Last time:

Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.

För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.

"Okej. Men ett till upptåg och du åker till Irene." Jag tänker på Knubbisens stol utan skruvar, jag fixat efter skolan.

Irene.

Here I come.

Satan.

I'm home.
__________________________________________________________________________

Jag håller upp tröjan framför mig. Det är en tunn röd skjorta jag köpte till Irenes lillasyster Dorothys födelsedag. Den var snygg, men hade blivit för liten förra året. Efter ett inte så tårfyllt avsked av tröjan går jag vidare till nästa. En svart T-shirt med nirvana tryck på. Det är min absoluta favorit T-shirt, efter den mörkblåa med Coldplay på, och skulle definitivt med. Irene hatar min klädstil. Precis som min mamma. De tycker (deras ord) personligenatt det ser slarvigt och ovårdat ut. Jag tycker (mina ord) personligen att de kan gå och ta sig i röven.

Så hardcore. Så badass.

Mitt rum är ingenting märkvärdigt, normalstort med en säng, skrivbord, soffa och en absolut fluffig och absolut supermysig matta. Väggarna är överfyllda med affischer och tavlor. Min stora stolthet är min bokhylla Teddy (den heter så) som täcker en hel vägg.

How quirky. U name ur furniture. 

Den är organiserad efter färg och hur bra böckerna är. Marie Lu's böcker, samt de utvalda, Percy Jackson, Edens blod böckerna och The Mortal Instruments står i mitten, medan Harry Potter och de lite sämre böckerna står nedanför.

How dare u place HP with the "lite sämre böckerna". How. Dare. You. Lady Critic hold me back! I'm gonna Avada Kedavra her ass!

"The Mortal Instruments" står före Harry Potter. Herregud.
SLUGULUS ERUCTO, U PIECE OF SHIT!

Jag har sett rummet jag kommer att flytta in i. Det är stort, luftigt och absolut underbart. Den enda nackdelen är att det är ett enormt fönster som är max två meter från ett precis lika stort fönster i huset bredvid. Vem det än är som bor där kommer att bo väldigt, väldigt nära.

Just som jag håller på att plocka ner den tredje hyllan böcker kommer pappa in.

"Gumman, måste du verkligen ha med alla de där böckerna?" Jag ger honom en blick som säger ja-det-måste-jag-är-du-dum-i-huvudet-eller? Han håller upp händerna som i försvar och backar ut ur rummet.

"Jag skulle bara säga att flyttbilen är här nu, är du klar snart?" Jag tittar mig omkring i mitt rum, som nu är helt tomt förutom de två hyllor böcker som är kvar. Jag ler kort, och nickar mot bokhyllan.

"Snart, ska bara packa ner de sista böckerna."

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Jag hatar att åka bil. HATAR. Inte nog med att det är tråkigt som fan, utan man kan inte läsa eller använda mobilen, eftersom att om man släpper vägen med blicken i en sekund, mår man illa.

Om inte Kayla kan göra något, så kan ingen! Kayla är den ultimata människan! Hennes gränser är våra gränser!

*

Mamma verkar ha märkt ur enormt tråkigt jag har, och försöker därför komma på olika saker jag kan göra.

"Vad sägs om att räkna träd!"

Ett träd.

Två träd.

Tre träd.

Fyra träd.

Fem träd.

Sjutusenniohundraåttiotre- Fuck my life träd.

Det här ska visa hur out-of-touch hennes föräldrar är och hur cool Kayla är. Fast det fungerar inte för ingen jävel föreslår någonsin att man räknar träd.
Jag brukade räkna bilar...men hur fan hinner man räkna träd?

Efter en fett tråkig bilresa och inget mera trädräknande är vi framme. Sophie och John bor i ett stort, med betoning på stort,

Jag märkte det! (Med betoning på märkte).

Det här blir nästan som anti-betoning. Man glömmer bort den originella betoningen och börjar bara tänka på hur dum författaren är.

vitt hus, med en enorm trädgård och en pool. Bara någon meter ifrån ligger ett exakt, med betoning på exakt, likadant hus, fast spegelvänt. Jag har satt uppmitt långa mörka hår i en hög tofs, men eftersom att jag förtjänar ett pris för sämst-tofsgörare så hänger flera slingor utanför.

Så sexig. Så slarvig. Kolla allihopa, Kayla bryr sig inte om sitt utseende som alla andra tjejer! Visst är hon cooool?

Mest för att reta mamma och Irene, har jag satt på mig en svart T-shirt med Green Day på samt ett par tajta ljusa jeans med flera hål i, varav inte alla är maskingjorda, men det behöver ingen veta.

UUUUGH HON ÄR JU SÅ JÄVLA COOL JAG STÅR INTE UT OMG HÅLEN I HENNES JEANS ÄR INTE MASKINGJORDA HUR MYCKET COOLARE KAN MAN BLI?!?!?!?

Mina svarta kängor som hänger med mig i vått och torrt (bokstavligen) är på, och lerigare än någonsin.

So edgy. I can't even.

Min mamma ler stort mot Irene och Dorothy som har kommit ut och nickar gillande mot Irenes klädsel. Irene och jag är helt olika till utseendet. Det enda som är likt är den mörka hårfärgen. Irene är kort och kurvig, med stora bruna ögon, uppåtnäsa och rund ansiktsform. Om man inte kände henne skulle man kunna bli lurad av utseendet att hon är snäll, vilket är ett mycket felaktigt påstående eftersom att hon är en riktig häxa. Hon har på sig en rosa blus, en vit kjol, och håret är lockat i perfekta vågor som faller ner över hennes axlar.

Dorothy skiljer sig från Irene med sitt blonda hår, men det är allt, förutom då att Dorothy är en liten gullunge och inte en häxa som någon annan. *Host* Irene *Host*.

"Yeyla!" Säger den lilla treåringen och springer emot mig. Jag skrattar och plockar upp henne i mina armar, och kramar henne.

UUUUUgh ännu ett barn i en story som inte pratar som barn faktiskt gör jfc.

"Itta Yeyla, Dojoty ny länning! Jag tittar på henne, och mycket riktigt, hon på sig har en ljusgrön klänning med lila prickar som verkar vara ny. Den är förfärligt ful, men det har jag inte hjärta att säga. Jag har ärligt talat funderat flera gånger på om jag har ett hjärta.
Kanske inte.
Hon tittar upp mot mig med glittrande ögon, och ler så stort att jag inte kan låta bli att le lika stort tillbaka.

"Nämen! Vad fin! Har mamma köpt den?" Hon skakar på huvudet så att de blonda lockarna far omkring. Hon har ovanligt mycket hår för att vara en treåring. Hon har precis så att det räcker henne till hakan, även fastän det fortfarande är mycket tunt.

"Mojmoj." Jag ler igen och gör en ansats att sätta ner henne, men hon skakar på huvudet i protest.

"Dojoty vaja med Yeyla."Säger hon och jag fortsätter att bära henne.

Ugh barn. Försvinn. 

"Kayla! Vad stor du har blivit!" Säger Sophie och kramar mig. Eller försöker att krama mig, det är svårare än man tror att kramas med en treåring i famnen. No shit Sherlock, det kallas att växa. Jag ler bara till svar. Jag kramar John och Irene också. Jag menar vi gillar inte varandra, men så dålig relation har vi inte. Vi är ju faktiskt släkt.

"Visa Yeyla jum!" Hon hoppar ur min omfamning,

Och faller face-down på golvet för att treåringar är inte fucking eleganta nog att hoppa ur någons famn och landa perfekt utan att falla och börja grina.

tar mig i handen och börjar att dra in mig i huset. Det ser ut precis som förra gången jag var här. Vitt, välorganiserat och ännu mer vitt. Jag blir brutalt dragen upp för trapporna och in i mitt rum. Jag hade hoppats att fönstret kanske var mindre än det såg ut på bild, men det är om något större. På andra sidan är det ett precis likadant fast spegelvänt rum. Det ser ut att tillhöra en kille. Perfekt, nu får jag bo mittemot någon perverterad tioårig kille som kollar när jag byter om.

Hur fan vet du att det är en killes rum? Hänger det en stor skylt med texten "I'm a dude" på väggen eller???

Hon läste sammanfattningen och insåg vilken typ av story hon var med i.

Dorothy tittar förhoppningsfullt på mig.

"Det är jättefint!"Säger jag och hon skiner upp. "Dorothy, vet du vem det är som bor där?" Säger jag och pekar på rummet mittemot. Hon ser lite bekymrad ut.

"Ashlon bor däj. Ashlon läskig, Ashlon jättetooj!"

Ashlong. Pffft.

Säger hon och breder ut sina knubbiga små armar så mycket hon kan för att visa hur jättestor denna 'Ashlon' är. Jag drar mina egna slutsatser och kommer fram till att han måste heta Ashton, mest eftersom att jag inte vet något annat namn som liknar 'Ashlon'. Och jag antar att han troligtvis är äldre än tio på grund av hela "jättestor" grejen. Eller så påstår hon bara att han är väldigt fet...

Ja tjoj Ashlon åh Shitöveln komej tyka om vajanda! Fasht inte i böjan. Senaje!

Jag suckar, och går ner för trappan för att börja bära upp grejerna till mitt rum.

We have returned, at last! Sorry for the wait.
----------------------------------------------------------------------------

"Kayla. Jag hade hoppats att det iallafall skulle ta minst en vecka innan du kom hit igen." Rektor Knubbis a.k.a Rektor Primwood, skrynklar ihop sitt ansikte till en bekymrad min, suckar högt, och lutar sig tillbaka i den skröpliga kontorsstolen. Jag är förvånad att den inte har krossats under hans tyngd än, utan har hållit ut år efter år med Rektor Knubbis feta bakdel.

Rektor Knubbis...wow...just...*sigh*

Någon gång måste jag skruva loss skruvarna, så att den brakar när han sätter sig. Varför har jag inte tänkt på det tidigare?

Wowowow. Det här måste ju vara rekord. Fem meningar och jag hatar redan huvudkaraktären.

Jag sitter här inne på grund av Marcus. Jag menar, det det var ju knappast så att han var oskyldig. Han påstod att jag legat med honom, och om man gör det får man vara beredd på konsekvenserna, som möjligtvis kan vara en bruten näsa. Dessutom vrickade jag tummen på köpet,

Hur fan slår du om du vrickade tummen? Någon som påstår sig vara en bråkmakare som är "badass" borde veta hur man slår för att inte skada handen för mycket i processen. Och bara vrickade? Inte bröt? Hur fungerar det här ens ?

så han hade faktiskt fått mig att använda energin, som jag kunde använt till att göra någonting roligt, att behöva gå åt till att linda in min tumme i bandage.

Någon tycker verkligen om kommatecken.

"Kayla, lyssnar du?" Knubbis ser sjukt irriterad ut, och jag motstår lusten att ta ett foto.

För det skulle han ju tillåta och inte alls straffa dig för.

Förra gången jag gjorde det fick jag hjälpa till i köket, där Häxan Elizabet försökte sätta på mig ett sådant där hemskt hårnät. Jag säger bara oh hell to the no.

*

Kayla är så badass och sassy, guys.

Rektorn gnuggar sig med näven i pannan (vilket förresten ser sjukt obekvämt ut),

Kayla tillägger något korkat (vilket förresten är fullkomligt meningslöst).

och reser sig upp ur den gamla stolen som jag har bestämt mig för att döpa till "Champion" eftersom att den har kämpat sig igenom ett liv under rektor Knubbis ända.

Vi fattar. Han är överviktig. Du är en skitstövel. Can we move on now?

Är han fet för att han är ond, eller ond för att han är fet? Hmm.

"Jag kommer att ringa dina föräldrar, så får de bestämma vad du kommer att ha för straff hemma. Jag ger dig en veckas kvarsittning, plus att du måste be om ursäkt till både Marcus och hans föräldrar." Som om jag tänker göra det. Pfft, knappast.

"Visst! Adiós amigo!" Jag gör en honnör innan jag lämnar rummet. Utanför besparar sig alla besväret att ens ge mig en blick, eftersom att de har fullt upp med att skvallra om tjejen som slog Marcus. Jag kan inte låta bli att flina. Ingen skulle någonsin gissa att det var jag, den sarkastiska lilla nörden, som för det mesta håller sig i bakgrunden med sina böcker. Inte heller skulle de gissa att det var jag som lade stinkbomben i lärarrummet, eller gjorde så att vattnet i duscharna blev gult.

Okej så, du slog Marcus i ansiktet utan att han märkte det då? Har du någon slags osynlighetsmantel eller? Or did you go:

Jag gillar att se mig själv lite som en superhjälte, eller kanske snarare en superskurk, eftersom att jag går undercover med mina påhitt.

Kayla borde skaffa en prank channel. Hon ser sig själv verkligen som en cool badass som inte bryr sig om regler. Hon är en skaterboy från 90-talet.

Jag behöver inte oroa mig för att Marcus ska avslöja min hemliga identitet. Han är alldeles för mån om sin stolthet för att erkänna att någon som jag, skulle kunna klå upp honom.

Hur fick rektorn reda på det då? Vart hände det här? Fanns en lärare i rummet som berättade det för rektorn? För om det var en elev hade alla vetat att du gjorde det vid det här laget. Fast om det var en lärare där är du sämst på att gå "undercover", för de som faktiskt kan straffa dig vet vad du gör. 

☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧☙❦❧

Att störa mig mitt i Teen Wolf är en dum, dum, dum idé. Att störa mig mitt i Teen Wolf samtidigt som jag äter choklad är självmordsbeläget.

Benäget. Självmordsbenäget.

"Vad!?" Ryter jag mot dörren, som just nu blir misshandlad av min mammas knackningar. Jag undrar om det finns en diagnos för människor som irriterande röst,

Jag undrar om det finns en diagnos för karakärer med irriterande personligheter.

för att om det gör det är min mamma i värsta stadiet. Hennes röst ligger på en nivå som tränger igenom alla andra ljud, och är så gäll att man bara vill lägga sig ner och gråta. Okej det kanske var en liten överdrift, men hennes röst är seriöst jobbig som fan.

Oh my fucking god calm down with your negative shit! Ffs!

"Kayla, kom ut, jag och din pappa ska prata med dig." Säger hon med sin sirenröst, och när jag säger siren menar jag inte sådana där sjöjungfrur som sjunger oerhört vackert, utan jag menar typ polissirener.

Herregud.

fucking what

Jag stänger min MacBook Air a.k.a Bart, som den lille gule killen i Simpsons...

Alla i Simpsons är gula. And ofc u go with Bart. Ofc.

En "nörd" som använder en MacBook Air? Vem försöker du lura här?

När jag tänker efter så upptäcker jag att den informationen troligtvis inte hjälper eftersom att alla är gula...

VARFÖR DISSKUTERAR VI DET HÄR?

För att det är quirky. TYCKER DU INTE ATT DET ÄR CHARMIGT SOM FAN?!?

Aja skit i det. Jag har döpt min dator efter min stora idol, också känd som bråkmakarnas kung. Jag får mycket inspiration från honom.

OFC.

Är du fem?

Eftersom att mina sockor jag just nu har på mig, inte har några halkskydd under lyckas jag halka tre gånger innan jag tillslut har nått fram till min destination, vardagsrummet.

Ah, klumpighet. Den "dåliga" egenskapen för författare som inte kan ge sina karaktärer riktiga dåliga egenskaper. To be fair så har Kayla bara dåliga egenskaper just nu, men jag tror inte att det var meningen.

"Mor, far, varför har ni kallat mig till detta sammanträde?" Jag kan inte låta bli att fnissa för mig själv. Gud asså, jag borde bli komiker.

  *

Mamma och pappa, torr humor som dem har, skrattar inte, utan tittar bara bekymrat på mig. Herre min skapare vad alla tittar bekymrat på mig idag.

Jag gillar hur Kayla tror att det är alla andra det är fel på när hennes tråkiga och torra half-skämt inte blir uppskattade.

"Vi fick ett mycket bekymrande telefonsamtal idag från rektor Primwood idag, igen." Bekymrande blickar, bekymrande telefonsamtal. Är det bara jag eller är det en väldigt bekymrande dag idag? Pinsamt nog tar det ett tag innan jag kommer på vem rektor Primwood är, eftersom att jag kallat honom... Ja. Men jag menar vem säger telefonsamtal längre. Vi lever ju knappast på sjuttonhundratalet längre.

Ska du börja gnälla över hur väggarna är gjorda av trä? Hur det finns syre i luften? Att solen är lite väl gul? 

Nej, men hon gnäller om att alla andra gnäller. Det är väl något.

"Gud vad kul! Hälsa honom att jag mer än gärna följer med på hans resa till Hawaii!" Mina föräldrar har lika torr humor som vanligt, och jag belönas inte ens med ett litet fniss. Så mycket för att göra världen till en roligare plats.

Säger hon som klagar över allt och alla. "Va lite possitiva! Skratta lite va!"

Hon förväntar sig också att alla ska skratta åt hennes skämt och blir sur när dom inte gör som hon vill. Top-notch.

"Vi har pratat lite med din moster, samt andra föräldrar, och har kommit fram till att det skulle vara bra om du fick starta om lite grann." Det här låter inte bra alls.

"Jo, vi tänkte att det kanske skulle vara bra om du flyttade till Sophie och John, över ett år. Du kan bo hos dem och gå i samma skola som Irene ! Vore inte det bra!"

"Det var en jätte bra idé! Oj vad roligt det ska bli!" Säger jag entusiastiskt. Mamma och pappa tittar förvånat mellan varandra.

"Verkligen?" Säger pappa, och jag börjar undra hur det kan komma sig att jag är släkt med de här idioterna.

"Nej."

Det finns inte riktigt någonting som håller mig kvar här Brooklyn, men att bo med Irene i en vecka fick mig att vilja lägga mig ner på marken och gråta, och den här gången överdriver jag inte, att bo med henne i ett år!? Jag skippar nog.

Irene är min perfekta kusin med toppbetyg i allt, perfekt rykte, populär och älskad av alla. Min raka motsats alltså. Låt oss bara säga att vi inte kommer så väldigt bra överens.

Hoppas ni är redo för kvinnohat och slutshaming ;D

"Mamma snälla! Jag vill verkligen inte lämna Brooklyn! Jag älskar det här!" Vit lögn, jag älskar att jävlas med invånarna här.

Kayla låter som en sociopat.

Pappa suckar högt och ljudligt, och jag motstår lusten att fråga om han har syrebrist.

För det vore ju hilarious. Du missade verkligen världens skämtmöjlighet där. Inte förutsägbart och tråkigt alls.

"Okej. Men ett till upptåg och du åker till Irene." Jag tänker på Knubbisens stol utan skruvar, jag fixat efter skolan.

Irene.

Here I come.

Satan.

I'm home.