Jag stoppade ned fötterna i det kalla vattnet och kämpade emot lusten att ta upp dom igen.

Why?

Om jag bara stod ut med kylan i några minuter så skulle den få mina fötter att vänja sig vid den låga vattentemperaturen, kanske skulle dom till och med tappa känseln.

How is that a good thing?

Vännen mår du bra?

Enda sedan jag var liten hade jag gillat att tävla, både mot mig själv och mot andra.

That's fucking stupid.

Så att få köldskador är en tävling?

Har du aldrig tävlat i köldskador, Spöket? Its' really cool.

Till och med om en sådan enkel sak som att kunna hålla kvar fötterna i iskallt vatten. Jag grimaserade plågat för mig själv medan jag blickade ut mot vattnet och iakttog två svalor som glatt flög runt. Vågornas svaga skvalpande fick mig att slappna av. 
Det här var min favorit sak att göra;

Att få köldskador?

Coolt.

gå upp tidigt och få sitta här ensam. Att bara få njuta av ingenting, av det fina med naturen. Det var en väldigt vacker utsikt härifrån min brygga.

Beskriv utsikten?

Min och min kunde jag förstås inte kalla den,

Nej? Ok. Glöm att jag frågade.

den tillhörde egentligen alla som bodde i området. Men på sätt och vis var den min, ingen annan kom dit så tidigt på morgonen som jag. Just för stunden var den faktiskt min. 
Jag gillade att sitta där vid sjön, jag fick vara ifred med mina tankar när jag som mest behövde det.

En plötslig harkling fick mig att hoppa till. Jag vände mig snabbt om men andades ut då jag genast kände igen den långa gestalten.
”Oj förlåt, skrämde jag dig?” frågade pappa försiktigt. Hans skarpa ansikte hade en djup rynka mellan ögonbrynen och han kisade mot mig för att kunna se genom solstrålarna som lös honom rakt i ögonen.

Yawn. 

”Ja, lite” svarade jag stelt och vände huvudet ut mot vattnet igen.
”Kan jag sätta mig här?” frågade han med samma försiktiga tonfall. Jag svarade inte utan makade bara lite på mig. Medan han satte sig ner höll jag bestämt kvar blicken framåt. Jag kände hans blick i ögonvrån, efter en minuts tystnad suckade han lågt för sig själv.
”Du… Jag vet att det känns trist att gå tillbaka till skolan igen” sa han och tystnade. Jag rörde inte en min. ”Men du kan inte fortsätta trycka bort alla runt omkring dig, det fungerar inte” sade han med låg röst.

Omg ännu en emo karaktär.

Uuuuugh.

Jag frös till då jag förstod vad han pratade om.

Syftas det på rös?

Han pratade om min mamma. Min underbara, livfulla och godhjärtade mamma. Min mamma som jag aldrig mer skulle få träffa. Min mamma som för bara tre månader sedan förlorade kampen mot cancer. Luften sögs ur mina lungor då smärtan gjorde sig till känna igen.

It's not a proper angst-fic if it doesn't have cancer and a dead mother.

This fic should be called "Feel sorry for me" instead.

Jag skakade på huvudet innan jag reste mig upp och gick iväg med bestämda steg. Bryggan gungade lätt och skapade svaga vågmönster i vattnet.

Inte vågor, utan vågmönster. THE DIFFERENCE IF VERY IMPORTANT.

Sanden letade sig in mellan tårna direkt mina fötter nådde den kalla stranden och när jag kom fram till min röda cykel som stod parkerad under det stora trädet vid buskaget så stoppade jag ned fötterna i mina ballerinaskor.

Hennes fötter måste vara äcklig sandiga eftersom hon gick med blöta fötter i sanden. Eller? Bryr hon sig inte? Torkade fötterna på något mysteriskt vis?

   *

Jag hoppade upp på cykeln men stannade med ena foten i marken och stod stilla i några sekunder.
”Jag tänker ändå inte åka” snäste jag över axeln innan jag började trampa med full kraft. Pappa ropade någonting efter mig, men jag var redan för långt ned i backen för att kunna urskilja orden.
 
Två timmar senare satt vi - trots mina protester - i vår svarta familjebil på väg mot Holmes Chapel.

HA.

En tävling som hon förlorade.

Loseeeer.

Men innerst inne hade jag hela tiden vetat att det inte skulle ge mycket till att tjata. Tysta tårar strök ned för mina kinder då jag med huvudet lutat mot fönstret såg landskapet svindla förbi. Jag ville inte tillbaka till Holmes Chapel.

:'( 

:'(

:'(

Det var en plats som jag visste skulle påminna mig om allting igen. Jag ville inte påminnas om att jag inte längre hade mamma där. Dessutom såg jag inte alls fram emot att komma tillbaka till skolan. Alla där visste vad som hade hänt. Vem skulle vilja prata med freaket som hade förlorat sin mamma?

Hennes mamma har dött! ... VILKET FREAK AMIRITE. ????

Och Harold var också kallad för ett freak, de är som gjorda för varandra <33333

Förmodligen skulle dom vara livrädda för att råka säga någonting fel, vilket skulle resultera i att dom undvek mig istället.

Tiden kröp fram och det blev snabbt långtråkigt då jag inte tänkt på att ta med mig någon tidning eller ens musik. Jag försökte sova en stund men det var förgäves då Charlie konstant petade mig på armen för att få min uppmärksamhet. Jag gav min lillebror på åtta år irriterade blickar innan jag slutligen gav med mig och spelade spel med honom.

Random lillebror som vi inte vetat om innan. 

[Författarens bild] 

Solen hade nästan gått ned då vi svängde in på vår gata. Det stora, vita huset tornade upp sig framför mina ögon. Det här var mitt hem. Platsen som jag alltid kände mig lättad att komma hem till annars. Men jag hade aldrig känt mig mer bortkommen. Smärtan i bröstet kom tillbaka då jag mindes hur mamma brukade stå på verandan och vinka då jag kom hem från skolan. Eller hur hon brukade stå böjd i trädgården och rensa rabatterna. Min blick gled mot den stora rosenbusken som alltid brukade se perfekt ut. Nu hängde den mest och ogräset växte i tovor längs marken.

SYMBOLIS-UM!!!

”Ellie, hjälper du mig bära in sakerna? Jag måste åka och handla, annars får vi ingen middag” bad pappa från framsätet. Jag drog en hand under ögonen då en dum tår letat sig ur ögonvrån pågrund av minnena som platsen medförde, sedan nickade jag vänligt mot min far.

:'(

Jag skakade om min bror i ett försök att väcka honom, när han slog upp ögonen såg han förvirrad ut vilket fick mig att le. ”Vi är hemma” berättade jag. 
Charlies ögon spärrades upp och han flög upp från sätet. ”Xbox!” tjöt han innan han försvann med snabba steg mot verandan. "MIN MAMMA ÄR DÖD HAHAHA XBOX!!"

Det är inte såhär åttaåringar fungerar, jag är ledsen. 

Why is it always xbox? What's worng with Playstation or Wii? Oh yeah I forgot, Xbox is more manly and hardcore. (Xbox is nice tho don't take me wrong).

PC MASTER RACE!

YOU WANNA FIGHT? I'LL FIGHT YOU, YOU PC-SCUM!

FIGHT ME WITH WHAT? UR INFERIOR GRAPHICS AND INABILITY TO USE MODS?! COME AT ME!

Ni är åttaåringar. 

 SHUT UP SPÖKET YOU DON'T UNDERSTAND!

Jag gick skrattandes efter honom men stannade upp då pappa lade en hand på min arm. ”Tack Els.”

Familjärt smeknamn! Obligatoriskt för alla pappor! 

Jag besvarade leendet och gav honom en kort nickning. Pappa hade gjort sitt bästa i att bygga upp vår relation efter att mamma gick bort. Jag hade alltid stått närmast min mor när jag var yngre och jag förstod att det måste vara jobbigt för honom då han helt plötsligt var ensam förälder. Det sista han behövde var en tjurig tonåring som vägrade hjälpa till. 

Charlie hoppade otåligt på stället då jag vred om nycklarna, jag rufsade om hans blonda hår en aning innan vi klev in. Huset kändes övergivet och tomt. Det luktade instängt; ingen hade varit där på hela sommaren. Jag sparkade av mig mina converse innan jag med en hand längs väggen gick uppför trappan och in i mitt rum. Jag slog mig ned på min dubbelsäng och såg mig runt. Det hade alltid fascinerat mig hur saker kunde sparas, som bilder i ett fotoalbum. Det såg ut som att rummet endast stått tomt i ett par timmar. Mina favoritjeans låg slängda över skrivbordsstolen,

Varför lämnade du dina favorit jeans.

Now that's the real question, right here.

min nagellackssamling låg utspridd över golvet sedan jag desperat målat naglarna innan skolavslutningen lite mer än två månader tidigare. 

Hur plötsligt stack dom där ifrån egentligen? 

Jag drog en hand över det mjuka duntäcket och en tanke slog mig. Jag ville ändra mitt rum, jag var inte längre samma person jag hade varit när jag senast var där. Med ens for jag upp och började städa undan allt som låg på golvet. Det var inte förrän min blick landade på fotografierna på väggen som jag stannade upp och andades ut. Jag lutade mig över sängen för att se närmre på dom. Bilderna föreställde mig och mina vänner. På varje bild syntes fånigt stora leenden och jag mindes när vartenda en av dom hade tagits. Ett litet leende spred sig över mina läppar då jag tog ned bilden på mig och Jessica. Hon hade varit min bästa vän så länge jag kunde minnas, saknaden efter min vän brände i bröstet. Det hade gått nästan en månad sedan jag träffat henne senast, det hade varit då hon kommit för att hälsa på nere i St Mawes där vårat landställe låg. Hennes leende var precis som mitt brett på bilden då vi båda skrattade. Bilden var tagen på balen året innan. Det hade varit dagen innan vi fått besked om att cancern hade spridit sig i mammas kropp… Jag sköt snabbt bort tanken.

Jag slår vad om att varje gång mamman nämns så kommer karaktären bli helt :'(, men att hon kommer inte visa några vardagliga tecken på sorg. 

Den kvällen låg jag länge och vred på mig innan jag lyckades somna. Jag drömde konstiga drömmar om hur jag blev jagad i en mörk skog av någon som ville skada mig.

If it wasn't Slenderman I will be very disappoint.

Jag vaknade upp nästa morgon med t-shirten klibbad mot ryggen. 
Jag klev in i duschen och lät dom varma strålarna väcka liv i mina stela kroppsdelar. Efter att ha satt på några lager mascara

makeup skills a+

och valt kläder så gick jag ner för att äta frukost. Pappa satt vid bordet med blicken fäst ned i tidningen som han bläddrade sida i. Han såg upp då han hörde mig ta ned ett glas från ett av köksskåpen. 
”God morgon” sade han med ett leende. 
”God morgon” svarade jag innan jag satte mig ned vid bordet. Vi åt under tystnad tills pappas telefon ringde. Han reste sig upp med ett ryck och klappade mig lite tafatt på axeln då han passerade mig under sin väg mot hallen. Han ropade på Charlie att det var dags att åka. Min bror kom störtande ner från övervåningen. Jag hade alltid undrat vart den ungen fick all sin energi ifrån. 

Jag med. Har du någonsin träffat en åttaåring. 

Två minuter senare ropade dom hejdå, jag lämnades ensam i huset.

Att det blåste mycket var den första tanken som slog mig när jag klev utanför dörren. Löven virvlade på träden. Jag drog jackan tätare runt midjan och började gå nedför gatan. Ur huset mitt emot klev två förväntansfulla barn ut, nervösa inför deras första skoldag. Jag vinkade glatt åt tvillingarna George och Freddie. 

Har dom rött hår och magiska krafter? 

Does one of them die later?

pfft he's not dead he's just sleeping ...

:'D

Som vanligt var det ganska lugnt på min gata, några fåglar kvittrade uppe i träden. En brevbärare cyklade från brevlåda till brevlåda och lämnade post. 

Jag gick och lyssnade på musik och mitt hjärta höll på att hoppa ur halsgropen då jag plötsligt hörde en bil tuta. Jag vände mig snabbt om och fick syn på en mörkblå bil som stannat bredvid mig. Jag kände genast igen bilen och dess förare. Självklart var det Jason. 
Vi hade känt varandra sedan vi gick i blöjor och vi hade varit vänner lika länge. Jason gick i min parallellklass, ett faktum som gjort oss båda sura då vi fått våra klasslistor två år tidigare. 
Jason hade precis som jag varit bortrest under sommarlovet. Hans familj hade köpt ett hus i Kalifornien som dem tillbringade somrarna i. Jag var lite avundsjuk på honom för det. Hans landställe var mycket häftigare än mitt. Men han hade lovat att låta mig följa med honom en sommar. Och det var ett löfte som jag visste att han skulle hålla. Jason lovade aldrig någonting om han inte menade det.

Obligatorisk övervänlig killkkompis. 

That probably have a crush on her because drama?

Han klev ur bilen med ett brett leende på dom stora läpparna. Det syntes att han hade haft den gassande solen på sig under sommaren och han måste ha växt minst en decimeter. 

”Hej Ellie!” sade han glatt. Han gick fram till mig och kramade om mig hårt samtidigt som han lyfte mig från marken med hans starka armar.
”Hej på dig med” svarade jag skrattandes. 
När han släppte taget om mig så backade han ett steg och granskade mig från topp till tå. ”Har du suttit inne hela sommaren?” sade han retsamt. 
Jag korsade armarna över bröstet och skakade på huvudet,
”Väldigt roligt, du vet att jag inte kan bli brun” jag petade lekfullt till honom i sidan. 
Hur mycket han än retade mig så kunde jag inte bli sur, det gick inte att bli sur på Jason. Det slog mig att jag var glad att han fanns i mitt liv.

Ok ... That was random.

Just girly things. 

För jag var säker på att han om någon skulle behandla mig som vanligt idag. Han skulle inte vara rädd för att skoja med mig, han skulle inte heller tro att jag var så ömtålig att jag riskerade att gå sönder. Jag kollade upp för att granska honom ännu en gång; han hade fått massor av fräknar och hans ljusa hår hade blivit några nyanser ljusare av solen. 
Han log mot mig. ”Vill du åka med?”
”Tja, varför inte?” svarade jag och vi båda satte oss i bilen. 

Nej din bästa vän kommer dissa dig och låta dig gå till skolan.

Jasons bil var precis som jag mindes den. Lukten av gummi och kill parfym trängde igenom, en lukt som jag var så van vid det här laget. 
Han tryckte på gasen och vi började åka mot skolan.
”Så, hur var St Mawes?” 
”Sådär” jag försökte snabbt byta ämne. ”Vad har du gjort? Solat och badat?” jag hoppades att han inte lade märke till min snabba vändning i konversationen. Jag ville ogärna prata om min sommar då den mest hade varit smärtsam och långtråkig.
”Nja, det blev inte så mycket sådant, jag har mest tränat” svarade Jason, hans ansikte visade en min som förmodligen skulle likna ett leende men det såg mer ut som en grimas. 
”Din pappa hoppas fortfarande på att du ska bli bäst i laget?” gissade jag. 

Såklart spelar han fotboll.

Alla killar spelar forboll.

Han släppte blicken från vägen och himlade med ögonen, ”japp.” 
Jag skrattade till. Jasons pappa, Mr. Warren, var skolans idrottslärare.

Den som Harold busted med att ha sex med en annan lärare? 

Oooo drama.

Han var även tränare för skolans fotbollslag. Han hade aldrig riktigt velat inse att Jasons intresse för sporten kanske inte var lika stort som hans eget.

Såklart.

Solen hade gått upp bakom bergen, men det var fortfarande kyligt vid den här tiden. Jag kunde se skolan längre fram på vägen. Folkmassan som hade bildats på skolans parkering gjorde mig kallsvettig. 
”Du ser nervös ut” kommenterade Jason med ett snett leende. 
”Jag är inte nervös” svarade jag snabbt. 
Jason kollade på mig och höjde ena ögonbrynet samtidigt som han log, 
”Inte? Isåfall undrar jag varför din hand darrar?” Han gesterade mot min hand som jag höll uppe i luften.

For some reason.

Jag kollade på den och började skratta. ”Okej, jag kanske är lite nervös trots allt” erkände jag.

This was boring. 

Zzzzzzz

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Last time: "Nämen är det inte bh-tjejen!" ...Är han seriös. "Nämen! Är det inte sunshine!" Den lilla pojken trycker sig om möjligt ännu närmare Ashtons ben, och Dorothy härmar rörelsen, fast mot mitt ben. Det här kommer att bli en lång kväll. ...

Last time:   Ashlong. Pffft.   Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag...

Last time: Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.   För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.   "Okej. Men ett till upptå...

We have returned, at last! Sorry for the wait.----------------------------------------------------------------------------   "Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor P...

Last time: När han hör hur dörren smäller igen efter mig ser han upp och för en sekund kan jag se förvirringen i ansiktet. Fotogenlampan lyser upp hans ögon och får munnen att se mörkröd ut. Så oerhört vacker... När jag märker att mannen inte kän...