen och dom vunna priserna stod uppradade så stannade jag tvärt. Min blick gled mot den största pokalen av dom alla.

Dags för en plot-related, dramatisk flashback! Grab ur popcorn!

Varför sattes inte bilden in nu?

DON'T QUESTION.

”Stanley Cup – Number 1” stod det på den. Och för en sekund mindes jag. Känslan av vinden som ven genom håret, hur bollen spann över det nyklippta gräset eller ljudet av hur den susade genom luften. Det hade varit en varm vårdag i mitten av maj, ett och ett halvt år tidigare. Skolans fotbollslag, Holmes Chapel Harriers, hade för första gången – någonsin - tagit sig till final i cupen där fotbollslag från alla närliggande skolor deltog. Jag mindes nervositeten som pirrat i hela kroppen och hur jag hade fått till ett perfekt skott som fick bollen att hamna rakt upp i det högra krysset. Publiken hade skrikit mitt namn då jag gjort det avgörande målet och vi vann matchen. Mitt hjärta började pumpa av minnet. 

Jag slets ur min dagdröm då den gälla skolklockan ringde och elever började strömma ut från klassrummen. Jag fick snabbt fart på benen och gick mot utgången. Mamma kom småspringandes bakom mig. Hon sade inte ett ord, inte ett endaste ord under hela vägen hem. Tystnaden höll i sig hela kvällen. 

Klockan var lite efter elva då jag smällde igen ytterdörren bakom mig.

Okej det är en sak som jag inte förstår... Varför ens göra det här till en fanfic? Det är ju inte så att du använder personernas verkliga personligheter (or maybe he acts like this), och det har ingenting med deras verkliga liv att göra. Det här är bara en random berättelse där vissa karaktärer råkar ha samma namn som några i ett välkänt band. Man skulle lika gärna kunna byta ut namnet "Harry Styles" till "Kurt Cobain" eller "Jack Frost" och inget skulle ändras.

Jag håller inte med. Storyn skulle bli SÅ mycket bättre om han hette Danny DeVito. The mental images are PRICELESS.

Mamma frågade inte vart jag skulle, det hade hon slutat med för länge sedan. Förmodligen ville hon inte ens veta. 

Och folk undrar varför han beter sig som han gör.

Jag småsprang nedför trappan och låste upp min svarta Porsche. Nå, min och min var den inte. Jag skulle aldrig haft råd med en sådan bil. I själva verket hade jag snott den två månader tidigare när jag var i Las Vegas med ett gäng kompisar.

Ja för ingen ifrågasätter att skolans badass som kommer från en medelklassfamilj har råd för en Porsche.

Ägaren letar inte efter bilen heller och även om hen gjorde det så vet vi ju alla hur svårt det är att hitta en Porsche i en småstad. Och hur hade han råd med att åka till Las Vegas?

Tack vare ”lådbils Jeff” hade ingen kunnat spåra den. Lådbils Jeff - som egentligen hette Jeffrey McCall - var kusin till Leonardo Hale Da vinci DiCaprio. Jeff var en otroligt bra datahacker och lyckades få bilen ur både brottsregistret och nummerplåtsverket. Han ordnade en ny registreringsskylt och lade in mig som ägare till bilen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna bli dömd för stöld. 

How convinient.

Trevligt av fanfattaren att förklara allt det där men a) det låter EXTREMT ossannolikt och b) Harold är fortfarande en jävla skitstövel som snodde en bil och jag hatar honom.

Och som motorn spann då jag tryckte ner gasen... Jag slöt ögonen och njöt av känslan.

A bad ending to a bad chapter.

I hope he crashes and dies.

Förhoppningsvis kör han med slutna ögon och träffar ett träd :-)