Jag cirklade runt i min bil på gatorna utan att veta vart jag egentligen ville åka.

Efter lite mer än en timme slog det mig att det egentligen inte fanns någonstans för mig att ta vägen.

 

 

Alla uteställen var stängda vilket betydde att jag inte kunde fördröja ytterligare lite tid där innan det var dags för att åka till skolan. Det skulle bli ännu en sömnlös natt för min del. Det var inte förrän jag insåg att jag var utsvulten som jag gav upp och körde mot det stora huset i ljust tegel.

 

Jag slog mig ned på en stol i det blåa köket, jag gjorde mitt bästa i att vara tyst för att inte väcka mamma. Inte för att jag trodde att hon skulle skälla på mig om jag faktiskt råkade väcka henne; hon verkade aldrig riktigt våga säga vad hon tänkte eller tyckte om mig och sättet jag levde mitt liv på. Kanske brydde hon sig helt enkelt inte.

 

Lika lite som jag bryr mig om denna historia. 

När klockan på väggen ovanför dörren visade 07.34 rynkade jag förbryllat på ögonbrynen.

 

 

Mamma var alltid uppe och lagade frukost vid den här tiden, eller så var hon redan utanför dörren. Jag lät tallriken stå kvar på bordet medan jag med hasande steg gick mot hennes sovrum. Dörren var stängd. Jag öppnade den försiktigt, det var kolsvart i rummet då mina ögon försökte vänja sig vid dunklet utan särskild framgång. 
”Mamma?” sade jag prövande. Inget svar. Jag sade hennes namn fler gånger innan jag kände att jag började bli irriterad. Varför svarade hon mig inte?
”Mamma!” röt jag, jag tände taklampan och insåg att sängen var tom. Vart höll hon hus? Vid det laget måste jag ha varit hemma i minst en timme, ändå hade jag inte sett en skymt av henne.

 

 

 

Om något hade hänt henne då jag varit borta skulle jag aldrig förlåta mig själv. 
Det var inte förrän jag kom ut i hallen som jag stannade upp. En liten papperslapp låg på bänken under spegeln, det syntes klart och tydligt att handstilen tillhörde min mor. Det tog mig en timme att inse att lappen var menad för mig.

”Harry, 
Eftersom du inte var hemma ikväll så kunde jag 
inte berätta för dig att jag har åkt iväg på ett jobb i London. 
Jag kommer hem nästa tisdag. Jag lämnade pengar till mat i köket. 
Ta hand om dig. 
Mamma”

Jag såg länge på lappen i min hand. Hon hade aldrig lämnat mig utan att säga till innan. En våg av ensamhet sköljde över mig, övergivenheten tyngde ned mig. Det enda ljud som hördes var min tunga andhämtning. Huset var så stort och så… tomt.

 

Jag kämpade emot bilderna som tvingade sig in i mitt huvud men det var omöjligt att blocka ut dom.

 

*

Jag slets tillbaka till nuet då jag efter en timme märkte att jag hade slagit knytnäven så hårt i väggen att det hade blivit ett djupt hål. Jag mötte min egna blick i hallspegeln, min bröstkorg höjdes och sänktes för varje snabbt andetag. Gråt inte, våga inte gråta, din patetiska lilla skit, sade rösten i mitt huvud.

 

 

 

Med knutna nävar sprang jag ut från huset. Jag kunde inte vara kvar på platsen där så många av mina mörkaste minnen hade tagit plats. 
*

 *

 

Efter att ha spenderat en timme boxandes mot en säck på gymmet

 

 

för att få ut min vrede kände jag en konstig lättnad då jag såg på min mobil att skolan började om tio minuter. Trots att jag var helt slut efter nätter av sömnbrist och frenetiskt boxande så var det fortfarande någonting som skulle kunna distrahera mig ifrån att tänka. Och det var allt jag ville, att inte behöva tänka.

 

Nejmen kolla det är fröken Urtrist. 
*

Med två böcker i ena handen och min väska i den andra skyndade jag min väg genom dom vita korridorerna. Efter att pappa varit tvungen att åka till jobbet en timme tidigare så hade jag blivit tvungen att gå och lämna Charlie i hans skola. Sedan hade jag fått springa hela vägen till skolan, jag kom aldrig försent och planerade inte att börja göra det nu heller. 

 

Jag svängde så snabbt mot min skåphall att jag inte hann stanna då jag krockade in i någon.

 

 

Böckerna flög ur min hand vilket fick mig att snabbt dyka ned mot golvet.

 

”Förlåt” sade jag med en suck. 
När jag inte fick något svar sneglade jag på dom vita conversen som fortfarande stod stilla vid min sida. Jag följde med blicken uppför den långa gestalten, jag drog förvånat efter andan då jag möttes av ett par gröna ögon.

 

 

Harry Harold Styles såg ned på mig. Han såg så annorlunda ut jämfört med då jag hade sett honom senast, vilket hade varit flera månader tidigare. Hans lockiga hår var stylat uppåt, han såg ut att ha fått mer muskler och blivit minst fem centimeter längre. Det rådde ingen tvekan om att han var utomordentligt attraktiv. 

 

Jag öppnade munnen men stängde den snabbt igen då han stirrade ned på mig med en blick som sände kalla kårar längs min ryggrad. Kanske hade mina vänner haft rätt, han var kanske en psykopat trots allt.
Jag blinkade förvånat då han sträckte ut en stor hand,

 

 *

 

tveksamt tog jag emot hans hjälp och han drog upp mig med en stark arm.

 

 

 

 Han såg på mig i några sekunder innan han utan ett ord gick förbi mig som om jag inte fanns. 
Jag snurrade runt med andan i halsen, 
”Tack!” ropade jag efter honom. 
Han vände på huvudet så pass mycket att jag kunde se ett flin leka på hans läppar. Och bara sådär lämnade Harry Harold Styles mig mållös i korridoren. 

Harrys POV

Jag drog en hand

 

 

genom håret medan jag sakta gick mot cafeterian. Tröttheten kändes mer och mer för varje steg jag tog. Allt jag ville var att sova. Eller röka på. Vardera lät som bra idéer för tillfället. 

Cafeterian låg i byggnad B medan lektionssalarna låg i byggnad A. Jag satte på mig solglasögonen för att skydda min syn från den starkt skinande solen. Det var inte ofta särskilt soligt i Holmes Chapel, oftast hade vi mörka moln hängandes över oss. Men just denna dag var det plågsamt ljust ute.

 

*

”Styles!” ropade någon. Jag vände instinktivt huvudet och fick syn på Coach Durham.

 

 

Han kom småspringandes över skolgården med en pärm under armen. Jag saktade ned på stegen medan jag återigen fixade till håret en aning.

 

 

Jag log snett åt ett tjejgäng som passerade mig. Dom fnittrade när jag höjde på solglasögonen en aning och blinkade åt dom. 

 

  *

Coach Durham pustade trött ut när han var framme vid mig. Jag gav honom en lång, frågande blick. Jag hade inte sett honom sedan jag slagits med Louis Tomlinson på en fotbollsträning för snart två år sedan.

 

 

Coach Durham hade varit personen som dragit undan mig då jag gång på gång placerat slag i Louis ansikte. Han lämnade träningen med ambulans. Jag hörde senare att han hade fått sy flera stygn i ansiktet och han hade hamnat i koma en kortare tid. Vilket hade varit rätt åt honom,

 

 

men efter det dök jag aldrig mer upp på en fotbollsträning.
”Jag har letat överallt efter dig” sade Durham. Jag kastade en hastig blick runt oss innan jag såg på honom. ”Det är någonting jag skulle vilja prata med dig om” bad han.

 

Jag tuggade högljutt mitt tuggummi medan jag väntade på att han skulle fortsätta. 
”Du ser ut att må bra, grabben” sade han prövande. Han lutade sig fram för att ge mig en vänskaplig klapp på axeln, jag klev snabbt undan från hans rörelse vilket fick honom att harkla sig. ”Jo… Nu när du är tillbaka i skolan skulle jag vilja be dig om en sak.”

 

”Vadå?” frågade jag kallt. Om han syftade på att jag skulle fortsätta hålla tyst om hans och rektor Grawells hemliga relation

 

 

så kunde jag inte bry mig mindre. Jag hade ingen anledning att berätta det för någon så länge ingen av dom provocerade mig. Jag skulle fortsätta hålla det emot dom som ett hot.
”Vi vill ha tillbaka dig i laget,

 

 

Harry. Du är den bästa forwarden vi har haft, du tog oss till final och du vann åt oss-”

 

 

jag avbröt honom snabbt. ”Aldrig” fräste jag.
Durham såg besviket på mig. ”Om du ändrar dig-”
Jag avbröt honom igen, nu med en hårdare röst. ”Aldrig. I. Livet.”
Jag stötte ihop med hans axel då jag fortsatte min väg mot den byggnad C.

 

 

Jag tänkte igenom vad som precis hade hänt. Det var självklart att jag saknade att spela fotboll. Men att vara med i laget innebar ett ansvar jag inte kunde lova någon. 
Jag höll på med för mycket skit. Jag var rörmokare.

Jag slog mig ned vid ett tomt bord och började tugga på ett äpple.

 

 

Mina ben lade jag nonchalant upp på bordet. 
När jag svepte med blicken över matsalen möttes jag av ett par bruna ögon.

 

 

Det slog mig att det var samma tjej som jag hade krockat med tidigare på morgonen. Hon bröt snabbt ögonkontakten genom att låta hennes långa, blonda hår skapa en ridå mellan oss. Jag fortsatte stirra på henne. 

 

Ett leende formades på mina läppar då våra blickar återigen möttes och hon märkte att jag inte hade tittat bort. Hennes kinder blev varmt röda då jag höjde huvudet i en hälsning. Jag älskade hur min närvaro påverkade tjejer, det var en slags lek för mig att få dom nervösa. Jag kunde få dom att krypa längs mina fotleder om jag så ville, eller få dom att skrika mitt namn med andan i halsen då jag gav dom njutning. 

 

*

 

 

Till min stora besvikelse reagerade inte den här tjejen alls som tjejer brukade.

 

 

Hon gav mig ingen uppmärksamhet alls, något som jag inte var van vid.

 

 

Inte en endaste gång flyttades hennes blick till mitt bord, irritationen kliade i fingrarna då jag reste mig med matbrickan i ena handen.