Ett hånflin bredde ut sig över mina läppar då jag såg ett par yngre tjejer viska med varandra medan dom spanade in mig. Jag funderade över hur lång tid det skulle ta mig för att få någon av dom i säng. Jag gissade på fem minuter. Högst. 

  *

Agreed. Och jag gillar inte att dom är "yngre". Det här är high school, så ålderskillnaden kan inte vara för stor, men när det gäller tonåringar så är ett par år redan en stor skillnad. By this I mean that Harry is disgusting and predatory.

Jag petade upp dom mörka solglasögonen som hade börjat glida ned för näsan och svängde in vid rektorsexpeditionen.

Wow, den här killen är verkligen badass och farlig! Han har solglasögon inomhus!!! D:

När jag hade kommit in i det lilla väntrummet så drog jag upp solglasögonen över pannan och lät dom vila i mitt hår. Min mamma reste sig upp för att gå mig till mötes. Som vanligt var hennes hår välkammat och hon var som vanligt klädd i ett par jeans och en blus. 
”Anne Cox är en sådan bra kvinna, hur lyckades hon få en son som Harry?” sades det. I den lilla staden Holmes Chapel var det inte något – eller någon - som det inte skvallrades om. 

k 

Men visst hade dom rätt, min mamma var fantastisk. Hon hjälpte till i kyrkan på helgerna och passade grannarnas ungar så fort det behövdes. Till skillnad från mig var hon omtyckt av alla. 
”Var har du hållit hus? Mötet skulle börja för fyrtiofem minuter sedan!” kraxade hon upprört med ena handen uppe vid strupen. Jag ryckte på axlarna utan att se bort från hennes blick. Hon suckade och drog några stressade fingrar igenom den bruna luggen. ”Vad har du gjort med ögonbrynet?” utbrast hon och lade en kall hand på min kind för att kunna se närmre.
Jag drog mig snabbt undan och slog bort hennes hand. ”Inget” svarade jag kort.
”Harry, du har väl inte hamnat i slagsmål igen?” frågade hon oroat. 

Dålig attityd- check

Kan inte hålla tider- check

Solglasögon inomhuuuuuuuus!!!!- check

Besviken förälder- check

Skickas till rektorn- check

Hamnar i slagsmål- check

Wanna fuck younger girls- check

Congrats on being an asshole. 

Congrats on being a boring-ass, cliché, unoriginal bad-boy character that needs love to change.

Jag skakade sakta på huvudet, ”Nej. Louis och jag bara… skojade lite med varandra. Sedan gick det som det gick.” 

Ja alltså vi skojade bara och sedan slog han sönder mitt ansikte. Men det var bara på skoj så det var inget slagsmål jag lovar!

Det är inte riktigt "skoj" om ingen förlorar en kroppsdel.

Mamma knöt armarna över bröstet, jag visste att hon inte tänkte nöja sig med det korta svaret. Men jag kunde inte berätta för henne att jag hade slagits igen, jag kunde bara inte. Hon skulle blivit orolig. Hon förstod inte att det är sånt som händer. 

Ja sånt händer, ofta på grund av att minst en är en skitstövel och något säger mig att det oftast är du. 

Hon kunde inte heller få veta att jag och Louis inte alls var vänner. Vi hade inte ens så mycket som hälsat på varandra på över ett år. När vi var mindre hade vi varit bästa vänner och umgåtts varje dag. Men med åren började vi glida ifrån varandra och hamnade i olika umgängeskretsar. 

:'( 

En gång för snart två år sedan hade en av mina vänner, Leonardo Hale Da vinci DiCaprio, startat bråk med Louis och det hela hade slutat med att det var jag och Louis som yttrade slag mot varandra. Låt oss säga att vi inte var lika nära vänner längre. Dessutom var han inte alls som mig; han hade toppbetyg i nästan vartenda ämne och han var skolans bästa fotbollsspelare. Själv hade jag inte varit i skolan på månader och något fotbollslag var jag inte längre med i.

Mamma hade alltid tyckt om Louis, hon ansåg att han höll mig i schack. Om det vore så väl, huh? Det skulle ha krossat henne om hon fått reda på hur saker och ting egentligen låg till.

Okej så hur har hon missat att ni inte längre är vänner? 
"Mamma ja, Louis kommer aldrig hit längre men lovar att jag träffar honom ute heeela tiden!"

Mamma öppnade munnen men hann inte ställa fler frågor förrän dörren till rektorns rum öppnades och skolans rektor, Mrs. Grawell, stack ut huvudet. Hon såg förvånad ut då hon mötte min blick och för några sekunder stirrade hon på mig. Hennes ansikte sprack upp i ett leende, men jag såg rädslan i hennes ögon. Det roade mig att folk var rädda för mig.

Det roar mig också, tbh, du är bara en tönt som låtsas vara en gangster.

Det var som att dom trodde att jag skulle få ett anfall och gå till attack om dom bara som såg på mig lite för länge. Det gav mig makt och även respekt. Dessutom lät dom mig vara ifred.

Varför är alla rädda för dig? För att du hamnar i slagsmål? Jag tror inte att det skrämmer rektorer särskilt mycket.

Vid ett tillfälle i min skola så hade nån snubbe tagit med sig sina vänner för att diskutera ett gammalt betyg han hade fått av en kvinnlig lärare (han var 25 och hade gått ut för flera år sedan). Läraren bad en av IT-teknikerna att gå med henne "för säkerhetsskull", men hennes och teknikerns generella reaktion på det hela var "omg vilka töntar som dyker upp här med sina tönt-vänner och försöker skrämma folk jfc can you fucking not ur making me laugh". Jag tror verkligen inte att lärare och vuxna i liknande positioner är rädda för tonåringar, folk som är ännu yngre än 25. Det är bara korkat.

”Harold! Vad roligt att se dig! Jag började nästan tro att du inte skulle dyka upp” sade hon med en trevlig stämma, jag tyckte mig höra en lätt darrande ton till den. Jag gjorde henne nervös. Och jag hatade när någon kallade mig Harold. Jag gav henne en hård blick som för att säga, ”kallar du mig Harold en gång till…”

Harold. I called you Harold, what are you gonna do about it?

Med långsamma steg följde jag efter min mor in till rektorns kontor och slog mig ned på en av dom bruna stolarna som var placerade framför det stora skrivbordet i ek. Jag granskade rummet i några sekunder och insåg att det inte hade förändrats ett dugg sedan jag var där senast. Kanske lät det konstigt att jag mindes exakt hur rummet såg ut. Och det hade nog varit det om det inte vore för att jag spenderat i stort sett hela min skoltid innanför dessa fyra väggar. Innan jag försvann från skolan i fyra månader våren innan så hade jag alltid, på något sätt, hamnat här. Jag visste att diplomen som skolans simlag fått satt till vänster om dom stora fönstren, rakt ovanför fotografit på vår gamla fysiklärare, Mr. Thyne, som nu arbetare som labbexpert i USA. 
Jag visste till och med om att Mrs. Grawell gömde hennes paket med cigaretter i den tredje skrivbordslådan till höger. Jag hade åkt dit en gång när jag försökt sno dom av henne, hon hade blivit illröd i ansiktet och skrikit åt mig att det var kvarsittning i veckor som gällde för min del, man fick minsann inte stjäla av någon annan.

Pffft vilken konstig regel. Fan vilket pucko.

Men det hade inte blivit mycket till kvarsittning då jag senare samma dag kommit på henne med att fiffla med skolans idrottslärare i ett av omklädningsrummen. Dom båda hade man och fru. Inte mycket till lyckat äktenskap där inte. Mrs. Grawell hade lovat att dra undan kvarsittningen om jag i min tur lovade att inte berätta för någon om henne och ”The Coach”, som han kallades.

Okej så du kunde antagligen ha bett om i stort sett vad som helst och du valde att skippa kvarsittning var det bästa alternativet...

”Jaha Haro-” rektorn harklade sig snabbt. ”Harry, du ser ut att må… Bra” sade hon prövande.

Vänta, så hans namn i denna fic är Harold? *cackles*

Jag nickade kort till svar. Jag irriterade mig på det blekrosa läppstiftet som var smetat över hennes strama läppar. Det var någonting med henne som alltid hade äcklat mig. Kanske var jag helt enkelt bara trött på att se henne efter alla gånger då jag hade skickats hit för bestraffning.

Allt hans tanker säger mig är ":'("

Mamma knöt händerna i knäet och korsade hennes fotleder. En svettdroppe letade sig fram på hennes släta panna, jag visste att det var hemskt för henne att sitta på ett möte i skolan där hon skulle få höra om hur bedräglig hennes son var. Förmodligen önskade hon att jag inte ens fanns. Eller att jag var lite mer som min syster, Gemma. Gemma gick mig på nerverna, hon hade alltid varit familjens ljushuvud. Det hade alltid fått mig att känna mig sämre än henne. Men nu gick hon på Manchester University. Hon var inackorderad på skolan. Det var skönt att slippa henne. Men varje gång hon kom hem för att hälsa på fick jag höra om hur fantastiska hennes betyg var eller hur många av skolans aktiviteter som hon deltagit i.

":'("

Of course you have a sucessfull sibling.

And of course you hate her because GOD FORBID someone is successful and that someone isn't you.

Jag skakade på huvudet för mig själv och vilade kinden i min ena hand samtidigt som jag uttryckslöst såg på Mrs. Grawell.
Hon harklade sig kraftigt, ”Jo, först och främst kan jag börja med att säga att jag är väldigt glad att ni äntligen är här. Vi har varit så oroliga för Harrys skolgång och det är därför vi har sökt er så frenetiskt nu på den senaste tiden. Jag vet inte om du har fått mina samtal, Anne?” Hon såg på min mamma som skakade på huvudet.
”Jag” började mamma men fick lov att andas in en gång innan hon kunde prata ordentligt. ”Jag har inte vetat om att ni har sökt mig, jag reser mycket med jobbet och varför Harry inte har svarat i telefonen vet jag inte” sade hon med svag röst. Jag bet ihop käkarna och försökte låta bli att fnysa. Såklart jag inte hade svarat i telefon när skolan ringer för att sätta mig, varför skulle jag vilja göra det? tänkte jag.

Precis. Varför är det ingen som håller koll på honom?

Schhh. Don't question ...

”Nåväl, ni är här nu” rektor Helena Grawell log brett och tog en sipp av hennes kaffe. Ett typiskt trick för någon som är nervös och inte vet vad den ska säga. I huvudet räknade jag hur många sekunder det tog för henne att öppna munnen.Tretton. 

”Situationen är såhär” hon pausade för en sekund och såg forskande på mig. ”Harry är ingen dålig elev. När han började här på skolan var hans betyg… Okej. Jag vet inte vad som har hänt sedan dess, men någonting är det. Han är inte längre fokuserad på dom få lektioner som han faktiskt dyker upp på och han har en dålig attityd gentemot lärare men även andra elever” sade hon mjukt. 
Jag fick syn på hennes hårt spända knogar och kunde inte låta bli att flina. Hon såg ut att vara beredd att flyga upp från stolen ifall det visade sig att hennes ord gjorde mig det minsta förbannad.

Förlåt, fanfattare, men ingenting kan få mig att ta hennes rädsla för Harold på allvar.

För att retas så reste jag mig hastigt för att sätta mig tillrätta och precis som jag anat ryckte hon till. Jag kämpade hårt med att låta bli att skratta. Jag var ingen farlig kille och jag var inte elak. I alla fall inte så länge man behandlade mig på rätt sätt. Min attityd berodde på din attityd, helt enkelt.

Verkligen. 

”Finns det någon chans att han kan gå ut skolan godkänd?” frågade mamma vädjande. Jag hörde på hennes röst att hon skulle brista ut i gråt i vilken sekund som helst, jag visste att det sårade henne att jag sket i skolan. Precis som jag sket i allt annat. Jag förstod inte hur hon fortfarande kunde ha någon som helst gnutta av hopp om mig. Ibland undrade jag om hon kanske var den enda som trodde att jag skulle kunna lyckas med någonting i framtiden. Efter alla gånger som jag hade svikit henne och behandlat henne som skit

"Jag var ingen farlig kille och jag var inte elak. I alla fall inte så länge man behandlade mig på rätt sätt. Min attityd berodde på din attityd, helt enkelt." 

Men du behandlar din mamma som skit trots att hon vill ditt bästa? 

så älskade hon mig fortfarande. Jag förtjänade inte att vara älskad. Speciellt inte av någon så godhjärtad som min mor.

Kan vi sluta med all den här "feel sorry for meee" skiten nu och gå vidare med storyn?

Agreed.

Mrs. Grawell bet sig lite i läppen och förflyttade blicken från mamma och såg nu på mig. 
”Tja… Socialen har kontaktat mig ett flertal gånger för att prata om Harry och vilka åtgärder som kommer behövas tas till. Han har inte precis ett fläckfritt namn hos polisen och när han inte dyker upp i skolan så blir hela processen större. Vad jag vill är att han ska kunna komma tillbaka till skolan och åtminstone försöka så gott han kan” hon nickade kort mot mamma innan hon vände blicken mot mig. ”Jag ber inte om högsta betyg i alla ämnen eller så, det enda jag vill är att för omväxlingens skull få se lite grönt på ditt närvaropapper” hon såg på mig, jag stirrade tillbaka utan att säga ett ord. Jag drog lite på munnen och såg ned på mina knäppta händer. Att bryta ögonkontakt betyder att du är svag, påminde jag mig själv.

Så i kulturer där det är oartigt att stirra någon i ögonen ... är dom svaga eller ...? I just.

Bryta ögonkontakt i denna situationen skulle dessutom mer visa på ett ointresse/respektlöshet än rädsla från Harolds sida, skulle jag tänka mig. 

Jag såg snabbt upp på rektorn igen men hennes blick var inte längre riktad mot mig.
”Om Harry bara kunde delta i lektionerna igen och göra uppgifterna hans lärare delar ut så lovar jag att han kan gå ut godkänd” sade Mrs. Grawell.

Ja det är oftast så som skolor och betyg fungerar. Måste ni gå till rektorn för att få den informationen?

Jag himlade med ögonen. Trodde hon verkligen att det skulle vara så lätt att övertala mig? Att jag skulle få tillbaka glöden och börja studera bara sådär? 

That's actually a good question Harry. 

Hon drog ett djupt andetag innan hon lade upp armarna på bordet och såg beslutsamt på mamma. ”Och gör han inte det, utan fortsätter såhär… Tja, då måste han åka iväg på ungdomsvård” hennes ord slog mig rakt i ansiktet. Åka iväg? På ungdomsvård? Menade hon allvar?! Jag kunde inte åka iväg på ungdomsvård! Aldrig i livet att jag skulle gå med på det.
”Ungdomsvård?” ekade mamma bredvid mig, jag såg på henne och fick en iskall klump i magen. Jag skulle aldrig kunna lämna henne ensam, hon skulle aldrig klara sig.

Men hon sa att hon reser ofta? Utan dig? Wut?

Och du verkar inte direkt vara den mest stödjande sonen heller, så jag ser inte varför hon skulle lida speciellt mycket om du åkte iväg.

Jag var allt hon hade sedan Gemma åkt iväg för att studera. Hon behövde mig, annars skulle hon väl jobba ihjäl sig. Det skulle aldrig gå.

Hon behöver dig för att hon behöver någon att oroa och gråta sig över? Någon att vara besviken på?

Någon som behandlar henne som "skit" som tidigare uttryckt? 

Jag knöt nävarna och försökte räkna till tio. Ett, två, tre - dom där jävlarna hos Socialen skulle få för det här - fyra, fem, sex… Dom ska få för det här!!! Jag kommer att ... att ... kasta ägg på deras hus och skriva fula ord på deras fönster!!!
”Tyvärr finns det ingen annan lösning längre när det har gått så pass långt att Socialen har lagt sig i” sade rektorn beklagande. Jag rös av obehag, det här kunde inte vara sant. Kunde dom verkligen skicka iväg mig emot min vilja? 

Ja. 

”Det finns ingen chans att jag åker iväg till något jävla mentalsjukhus!” röt jag, jag såg ned på mina knogar som var så hårt spända att dom vitnade.

Inte med den attityden c:

Det är inte mentalsjukhus Harold, lugna dig lilla vän. 

Mamma lade en lugnande hand på min arm och som vanligt skakade jag av mig den. Jag gillade inte när folk rörde vid mig, inte när det inte var jag som tog initiativet.

Watch out, everyone! Dominant bad-boy coming through to make your life miserable!

”Åh Harry…” viskade hon med skör röst.
”Jag tror inte att du har så mycket till val längre” sade Mrs. Grawell med sorgsen ton. ”Om du inte kommer tillbaka så-”
Jag sköt bak stolen då jag reste mig upp. ”Jag kommer tillbaka till skolan” fräste jag. ”Men om ni tänker låta mig tillbringa lika många timmar sittandes på den här stolen som jag gjorde förra året så kan jag svära på att ni aldrig kommer få se mig igen. Kom morsan, nu drar vi.” 

Att du skickas till rektorn brukar nog vara ditt egna fel. 

And: "Kom morsan, nu drar vi". Beautiful.

Nej vi satte inte in den här bilden. Den fanns i kapitlet av någon anledning...

Jag gick med snabba steg ut i korridoren som till skillnad från tidigare nu var tom på människor. Stället gav mig endast dåliga vibbar och jag ville därifrån så fort som möjligt. Men när jag passerade skolans inglasade skåp där alla bilder på dom olika idrottslagen och dom vunna priserna stod uppradade så stannade jag tvärt. Min blick gled mot den största pokalen av dom alla.

Dags för en plot-related, dramatisk flashback! Grab ur popcorn!

Varför sattes inte bilden in nu?

DON'T QUESTION.

”Stanley Cup – Number 1” stod det på den. Och för en sekund mindes jag. Känslan av vinden som ven genom håret, hur bollen spann över det nyklippta gräset eller ljudet av hur den susade genom luften. Det hade varit en varm vårdag i mitten av maj, ett och ett halvt år tidigare. Skolans fotbollslag, Holmes Chapel Harriers, hade för första gången – någonsin - tagit sig till final i cupen där fotbollslag från alla närliggande skolor deltog. Jag mindes nervositeten som pirrat i hela kroppen och hur jag hade fått till ett perfekt skott som fick bollen att hamna rakt upp i det högra krysset. Publiken hade skrikit mitt namn då jag gjort det avgörande målet och vi vann matchen. Mitt hjärta började pumpa av minnet. 

Jag slets ur min dagdröm då den gälla skolklockan ringde och elever började strömma ut från klassrummen. Jag fick snabbt fart på benen och gick mot utgången. Mamma kom småspringandes bakom mig. Hon sade inte ett ord, inte ett endaste ord under hela vägen hem. Tystnaden höll i sig hela kvällen. 

Klockan var lite efter elva då jag smällde igen ytterdörren bakom mig.

Okej det är en sak som jag inte förstår... Varför ens göra det här till en fanfic? Det är ju inte så att du använder personernas verkliga personligheter (or maybe he acts like this), och det har ingenting med deras verkliga liv att göra. Det här är bara en random berättelse där vissa karaktärer råkar ha samma namn som några i ett välkänt band. Man skulle lika gärna kunna byta ut namnet "Harry Styles" till "Kurt Cobain" eller "Jack Frost" och inget skulle ändras.

Jag håller inte med. Storyn skulle bli SÅ mycket bättre om han hette Danny DeVito. The mental images are PRICELESS.

Mamma frågade inte vart jag skulle, det hade hon slutat med för länge sedan. Förmodligen ville hon inte ens veta. 

Och folk undrar varför han beter sig som han gör.

Jag småsprang nedför trappan och låste upp min svarta Porsche. Nå, min och min var den inte. Jag skulle aldrig haft råd med en sådan bil. I själva verket hade jag snott den två månader tidigare när jag var i Las Vegas med ett gäng kompisar.

Ja för ingen ifrågasätter att skolans badass som kommer från en medelklassfamilj har råd för en Porsche.

Ägaren letar inte efter bilen heller och även om hen gjorde det så vet vi ju alla hur svårt det är att hitta en Porsche i en småstad. Och hur hade han råd med att åka till Las Vegas?

Tack vare ”lådbils Jeff” hade ingen kunnat spåra den. Lådbils Jeff - som egentligen hette Jeffrey McCall - var kusin till Leonardo Hale Da vinci DiCaprio. Jeff var en otroligt bra datahacker och lyckades få bilen ur både brottsregistret och nummerplåtsverket. Han ordnade en ny registreringsskylt och lade in mig som ägare till bilen. Det fanns inte en chans att jag skulle kunna bli dömd för stöld. 

How convinient.

Trevligt av fanfattaren att förklara allt det där men a) det låter EXTREMT ossannolikt och b) Harold är fortfarande en jävla skitstövel som snodde en bil och jag hatar honom.

Och som motorn spann då jag tryckte ner gasen... Jag slöt ögonen och njöt av känslan.

A bad ending to a bad chapter.

I hope he crashes and dies.

Förhoppningsvis kör han med slutna ögon och träffar ett träd :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Last time: "Nämen är det inte bh-tjejen!" ...Är han seriös. "Nämen! Är det inte sunshine!" Den lilla pojken trycker sig om möjligt ännu närmare Ashtons ben, och Dorothy härmar rörelsen, fast mot mitt ben. Det här kommer att bli en lång kväll. ...

Last time:   Ashlong. Pffft.   Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag...

Last time: Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.   För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.   "Okej. Men ett till upptå...

We have returned, at last! Sorry for the wait.----------------------------------------------------------------------------   "Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor P...

Last time: När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker... När jag märker att mannen inte kän...